Nr 23, 2001
Jag hörde ett skrik och såg
min lillasyster försvinna i det iskalla vattnet...
Det är något speciellt med syskonkärlek. Det vet Jennifer,
9, och Andreas Öhrström, 11, i Vallentuna. De har hållit ihop i vått och torrt
så länge de kan minnas. När de var riktigt små, var Jennifer den enda flickan
bland busgrabbarna i kvarteret. Hon hade korkskruvslockar och klänning med
volanger, medan pojkarna lekte tjuv och polis i jeans, t-shirt och keps. Det
var inte utan att hon väckte en viss beskyddarinstinkt hos pojkarna. Ändå gick
det hett till ibland. Och Jennifer var inte den som backade. Dels är hon en
liten tuffing själv och dels har Andreas alltid funnits inom räckhåll. Har hon
ramlat och slagit sig, så har Andreas sett till att hon kommit hem till mamma
Annika och pappa Joakim med tårarna. Och har det dragit ihop sig till bråk på
gården, så har han stått vid hennes sida. Hon har förvisso också stått vid
hans, om sanningen ska fram. De har liksom tagit ett visst ansvar för
varandra.
- Det är lite blandat det där, säger Annika och lyfter upp
lillebror Jonathan, 4, i sitt knä. Andreas och Jennifer är bästisar men det
finns dagar, då de inte ens tål varandra.
Familjen Öhrströms tomtebolycka i det nya, fina huset kunde
ha vänts till en fruktansvärd tragedi, om inte fritidsledarna Thomas Holm och
Anders Nilsson på Lovisedalsskolans fritidsklubb hade tränat isvett och
livräddning med traktens alla nioåringar i form av rollspel. De har tagit
barnen med till sjön, ritat tänkta vakar med spritpenna och övat, övat, övat.
Barnen har fått åla på isen med hjälp av dubbar och de har tränat på att dra sina
kompisar över isen. Allt det där satt i ryggmärgen på både Jennifer och Andreas
den där olyckssaliga dagen i slutet av mars.
- Vi skulle bara cykla nerför backen och leka i
strandkanten, säger Andreas. Det var inte alls meningen, att vi skulle gå ut på
sjön.
Vägen till Vallentunasjön från barnens bostadsområde är en
enda lång backe. Snön hade just smält undan och det var cykelpremiär. Jennifer
och Andreas visste mycket väl, att de inte fick gå ut på isen. Ändå gjorde de
det. Solen sken och isen låg blank och frusen.
Frestelsen blev för stor. Det
var hur kul som helst att halka omkring på skosulorna. I en trädgård intill
stod Pia Kastebring och Sten Hofstedt och beskar sina fruktträd.
- Jag såg barnen komma och tänkte att jag skulle hålla ett
vakande öga på dem, säger Sten.
Vallentunasjöns is är emellertid inte som vanliga isar. Sjön
är världens största solfångare. I bottensedimentet döljer sig ett
kilometerlångt och 240 meter brett rörsystem om 36 mil slang i dubbla lager. I
det lagras sommarens sjövärme som under vintern värmer större delen av
centralorten. En effekt är att sjön blivit en eller två grader varmare än
normalt. Vid värmeverkets pumpstation, där Jennifer och Andreas lekte, rinner
dessutom ett stort dagvattendike ut i sjön. Vattnet är därför ständigt i
rörelse vilket gör isen speciellt skör och osäker.
- Isen hade spruckit upp några veckor tidigare, säger
Annika. Stora sjok av is hade rört sig kring en ränna, lagt sig omlott och
frusit ihop igen vid nästa köldknäpp.
Det var en sådan kant som Jennifer stod och sparkade på, när
isen plötsligt gav vika och skapade en råk. Andreas hade då givit sig av in mot
land i avsikt att dra ett strå ur vassen.
- Jag hörde ett skrik och vände mig om, säger Andreas som
såg sin syster försvinna i vattnet. Som tur var kom hon upp till ytan igen i
råken och inte under isen. Hon lyckades få tag i en iskant och hävde sig upp på
armbågarna. Med sina små naglar försökte hon få ett grepp, som om hon haft
dubbar, och dra sig upp. Men det lyckades inte.
Andreas kastade sig på mage och ålade ut till Jennifer. Hon
räckte honom sin hand och han drog så mycket han orkade. Först höll han på att
själv glida ner i vattnet men viljan var stark, så han fick Jennifer över
iskanten.
- Det var läskigt att släppa taget och ge honom handen,
säger hon.
Syskonen tog sig in till land. Andreas hjälpte Jennifer av
med den blöta jackan och gav henne sin torra. Det har han sett på TV att man
ska göra. Sedan sprang han mot närmsta hus för att hämta hjälp.
- Jag hade hört gråt från stranden och var redan på väg dit,
säger Sten Hofstedt. Jag blev alldeles kall, när jag såg vad som hade hänt. Då
hade barnen redan klarat av alltihop på egen hand. Råken låg 15 meter från
land, så jag är glad att jag slapp hoppa i och dra upp dem.
Jennifer och Andreas fick komma in och värma sig hos Pia och
Sten. Jennifers blöta kläder stoppades i en plastpåse och Pia lånade ut sin
morgonrock, varpå Sten körde hem henne. Andreas kom efter med cyklarna.
- De var mest rädda för att mamma och pappa skulle bli arga,
skrattar Sten.
Mamma Annika stod i köket och såg genom fönstret när de kom.
Hon fick en chock.
- Man hinner tänka ganska mycket, när ens nioåriga dotter
kliver ur en främmande bil i morgonrock, säger Annika. Sten förklarade hur det
hängde ihop, men jag tror inte att det gick in riktigt. Dagen efter var vi där
och tackade med en bukett blommor.
Annika stoppade Jennifer i sängen, så att hon skulle få upp
kroppsvärmen. Sedan gick hon till Joakim i garaget. Bli inte arg nu, sa hon och
berättade vad som hänt. Även han blev chockad.
- Jag gick in till Jennifer, säger han. Hon såg så liten ut,
där hon låg i sängen. Sedan gick jag och mötte Andreas som kom dragandes med
cyklarna. Jag är väldigt imponerad av att han kunde tänka så klart och handla
så rätt. Det är tveksamt om jag själv skulle klarat det.
Jennifer var snart varm igen, så familjen samlades i soffan.
De pratade och pratade om det som hade hänt.
- Rätt som det var ville Jennifer ha en glass, säger Annika.
Det fick hon så klart. Sedan gick de ut och lekte igen.
Ryktet spred sig och närpolisen i Vallentuna fick veta vad
som hänt. Polischef Lars Helling inspektör Eva Brage enades om att bragden
måste firas. Några dagar senare blev därför Jennifer och Andreas bjudna till
polisstationen på tårtkalas. Det var särskilt kul för Andreas som alltid har
velat bli polis.
- Du är mycket viktigare än jag, sa Lars Helling. Din bild i
tidningen är större än min. Det är inte varje dag vi har en hjälte i kommunen
som är så otroligt modig.
Andreas fick en medalj och ett diplom av polisen för sitt
rådiga ingripande. På toppen av det fick han polischefens mössa i storlek
62.
- Du har väl inga löss, undrade Andreas som vet att han ska
akta sig för sånt.
Jennifer fick en nalle från Första majblommans riksförbund.
Det var trots allt lika mycket hennes dag - hon hade ju varit duktig hon med.
Lions Club i Vallentuna fanns också på plats bland gratulanterna. President Bo
Devell överräckte en bragdpeng på 3000 kronor till Andreas och fritidsklubben
fick 2000 kronor för att de lärt barnen isvett så bra, att det satt i
ryggmärgen på dem, när det verkligen gällde.
- Vi är gränslöst tacksamma för det, säger Annika. Hade
Andreas inte vetat hur man gör, så hade han kanske sprungit ut till vaken och
själv dråsat i. Jag vågar inte ens tänka på hur det kunde gått då. Vi ska så
småningom berätta för honom, att man helst bör ha en stör eller något annat
mellan sig och den nödställde. Men det tar vi en annan gång. Nu ska vi bara
fira.
Lokalpressen strömmade till och än en gång fick Andreas berätta
sin historia. Han är mäkta stolt över att ha räddat sin syster.
- Nej, jag var inte rädd. Jag har lärt mig på fritidsklubben
precis hur man gör. Jag kastade mig på magen och det gjorde jätteont! Men det
var det värt för själva räddningen. Pengarna ska jag sätta in på banken. Där
ska de växa och bli större.
Monica Antonsson
_____________________________________________________________________________
Expressen
30 mars 2001
Andreas Öhrström, 11, är dagens hjälte i Vallentuna. När
lillasyster Jennifer, 9, gick igenom Vallentunasjöns is, gjorde han precis vad
han har lärt sig på fritids.
- Vilken tur att han
inte bara sprang fram till vaken, säger mamma Annika Öhrström.
Andreas, Jennifer och deras kompis Linda Rigby, 9, vet
mycket väl, att de inte får gå ut på sjön. Ändå gjorde de det. Först skulle de
bara cykla utför backen och möjligen leka i strandkanten. Men solen sken och
isen var blank, så frestelsen blev för stor. Det gick hur bra som helst att
halka omkring på skosulorna.
I en trädgård intill beskar Pia Kastebring och Sten Hofstedt
sina fruktträd.
- Jag såg barnen komma och tänkte att jag skulle hålla ett
vakande öga på dem, säger Sten Hofstedt.
Såg systern sjunka
I Vallentunasjöns bottensediment
döljer sig ett kilometerlångt rörsystem. Där lagras sommarens sjövärme som
under vintern värmer hela centralorten. Sjön fungerar nämligen som en stor
solfångare. Temperaturen i vattnet är därmed något högre än normalt. Vid
värmeverkets pumpstation, där barnen befann sig, rinner dessutom en
dagvattenledning ut. Vattnet är ständigt i rörelse, så isen blir skör.
- En ränna sprack upp för några veckor sedan, säger Annika.
Den hade frusit igen och stora issjok hade lagt sig omlott.
Jennifer sparkade på isflakens kanter, medan Andreas gick in
mot stranden för att hämta ett vasstrå. Plötsligt hörde han Jennifer skrika.
Han vände sig om och såg hur hon sjönk.
- Jag kastade mig på mage. Det gjorde jätteont! Men det var
det värt för själva räddningen. Sedan kröp jag ut till Jennifer. Jag har lärt
mig på fritidsklubben precis hur man gör.
Höll på att glida ner
Andreas fick tag i Jennifer och drog så mycket han orkade.
Först höll han på att själv glida ner i vattnet men viljan vann och Jennifer
kom över iskanten. Andreas gav henne sin torra jacka och sprang mot närmaste
hus för att hämta hjälp.
- Jag hade hört gråt från stranden och var redan på väg ner,
säger Sten Hofstedt. Jag blev alldeles kall, när jag såg vad som hade hänt. Då
hade barnen redan klarat av alltihop på egen hand. Råken ligger 15 meter från
land, så jag är glad att jag slapp hoppa i och dra upp dem.
Barnen fick komma in och värma sig och Jennifers blöta
kläder stoppades i en påse. Sten lånade ut sin morgonrock och körde henne hem.
Andreas kom efter med cyklarna.
- De var mest rädda för att mamma och pappa skulle bli arga,
skrattar Sten Hofstedt.
Andreas är mäkta stolt över att ha räddat sin syster. Vart
han går, får han beröm. Jennifer är mer tystlåten. Hon var väldigt rädd, där
hon låg i det kalla vattnet. Nu är hon mest ledsen, för att hon tappat en
vante.
- Det finns gånger när man med glädje köper nytt, säger
Annika. Hon och maken Joakim kan inte nog tacka Pia Kastebring och Sten
Hofstedt och framför allt personalen på fritidsklubben som lärt barnen isvett.
- Hade Andreas gått fram till vaken i stället för att krypa,
så hade förmodligen även han trillat i vattnet, säger Annika. Jag vill inte ens
tänka på, hur det kunde gått då. Så småningom ska vi berätta för honom, att man
bör ha en stör eller något annat mellan sig och den nödställde. Men det tar vi
en annan gång. Nu ska vi bara fira!
Närpolisen i Vallentuna kommer nästa torsdag att
uppmärksamma Andreas med ett diplom och en överraskning för hans rådiga
ingripande.
- Det blir säkert en tårtbit på polisstationen också, säger
inspektör Eva Brage. Det här ska vi verkligen fira!
Monica Antonsson
Text & foto
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar