Nr oklart 45-47, 2004
Eva fick en flygtur som ingen i familjen kommer att glömma
- När motorn stannade trodde jag att vi alla skulle dö
Av Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Brödtext:
Till vardags är Christer trafikflygare och
flyginstruktör på ett av landets stora flygbolag. Han är dessutom skolchef för
Täby Sjöflygklubb. Tvillingarna Jerry och Chester, 4, är emellertid överens.
De
vill inte flyga mer med upp-och-ned-planet. Nästa gång får det bli en tur med
pappas gula Piper Cub.
Orsaken är haveriet vid Arninge den 24 juli, då motorn på
skolans sjöflygplan plötsligt stannade och Christer tvingades nödlanda med
hustrun Eva, tvillingpojkarna och deras tolvårige kusin Larry ombord.
– Jag trodde att vi skulle dö, säger Eva. Jag blev så rädd,
att jag helt enkelt bara blundade.
Jerry och Chester lyssnar tyst en stund, medan hon berättar.
Sedan ledsnar de och försvinner i väg för att se ett barnprogram på video.
– Vi störtade inte, som det stod i alla tidningar, säger
Christer och dukar fram kaffe och bullar. Har man störtat, så står nosen som
ett spett rakt ner i jorden. Motorn stannade helt enkelt. Vi kunde inte ta oss
fram till Hägernäsviken för en normal landning på vatten, så jag blev tvungen
att försöka hitta en landningsplats som var både mjuk och billig. I ett sånt
läge får man helt enkelt flyga tills kärran stannar.
Älskar att flyga
Christer var brandman i Täby, när han tog sitt
flygcertifikat 1970 och blev en ovanligt aktiv medlem i dåvarande Hägernäs
skid- och sjöflygklubb. Han älskar att flyga och har till och med skrivit den
enda elevhandbok för sjöflygplan som finns på svenska. Han lämnade brandkåren till
förmån för sin fars dataföretag, där han avancerade från hålkortsoperatör till
VD, innan han startade eget dataservicebolag. Under tiden utökade han sin
behörighet och kompetens som pilot, tills han 1985 sadlade om och blev
trafikflygare på heltid.
– Att bli trafikflygare var först en ouppnåelig dröm för mig
som hade glasögon. På den tiden rekryterade trafikflyget bara piloter från
flygvapnet och där kom man inte in utan perfekt syn. I flygvapnet är det ju
viktigt att kunna spana och upptäcka fiender såväl på marken som i luften. Så
småningom öppnade sig emellertid en privat marknad, varpå jag kunde förverkliga
min dröm.
Christer var gift med Birgitta då. Hon är mamma till hans
vuxna söner Rickard, 24, och Douglas, 22. Äktenskapet slutade med skilsmässa
med vänskapen i behåll och några år senare träffade Christer Eva. Hon har sina
rötter i Filipinerna men bodde redan då i Sverige.
– Eva kom hit för sin systers skull, säger Christer. Hon
lärde sig faktiskt svenska genom att läsa sagor för Almas barn.
Eva flyttade in i Christers pärlgrå hus med blå knutar i
Vallentuna. De har ett bra liv tillsammans. Hon har sin yrkeskarriär och han
flyger bolagets flottaste kärra, en 48-sätes jetmaskin. Privat delar han, som
sagt, en knallgul Piper Cub med tre andra flygande professionella entusiaster i
Vallentuna Aviatörförening. Totalt har han 13 000 flygtimmar varav fler än 5000
med småflyg i ryggsäcken.
– Familjen är ofta ute och nöjesflyger, säger Christer. Vi
brukar ta sjöflygplanet till stugan i Härjedalen. Det tar 2 timmar och 15
minuter i stället för åtta timmar med bil. Eva brukar sova eller ta
sjösjukepiller, för hon lätt blir illamående. När vi gör korta turer här hemma,
brukar hon stanna på marken. Pojkarna följer däremot oftast med.
Vem har kopplat
bort gasreglaget
Den 24 juli ville familjen följa med, när Christer skulle
”motionera” sjöflygklubbens skolplan. Motorn måste köras ibland, förklarar han.
Annars finns risk för korrosion.
– Vi skulle egentligen bara starta och göra en kort
flygning, så att motorn skulle bli varm. Därefter skulle vi landa igen.
Christer flög mot Vallentuna några kilometer bort och pekade
ut familjens hus för barnen. Det vill de se varje gång. Och så dagis förstås
och Vallentunasjön. Därefter var det dags att vända för landning på pontonerna
i Hägernäsviken.
– Planet är fyra meter högt, så passagerarna sitter 1,5
meter över marken, när planet står stilla, berättar Christer. Motorn väger 150
kg och vingarna var tunga av bränsle. Varje tank innehöll 40 liter flygbränsle
vid start och åtgången är 1 liter per minut. Jag drog av gasen på 1000 fots
höjd vid Ullnabacken och passerade Coop stormarknad på 500 fot och skulle
därefter stötta med gas för att säkert komma fram till Hägernäsviken.
Plötsligt fick han ingen reaktion alls vid försök till
gaspådrag. Vad är det som händer, tänkte han. Vem har koppat bort gasreglaget.
Christer insåg att planets enda motor hade stannat. Propellern snurrade
visserligen av vinddraget och det fanns fortfarande ett oljetryck, så enligt
instrumentpanelen var allt som det skulle vara. Det var bara det att motorn
inte längre fungerade.
– Jag tittade upp och insåg, att vi inte skulle kunna ta oss
fram till vattnet. Framför oss låg Vaxholmsvägen och vägräcket på en tre meter
hög vägbank, viltstängsel, sly och skog. Jag insåg direkt att jag måste hitta
en helt annan plats att landa planet på - en plast där det inte gör så ont!
Allt blev tyst
Christer siktade in sig på en veteåker i närheten. Han gick
in för landning men fick mer fart, än han hade tänkt sig, då motvinden
plötsligt växlade till medvind.
– Jag har landat förr med flottörer på gräsmatta, men det
här var annorlunda. Nu siktade jag på toppen av stråna och tvingades sätta ner
planet i lite för hög fart. Vi gled kanske tio meter på pontonerna, innan vi
slog runt i en kullerbutta och fortsatte att glida kanske fyra meter till på
rygg. Hade det varit en gräsmatta, så hade vi helt enkelt bara landat. Jag har
trots allt gjort kontrollerade landningar sedan 1974 inom precisionsflygningen.
Men det var inte riktigt detsamma som att få motorstopp ovanför en åker med
meterhögt veta.
Planet var totalt femton minuter i luften och när det väl
hade stannat med passagerarna hängande upp och ner i sina bälten blev allt
tyst. Christer insåg att de måste ut ur planet så fort som möjligt på grund av
risken för explosion och brand. Han lossade barnen som föll rakt ner på
innertaket. Jerry fick en fläskläpp och Chester bet sig i tungan men det var
allt. Christer lossade därefter sitt eget bälte och försökte utan framgång
öppna sin dörr. Han kröp över till barnens sida och lyckades öppna deras dörren
i stället.
– Sjöflygklubben hade en olycka med en annan kärra som slog
runt på vattnet en månad tidigare. Jag hade just pratat med piloten som också
hade problem med att få upp sin dörr. På grund av chocken glömde han liksom
bort, att det fanns en andra dörr, så där satt de tre vuxna och en hund medan
planet sjönk. Till sist tog piloten spjärn och sparkade upp sin dörr, varpå
alla utom hunden kunde ta sig ut. Därför tänkte jag direkt på den andra dörren.
Det gällde ju att så fort som möjligt ta sig ut.
Kördes i ambulans
Christer, Eva och barnen kröp ut på vingen, där han kunde
konstatera, att det inte luktade flygbränsle. Explosionsrisken var därför lika
med noll, bedömde han. Folk strömmade till från motorvägen strax intill och
snart var såväl brandkår som polis och ambulans på plats. Och så Aftonbladet
förstås som tog de bästa bilderna.
Eva ringde sin syster Alma som kom och tog Larry till
Karolinska sjukhuset. Dit åkte även Eva med tvillingpojkarna i ambulans, medan
Christer stannade kvar på nedslagsplatsen för att lämna alkotest och tala med
polisen.
– Han var blåslagen och hade ett sju centimeter långt
skärsår i huvudet, säger Eva. Han fördes till Danderyds sjukhus, där han fick
stanna över natten för undersökning och observation.
– Jag hade både munnen och ögon fulla med grus, säger
Christer. Under natten kom vi i kontakt med varandra, Eva och jag, och kunde
konstatera att vi allihop var okay.
– De klippte sönder min fina tröja på sjukhuset, säger Jerry
som just har återvänt till vardagsrummet med Chester i släptåg för att
videofilmen är slut.
– Men ni fick varsin nalle av brandmännen som tröst, säger
Eva och visar två nallar i full brandmundering på hedersplats i soffan.
Inte flygrädda
Christer var snabbt tillbaka i jobbet som flygkapten. Men
visst tänkte han första dagen på, vad som faktiskt kunde ha hänt i Arninge, om
oturen varit framme.
– Vi har blivit mer rädda om livet och varandra efter det,
säger han. Däremot har vi inte blivit flygrädda, så familjen fortsätter att
flyga enmotoriga plan tillsammans. Eva och barnen är med på det, förutsatt att
de slipper det dumma upp-och-ned-flygplanet.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar