Nr 24, 1996
Jag skulle aldrig gifta om mig
- men efter första mötet sa jag ja till Lennart!
Ineta vaknade med ett ryck. Någon stod vid hennes säng – en man klädd i en underlig jacka. Hon kände genast igen honom. Det var ingen tvekan om att det var general von Schwerin. Som levde på 1700-talet!
Men Ineta blev aldrig rädd. Och en dag skulle hon möta en man som var en direkt kopia av slottsspöket…
Ineta Zigure skulle bara lämna några smideslyktor till en svensk långtradarchaufför i hamnen i Riga, när ödet slog till i form av Lennart Ekroth från Vallentuna.
- men efter första mötet sa jag ja till Lennart!
Men Ineta blev aldrig rädd. Och en dag skulle hon möta en man som var en direkt kopia av slottsspöket…
Han skulle ta emot lyktorna och föra dem vidare till en slottsherre i Söderköping.
Deras blickar möttes och han kunde inte ta ögonen från den vackra lettiskan som stod där på kajen med sin dotter Herta.
”Får jag bjuda på middag?”, sa han och så fick det bli. Ineta och Herta kom till restaurangen.
Lennart vägrade prata engelska så hon fick klara sig bäst hon kunde på knagglig svenska. Hon hade trots allt arbetat av och till i Söderköping och lärt sig innebörden av en del svensktoppslåtar med favoritbandet Vikingarna.
Friade på telefon
- Vi skildes åt utanför restaurangen, säger Ineta. Lennart skulle resa hem och körde ombord på färjan med sin långtradare. Några timmar senare ringde han. Båten var långt ute till havs, så jag hörde knappt vad han sa. Så småningom förstod jag att han friade! Jag svarade ja direkt. Det var inte mycket att fundera över. Jag kände ju så väl igen honom!
Ineta Ekroth skrattar gott när hon berättar. Numera är hon gift med Lennart och bosatt i Vallentuna. Hon har satt sin prägel på hans röda hus och sonen Wilhelm har redan fyllt två. Lennart sköter hushållet medan hon ägnar sig åt måleri, utbildade konstnär och konstkonservator som hon är. För att riktigt lära känna sitt nya hemland och dess historia har hon målat alla svenska kungar från Gustav Vasa och framåt på en och samma jättetavla. Hon hoppas få visa den för drottning Silvia en dag.
Gick inte att stoppa
Ineta föddes i Riga 1964 och sattes tidigt i konstskola. Med en energi utöver den vanliga spelade hon samtidigt piano och organiserade teaterspektakel.
- Vi skildes åt utanför restaurangen, säger Ineta. Lennart skulle resa hem och körde ombord på färjan med sin långtradare. Några timmar senare ringde han. Båten var långt ute till havs, så jag hörde knappt vad han sa. Så småningom förstod jag att han friade! Jag svarade ja direkt. Det var inte mycket att fundera över. Jag kände ju så väl igen honom!
Ineta Ekroth skrattar gott när hon berättar. Numera är hon gift med Lennart och bosatt i Vallentuna. Hon har satt sin prägel på hans röda hus och sonen Wilhelm har redan fyllt två. Lennart sköter hushållet medan hon ägnar sig åt måleri, utbildade konstnär och konstkonservator som hon är. För att riktigt lära känna sitt nya hemland och dess historia har hon målat alla svenska kungar från Gustav Vasa och framåt på en och samma jättetavla. Hon hoppas få visa den för drottning Silvia en dag.
Hon sydde kostymer likaväl som hon tillverkade dekor av papier-maché. Så småningom blev det konstgymnasium, studier i pedagogik och Lettlands Konstakademi.
1987 fick hon diplom som konstkonservator i Moskva.
- Mina föräldrar försökte bromsa mig. De tyckte att jag arbetade för mycket. Men jag drevs av lusten att skapa. Därför klarade jag konstgymnasiet på dagarna och musikgymnasiet på kvällarna samtidigt som jag sjöng i kör, spelade bas i ett hårdrockband och fiol i en klassisk kammarensemble.
Ineta tillstår att hon har haft en något annorlunda uppväxt och att hon på sätt och vis har levt i sin egen värld.
Ekonomiskt var det inte särskilt förspänt. Vinter som sommar gick hon i samma skor. Hon var tvungen att vara duktig för att få stipendier som kunde ta henne vidare i studierna.
Skrek av hunger
Ineta blev konstlärare och jobbade extra om nätterna på ett barnhem som annars bara hade en vuxen sköterska på 20 spädbarn.
- Jag blev förtvivlad när jag upptäckte att de gav lugnande sprutor till småbarn som skrek av hunger. Sköterskan hann helt enkelt inte med att mata dem.
På barnhemmet fanns tvååriga Herta, en mörkhyad liten flicka som varken kunde gå eller prata och som ingen frågade efter. Hon hade aldrig varit utanför barnhemmets väggar men blev förtjust i Ineta som så småningom adopterade henne. I dag är hon en helt vanlig 15-åring i en svensk skola på högstadiet.
- Herta gjorde mig så glad, säger Ineta. Hon gav mig nya krafter och något att kämpa för.
Ineta blev konstkonservator på det vackra slottet Rundales, en kopia i miniatyr av det franska slottet Versailles, åtta mil utanför Riga.
Hamnade i en mardröm
Hon gifter sig med en lettisk man och fick dottern Milda som nu är sju år och bor hos mormor i Lettland. Men mannen var våldsam och äktenskapet en katastrof som slutade med skilsmässa.
- Han var sadist, säger Ineta. Varje gång han träffade mina föräldrar slutade det med misshandel, ambulans och polis.
Ineta fick chansen till ett arbete som konstexpert i Sverige när ett svenskt-lettiskt företag efterlyste en konstkonservator med hennes speciella yrkeskunskaper.
- Det fanns bara sju specialister i hela Lettland, säger Ineta som kunde gratulera sig själv till jobbet på Husby säteri i Söderköping 1990. Hon började pendla mellan Lettland och Sverige medan mormor och morfar tog hand om barnen.
En spöklig upplevelse
Nu öppnades nya portar för Ineta. Hemma i Lettland fanns knappt mat att få i butikerna. I Sverige fick hon umgås med societeten, resa mellan slotten och sitta till bords på fina middagar. Hon mötte människor som förstod att uppskatta hennes yrkeskunskaper. Hennes uppgift var att sköta konstsamlingen på slottet som till stor del bestod av 1700-talskonst i behov av renovering. Det var, som hon säger, en glimt av livets framsida.
Då och då talades det om slottsspöket som ingen verkade ha sett men som alla visste fanns. Somliga sa att det var den första slottsherren general von Schwerins oroliga ande som gick igen.
- Jag vaknade en natt av att en man stod bredvid min säng, säger Ineta. Han var som sprungen ur 1700-talet och klädd i en olivgrön jacka. Han talade på ett språk jag inte förstod.
Det lät som franska men jag har senare förstått att det måste ha varit gammalsvenska.
Blev inte rädd
Ineta tittade på mannen som hon kände igen från ett porträtt i konstsamlingen. Det var ingen tvekan om att det var general von Schwerin.
- Jag blev aldrig rädd för jag kände att han var vänligt sinnad. Nästa morgon berättade jag om mötet för min chef och läste sedan allt jag kom över om von Schwerin i biblioteket. Min konstnärssjäl var kanske tillräckligt känslig för att jag skulle få träffa honom.
Ineta lämnade Söderköping när uppdraget var slutfört och återvände till slottet utanför Riga. Ungefär samtidigt började Lennart Ekroth från Vallentuna köra hjälpsändningar med mat till Baltikum för Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Det var just på en sådan resa han träffade Ineta i Rigas hamn den 31 mars 1992.
Ineta blev konstlärare och jobbade extra om nätterna på ett barnhem som annars bara hade en vuxen sköterska på 20 spädbarn.
- Jag blev förtvivlad när jag upptäckte att de gav lugnande sprutor till småbarn som skrek av hunger. Sköterskan hann helt enkelt inte med att mata dem.
På barnhemmet fanns tvååriga Herta, en mörkhyad liten flicka som varken kunde gå eller prata och som ingen frågade efter. Hon hade aldrig varit utanför barnhemmets väggar men blev förtjust i Ineta som så småningom adopterade henne. I dag är hon en helt vanlig 15-åring i en svensk skola på högstadiet.
- Herta gjorde mig så glad, säger Ineta. Hon gav mig nya krafter och något att kämpa för.
Hon gifter sig med en lettisk man och fick dottern Milda som nu är sju år och bor hos mormor i Lettland. Men mannen var våldsam och äktenskapet en katastrof som slutade med skilsmässa.
- Han var sadist, säger Ineta. Varje gång han träffade mina föräldrar slutade det med misshandel, ambulans och polis.
Ineta fick chansen till ett arbete som konstexpert i Sverige när ett svenskt-lettiskt företag efterlyste en konstkonservator med hennes speciella yrkeskunskaper.
- Det fanns bara sju specialister i hela Lettland, säger Ineta som kunde gratulera sig själv till jobbet på Husby säteri i Söderköping 1990. Hon började pendla mellan Lettland och Sverige medan mormor och morfar tog hand om barnen.
Nu öppnades nya portar för Ineta. Hemma i Lettland fanns knappt mat att få i butikerna. I Sverige fick hon umgås med societeten, resa mellan slotten och sitta till bords på fina middagar. Hon mötte människor som förstod att uppskatta hennes yrkeskunskaper. Hennes uppgift var att sköta konstsamlingen på slottet som till stor del bestod av 1700-talskonst i behov av renovering. Det var, som hon säger, en glimt av livets framsida.
Då och då talades det om slottsspöket som ingen verkade ha sett men som alla visste fanns. Somliga sa att det var den första slottsherren general von Schwerins oroliga ande som gick igen.
- Jag vaknade en natt av att en man stod bredvid min säng, säger Ineta. Han var som sprungen ur 1700-talet och klädd i en olivgrön jacka. Han talade på ett språk jag inte förstod.
Det lät som franska men jag har senare förstått att det måste ha varit gammalsvenska.
Ineta tittade på mannen som hon kände igen från ett porträtt i konstsamlingen. Det var ingen tvekan om att det var general von Schwerin.
- Jag blev aldrig rädd för jag kände att han var vänligt sinnad. Nästa morgon berättade jag om mötet för min chef och läste sedan allt jag kom över om von Schwerin i biblioteket. Min konstnärssjäl var kanske tillräckligt känslig för att jag skulle få träffa honom.
- Det fanns något mellan oss från första stund, säger Ineta. Jag blev så kär som man bara kan bli en enda gång i livet. Dessutom kände jag igen honom. Jag visste genast att Lennart var mannen jag mötte mitt i natten å Husby säteri. Han är von Schwerin!
Hon tror fullt och fast på att Lennart är en nutida inkarnation av den gamle generalen. Själv vet han inte vad han ska tro.
- Han blir mer och mer lik generalen för varje dag, säger Ineta. Och kärleken mellan oss blir bara starkare. Jag dras till honom som till en magnet och Wilhelm, vår son, är själva kronan på verket.
De förlovade sig på påskafton, någon månad efter första mötet och gifte sig vid midsommartid. Hon var 28 och han 51, en åldersskillnad på både gott och ont, säger de. Inetas båda flickor, Herta och Milda, var med liksom hans båda söner Kelvin och Per-Henrik. Lettisk TV filmade vigseln och 70 gäster bänkade sig till bröllopsmiddag.
- Jag kan knappt förklara den lycka jag känner, säger Ineta. Vi är som två halvor som blivit ett och alltid ska vara tillsammans.
Ineta blev snabbt till stor hjälp i jobbet med hjälpsändningar till Baltikum. Inte minst på grund av språket. Var och varannan månad tog de färjan över Östersjön.
Lennarts son Kelvin har småningom tagit över åkeriet och den ödesdigra kvällen den 27 september 1994 var det han som skulle ta båten från Tallin till Stockholm. Men något krånglade så han missade Estonia och tog in på hotell. Tidigt nästa morgon kunde han bara tacka sin lyckliga stjärna. Under natten hade Estonia gått till botten med över 900 passagerare ombord.
- Kelvin förlorade både vänner och kollegor i Estoniakatastrofen, säger Lennart. Och en av hans bilar ligger på botten med allt vad det innebär av ekonomiskt trassel.
Lennart har slutat köra hjälpsändningar nu. I stället satsar han allt på sin nya familj. Det är annorlunda att bli småbarnspappa nu än när han var yngre, tycker han. Han har så mycket mer av både tid och tålamod.
- Jag passar egentligen inte att vara gift, säger Ineta uppriktigt. Jag blir aldrig någon riktigt svensk husmor och lettisk mat är det ingen i huset som äter. Det är tur att Lennart tycker om att laga mat. Jag får ägna mig åt mitt måleri som gör mig så lycklig.
Ineta berättar att lettiska män sällan eller aldrig hjälper till i hemmet. Hennes egen pappa kan Ineta koka te och ännu mindre bre en smörgås.
- Min mamma höll händerna för pannan när Lennart vid sitt andra besök i mitt föräldrahem, på fullt allvar började baka bullar. Något sådant hade hon aldrig sett en man göra.
Lennart har ordnat så att Ineta har en egen ateljé att arbeta i. Han hjälper henne också att ordna utställningar. Hon målar varje ledig stund och ofta i stort format. En jättemålning i klassisk stil hänger över dubbelsängen och en typisk rysk med slingrande blommor torkar på staffliet. Och så kungamålningen förstås som hon så gärna vill visa drottning Silvia.
- Störst av allt är kärleken, säger Ineta. Jag hade aldrig tänkt gifta om mig men Lennart fick mig på andra tankar. Nu har vi varandra och det är viktigast av allt!
Text: Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
 |
| Lokaltidningen 11/5 1999 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar