Södra Roslagen
28 september 1988
 |
| Lill Thorén |
Noveller om Vallentuna
(VALLENTUNA) All sin barndoms somrar har författaren och journalisten Lill Thorén tillbringat vid Vallentunasjöns strand.
Inte undra på då att hennes senaste novellsamling till stor del utspelar sig i trakten.
Boken kom ut redan förra året och hade så när blivit alldeles okänd för den stora mängd Vallentunabor som känner lite extra för sin hembygd. När så den välkända författaren häromdagen själv dök upp i Vallentunasalen med sin bok lyfte många ett ögonbryn av förvåning över dess innehåll. Spikrakt mitt i prick! Lill Thorén skildrar trakten som kanske bara en Vallentunabo av födsel och ohejdad vana kan förstå. Hon är precis lika träffsäker som någonsin Bällsta-Lasse Widén när han sjunger om kossorna vid Oppgården.
Över 50 somrar
Förklaringen låter inte vänta p sig. Över 50 somrar har Lill Thorén tillbringat i ett gult hus vid Vallentunasjöns strand i närheten av sägenomspunna Arkils Tingstad. Hon har verkligen själv rott över sjön och skuttat genom hagarna vid Kragsta och Oppgården. Hon har verkligen tagit tåget vid Byle station och hon känner verkligen Ris-Kajsas sten lika väl som sin egen byxficka.
Rysare
Tre av novellsamlingens tio berättelser är hämtade direkt från dessa miljöer. Alla är de rysare eller spökhistorier, om man så vill, inplacerade i den egna miljön. Lite osökt undrar läsaren vad som är sant och vad som inte är det. Den historiska historien kring sjön och Arkils Tingstad är trots allt så sägenomspunnen att vilken fantasi som helst torde kunna sättas i rullning. Och ärligt talat, visst är det många som sett och hört ett och annat märkligt på den platsen.
Lill Thorén läste alltså några av sina berättelser för en andäktig publik i Vallentunasalen. Novellerna har av rötter lyckats fånga bygden på ett sätt som gör att boken inte bör fattas i något vallentunahem. Bokhandlaren borde kanske snarast omvärdera sin lagerhållning av Lill Thoréns bok ”Det fanns inga shejker på Luntmakargatan” och göra den lätt tillgänglig för Vallentunaborna.
Monica Antonsson
Inte undra på då att hennes senaste novellsamling till stor del utspelar sig i trakten.
Förklaringen låter inte vänta p sig. Över 50 somrar har Lill Thorén tillbringat i ett gult hus vid Vallentunasjöns strand i närheten av sägenomspunna Arkils Tingstad. Hon har verkligen själv rott över sjön och skuttat genom hagarna vid Kragsta och Oppgården. Hon har verkligen tagit tåget vid Byle station och hon känner verkligen Ris-Kajsas sten lika väl som sin egen byxficka.
Tre av novellsamlingens tio berättelser är hämtade direkt från dessa miljöer. Alla är de rysare eller spökhistorier, om man så vill, inplacerade i den egna miljön. Lite osökt undrar läsaren vad som är sant och vad som inte är det. Den historiska historien kring sjön och Arkils Tingstad är trots allt så sägenomspunnen att vilken fantasi som helst torde kunna sättas i rullning. Och ärligt talat, visst är det många som sett och hört ett och annat märkligt på den platsen.
Monica Antonsson
Nr 33, 1990
Där har hon tillbringat sina sommarmånader varje år i 30 års tid – minst. Här har hennes fyra barn samlat på sig sina finaste barndomsminnen och här hämtar hon själv både arbetslust och livskraft för den kommande vintern inne i stan.
Den smala vita dörren knarrar och tröskeln är hög att kliva över. Innanför dörren ligger randiga, hemvävda trasmattor och på hyllor längs väggarna står nydiskade glas och staplar av omaka tallrikar. På väggen hänger en liten skylt som talar om att rummet är försett med elektrisk belysning.
”Försök icke att tända med tändsticka. Vrid endast på knappen invid dörrposten”, står det.
”Försök icke att tända med tändsticka. Vrid endast på knappen invid dörrposten”, står det.
Det doftar gott av kaffe och vid köksbordet sitter Lills mamma Lisa med knut i nacken och tittar ut genom fönstret med de vita spetsgardinerna.
- Det är så skönt att åka hit ut från stan då och då, säger hon medan Lill sätter på en koppargryta med talrika vatten på den mer moderna kokplattan.
Lill har just knådat färdigt en deg på den pyttelilla arbetsbänken. Degen lägger hon i en täckt bunke som sedan placeras bland kuddarna på en säng för bästa möjliga jäsning.
- Det är så skönt att åka hit ut från stan då och då, säger hon medan Lill sätter på en koppargryta med talrika vatten på den mer moderna kokplattan.
Längre bort skymtar hennes sovrum, den brunbetsade gamla sängen och under den en vid porslinspotta som är flera hundra år gammal.
- Jag tycker om gamla saker och använder dem för att de faktiskt är bättre än nygjorda prylar. Jag skulle aldrig drömma om att plantera blommor i den, säger hon.
I sovrummet har Lill sin skrivarlya och hennes elektriska skrivmaskin är åtminstone försedd med suddknapp. En ordbehandlare skulle hon aldrig drömma om att skaffa sig. Nu är hon fullt sysselsatt med att förbereda och spela in sju radioprogram, skriva två artiklar och arbeta på ett filmsynopsis för Svensk Filmindustri (SF). Någon brist på sysselsättning lider hon inte av i sin sommaridyll.
- Jag har varit här i flera veckor nu utan att det har blivit en enda rad. Så det börjar dra ihop sig, suckar hon.
Otacksamma höns
- Det har varit så roligt att måla på huset och ordna i trädgårdslanden. Jag har dessutom bytt ett fönster och skaffat mig de här överåriga hönsen. Och det är konstigt, här räddar man dem från en säker död och låter dem komma ut i naturen – och så är de inte det minsta tacksamma! De vill bara ha mer och mer, säger Lill och berättar den ena dråpliga hönshistorien efter den andra medan hon skrattar och torkar sina händer på det långa förklädet.
Ja, de lever på övertid, de tio bruna före detta värphönsen. De skulle egentligen ha slaktats för länge sedan om inte Lill hade kommit och räddat dem från hönseriet. En av dem, den klokaste, är klanens hackkyckling och får mobbad finna sig i att gå omkring med naken hals efter sammandrabbningar med de andra. Lill har döpt henne efter en annan aktuell hackkyckling, fotbollslandslaget förbundskapten Olle Nordin.
- Titta, säger Lill när hon en stund senare kliver in i sitt hemsnickrade hönshus. Olle har lagt ägg!
Sin barndoms somrar tillbringade Lill i trakterna kring Luntmakargatan inne i stan. Föräldrarna var skilda och Lill sin mors enda barn. De och en lång rad släktingar bodde hos mormor som hade syateljé.
- När sommarvärmen kom flyttade sömmerskorna ut med arbete och allt i Observatorielunden där jag sprang omkring och lekte, berättar Lill.
- Morfar drygade ut lönen med att uppträda på cirkus. Han kunde slå frivolter över tre hästryggar!
Såg en man mördas
Som barn blev Lill en gång vittne till ett mord. Hon var sex år fyllda och så från sitt fönster hur några män jagade en annan man och stack ner honom med kniv.
- Efter en stund kom polisen men när de skulle ta upp jakten på mördarna så sprang de åt fel håll. ”Vad dumma de är”, tänkte jag.
Ingen visste va Lill hade sett och själv berättade hon ingenting. När mor och mormor sedan tisslade och tasslade om det hemska som hade hänt på deras gata låtsades hon inte förstå.
- Jag var för liten för att inse att mordet hade varit på riktigt. Vi ungar lekte ju indianer och cowboys och då dog man ju också. När jag får tid någon gång ska jag försöka ta reda på vad det egentligen rörde sig om.
Nära Lills sommarhus ligger Arkils Tingstad. Det är en vikingatida tingsplats som Skåhamrabondens söner från andra sidan sjön en gång lät uppföra till minnet av sin far. Det va ett sätt att visa grannhövdingen Jarla Banke vem som var rikast och mäktigast. Platsen består av några runstenar som berättar historien och stenbumlingar som ligger i fyrkant med en ensam sten i mitten. På ”tjuvastenen” i mitten satt förmodligen den anklagade och på stenarna runt omkring de som skulle döma när tinget hölls en gång på 1000-talet.
- Varje midsommarnatt går vi till tingsplatsen för att fira gryningen. Vi sätter små levande ljus på alla stenarna och offrar till gudarna, säger Lill och menar asarna ur den nordiska mytologin.
- Gissa vad gudarna får. Jo, en liten skål med brännvin, nybakat bröd och en liten köttbit. Vi ställer det på mittstenen så att gudarna bara kan gå och ta för sig.
- jag brukar även offra lite till Emanuel Swedenborg då och då när jag behöver hjälp. Jag har inte riktigt bestämt för Swedenborg vilken religion jag har, fnissar hon. Man får ta det säkra för det osäkra.
- Jag tycker om gamla saker och använder dem för att de faktiskt är bättre än nygjorda prylar. Jag skulle aldrig drömma om att plantera blommor i den, säger hon.
- Jag har varit här i flera veckor nu utan att det har blivit en enda rad. Så det börjar dra ihop sig, suckar hon.
- Det har varit så roligt att måla på huset och ordna i trädgårdslanden. Jag har dessutom bytt ett fönster och skaffat mig de här överåriga hönsen. Och det är konstigt, här räddar man dem från en säker död och låter dem komma ut i naturen – och så är de inte det minsta tacksamma! De vill bara ha mer och mer, säger Lill och berättar den ena dråpliga hönshistorien efter den andra medan hon skrattar och torkar sina händer på det långa förklädet.
- Titta, säger Lill när hon en stund senare kliver in i sitt hemsnickrade hönshus. Olle har lagt ägg!
- När sommarvärmen kom flyttade sömmerskorna ut med arbete och allt i Observatorielunden där jag sprang omkring och lekte, berättar Lill.
- Morfar drygade ut lönen med att uppträda på cirkus. Han kunde slå frivolter över tre hästryggar!
Som barn blev Lill en gång vittne till ett mord. Hon var sex år fyllda och så från sitt fönster hur några män jagade en annan man och stack ner honom med kniv.
- Efter en stund kom polisen men när de skulle ta upp jakten på mördarna så sprang de åt fel håll. ”Vad dumma de är”, tänkte jag.
Ingen visste va Lill hade sett och själv berättade hon ingenting. När mor och mormor sedan tisslade och tasslade om det hemska som hade hänt på deras gata låtsades hon inte förstå.
- Jag var för liten för att inse att mordet hade varit på riktigt. Vi ungar lekte ju indianer och cowboys och då dog man ju också. När jag får tid någon gång ska jag försöka ta reda på vad det egentligen rörde sig om.
- Varje midsommarnatt går vi till tingsplatsen för att fira gryningen. Vi sätter små levande ljus på alla stenarna och offrar till gudarna, säger Lill och menar asarna ur den nordiska mytologin.
- Gissa vad gudarna får. Jo, en liten skål med brännvin, nybakat bröd och en liten köttbit. Vi ställer det på mittstenen så att gudarna bara kan gå och ta för sig.
- jag brukar även offra lite till Emanuel Swedenborg då och då när jag behöver hjälp. Jag har inte riktigt bestämt för Swedenborg vilken religion jag har, fnissar hon. Man får ta det säkra för det osäkra.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Foto: Kurt Pettersson
Nr 43, 1991
Författaren och journalisten Lill Thorén tar det säkra före det osäkra:
Varje sommar offrar jag till gudarna – och Swedenborg
I sitt sommarparadis njuter Lill med sina katter, höns och får. Inne i stugan står skrivmaskinen och väntar.
- Men det blir inte så mycket skrivet, erkänner hon.
Fast inspiration saknas då inte, det vilar en hednisk mystik över platsen…
Den smala grusvägen som letat sig fram genom skogen slutar plötsligt i en dunge. Nedanför, bortom granar, lingon- och blåbärsris, glittrar vattnet i Vallentunasjön. Sjöfåglar simmar där nere och kanhända är det gammelgäddan som slår när vattnet kluckar i vassen.
- Men det blir inte så mycket skrivet, erkänner hon.
Fast inspiration saknas då inte, det vilar en hednisk mystik över platsen…
Den röda stugan ligger omgärdad av hängbjörk, syren och doftande jasmin. Ur skorstenen stiger rökstrimman sakta upp mot himlen och en doft av nybryggt kaffe sprider sig förföriskt över nejden.
- Det finns ingenting så dumt som får! Dessutom äter de allt som är grönt och föredrar sånt som är odlat, säger Lill Thorén, författaren och journalisten. För det är hon som bor i stugan. Den stör på hennes pappas tomt och är sedan snart 30 år hennes speciella sommarparadis.
”Försök icke att tända med tändsticka. Vrid endast på knappen invid dörrposten”, står det. På golvet ligger tvärrandiga trasmattor och i fönstren hänger skira spetsgardiner.
- Det hade väl uppstått något fel i produktionen, skrattar Lill. Jag kan tänka mig alla tanter som hällde peppar i baksmeten och trodde det var socker.
I år har Lill frusit ovanligt mycket i sin stuga. Ja, hon till och med flyttade ut från stan senare än vanligt. Sedan var det Sarekstrumpor, dunbolster och tröjor i flera lager mest hela juni innan värmen kom och stugan blev varm.
- Hon medverkade i ett radioprogram ur serien ”På nattkröken” med Mona Krantz och jag sände härifrån, berättar Lill.
- Vi hade pallat upp sändningsmasten ute i skogen och teknikerna fick vackert sitta uppe vid grinden medan vi sände. Det är viktigt att då och då sända program från platser med lite atmosfär.
- Jag tror att jag håller på med en bok. Men det är svårt så här i början att med bestämdhet veta vad det ska bli, säger hon.
- Med min barndoms ögon ser jag än idag den strida ström av fina damer som kom på besök. Alla hade hårnät, axelvaddar och höga klackar, tyckte jag. Då kördes vi iväg och gubben låste dörren och vad som sedan utspelade sig därinne vet väl ingen med säkerhet något om.
- Nere vid Sveavägen han den ene ikapp den andra och en av dem föll ihop på gatan. Den andre sprang sin kos och strax därpå kom polisen. De plockade upp ett föremål och synade det i gatlyktans sken. Det var en kniv och det var ingen tvekan om att mannen på gatan hade blivit mördad.
- Polisen tog upp jakten på gärningsmannen men sprang åt fel håll! Så dumma de är, tänkte Lill och gick till sängs.
- Nästa morgon läste mamma och mormor om mordet i tidningen men jag teg som muren om vad jag hade sett. Det var en stor bild på Dagens Nyheters förstasida och så vitt jag minns rörde det sig om en uppgörelse mellan utlänningar. Kriget brann i Europa och vad som helst kunde hända. Det var den verklighet vi levde i.
- Vi började tillbringa somrarna i den här stugan när barnen var små, säger Lill och berättar att tomten en gång tillhört hennes farföräldrar. Nere på udden ligger det stora gula huset som en gång var deras sommarstuga och ett stenkast bort ligger Arkils Tingstad, en vikingatida tingsplats med anor från tusentalet.
- Det är en mycket märklig känsla att sitta på stenarna i Arkils Tingstad och jag kan inte förklara varför. Men det är den vackraste platsen på jorden, fylld av mystik och minnen från alla dramatiska händelser som måste ha utspelat sig där.
- Gudarna får lite nybakat bröd, en bit kött och en skål med brännvin. Vi ställer allihop på mittstenen och sedan kan gudarna komma och ta för sig, säger Lill och menar alla de gamla asagudarna ur den nordiska mytologin.
- Jag offrar för säkerhets skull lite åt Emanuel Swedenborg** också. Jag vet nämligen inte riktigt vilken religion jag har. Det är bäst att ta det säkra för det osäkra.
- Framöver vill jag ägna mig åt att skriva böcker. Jag vill faktiskt bli författare när jag blir stor, säger Lill och fördjupar sig i bokens hemliga handling medan dagen går mot kväll och solen går ner över Vallentunasjön.
Nr 7, 1993
Tema: Drömmar
Dina drömmar avslöjar dig!
Carl Bildt dansar underbar tango!
_______________________________________________________________________________
Nr 6, 1992
På gränsen till Täby ligger stugan där hon tillbringat varenda sommar så länge hon minns.
Här stänger hon in sig och skriver sina böcker för här flödar inspirationen.
Och när Lill berättar är det sannerligen lätt att ryckas med…
Den smala grusvägen som letat sig fram genom skogen och det nybyggda Uthamraområdet slutar plötsligt i en dunge. Nedanför, bortom snår och granar glittrar Vallentunasjöns vårkalla vatten. Sjöfåglar simmar där nere och kanhända är det gammelgäddan som slår när vattnet kluckar i vassen.
Den lilla röda stugan ligger omgärdad av björkar som just ska slå ut i skiraste grönska. En gång på 1800-talet var den en smedja tillhörande gården Kragsta på andra sidan sjön. Det var innan bönderna sänkte vattennivån för att få mer åkermark. Då låg stugan vid vattenbrynet för att smeden lätt skulle kunna härda det glödgade järnet utanför husknuten. Nu är det säkert tio eller kanske rent av femton meter ner till stranden där en eka nu ligger upp och ner i väntan på att åter få tas i bruk.
Sommarparadis
En smal strimma av rök letar sig upp ur skorstenen för där inne har författaren Lill Thorén just satt på kaffehurran. Här har hon tillbringat sina somrar de senaste 30 åren – minst – och här har hennes barn haft sitt sommarparadis.
Den smala vita dörren knarrar och tröskeln är hög att kliva över. Innanför dörren ligger randiga, hemvävda trasmattor och på hyllor längs väggarna står nydiskade glas och staplar av omaka tallrikar. På väggen hänger en liten skylt som talar om att rummet är försett med elektrisk belysning.
”Försök icke att tända med tändsticka. Vrid endast på knappen invid dörrposten”, står det.
- Det är skönt när våren kommer och jag kan åka hit ut igen, säger Lill och visar sin samling av gamla plåtburkar på spishyllan över den öppna elden. På väggen hänger en blåsbälg, en brödspade och ett fotografi av den festklädda skådespelerskan Signe Hasso som var här på sin 70-årsdag.
- Hon medverkade i ett radioprogram ur serien ”På nattkröken” som Mona Krantz och jag sände härifrån, berättar Lill. Vi hade pallrat upp sändningsmasten ute i skogen och teknikerna fick vackert sitta uppe vid grinden medan vi sände. Det är viktigt att och då sända program från platser med lite atmosfär.
Tycker om gamla ting
Bortom köket skymtar Lills sovrum och den brunbetsade sängen med en hundraårig gammal potta under. Det är där hon har sin skrivarlya och den elektriska skrivmaskinen är åtminstone försedd med suddknapp. En ordbehandlare skulle hon aldrig drömma om att skaffa sig.
- Jag tycker om gamla ting och använder dem. De är faktiskt ofta mycket bättre än nygjorda saker. Jag skulle exempelvis aldrig drömma om att plantera blommor i den där gamla pottan, säger Lill som just nu är fullt sysselsatt med att skriva en stor essä om Höstsols historia för tidningen Julstämning som kommer ut till jul.
Som barn bodde Lill tillsammans med mor och mormor som hade syateljé på Luntmakargatan i Stockholm. Där bodde också mammas syskon och släktingar från Finland och Norge som flytt hit under kriget.
Galanta damer
- Allsköns folk drogs till Luntmakargatan. Det var fina herrar med käpp och kravatt liksom stadens glädjeflickor. I vårt hus bodde exempelvis en dam som regelbundet besöktes av fina herrar. Hon levde gott på det. I gårdshuset fanns cykelreparatören som polisen så småningom kom och tog. Till honom vallfärdade kvinnor som ”råkat i olycka” och mot en viss ersättning gjorde han slut på deras elände.
En kväll stod Lill i fönstret och tittade ut medan lätta snöflingor sakta föll mot gatan. Plötsligt kom en stor svart bil körandes vilket inte hörde till vanligheterna. Bilen stannade och ur hoppade en man i stor överrock. Han sprang för sitt liv förföljd av en annan.
- Nere vid Sveavägen han den ene ikapp den andra och en av dem föll ihop på gatan. Den andre sprang sin kos och strax därpå kom polisen. De plockade upp ett föremål och synade det i gatlyktans sken. Det var en kniv och det var ingen tvekan om att mannen på gatan hade blivit mördad.
Mer skrämmande än så var det alltså inte att bli vittne till ett mord då för den som var sex år och bodde på Luntmakargatan.
Från början ville Lill bli stjärnreporter som Brenda Star i veckomagasinet ”25:an” och debuterade som ”lovande poet” i samma blad. Ödet ville dock annat. Hon gifter sig med Ulf ”Hvar fjortonde dag” Thorén och fick barn. Fyra stycken närmare bestämt. Så småningom dök hon upp i TV-rutan med sina fyndiga kåserier och så småningom övergick skrivandet till riktigt författande.
Det är lätt att ryckas med när Lill berättar. Hennes liv tycks full av det ena märkliga äventyret än det andra.
Hittade människoben
Som till exempel det där med benet som döttrarna hittade vid stranden i Uthamra när de var ute och simmade en varm sommardag för några år sedan.
- Det såg precis ut som ett lårben och vi lade det i vedboden så länge. Vi skulle nämligen ha kalas och gästerna var i antågande.
- Först tyckte vi att det var lite otäckt men när vi hade hunnit fram till kaffet och groggen skulle plötsligt alla till vedboden och titta. Hade benet suttit på en älg, en ko eller rent av en människa?!
Nästa morgon for Lill med benet i en påse till Vallentuna för att gå till polisen. Samtidigt var hon rädd för att bli utskrattad eller inblanda i något mycket obehagligt.
- Jag gick till både posten, apoteket och banken med kassen på min arm och funderade på var jag skulle göra av den. Jag tänkte kasta den i en buske men så fick jag syn på kommunalhusets brevinkast. Där inne fanns säkert fullt av ansvarsfulla människor som visste vad som borde göras, tänkte jag.
Lill ombads vänligt men bestämt visa vägen till fyndplatsen sedan benet mycket riktigt visat sig vara ett människoben. Där hade döttrarna redan grävt fram ytterligare en trave ben när polisen anlände.
- Några veckor senare ringde en upprörd polischef och berättade om jorden på fyndplatsen var schaktmassor från marken kring Vallentuna kyrka, förklarar Lill. Så visst var det människoben vi hade hittat, men väldigt gamla.
Offrar till gudarna
Strax intill Lills lilla stuga ligger den vikingatida tingsplatsen Arkils Tingstad. Den lät Skålhamrabondens söner uppföra till minne av sin far för att visa Jarla Banke vem som var rikast, vackrast och mäktigast. Platsen består av några runstenar som berättar historien och stenbumlingar utlagda i en fyrkant med en ensam sten i mitten. På den satt den anklagade och på stenarna runt om de som skulle döma när tingen hölls en gång på 1000-talet.
- Varje midsommarnatt går vi till tingsplatsen för att fira gryningen. Vi sätter små levande ljus på alla stenar och offrar till gudarna, säger Lill och syftar på asarna ur den nordiska mytologin.
- Gissa vad gudarna får. Jo, de får en liten skål med brännvin, nybakt bröd och en liten köttbit. Vi ställer det på mittstenen så att gudarna kan gå och ta för sig.
- Jag brukar även för säkerhets skull offra lite till Emanuel Swedenborg*. Jag har nämligen inte riktigt bestämt mig för vilken religion jag ska ha, fnissar Lill. Man får ta det säkra före det osäkra.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
* Emanuel Swedenborg (1688-1772) var naturforskare och mystiker och en av stormaktstidens lärdomsgiganter. Till hans vardagliga umgänge hörde övernaturliga andeväsen. Efter hans död bildade anhängare av hans tro religiösa församlingar. Sådana finns kvar än idag.
__________________________________________________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 48, 1994
Serien: Röster från andra sidan
En smal strimma av rök letar sig upp ur skorstenen för där inne har författaren Lill Thorén just satt på kaffehurran. Här har hon tillbringat sina somrar de senaste 30 åren – minst – och här har hennes barn haft sitt sommarparadis.
”Försök icke att tända med tändsticka. Vrid endast på knappen invid dörrposten”, står det.
- Det är skönt när våren kommer och jag kan åka hit ut igen, säger Lill och visar sin samling av gamla plåtburkar på spishyllan över den öppna elden. På väggen hänger en blåsbälg, en brödspade och ett fotografi av den festklädda skådespelerskan Signe Hasso som var här på sin 70-årsdag.
- Hon medverkade i ett radioprogram ur serien ”På nattkröken” som Mona Krantz och jag sände härifrån, berättar Lill. Vi hade pallrat upp sändningsmasten ute i skogen och teknikerna fick vackert sitta uppe vid grinden medan vi sände. Det är viktigt att och då sända program från platser med lite atmosfär.
Bortom köket skymtar Lills sovrum och den brunbetsade sängen med en hundraårig gammal potta under. Det är där hon har sin skrivarlya och den elektriska skrivmaskinen är åtminstone försedd med suddknapp. En ordbehandlare skulle hon aldrig drömma om att skaffa sig.
- Jag tycker om gamla ting och använder dem. De är faktiskt ofta mycket bättre än nygjorda saker. Jag skulle exempelvis aldrig drömma om att plantera blommor i den där gamla pottan, säger Lill som just nu är fullt sysselsatt med att skriva en stor essä om Höstsols historia för tidningen Julstämning som kommer ut till jul.
- Allsköns folk drogs till Luntmakargatan. Det var fina herrar med käpp och kravatt liksom stadens glädjeflickor. I vårt hus bodde exempelvis en dam som regelbundet besöktes av fina herrar. Hon levde gott på det. I gårdshuset fanns cykelreparatören som polisen så småningom kom och tog. Till honom vallfärdade kvinnor som ”råkat i olycka” och mot en viss ersättning gjorde han slut på deras elände.
- Nere vid Sveavägen han den ene ikapp den andra och en av dem föll ihop på gatan. Den andre sprang sin kos och strax därpå kom polisen. De plockade upp ett föremål och synade det i gatlyktans sken. Det var en kniv och det var ingen tvekan om att mannen på gatan hade blivit mördad.
Mer skrämmande än så var det alltså inte att bli vittne till ett mord då för den som var sex år och bodde på Luntmakargatan.
Som till exempel det där med benet som döttrarna hittade vid stranden i Uthamra när de var ute och simmade en varm sommardag för några år sedan.
- Det såg precis ut som ett lårben och vi lade det i vedboden så länge. Vi skulle nämligen ha kalas och gästerna var i antågande.
- Först tyckte vi att det var lite otäckt men när vi hade hunnit fram till kaffet och groggen skulle plötsligt alla till vedboden och titta. Hade benet suttit på en älg, en ko eller rent av en människa?!
- Jag gick till både posten, apoteket och banken med kassen på min arm och funderade på var jag skulle göra av den. Jag tänkte kasta den i en buske men så fick jag syn på kommunalhusets brevinkast. Där inne fanns säkert fullt av ansvarsfulla människor som visste vad som borde göras, tänkte jag.
- Några veckor senare ringde en upprörd polischef och berättade om jorden på fyndplatsen var schaktmassor från marken kring Vallentuna kyrka, förklarar Lill. Så visst var det människoben vi hade hittat, men väldigt gamla.
Strax intill Lills lilla stuga ligger den vikingatida tingsplatsen Arkils Tingstad. Den lät Skålhamrabondens söner uppföra till minne av sin far för att visa Jarla Banke vem som var rikast, vackrast och mäktigast. Platsen består av några runstenar som berättar historien och stenbumlingar utlagda i en fyrkant med en ensam sten i mitten. På den satt den anklagade och på stenarna runt om de som skulle döma när tingen hölls en gång på 1000-talet.
- Varje midsommarnatt går vi till tingsplatsen för att fira gryningen. Vi sätter små levande ljus på alla stenar och offrar till gudarna, säger Lill och syftar på asarna ur den nordiska mytologin.
- Gissa vad gudarna får. Jo, de får en liten skål med brännvin, nybakt bröd och en liten köttbit. Vi ställer det på mittstenen så att gudarna kan gå och ta för sig.
- Jag brukar även för säkerhets skull offra lite till Emanuel Swedenborg*. Jag har nämligen inte riktigt bestämt mig för vilken religion jag ska ha, fnissar Lill. Man får ta det säkra före det osäkra.
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Nr 48, 1994
Serien: Röster från andra sidan
- nu vet jag vilka mina osynliga gäster är…
Loftet var tomt! Lill trodde inte sina ögon. Alldeles nyss hade ju hon och flera andra hört ljud och röster därifrån.
Det var inte enda gången det hände oförklarliga, nästan spöklika ting på hennes gamla släktgård.
Minst lika märkligt var att hon skulle få förklaringen under en resa till Ryssland. Det var där Lill upplevde mötet med den andra sidan…
Författaren Lill Thorén har alltid känt sig oförklarligt dragen till Ryssland. Hon identifierar sig med folket i den ryska litteraturen och känner sig hemma i miljön.
Det var inte enda gången det hände oförklarliga, nästan spöklika ting på hennes gamla släktgård.
Minst lika märkligt var att hon skulle få förklaringen under en resa till Ryssland. Det var där Lill upplevde mötet med den andra sidan…
- Ända sedan jag som elvaåring började läsa Dostojevskij och Gorkij har jag vetat att jag bott i St Petersburg i ett tidigare liv, säger Lill med en tankfull blick genom köksfönstret. Nedanför slår Vallentunasjöns vågor in över stranden där båten och kanoten ligger väl uppdragna.
Inom hus sprakar elden het och hemtrevlig i öppna spisen. Lill drar på sig tröjan som hennes moster har stickat och som det står ”Lill” i runskrift på, innan hon häller rykande varmt kaffe i kopparna på bordet.
Lill har tillbringat sina somrar här så länge hon minns. Hennes pappa bodde i gula huset nere på udden och hon gjorde uthuset till sitt sommarparadis. Här har hennes fyra barn skaffat sig oförglömliga barndomsminnen. Här har hon laddat batterierna och hämtat inspiration till sina böcker.
Smedjan, som ursprungligen hade två små rum har på senare år byggts ut med ett sovrum och ett loft. Den är enkelt inredd i lite gammeldags stil med trasmattor på golven och rutig duk i rött och vitt på bordet. Den gamla utdragssoffan, där Lill sover, är säkert antik.
- Det känns trist, säger Lill som gillade sin potta. Här finns egentligen ingenting av värde så det är meningslöst att bryta sig in. Lill berättar om en kväll då hon och några vänner hörde konstiga ljud uppifrån loftet.
- Det var höst och vi hade samlats runt köksbordet och hade det lite trevligt. Plötsligt hörde vi hur någon pratade och släpade möbler hit och dit.
Loftet har en ingång från utsidan och Lill fick för sig att det var en av hennes söner som ”spökade”.
- Jag drog ett lakan över huvudet, klättrade upp på stegen och gjorde mig beredd att ”hoa”. Men rummet var tomt, det fanns ingen där. När jag kom ner igen fortsatte ljuden. Vi satt knäpptysta allihop och lyssnade. Det var faktiskt lite otäckt.
- Jag skulle delta i ett seminarium om författarinnan Edit Södergran som var född i St Petersburg och blev bekant med en rysk för fattare, en humoristisk man i 50-års åldern som kunde lite svenska. Han bodde tillsammans med sin mor, en hund och tre andra familjer i en fyrarumslägenhet och bjöd hem mig på middag.
- Vi pratade om ockulta ting och det visade sig snart att min väns mamma var ett medium. Släkten ville hålla seans och eftersom jag var gäst i deras hem skulle i första hand jag få mina frågor besvarade.
Lill kände sig osäker men samtidigt lite nyfiken. Kanske skulle hon äntligen få en förklaring till sin ryska längtan.
- Som gammal Swedenborgare är jag egentligen emot seanser. Man ska inte locka fram andar för alla andar är inte goda. Kommer fel andar fram kan det rent av bli farligt. Det är ingenting för människor att hålla på med.
- Jag blev väldigt förvånad, säger Lill. Gumman visste inte vem jag var och kände definitivt inte till min stuga.
Lill kunde inte låta bli att fråga varför mannen visat sig, vad det var han ville. ”Han vill visa att han finns där omkring och att han tycker om påbyggnaden. Huset är faktiskt bättre nu, säger han”
”Han talar om ett rör som det rinner vatten i. Jag hör hur det låter plupp, plupp. Det är liksom ett bakslag, säger han. Annars är han nöjd med huset.”
”Den här mannen tillhör dig”, fortsatte mediet. ”Ni hör ihop på något vis. Han känner dig själsligt bra. Har du själv hört något? Det verkar som om någon flyttat saker som ändå står kvar. Man kan höra ljud i huset.”
Lill berättade om ”Spökerierna” på vinden och fick veta att de osynliga besökarna är vänligt sinnade.
”Jag ser också en liten hund som springer omkring där”, sa mediet. ”Den tillhörde huset. Han saknar sin ägare och söker trygghet. Känner du till den?”
- Jag har hört hunden då och då.
”Jag ser en äldre kvinna som går omkring och pysslar i köket”, sa mediet. ”Kanske är hon mannens fru, kanske är hon hushållerska men hon tillhör huset. Det är många besökare där”, sa hon.
Då och nu vävs ihop
”Kvinnan går fram till en hel vägg med väl lästa böcker. Hon vill läsa och visar att det sticker upp papperslappar ur böckerna. Du har markerat något där. Det är som om du läste en bok, går tillbaka till en annan och börjar läsa den också. Det är förvirrande för dåtid och nutid går ihop.”
- Det kan ha varit mina böcker hon såg, säger Lill med en gest mot sin välfyllda bokhylla. De flesta är köpta på antikvariat och väl lästa. Jag förstår mycket väl vad hon menade när hon beskrev hur jag läser böcker.
Det ryska mediet sa att bokhyllan står på något. Det gjorde den mycket riktigt. När Lill arbetade med boken ”Det hände vid Johannes”. Den stod på ett dockskåp.
- Hon berättade att den gamla kvinnan klagade på mitt ovala bord, säger Lill och skakar på det skrangliga lilla prydnadsbordet. Det var bättre stadga på det förr.
Seansen tog slut och Lill åkte hem något omtumlad av upplevelsen. Så snart hon fick tid for hon ut till stugan där hon bara kunde konstatera att det hade regnat in genom skorstenen.
- Vi har ordnat det nu, säger Lill. Jag hoppas att smeden är nöjd.
Vill inte berätta allt
Hon vecklar upp en bunt handskrivna pappersark. Det är utskriften av bandet som spelades in vid seansen. Tack vare den kan hon så ofta hon vill gå tillbaka till det mediet sa.
- Jag trodde att jag skulle få veta något om min dragning till Ryssland. I stället kommer smeden och klagar på min skorsten! Nu vet jag att alla de där ”människorna” finns där. De är mina husandar. Det känns tryggt på något vis.
Lill vill gärna veta mera om smeden och hans hushållerska så småningom. Men upplevelsen vid seansen i St Petersburg var så uppskakande att hon hittills låtit saken bero. Speciellt som samtalet var betydligt längre än så här. Vad det för övrigt handlade om behåller hon för sig själv.
Seansen var ett möte med andra sidan. Det var som om någon via den ryska kvinnan ville reda ut begreppen för mig. När tiden är mogen ska jag försöka gå vidare med den här historien. Tids nog får jag veta hur allt hänger ihop, säger Lill. Det är jag alldeles övertygad om.
”Kvinnan går fram till en hel vägg med väl lästa böcker. Hon vill läsa och visar att det sticker upp papperslappar ur böckerna. Du har markerat något där. Det är som om du läste en bok, går tillbaka till en annan och börjar läsa den också. Det är förvirrande för dåtid och nutid går ihop.”
- Det kan ha varit mina böcker hon såg, säger Lill med en gest mot sin välfyllda bokhylla. De flesta är köpta på antikvariat och väl lästa. Jag förstår mycket väl vad hon menade när hon beskrev hur jag läser böcker.
- Hon berättade att den gamla kvinnan klagade på mitt ovala bord, säger Lill och skakar på det skrangliga lilla prydnadsbordet. Det var bättre stadga på det förr.
- Vi har ordnat det nu, säger Lill. Jag hoppas att smeden är nöjd.
Hon vecklar upp en bunt handskrivna pappersark. Det är utskriften av bandet som spelades in vid seansen. Tack vare den kan hon så ofta hon vill gå tillbaka till det mediet sa.
- Jag trodde att jag skulle få veta något om min dragning till Ryssland. I stället kommer smeden och klagar på min skorsten! Nu vet jag att alla de där ”människorna” finns där. De är mina husandar. Det känns tryggt på något vis.
Seansen var ett möte med andra sidan. Det var som om någon via den ryska kvinnan ville reda ut begreppen för mig. När tiden är mogen ska jag försöka gå vidare med den här historien. Tids nog får jag veta hur allt hänger ihop, säger Lill. Det är jag alldeles övertygad om.
Av Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Foto: Per Arvidsson
________________________________________________________________________________
Lokaltidningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar