Peter Pelz

Hemmets Veckotidning
Nr 25, 1998
Ej i datorn

Peter Pelz bodde några år på Sjöberg i Brottby.


Det fanns en tid när Peter Ekberg Pelz hade rykte om sig att vara en riktig kvinnokarl. Stor och bullrig erövrade han kvinnorna, förförde och lät sig förföras men aldrig fångas in. När en kvinna började tala om att sätta bo, var han redan på väg ut ur hennes liv. Det var först med Rose han stannade upp och började tänka efter.

- Det var omvälvande att få barn, säger han. Oliver förändrade allt. I dag kan jag bara beklaga att jag inte blev pappa betydligt tidigare i livet.

Peter växte upp i Kärrtorp utanför Stockholm. Mamma Maud Ekberg var sångerska i Jerry Högstedts jazztrio och pappa Philip Pelz var cellist och kapellmästare med egen orkester.

- De spelade och sjöng tillsammans och ville att vi barn skulle vara med. Mina syskon spelade men jag var bångstyrig och vägrade. Det gjorde så ont i fingrarna att spela cello att jag grät. Till sist ringde pianofröken hem. ”Pojken vill bara spela fotboll. Låt honom göra det”, sa hon. Och så fick det bli. Jag sparkade boll medan den övriga familjen musicerade.

En lärarinna på gymnasiet var förtjust i Bellman och Peter charmade henne genom att läsa allt han kom över om nationalskalden. Det hände till och med att han sjöng en visa inför klassen.
- Min bänkkompis sa att fröken var förälskad i mig. Det kändes konstigt men häftigt på samma gång. Jag trodde att hon var minst 70 men det kan hon ju inte ha varit. Hon var en fantastisk lärare och ska sanningen fram, så var nog även jag lite förälskad.

Det stod inte på förrän Peter blev genuint intresserad av Bellmans självutlämnande texter om urmakaren Fredman och alla de andra i 1700-talets Stockholm. När han vid 17 års ålder miste sin far, var det Bellmans texter som gav honom tröst.
- Bellman skrev med samma starka känsla för livet som för döden. Det är sådant som kvinnor förstår, de som står nära både födandet och döden. På den tiden hade nästan alla haft ett barn som dött. Oddsen för kvinnorna själva var förresten inte heller så goda.

Peter vill bli reklamtecknare men befanns vara lite färgblind. Därför sökte han sig till universitetet för studier i praktisk filosofi.
- Mina lärare och kurskamrater svängde sig med ord och uttryck som jag måste slå upp för att förstå. Till sist stod jag inte ut i det fina sällskapet längre.

Peter struntade i tentorna och ägnade sig åt studentteater i stället. Det ledde vidare till studier vid Terserus teaterskola och måleri på konstskola.
- När vi spelade ”En universitetsstuderandes första natt” av Erland Josefsson på Kårhuset en kväll, satt en otroligt vacker flicka i publiken. Jag fick följa henne hem och det visade sig att hon bodde i Årstafruns gamla herrgård från 1700-talet. Där fanns källarvalv från 1200-talet, så det var riktigt spännande.

När Peter nästa morgon klättrade nerför stegen från flickans fönster, stod hennes mor nedanför och väntade. ”Jag älskar er dotter”, försökte Peter. Modern bjöd på frukost men hävdade surt att det snarare var köttets lustar än kärlek det handlat om.

- Det var ord och inga visor för en 20-åring!

Peter prövade sig fram i yrkeslivet som brevbärare, målare, dräng och mentalskötare och sparade sina surt förvärvade slantar till en greklandsresa med flickvännen. En dag blev han upptäckt av en koreograf på Dramaten som sett honom på stan och tyckt att han rörde sig sensuellt. Det resulterade i rollen som slav mot Ulla Sjöblom i ”Cleopatra” regisserad av Alf Sjöberg. Peter repeterade i tre dagar och tänkte att greklandsresan kunde vänta. Det tyckte däremot inte flickvännen som tvingade honom att välja. ”Grekland och kärleken - det är livet”, sa Ulla Sjöblom till honom. ”Det här är bara teater.”
- Alf Sjöberg skrek att jag var en idiot som inte begrep att teater är det viktigaste.

Peter och flickvännen for till Grekland med två månadslöner på fickan. Det räckte för livets nödtorft ett helt år på de grekiska öarna. Speciellt som grekerna var gästfria mot dem. I klostret på ön Symi mötte de munken Gabriel som under kriget, 11 år gammal, överlevde beskjutningen av ett skepp som gick till botten.
- När han låg där i vattnet som ende överlevande och alla andra hade dött, bestämde sig för att bli munk. Han hade en jukebox i klostret och kunde alla stora europeiska 50-tals schlagers utantill.

De fick sova på golvet i kyrkan på ön Pherimos. Där styr kvinnorna sju månader om året, medan männen dyker efter svamp vid Afrikas kust.
- En gammal präst var den ende man som besökte mig. Vi satte oss i sanden och drack kaffe. ”Känner du kvinnorna? Ser du skönheten”, frågade han och pekade på en skrynklig kvinna i 70-års åldern. ”Hon är vackrast! Efter 13 barn är det hon som har mest erfarenhet i sin kropp.”

Peter funderade allt oftare på att ägna sig åt musik. Han brevväxlade med vännen Mats Klingström om lusten att byta bana och väl hemma igen slog de sig ihop.
- Vi beslöt oss för att satsa ett år av våra liv. Kunde vi spela ihop till en vanlig arbetarlön, så var saken klar.

De debuterade med ett program om Dan Andersson i ett galleri på Hornsgatan. Lokalen var fylld till bristningsgränsen och på första parkett satt Ivar Lo Johansson. Två producenter från Rikskonserter råkade komma förbi och de blev erbjudna jobb direkt. Arbetarlönen var följaktligen snart i hamn. Mats och Peter fortsatte turnera i sex, sju år innan de gick skilda vägar. Orsaken var en jazzsångerska som Peter var intresserad av och hade bett om sånglektioner.
- Mats och jag stod och grälade utanför hennes hus, grät och omfamnade varandra om vartannat. ”Hade du ägnat två procent av den tid du ger kvinnorna, så hade du varit världsartist”, skrek Mats.

Peter valde sångerskan men sedan han väl fångat henne, förklarade hon att det inte kunde bli tal om några sånglektioner. Relationen var alldeles för nära.
- Det var då jag började sjunga Bellman, säger Peter som samlade några av stans bästa musiker omkring sig. Det resulterade i en platta, inspelad på konserthuset 1984. Fred Åkerström hade just gått ur tiden och Peter axlade hans fallna mantel som Bellmantolkare. Några år senare blev han Jonas Love Almkvist med hela svenska folket i en TV-serie om svenska romantikens författare. Numera har han breddat sin repertoar med musik av såväl Mikis Theodorakis som Billy Holliday och Evert Taube.

Peter lämnade storstadens jäkt för lugnet på landet strax norr om stan i slutet av 70-talet. Även den gången tack vare en kvinna.
- Min bror Thomas hade stämt träff med en tjej men fått förhinder. Jag gick i hans ställe och det visade sig att flickan bodde i en före detta arbetarbostad vid det kulturminnesmärkta Sjöberg bruk. Halva huset var ledigt, så det var bara att flytta in.

På landet fick Peter äntligen nattro, så han bestämde sig för att bli kvar. Sedan stod det inte på förrän traktens kvinnor kallade honom Roslagens Zorba.
Rose Britten Austin är uppväxt i engelska Sussex, dotter till Bellmankännaren Paul Britten Austin och Margareta Bergman, syster till filmskaparen Ingmar Bergman. Familjen hade bott i Sverige några år och Rose studerade vid skulpturlinjen på konstfack, när hon mötte Peter. Paul Britten Austin skulle hålla föredrag om Bellman på Kulturhuset och Peter gick dit för att lyssna.
- Man har varnat mig för dig, sa Rose. Du har ju så många kvinnor och kallas Stockholms Casanova. Peter stod som fallen från skyarna. Här stod kvinnan han ville ha och var tveksam! Så trodde han åtminstone. Sanningen var att Rose fann honom både dramatisk, temperamentsfull och spännande.
- Jag var en kärleksmissbrukare och det fanns de i min närhet som kanske led av det, säger Peter. Med Rose blev det annorlunda. Vi träffades sporadiskt i fem års tid och jag blev allt mer förälskad. Rose var olik alla andra. Hon beundrade mig inte, hon ville prata och diskutera. Till sist insåg jag hur klok hon är.

Det hindrade inte Peter från att hålla sig på sin kant. Han bodde kvar på Sjöberg och vägrade flytta in till stan. När Rose sa att hon ville bilda familj, slog han dövörat till. Men Rose hade bestämt sig - den biologiska klockan tickade - så Peter fick välja.
- Gravida kvinnor är det vackraste som finns, säger Peter lyriskt. När jag insåg det, ångrade jag att jag väntat alldeles för länge med att bli far. Rose träffade ett medium för några år sedan. Hon påstod att vi hade något ouppklarat mellan oss efter ett tidigare liv på 1700-talet. Hon sa att vi varit på väg att gifta oss men att jag hade stuckit och hamnat i ett grekiskt kloster. Visst är det märkligt. Man kan inte låta bli att undra.

Första graviditeten slutade med missfall. Rose befann sig på Öland, så Peter flög ner för att vara hos henne. Det var dramatiskt och hemskt och inte alls någon befrielse, säger han.

Desto mer fantastiskt var det när Oliver något år senare kom till världen. Peter agerade barnmorska och tog själv emot sin son medan han sjöng en av Bellmans epistlar i förlossingsrummet som för att illustrera stundens allvar. ”Fort bädda en säng / med svandun, silkestäcken / gesvint, precist på fläcken / vagga, stol och mässingbäcken / skaffa i fläng! / Stäng dörren, stäng! / Fäll gardinerna sakta / Astrild, kom, din nymf uppvakta / kom och hennes glans betrakta / hennes känslor vänta ömt ditt understöd.”
- Jag har varit med och fött fram både kalvar och grisar men det här var tuffare, mer på liv och död - och då passar Bellman. Jag blev så gripen av stundens allvar. Kärleken till detta lilla knyte - och till Rose - vällde fram inom mig. Inget av det jag varit rädd för stämde.

Rose och Peter fann sitt drömhus i Bellmans trakter vid Mälaren strax söder om Stockholm. Där bor de sedan några år och till hösten får Oliver ett syskon.
- Bellmans syster bodde på Hägerstens gård här i närheten, säger Peter. Och nere vid strandkanten ligger Hökens krog, där Carl Michael då och då tog ett stop med Ulla Winblad. Det skrev han om i sina epistlar.

Det är ingen tvekan om att Peter trivs på landet mitt i stan. Skyskraporna ligger bara ett stenkast bortom trädgårdarna och skogen.
- Jag har nog kommit rätt, säger han. Det här är vår lilla plats av världen. När vi kom hit mötte jag till och med en man på vägen som sa: Välkommen hem, Bellman!
Monica Antonsson

Peter Pelz hemsida hittar du här. 

Och hör honom sjunga här.