Musikskolans rektor Kurt Wallis Petersson, en man med trumpet...

Jag intervjuade tyvärr aldrig Kurt Wallis Petersson, legendarisk rektor för Vallentuna Musikskola i många herrans år. Han lämnade mig emellertid en del material som kanske kan intressera. Jag får med andra ord lägga pussel så gott jag kan. Den rafflande novellen "Katarina - poet med blekrött hår" om tio tätskrivna sidor låter sig emellertid inte publiceras hur gäckande den än är. Den får stanna i arkivet. Det finns emellertid några få artiklar, en del insändare, brev och kort att ta del av.  Han skrev några revynummer också och jag vet att jag sjöng in en sång som han tävlade med i Melodifestivalen. Jag lägger in den när jag hittar den.

Kurt Wallis Lennart Petersson 
född 4/11 1930 i Ekeberga
Son till: Sture Valdemar Petersson född 1907 och Lilly Elsa Viola Johansson född 1910
Barn:
Kurt Wallis Lennart född 1930
Nils Åke född 1939 

Fröken Åhl

I folkräkningen 1950 står att Kurt Wallis är furir och bosatt i Solna.

I folkräkningen 1960 och 1970 står att Kurt Wallis är musiklärare och bosatt på Bällstavägen 27 i Vallentuna.

Han var då sedan 16/8 1958 gift med Ester Ottilia Åhl född 1916 i Gällivare som var folkskollärare i Vallentuna. Tillsammans fick de sonen Kurt Olov Anders född 1959.

1980 och 1990 är Kurt Wallis ensamstående och bosatt på adress Sörgården 137 i Vallentuna. Hustrun bodde kvar i Bällsta. 

Kurt Wallis Petersson dog 66 år gammal den 21/1 1997. Han var då fortfarande skriven på adress Sörgården 137 i Vallentuna.

Norrtelje tidning

Fredag 14 september 1984

(VALLENTUNA) Så har då Vallentutarna begått premiär. Efter månaders planering och arrangerande av väl valda musikstycken stod de för en tid sedan i Paviljongen, Kurt Wallis Petterssons handplockade musiker som därmed utgör orkestern Vallentutarna.

- Det var min avsikt att finna de blåsare som ännu döljer sig samt återknyta kontakten med gamla musikskoleelever, säger Kurt Wallis Pettersson. Syftet är också att berika kulturutbudet i kommunen.

Blandad repertoar

Kurt Wallis Pettersson, som varit musikalisk vägvisare för otaliga kullar musikskoleelever genom åren, låt sina tutare ljuda i både latinamerikanska rytmer och Olrog-melodier. När ”Lady of Spain” intog centrala Vallentuna smattrade kastanjetterna så medryckande att flanerare som ännu inte stannat upp framför Paviljongen gjorde det.

På första parkett denna premiärdag återfanns många av Kurt Wallis lärarkollegor med förre rektorn Josef Andersson i spetsen. Vid hans sida sågs Sonja Kardebo som varit hans högra hand i skolan sedan 1958. Och av Aina Bornholm och Anna Lisa Gustavsson fick Kurt Wallis blommor efter väl förrättat värv.

Monica Antonsson

Bror Landin var min vän. 

Jag vet därför att jag får ta hans text till detta sammanhang. 

Norrort 

(tyvärr odaterad)

Finstämd avslutning

Kommunala musikskolan hade en finstämd och njutsam terminsavslutning i förra veckan. Ett 70-tal nioåringar spelade blockflöjt och 30 äldre elever hanterade andra instrument i en ensemble inför en fullsatt kyrka.

Musiken från blockflöjter, stråkar, piano och tvärflöjt tonade fram i en soldränkt och smyckad kyrka. Den kommunala musikskolans sista vårframträdande innehöll en bred repertoar från klassiskt till folkton.

Bland annat fick vi höra Beethovens Pathetique-sonat, Prokofjevs Triumfmarch, ”Om sommaren den sköna” och ”Bind nu en rosenkrans”.

Alla sjöng med i ”Den blomstertid nu kommer”. Musikskolans rektor, Kurt Wallis Pettersson framförde ett tack till sina elever, totalt ca 750, lärare (fem heltidsanställda och 10 timlärare), åhörarna och önskade en trevlig sommar.

Under våren har kommunala musikskolan v isat upp sig vid en rad uppspelningar i kommunens olika skolor.

Framtidsfrågor är bland annat bildandet av en separat musikklass i Vallentuna i samband med Täby kommun.

Bror Landin

Vallentuna kyrkospel repeteras i Vallentuna kyrka Fr v regissören Clary Magnusson författaren Torsten Segebladh inspicienten Kerstin Lundqvist och kompositören Kurt Wallis Petterson

Foto: Göran Johansson 1972. Vallentuna Bildarkiv.

Kurt Wallis Petersson leder sina blåsare i en konsert i Hjälmstaskolan 1960. Främre raden från vänster: Kurt Wallis Petersson, Lars-Erik Eriksson på klarinett, Gunilla Karlsson gift Söderström på trumpet och Kenneth Andersson på trumpet.
Foto: Gunnar Kullberg 1960. Vallentuna Bildarkiv.  

Kort och brev från Kurt Wallis Pettersson


En artificiell Monica lovade ringa mig…

Men kanske en levande sådan gör det efter att ha läst bifogade skrivelse.

- Jag tror det!

Hälsar Kurre W

J´accuse!

Jag anklagar! (efter Zolá)

Från 1958, fram till 1984, hade jag glädjen och förtroendet att med hjälp av flera skickliga lärare leda Vallentuna kommunala musikskola från 8 (!) till ca 800 elever.

Den angelägna och stimulerande uppgiften att ständigt uppmuntra alla varianter av musikbegåvningar försvårades tyvärr tidvis under mina 25 tjänstgöringsår av musikbegåvningar enär jag måste arbeta med ett kommunalt anslag som fram till min avgång (-men, icke därefter!) var för en musikskola bland de lägsta i landet.

Under slutåren av min tjänstgöring, då min hälsa gradvis försämrades, och jag efter många år av ängslan äntligen fick diagnos på två, var för sig, sällsynta neurologiska sjukdomar och kunde tillerkännas sjukpension, var givetvis min förhoppning att min efterträdare på musikledarposten skulle utveckla och förverkliga de planer för vår musikskolas framtid jag hädanefter hindrades att delta i.

Som skolchefer var först Josef Andersson, därefter Nils Sjöström, fram till mitt sista tjänstgöringsår mina administrativa överordnade. Mitt handhavande – och fördelning av musikskolans medel ifrågasattes aldrig. Och eftersom en skolchefs ansvar för en musikskola i det mesta innefattar den ekonomiska delen, gjordes av varken Josef Andersson eller Nils Sjöström några ingripanden i den pedagogiska verksamheten, ämnesfördelning etc.

Emellertid visade det sig att Nils Sjöström efterträdare – Rektor – ”i egenskap” av, kanske duktig, amatör-cellist plötsligt och regelvidrigt utsåg sig själv till en slags ”över-musikledare”. Givetvis med avsikt att omforma musikskolan efter egna ”besserwiss-idéer”.

Av den anledningen tvingades jag därför i mina tack- och avskedsord till skolstyrelsen svara för, vad som brukar kallas ”nepotism”. Men denna, min varning, lämnades helt utan avseende, ty förmodligen var hela skolstyrelsen redan då ohjälpligt indoktrinerade av Rektor utopiska utfästelser? Det – som det visat sig – ödesdigra resultatet härav blev att Rektor helt egenmäktigt kunde föreslå en redan utsedd, handgången man till min efterträdare som kommunal musikledare. Utan synbar hänsyn till övriga 20 sökande respektive meriter, eller till musiklärarnas egen ”kandidat”, anställdes sålunda en person vars främsta merit var en vanlig fiolpedagog-examen, men som i stället ”utropades” som en sällspord kännare av den så kallade ”Suzuki-metoden”.

Upphovsmannen, påhittaren – Suzuki – är en japansk stråkinstrumentfabrikör som skaffat sig en marknad i Europa för de minsta storlekarna av fioler. (1/2, 1/4) Avsikten är, att på dessa pyttesmå instrument skall mycket unga elever lära sig spela – men, enbart på gehör! Att spela på gehör är (enl beräkn) i västvärlden upp till 80 procent det vanligaste sättet att traktera ett instrument! Men för att framgångsrikt få sälja sina små fabriksfioler till större skaror kallar den listige business-japanen att spela på gehör för ”Suzuki-metoden”.

Att spela på gehör förekommer givetvis i all instrumentundervisning och Suzuki-metoden här definitivt inte ihop med grundtanken för den kommunala musikskolan! Den avsåg att även de mindre bemedlade barn skulle få lära sig ”spela på riktigt” – dvs efter noter!

De så upphaussade ”metoden” fordrar också ett stort föräldraengagemang och bör – om den behövs – i så fall bedrivas som privatundervisning och inte belasta en musikskolas ofta ansträngda budget!

När den nye musikledaren – Läraren – tillträdde sin tjänst – gjorde han det rejält!

Utan någon tidigare fast anställning som musikledare, gentemot 1984 års gällande avtal, placerades han av Rektor, redan från början, i slutlöneklass. En anmärkningsvärd åtgärd som därigenom i flera år genom sin kostnad fråntog musikskolan ett stort antal undervisningstimmar = ännu fler avvisade elever!

Därefter – och förmodligen pga ytterst begränsade kunskaper på olika instrument (inkl det egna) fullföljde G Berg blott en mindre del av sin undervisningsskyldighet för att i stället använda den tiden till att fara omkring i kommunen och orera om: ”Att likaviktigt som det är att lära sig spela ett instrument, lika viktigt är att få lära sig tala om hur viktigt det är!”

Även om jag har full kännedom om vad Rektor egenmäktiga styrande av musikskolan orsakat denna i hela 5 år har jag idag, som endast fd, ingen rätt att offentligen uttala mig därom. Men som skattebetalare giver det mig all rätt att ifrågasätta Göran 2-åriga tjänstledighet efter endast 3 års tjänst! En ledighet, som han enligt egna, och Rektor utsago, skulle för vår musikskolas räkning ägna åt vidareutbildning i USA.

Vad som sedan hänt är snart allom känt. Och att utmynnelsen av Lärarens Amerikavistelse redan från början var planerad är inte svårt att förstå.

Huruvida Rektor varit införstådd med hela bedrägeriet, eller han blivit överrumplad av Bergs handlande är med tanke på vad som redan fått passera egentligen lika allvarligt. (Sannerligen något för skolstyrelsen att ta ställning till.) Rektor utverkade också av kommunen en icke oansenlig summa som studiebidrag till Amerikaresan. Vem som skall bli återbetalningsskyldig av den – Berg – eller Rektor – blir också en sak för skolstyrelsen att ägna sig åt!

Ytterligare två incidenter som bra passar in i denna skrivelses rubrik är följande:

a)      Under mitt sista tjänstgöringsår stoppade Rektor en införtjänt – och av facket godkänd – lönegradsuppflyttning av den skicklige och mångsidigt kunnige fiolpedagogen Thomas Pettersson. Ett olustigt exempel på maktmissbruk där han även lyckades inbilla personalsekreterare Ulf Berglund att han handlade rätt. (Ärendet kommer givetvis att tas upp på nytt och då förmodligen kan bli fråga om retroaktiv ersättning.

b)     Från och med innevarande läsår har Rektor också fråntagit musikskolan deras enda egna, och för dem specialinredda lokaler i Hammarbacksskolan.

Emellertid skall strax en ny musikledare utses. Och denna gång känner jag mig fullt behörig varna för att en upprepning av det inträffade inte må ske! ALLA sökandes kompetens skall ställas mot varandra och icke få slås ut av någon förutbestämd – ”en slätkammad person som sover gott om natten”. (Caesar)

Mitt hjärta kommer alltid att klappa för Vallentunas musikskola. Och självklart skall där alltid finnas både ledare och lärare som kan göra den fullt jämförbar med de allra bästa i vårt land!

Vallentuna 29 maj 1990

Kurt Wallis Petersson

Fd kom musikledare

Kära Monica!

Den kontroversiella skriften jag skickade till dig var inte tänkte som någon djävla insändare.

Jag trodde bara – kanske naivt – att det kunde intressera dej och SR att skolchef Rektors kronprins har gjort vad han från början tänkt – nämligen – att ge fullständigt f-n i Vallentunas musikskola.

Med mer än 50 000kr i studiebidrag på fickan tackade han för sig och tänker framledes utföra sin kolportörgärning i Amerika. Men om inte du och SR är intresserade… är säkert det andra annonsorganet det!

Hälsar Kurre-W

Tel (fortfarande!) 791 16 – alla tider på dygnet!

Tack Monica!

De va alltid nåt – sa fan när han såg Åmål.

Men med tanke på vad Rektor självsvåldiga handlande orssakat Musikskolan i 5 hela år borde du inför kommande hösttermin ”bättra på” det hela.

Vilka föräldrar vill tex betala en höjd elevavgift, som redan är för hög för en undervisning som inte fungerar?  (Under vt tex fanns det ingen lärare åt klarinett- och saxeleverna!)

De som flyttat hit från andra kommuner gör sina bittra jämförelser och förtvivlade fäder ringer ideligen till en lika förtvivlad Kurre-W

Med regroaktiv: J-t glad Midsommar!

Kurre W

Optativt i nästa lokalrevy!

Elwe N:s far har av gamla etablerade vallentunabor ofta kallats ”Skånska Nisse”. Men så här – efter julkappstider och allt – vill nu Elwe, av helt förståeliga orsaker, att man framledes kallar hans far: ”Skanska Nisse”

Eg Ruda i Sörgården

PS God Jul önskar DS

Lille Benny: den 28 dec

På luciadan, när jag var ledsen, min mamma sa: ”Var ej ledsen, lille vän, till jul blir allting bra… Och på julafton kommer nog din pappa, ska du se…

- Till mig kom ingen pappa, men till mamma kom det tre!

Tack för det gångna årets många engagerade artiklar.

Kurre Wallis

3 september 1987

Insändaren är adresserad till Läsarnas DN

Jag vet inte varför jag har den. Kanske fick han inte in den i DN.

”Bättre få dricka på krogen” står som rubrik hos Läsarnas DN den 3/9 för ett, i mitt tycke, tänkvärt inlägg – undertecknat av C Lindblad, Stockholm – gällande de till synes hutlösa priserna på krogarnas alkoholhaltiga drycker.

Lindblad beskriver med ett realistiskt exempel hur även ”den måttlige” inför ett krogbesök, där maten efter motbokens avskaffande tack och lov blivit angelägnast, skulle sådant inte behöva höra till vanligheterna.

Men! Inte kan som förr ”en vanlig knegare” en söndag då och då bjuda barn och blomma på restaurang, och med familjens goda minne få ta sig en hutt – eller två.

Om man undantar lyxkrogarnas ”plastkorts-menyer” kostar en snaps idag ungefär lika mycket som maten.

Undertecknad ifrågasätter lika lite som insändare C Lindblad systemets priser, trots att 1 cl brännvin där kostar ca 1 krona.

Men när krogpriset på samma vara blir uppemot 10 kronor per cl, då förstår man när utländska turister häpnar och att charterresorna söderut även av andra orsaker än vädret kraftigt ökar. Och den ansvarsfulle familjefadern vill nog ogärna ”Ladda upp” innan han bjuder familjen ut.

Därför dricker han förstås sina glas där hemma: och si då kanske inte den besinning inför vardagens ekonomi lika lätt infinner sig, som den även med rimliga spritpriser säkert gjorde, när han fick restaurangnotan framför ögonen.

Ävenså bromsades förhoppningsvis spritbegäret upp för att inte, inför familj, vänner, restauranggäster eller personal bli synbarligen berusad.

En mycket vanlig påföljd av de skyhöga sprit, vin- och starkölspriserna är, att till danskvällar på restauranger och barer medförs ofta ”den förväntade stämningen” i såväl innerfickor som i handväskor.

När så en hel del av det som dricks under en danskväll sker på toaletter och i damrum blir det förstås en ringa åtgång av tex sk drinkar.

Respektive krögare tycks dock se realistiskt på det hela – och har satt drinkpriset därefter.

Inför den krassa verklighet som jag här blott kunnat ge några exempel av, är jag övertygad att många med mig undrar, undrar ungefär så här: ”Till vad syfte är det menat, att genom avskräckande öl- vin- och spritpriser hindra vanliga icke-nykterister att under ”måttliga former” då och då få umgås utanför hemmet, för att kanske istället, inom dess fyra väggar, bli mindre måttliga. Och vem – vilka – profiterar på de höga priserna; är det staten medelst sin utskänkningsskatt, eller är det krögarna själva?”

Om det finns någon alkoholpolitik och dito moralisk orsak till hur svenskt restaurangidkande ter sig i dag borde tex någon bland den stora mängd frikyrkliga ledamöter som finns i vår riksdag ofrånkomligen kunna svara på!

Kurt-Wallis Petersson

Vallentuna

Till Vallentuna Revyn Scensation 1987 
skrev Kurt Wallis två nummer och man kan inte säga annat än att han var skicklig både som kompositör och textförfattare. Jag vet än i dag inte vem den ensamma finskan var - trots att det föll på min lott att gestalta henne - men jag anar en dåtida konflikt.
Helen Olsson sjöng Vallentunapolkan.


En Vallentunapolka
Text & musik: Kurt Wallis Petersson

Ej långt ifrån Stockholm, nej bara ett par mil minsann
man bor och man hälsar, men känner knappt varann
Fast någonting gemensamt alla fått ändå
En gammal runstenslåt att gå och gnola på

Refr
En Vallentunapolka, från vikingarnas tid
som Jarlabanke gnöla, i fred, i krig, i strid
En Vallentunapolka som ännu sitter i
I Ormsta, Bällsta, Hjälmsta, "Klingsta"
Polkans melodi

Där byggs mycket nytt, dock en verkstad blev gymnasium
Men frikyrkotemplen är "lyx av helgedom"
Och på en vacker runsten står en ristad sång
En gammal, gammal låt en kämpe skrev en gång

Refr
En Vallentunapolka, från vikingarnas tid
som Jarlabanke gnöla, i fred, i krig, i strid
En Vallentunapolka som ännu sitter i
I Ormsta, Bällsta, Hjälmsta, "Klingsta"
Polkans melodi
I hela Vallentuna klingar polkans melodi

Den ensamma finskan
Text & musik: Kurt Wallis Petersson

Här i Vallentuna har man dåligt mig förstått,
Och min tangokjol har sällan blivit använd.
Fask på Åpy gärde bor jag ändå ganska gott
sedan jag hos Erold Sandqvist blivit välkänd.
Men vår socialchef Erold lovat mer ändå
ty för övergivna kvinnor varmt han känner
Därför i min Åpy-kväll
tänker jag så säll:

Refr
Varför ringer inte Erold i kväll
utan bara socialassistenten,
Jag har inte något otalt med "den"
om jag inte, likt med Erold har tänt en.
Men jag vet nog vart min Erold har gått!
resignerat har jag länge förstått,
att han på sin fritid blott se
fromma kvinns mot sig le - de e sant
Och som Åpybergspredikant - var tant
plocka av mer än kollektbössans slant

I min hembygds sekkaoro var jag med en gång
"Sekkakoro" är en blandad kör på svenska
Här i Vallentuna ville jag ta upp min sång
och i Vallentuna hembygdskör få glänsa.
För jag såg en valborgskväll dess nye dirigent
i en mullig skolchef är jag nu förälskad
Därför, i min Åpy-kväll
tänker jag så säll:

Refr
Varför ringer inte Klingfors i kväll
utan bara dirigenter som tröttnat
han har lovat öva stämmor med mej
likt de sötaste sopraner han stöttat
Men jag anar varat min "Klinga" har gått
resignerat har jag nästan förstått,
Han sitter på sitt skolchefskontor
och tänker fram, skolförändring stor
"Mer aktiviteter" - helt kort och rått!
Då kan alla läroämnen tas bort.  

En hyllning till Kurt Wallis Pettersson: