2 och 9 april 1986
Flera år senare skrev jag en serie om tre artiklar i samma ämne för Lokaltidningen (se texten nedan, sidorna kommer så småningom).
I min dator ligger emellertid även en variant om sex artiklar ursprungligen avsedda för Vallentuna Steget där jag jobbade 2005. Serien blev dessvärre aldrig färdigställd.
Den får ligga med här så kompletterar jag den efterhand.
Kungamördaren
Jacob Johan Anckarström
11 maj 1762 - 27 april 1792
Del I
Familjen
En hunsad och av förväntningar nedtryckt liten adelsgosse i
Vallentuna kom att gå till historien som sin tids värsta brottsling – en
kungamördare. Det är drygt 207 år sedan nu.
Men vem var han egentligen denne
Jakob Johan Anckarström, om hävder och allsköns rykten får berätta?
| Anckarström nr 897 adelsvapen |
Claes Depken Anckarströms sonsons son - Jakob Johan
Anckarström dä – var bara 16 år, när han blev löjtnant i fransk tjänst vid
reglementet Le Royal Suédois. Han deltog i flera fälttåg vid Flandern och
Maastricht och avancerade till kapten, innan han återvände till Sverige och
Nylands infanteriregemente. Därifrån avgick han som överstelöjtnant 1769.
På Lindö i Vallentuna bodde vid denna tid Hedvig Ulrika
Drufwa (1724-1771) som vid 24 års ålder hade gift sig med den dubbelt så gamle
adelsmannen, kanslirådet Baltzar Philip von Kemna och som elva år senare blev änka. Hon gifte om sig med den stilige Anckarström som såg till att hennes son
med von Kemna fick flytta – möjligen till Lingsbergs gård som Hedvig Ulrika också ägde. Åtminstone försvann han ur mantalslängden för Lindö fideikommiss.
Överstelöjtnant Anckarström var en skicklig jordbrukare och lanthushållare som till en början fick Lindö att blomstra. Han hade emellertid vidlyftiga idéer som kostade stora pengar. Han gav ut böcker – exempelvis en om 1700-talsdanser - och hade långt framskridna planer på att tillsammans med skiftställaren Carl Christoffer Gjörwell ge ut ett helt uppslagsverk. Han anlade dessutom en ytterst märklig industrianläggning - Anckarfors - på Lindös ägor. Än i dag syns spår av ett stampverk med calcinerugn för glastillverkning likaväl som en grynkvarn och ett salpetersjuderi. I sitt laboratorium gjorde han dessutom märkliga kemiska experiment i syfte att tillverka guld.
 |
| Resterna av Ankarsfors på Lindö ägor 1986 Foto: Monica Antonsson |
Hedvig Ulrika Drufwa fick fem barn med Anckarström innan hon
dog. Två döttrar dog i späd ålder. En blev innebränd och en kvävdes av sin
amma. De tre sönerna – Jakob Jan (född 11 maj 1762), Carl Ulrik och Gustaf
Adolf – nådde däremot vuxen ålder.
De fyra gossarna uppfostrades på ett kärlekslöst och närmast
sadistiskt sätt. De fick torftig föda medan fadern vräkte i sig av husets
läckerheter. Det sägs att de tvingades läsa långa latinska verser utantill för att alls få
mat. Om nätterna sov de på varsin halmsäck vid fotänden av faderns jättelika
säng med sänghimmel. Allt för att de, enligt gotiskt tänkande, skulle härdas.
Att barnen for illa står utom allt tvivel. Värst var det för
den äldste, Jakob Johan, som hade att leva upp till faderns stora förväntningar
angående gården och alkemin. Gjörwell, som blev gossarnas förmyndare sedan
fadern dött, var egentligen den ende som förstod. Omgivningen gjorde allt för
att forma Jakob Jan, som han kallades, till en känslokall och bitter person.
Jakob Jan blev kapten vid Kungliga Livgardet men fick 21 år
gammal sparken för en incident som gjorde att han blev utsatt för Gustav III:s
nådiga reprimand. Det finns dessutom uppgifter om, att Anckarström skulle ha
förälskat sig i en aktris vid Kungliga Operan men att kungen själv satte stopp
för romansen.
I sammanhanget kan nämnas att damerna kring hovet hade som uppgift att roa kungens bröder och gunstlingar. Det berättas till och med att
hovet med viss regelbundenhet for till Gripsholms slott med somliga damer som
där kunde föda de fina herrarnas barn utan risk för skandal. Barnen lämnades
bort till allmogen mot skälig ersättning och sedan var saken ur världen.
Ett
gångbart alternativ var att gifta bort den gravida unga damen med någon lämplig
undersåte. Jakob Jan kan ha varit en sådan. Den 19-åriga adelsfröken Gustaviana
Elisabet Löwen var i alla händelser i långt framskriden grossess när hon gifte
sig med den 24-årige Anckarström den 1 september 1783.
Gustaviana var en vacker men ”karlavulen” kvinna med en egen
förmögenhet på 100 000 riksdaler. Anckarström, som själv hade ärvt 150 000
riksdaler efter sin far, beskylldes för att ha gift sig med henne för pengarna. Hon
fick kanske nöja sig med det. Dels var hon gravid och dels hade hennes far,
ryttmästare Sten Joakim Löwen, dragit skam över familjen genom att av missnöje
med kungen bli landsförrädare och ta värvning vid ryska livgardet. Så småningom
dog han som överstelöjtnant i Novgorod utan att ha återsett sitt hemland.
Gustaviana och Jakob Jan bosatte sig på ryttmästarbostället
Stora Mellösa nästgårds Lindö. Han gjorde sig känd som en bråkstake som av alla
möjliga skäl förde process mot sina grannar. Det berodde kanske på att
äktenskapet var tämligen kyligt. Om det vittnar samtiden med bestämdhet. Ändå
födde hon sju barn - ett om året - så länge det varade. Tre av dem dog i späd
ålder. Barnen var däremot en outsinlig källa till glädje för Jakob Jan. Bara de
fick hans förutsättningslösa kärlek.
Monica Antonsson
Del II
Galning eller hjälte?
Var kungamördaren Jakob Johan Anckarström en galning eller
en hjälte? Det har de lärde tvistat om i över 200 år.
Många tror, att om Gustav
III bara hade dött på maskeradbalen, statskuppen hade lyckats och hertig Karl
blivit kung så hade Anckarström gått till historien som hjälte.
Efter fyra år på Stora Mellösa arrenderade Jakob Jan och
hans Gustaviana Torsåkers gård i Upplands Väsby. Några år senare lämnade de
jordbruket och flyttade med kor och allt in till stan. De bosatte sig i ett hus
på Gamla Kungsbrogatan som även hade ladugård. De blev grannar med Carl Michael
Bellman, hans fru Lovisa och de tre barnen. Från och med nu var Jakob Jan
penningutlånare mot skälig ränta.
 |
| Robert Montgomery |
 |
| Robert Montgomerys grav Foto: Monica Antonsson |
Värst var ryska kriget 1788-1790
som kungen provocerat fram genom att låta svenska soldater, utklädda till
kosacker, anfalla en svensk gränspost vid finska Savolax.
Det stred mot
grundlagen så efter ett misslyckat anfall mot Fredrikshamn, samlade
generalmajor Gustaf Armfeldt 112 officerare omkring sig i Anjala - däribland
överste Robert Montgomery från Lindholmen i Vallentuna.
De undertecknade
”Anjalaförbundet” och skickade bud till Katarina II i Ryssland, att de ville
förhandla om fred. Myteriet ledde till flera dödsdomar och överste Johan Henrik
Hästesko avrättades.
Robert Montgomery landsförvisades till svenskön Saint
Barthélemy i Västindien och hade säkert blivit kvar där om inte Anckarström
hade skjutit kungen. Tack vare skotten på maskeradbalen fick han sluta sina
dagar hemma på Lindholmens gård. Gravstenen på Orkesta kyrkogård minner om den ärovördige gamle översten vid Nyland och Tawastehus dragonregemente.
 |
| Orkesta kyrka Foto: Monica Antonsson |
Gustav III krossade Anjalaförbundet och genomförde en
statskupp, där adeln under vapenhot tvingades acceptera mer makt åt kungen och
minskade privilegier åt sig själva. Inspirerade av franska revolutionen började
allt fler tala om tyrannmord som en rättfärdig lösning.
Jakob Jan blev bekant med vice auditören Bertel Rundberg, en
känd oppositionsman från Gotland med något skamfilat rykte. Han föreslog
Rundberg en resa till Gotland i jakt på lämpligt arrende sommaren 1790. På
båten var båda så högljudda i sin kritik mot kungen, att de fängslades för
högförräderi, uppvigling och majestätsbrott. I samma veva upptäckte Jakob Jan,
sedan en hemlig brevväxling kommit i hans händer, att Gustaviana hade ett
kärleksförhållande med Bertel Rundberg.
 |
| Maskeradbalen |
En sammansvärjning mot Gustav III började ta form under ledning av general Carl Fredrik Pechlin, en rad konspiratoriska adelsmän och förbittrade officerare. Tanken var att kungen skulle skjutas och att de därefter skulle ge Sverige en ny, reformvänlig författning. Jakob Jan blev deras verktyg. Han hatade kungen, var besviken över Gustaviana och hade ingenting emot att bli hjälte. Efter flera misslyckade försök slog han till på Operamaskeraden i Stockholm den 16 mars 1972 någon timma före midnatt.
- Elden är lös!, ropade de sammansvurna varpå Anckarström
fyrade av sina pistoler med spik och hagel i kungens rygg. Panik utbröt och
Jakob Jans halvbror, Johan Wilhelm Ankar, satte en kråka i noterna till den
kadrilj som Hovkapellet spelade.
 |
| Kungen är skjuten! |
Jakob Jan greps redan dagen därpå, sedan pistolsmeden
Kauffman hade röjt hans identitet. Samtidigt gjorde läkarna vad de kunde för
att rädda den döende kungen. De gav upp efter 13 dagar varpå
kroppen balsamerades och lades på lit de parade i Serafimerordens riddarsal.
Polismästare Nils Henric Liljensparre fick fria händer att
lösa mordgåtan och lyckades inom tre veckor komma de sammansvurna på spåren.
Ett 40-tal personer var redan misstänkta och överförda till arresten på
Riddarholmen, när hertig Karl lät avbryta polisutredningen. De sju som redan
hade erkänt blev dömda – en till döden, två till livstids fängelse och fyra
till evig landsflykt.
Auditör Öhrner slet sina lakan i remsor och hängde sig i
fängelset.
Advokatfiskal Carl Fredrik Ternell på Molnby gård i Vallentuna tog livet av sig i sitt hem, bara för att han blivit kallad till förhör.
Mycket pekade på att hertig Karl var sammansvärjningens frontfigur.
Varför stod han annars klädd i paraduniform och väntade på dödsbudet från maskeradbalen?
Jakob Jan dömdes att slita spö i tre dagar och att slutligen mista såväl hand som huvud. Hans egendom beslagtogs men övergick till Gustaviana, sedan han vädjat för sina barn.
Avskedet från hustrun beskrivs som förhållandevis kärvänligt – trots att han varnade henne för Rundberg. De talade om barnens uppfostran och skiljdes åt med en kyss.
Dagen därpå klev Jakob Jan upp på schavotten på
Riddarholmstorget, där han sattes i halsjärn vid pålen. Pöbeln skrek, spottade
och hytte med nävarna, när han för varje spöslag skrek allt mer.
Samma scen utspelade sig dagen därpå på Hötorget och tredje dagen på Nytorget. Jakob Jan vrålade av smärta när piskan ven över hans redan uppslitna rygg.
Till sist leddes han upp på avrättningsplatsen där hans huvud och högerhand passades in i ett träblock. Mästermannen och rackaren skilde dem med två samtidiga slag från kroppen.
 |
| Molnby gård från slutet av 1600-talet Foto ca 1950: Gunnar Sylling, Vallentuna bildarkiv |
Advokatfiskal Carl Fredrik Ternell på Molnby gård i Vallentuna tog livet av sig i sitt hem, bara för att han blivit kallad till förhör.
Mycket pekade på att hertig Karl var sammansvärjningens frontfigur.
Varför stod han annars klädd i paraduniform och väntade på dödsbudet från maskeradbalen?
Jakob Jan dömdes att slita spö i tre dagar och att slutligen mista såväl hand som huvud. Hans egendom beslagtogs men övergick till Gustaviana, sedan han vädjat för sina barn.
Avskedet från hustrun beskrivs som förhållandevis kärvänligt – trots att han varnade henne för Rundberg. De talade om barnens uppfostran och skiljdes åt med en kyss.
 |
| Anckarström hudflängs vid Riddarhuset. |
Samma scen utspelade sig dagen därpå på Hötorget och tredje dagen på Nytorget. Jakob Jan vrålade av smärta när piskan ven över hans redan uppslitna rygg.
Till sist leddes han upp på avrättningsplatsen där hans huvud och högerhand passades in i ett träblock. Mästermannen och rackaren skilde dem med två samtidiga slag från kroppen.
De båda bödlarna åt därefter sin frukost på bröd och
brännvin, medan blodet rann ut ur kungamördarens kropp. Därefter sprättade de
upp den, tog ut hjärta, inälvor och ”det hemliga tinget” som grävdes ner under
steglen.
Huvudet och högerhanden fästes på en påle med många hammarslag, varpå kroppen styckades i fyra delar.
Det var fredagen den 27 april 1792 på galgbacken vid Skanstull.
I folkhopen stod måhända kungamördarens bröder och kanske också den unga änkan Gustaviana. Hon var 28 år gammal och mor till hans barn - tre, fem, sex och sju år gamla.
Huvudet och högerhanden fästes på en påle med många hammarslag, varpå kroppen styckades i fyra delar.
Det var fredagen den 27 april 1792 på galgbacken vid Skanstull.
I folkhopen stod måhända kungamördarens bröder och kanske också den unga änkan Gustaviana. Hon var 28 år gammal och mor till hans barn - tre, fem, sex och sju år gamla.
Monica Antonsson
III
Kungamördarens änka
Skotten på maskeradbalen förändrade livet för många. Inte
minst för Jakob Jan Anckarströms familj. Den 28-åriga Gustaviana var sannolikt särskilt
utlämnad som änka efter en kungamördare och ensam mor till fyra barn varav den
äldste var sju.
 |
| Kungamördarens änka Teckning av Ineta Zigure. |
De sammansvurna försökte rädda sina egna skinn och
förnekade honom.
Själv höll han tyst tills grevarna Horn och Ribbing hade erkänt.
Då först skrev han sin ågerfyllda bekännelse.
Han dömdes att förlora ära,
adelskap och egendom, att slita spö i tre dagar och slutligen förlora såväl
hand som huvud vilket verkställdes den 27 april på galgbacken vid Skanstull.
Ingen vet vad som hände med hans kvarlevor.
Brodern Gustaf Adolf lär ha fått
dem med sig i en säck.
Kanske begravde han sin bror hemma på Lindö eller i smyg
om natten på Vallentuna kyrkogård?
Några dagar före avrättningen bistod Gustaviana
myndigheterna vid Jakob Jans bouppteckning, sedan hon lämnat över ett förseglat
skrin med penningar, reverser och andra värdehandlingar till
överståthållarämbetet. Bland värdesakerna fanns en större spegel med förgylld
ram, en pendyl med förgyllt foder, ett bord med stenskiva, vitmålade möbler
klädda med röd lärft, ett porträtt av fadern, hans 20 volymer av
vetenskapsakademins handlingar och Jakob Jans briljanterade fickur. Varenda
klädtrasa antecknades men det mesta var utslitet och tämligen värdelöst.
Behållningen på 17 923 riksdaler och 3 skilling fick Gustaviana och barnen
behålla, sedan Jakob Jan från sin fängelsehåla bett om nåd för de sina.
 |
| Gamla Löwenströmska lasarettet |
Efter avrättningen begärde släkten att få byta namn till
Löwenström – en blandning av Gustavianas flicknamn Löwen och Anckarström –
vilket beviljades den 5 juni.
Sexton år senare lät Gustaf Adolf bygga ett sjukhus
till det allmänna för att sona broderns brott. Det hade vid sin invigning 16
bäddar och betraktades som en förlängning på fattigstugan. Skrämmande var det
dessutom. Ingen ville hamna på Löwenströmen, där nio av tio operationer var
amputationer och den vanligaste diagnosen var syfilis. De rika vårdades
undantagslöst i hemmen.
 |
| Gåvobrevet |
Den till sist kraftigt skuldsatte Bertel Rundberg bröt sig
en decembernatt 1803 in i Alskogs kyrka för att, i skydd av mörkret, stjäla
kyrksilvret. Hans bror Mårten, som var kyrkoherde där, upptäckte tjuven och
fyrade av sitt vapen. Skotten var dödande och gjorde Gustaviana till änka en andra gång. Som
sådan återfick hon sin självständighet och handlingsfrihet. Ogifta kvinnor stod
nämligen under sin fars förmyndarskap på den tiden och gifta kvinnor under sin
makes. Först som änkor fick de juridisk och ekonomisk myndighet att själva
sälja, köpa och belåna.
Gustaviana flyttade till fastlandet med sina yngsta
tonårsbarn, sedan äldsta dottern gifts bort med en prost och äldste sonen
blivit antagen till officersutbildningen vid flottan.
Spåren efter Gustaviana leder till Skåne, där hennes två
systrar var ingifta i släkterna Silverskiöld och Gyllencreutz. Kanske bad hon
dem om hjälp, innan hon 1812 gifte bort sin yngsta dotter Carolina.
Själv
hamnade hon möjligen på bostället Stänkelösa i Långaröds socken, där en
beslöjad kvinna, elegant sorgklädd i siden väckte förundran. Speciellt som hon
flyttade ihop med fältskären Pihl som uppgavs vara hennes bror. De var
emellertid inte skrivna på bostället, så ryktet tog fart att hon var
kungamördarens änka. Och helt osannolikt är det inte.
Gustaviana kom emellertid 51 år gammal tillbaka till
Stockholm och var 1815 bosatt hos den då 28-årige sonen och officeren Carl
David. Svågern Gustaf Adolf Löwenström på Lindö, som hade varit barnens förmyndare, hade
avlidit och det fanns arv att hämta. Speciellt som Jakob Jan sannolikt hade
bett sin bror gömma undan en hel del pengar, innan han avrättades.
Gustaviana lyckades snabbt få ordning på sin ekonomi, genom
att låna ut pengar till fint folk mot fem, sex procents ränta. Hon blev en
respekterad änkefru med pigor och husmamseller, omtalad för sin kaffedrickning
och fina sidenklänningar. Även Carl David fick det bättre ställt. Det sägs att
han drack te, spelade kort och nyttjade tobak.
Gustaviana flyttade till allt finare våningar och hyrde
slutligen in sig hos den barnlöse änkemannen, överinspektor von Kemna - Jakob
Jans förskjutne halvbror! Hon blev hans stora stöd och efter hans död 1836
ägarinna till en av Stockholms mest fashionabla fastigheter. Då skrev hon sitt
testamente i vilket barnbarnet Vilhelmina får en särskild penninggåva. Noga
understryker hon att flickan, om hon gifter sig, själv efter eget gottfinnande
ska förvalta och använda sitt kapital.
Så dör Gustaviana välbärgad och 80 år gammal den 5 mars 1844
i kretsen av de sina. Carl David gifte sig och flyttade till Gotland, där han
blev pappa till sju barn. En dotter blev gift med Dagens Nyheters grundare och
en son blev 1852 kadett vid Karlberg.
- Han har sedan 1853 i september, då han skrev från
Konstantinopel, inte hörts av, heter det i hävderna.
Monica Antonsson
Serien om Ackarström i sex (6) delar som finns i min dator var ursprungligen avsedd för Vallentuna Steget där jag jobbade 2005. Den utgår från texterna i Lokaltidningen.
Del I-III verkar klara medan del I-VI är det inte. Jag låter materialet ligga kvar här för senare komplettering. Jag tycker ju om att gräva...
Del I-III verkar klara medan del I-VI är det inte. Jag låter materialet ligga kvar här för senare komplettering. Jag tycker ju om att gräva...
För drygt 300 år sedan skrev en hunsad och av förväntningar nedtryckt liten adelsgosse i Vallentuna in sig i historien som sin tids värsta brottsling. Jakob Johan Anckarström hette han. Kungamördaren. Men vem var han egentligen och vilka fanns runt omkring honom? Hur gick det för änkan? Och de fyra små barnen?
Steget låter såväl experter som skrönor och allsköns rykten berätta…
– Den där Anckarström, sa greve Klas Fredrik Horn, där han travade av och an i matsalen på Huvudsta slott inför sammansvärjningen mot kung Gustav III. Vem är han egentligen? Hans exotiska, men sköna huvud har just inte några nordiska drag.
Greve Adolf Ludvig Ribbing svarade:
– Anckarströms stamfar hette Depken. Det finns dessutom en fransman vid namn Futtje i stamträdet. Och en skotsk kvinna vid namn Honnong. Dessemellan syns en massa trassel med styvbarn, omgiften och adoptioner, så det är svårt att veta, om han är en äkta adelsman. Men vem frågar väl bödeln efter hans anor?
I samma stund stod Anckarström, en vacker 27 årig man, i salsdörren. Han var rik, förnämt gift och hade flera barn. Och som han levde ett ordnat liv gav han intryck av att vara solid.
Franska och skottska rötter
Så står det skrivet på sina ställen och visst är släktbanden höljda i dunkel.
Berättelsen börjar i alla händelser med fransmannen Frans Futtje eller Francois Futtier i Falun. Han var en bergsman och köpman som hade kommit till Sverige för att söka lyckan i den svenska bergshanteringen. Han var gift med Catharina Helena Honnon från Skottland som gav liv åt gemensamme sonen David.
Catharina Helena tycks emellertid ha blivit änka i unga år. Hon gifte nämligen om sig med handelsmannen och storborgaren Claes Depken i Västerås. De kan mycket väl ha varit gamla bekanta. Depken kan ha varit kollega och vän med hennes första make. Hans kompanjon, David Leijel i Stockholm och hans bröder hade dessutom invandrat från Skottland, så även där fanns beröringspunkter. Makarna Honnon-Depken fick inga egna barn tillsammans. Såvida det inte stämmer, att de efterlämnade en dotter som gifte sig Ehrencrona. Claes Depken adopterade emellertid hustruns son, David Futtje, och tog honom till sig som sin egen.
Järnbruket i Älvkarleby
Claes Depken, som var född den 20 juni 1627, hade tjänstgjort vid Stora Kopparberget i Falun och där blivit väl förtrogen med gruvdrift. Han började snart fundera på möjligheten att starta järnframställning i Dalälvens nedre lopp och sökte systematiskt efter bästa möjliga plats som skulle ha god tillgång på såväl malm som skog och vattenkraft.
Den 22 februari 1659 fick han en rapport från bergmästaren Olof Larsson, att Drakesteens ström i Älvkarleby var den rätta platsen. Speciellt som det fanns gott om malm i Dannemoragruvorna. Åtta dagar senare ansökte Depken och kompanjonen Leijel om att få anlägga Älvkarleö bruk. De fick klartecken till det och beviljades frihet från såväl tionde och hammarskatt de första fyra åren.
År 1659 fick de privilegium att vid Harnäs anlägga en fransk masugn och hammare som tillsammans med Älvkarleö bruk utökades med Axmar bruk i Gästrikland som bestod av ”en hammare med två härdar, masugn, mjölkvarn och ett par stenar”. Dessutom tillfördes Galtströms bruk i Medelpad och en masugn i Hyttön. Samtliga dessa industrier skapade arbetstillfällen, så kring bruken växte hela samhällen upp.
Smidde ankare åt kungen
I Sverige satt vid den tiden Karl XI på tronen. När kriget mot Danmark bröt ut 1675, insåg kungen, att den svenska krigsflottan var dåligt rustad. Framför allt saknades stora, tunga ankare till krigsfartygen. Ankare hade dittills tillverkats för hand med tunga släggor, vilket begränsade storleken. Claes Depkens utarbetade därför raskt en metod att med hjälp av vattenhammare smida större ankare. Han åtog sig dessutom att i Älvkarleö bruk smida stora ankare till flottan och kunde redan 1676 leverera de tolv första till kungen.
Karl XI blev så glad, att han gav honom ensamrätt på tillverkningen. Claes Depken tilldelades dessutom rättigheten till strömmen i Söderforsen i Dalälven två mil nordväst om Tierp. Det gav upphov till stort motstånd och rättsliga processer mot hovintendenten och hovskräddaren Johan Leijoncrona på Untra gård. Söderfors Ankarbruk kunde emellertid förverkligas 1676. Om det och om storhetstiden i Söderfors minner två stora skeppsankare i bruksparken.
Det var ett lyckans år för Claes Depken som dessutom adlades av kungen 1676 och tilldelades namnet Anckarström. Efter det fick ett ankare pryda hans hjälm och i hans adliga vapen satt en grip som höll ett ankare.
Att ankartillverkningen var en lönsam affär, är det ingen tvekan om. Sverige var trots allt en stormakt och som sådan ofta indraget i krig. Speciellt sedan Karl XII blivit kung 1697, sedan Karl XI dött och slottet Tre Kronor strax därpå brunnit ned till grunden. Karl XII krigade i stort sett oavbrutet och var 15 år borta från Sverige, innan han stupade vid Fredrikstens fästning i Norge 1718. Det Stora Nordiska Kriget mot bland andra Ryssland är exempel på det.
Johan Jacob Anckarström dä
Claes Depken gick ur tiden 1702 och begravdes med sin hustru under koret i Älvkarleby sockenkyrka. De efterlämnade sonen David Futtje (1656-1720) som av egen kraft lyckades bli adlad 1683. Han blev därmed intagen i riddarhuset på sin styvfars adliga namn och nummer och fick rätt att bära namnet Anckarström.
David Futtje Anckarström gifte sig med Beata Leijoncrona som var dotter till faderns förre antagonist, hovintendenten Leijoncrona. Familjerna hade antagligen försonats då Leijoncrona, av någon anledning, hade övertagit Söderfors bruk. Beata och David fick sonen Claes (1688-1759) som föddes på Sågarbo i trakten av Älvkarlö. Claes Anckarström blev officer. Därmed bröt han släkttraditionen efter generationer av bergsmän.
En Claes Anckarström återfinns i taxeringslängden för Bohuslän 1715, då han ägde ett hus i Kungälv östra och dessutom en hage i Kungälv västra. Taxeringslängden visar, att han hade det betydligt bättre ställt än sina grannar. Det hade även ”Anckarstsröms enka” som i samma taxeringslängd anges äga ett annat hus i Kungälv östra.
Major Claes Anckarström gifte sig småningom med Brigita Charlotta Insenstjerna och fick åtta barn, varav en hette Johan Jacob. Han blev storbonde på Lindö gård i Vallentuna och gick till historien som Johan Jacob Anckarström den äldre.
Monica Antonsson
II
Överstelöjtnant Jacob Johan Anckarström den äldre tjänstgjorde vid Royal Suedois i Frankrike, vid Nylands regemente i Finland och i Pommern innan han 38 år gammal tog avsked från den svenska armén. Då var han redan gift med änkan Hedvig Ulrika Drufva och genom henne ståndsmässig godsägare till Lindö i Vallentuna.
På Sveriges tron satt nu Fredrik I sedan hustrun, Karl XII:s syster Ulrika Eleonora, efter ett år som drottning hade överlåtit makten på maken 1720. Han visade sin tacksamhet genom att vara ständigt otrogen, framför allt med den unga Hedvig Taube som med föräldrarnas tillstånd 16 år gammal antogs som kungens officiella mätress. Hon födde honom flera oäkta barn innan hon dog 30 år gammal.
Major Claes Anckarström och hans hustru Brigita Charlotta Insenstjerna levde förmodligen i ett lyckligare äktenskap. De begåvades med åtta barn varav en dotter var Antoinetta Anckarström (f 1737) som gifte sig med hovsekreteraren och advokatfiskalen Hindrich Tibell som möjligen har släkt i dagens Vallentuna. Makarna Tibell bodde på Drottninggatan och var goda grannar med familjen Grönlund, vars dotter Lovisa senare kom att gifta sig med skalden Carl Michael Bellman.
Kapten i Royal Suèdois
Claes Anckarström tycks emellertid tidigt ha gått ur tiden. Brigita Charlotta gifte nämligen om sig med en Öfverste Faber som gav barnen en sträng men bristfällig uppfostran. Om sonen Jacob Johan Anckarström den äldre sägs nämligen, att han fick en ofullkomlig utbildning i allt utom alkemi. Konsten att göra guld var Faber nämligen själv fascinerad av.
Jacob Johan var född den 11 september 1729 i Uppland. Femton år gammal blev han hantlangare vid Artilleriet och ägnade sig alltså åt det militära som de flesta andra unga adelsmän. Hans fem år äldre bror, Carl David Anckarström, gjorde detsamma. Båda rekryterades till Royal Suèdois - ett svenskt regemente i fransk tjänst - av kompanichefen, överstelöjtnant Jakob Leslie som i december 1745 befann sig i Stockholm på hemligt uppdrag.
Gossarna Anckarström var i gott sällskap med ett 50-tal svenska kaptener och totalt 78 löjtnanter och fänrikar som alla lämnade Göteborg med segelfartyg. Jacob Johan var med andra ord 16 år gammal fänrik och Carl David 21 år gammal secundlöjtnant, när de anlände till Lille i Frankrike den 3 oktober 1746. Året därpå hade Jacob Johan avancerat till löjtnant. Han utmärkte sig sedan vid belägringen av Namur och befordrades han till kapten innan han återvände hem. Carl-David Anckarström blev kvar i Royal Suèdois ännu en tid och deltog i belägringen av Maastrict 1748.
Den stora Stockholmsbranden
Jacob Johan Anckarström den äldre var genom sin mor släkt med kammarherren och presidenten i Kommerskollegium baron Erland Broman på Rosersbergs slott. Denne var känd som en något tveksam figur. En av hans uppgifter var nämligen att skaffa fruntimmer åt Fredrik I. Kungens fasta mätress Hedvig Taube var för övrigt hans egen svägerska.
Broman hade dåliga affärer men goda kontakter och förstod att hålla sig väl framme. Det var han som såg till att den då 20-årige Jacob Johan Anckarström dä kunde köpa sig en kaptensbefattning vid Nylands regemente för 15 000 daler kopparmynt. Jacob Johan dä avancerade därmed från svensk kadett till kapten. Resklar mot Finland, där han sedan tjänstgjorde, var han emellertid först med om att släcka den fasliga branden i Stockholm 11 juni 1751. Anlagda bränder uppstod nämligen såväl mitt i staden som på Södermalm och Ladugårdslandet Östermalm.
– Förlusten är oersättlig, skriver riksrådet Carl Gustaf Tessin till sin fru. Drottninggatan är gräsligt tilltygad. Klara kyrka är nedbrunnen till grunden liksom den stackars Rålambs hus, båda flyglarna av Boncauschölds hus, Olivecronas hus, apoteket, Wolfeldts hus som förr tillhörde greve Ekeblad, Ribes hus, greve Thure Bjelkes hus, Palmrots hus och en massa andra hus av vilket det bara återstår grushögar och ruiner.
Såväl militär som civila hjälptes åt att såväl släcka bränderna som att jaga mordbrännare. De greps och Tessin berättar vidare:
– I går fick Wikman sin dom. Han blev halshuggen. Hans hustru får sex månaders fängelse och sonen får en varning. Rütker får 28 dygns fasta vid vatten och bröd. Resten av packet skickas till Marstrand. Det är bedrövligt men inte hårt. De hade alla förtjänat repet.
Krigsfånge i Preussen Jacob Johan Anckarström dä utmärkte sig vid anläggandet av Sveaborg i Finland likaväl som han tjänstgjorde i staden Lovisa, innan han följde sitt regemente till Pommern, där han deltog i två fälttåg över Peeneströmmen i Preussen. De stred för kung och fosterland, får man förmoda. På Stockholms slott satt nu kung Adolf Fredrik, sedan Fredrik I avlidit i ett slaganfall 1751. Tre år senare blev det renoverade slottet inflyttningsklart.
Anckarström befäste Demmin i Preussen och blev som kommendant där i september 1757. Han drog sig emellertid tillbaka till Stralsund, innan han återkom ett år senare. Det slutade med att han som krigsfånge fick hålla ut under den preussiska belägringen tills i januari 1759, då han med fiendens tillstånd fick resa hem till Sverige för att bestyra arvet efter sin nyligen avlidne fader. Vistelsen i Demmin resulterade emellertid i sonen Johan Wilhelm Ankar som han fick med en apotekardotter men som kom att växa upp på Lindö i Vallentuna.
Jacob Johan Anckarström dä fick vid 38 års ålder som överstelöjtnant och svärdsriddare avsked från regementet 1767. Då var han redan sedan sex år gift med Hedvig Ulrika Drufva och genom henne godsägare på Lindö gård i Vallentuna.
Monica Antonsson
III
Hur Johan Jacob Anckarström dä träffade Hedvig Ulrika Drufva från Lindö säteri i Vallentuna är det väl ingen som vet. Hon var i alla händelser änka och han officer med goda meriter. Vackra kläder och sträng moral hade han också, sägs det. Åtminstone när det gällde andra. Själv hade han redan under tiden i Frankrike sått sin vildhavre…
Jacob Johan Anckarström dä blev godsägare på Lindö genom giftermålet med änkan Hedvig Ulrika Drufva den 7 september 1760. Hon var dotter till landshövding Peter Drufva som lät uppföra den herrgårdsliknande byggnaden på Lindö, sedan arkitekt Carl Hårleman på Molnby gård i Vallentuna hade ritat corps-de-logiet på 1750-talet.
Lindö gård är känd sedan mitten av 1500-talet och hade i ett par hundra år bestått av sex hemman. Ett skattehemman som bonden ägde och betalade skatt för och fem frälsehemman som ägdes av medlemmar ur flera olika adelssläkter. Egendomarna slogs småningom ihop under Peter Drufva, varpå nuvarande huvudbyggnad alltså uppfördes.
År 1757 införlivades Lingsbergs gård i egendomen, genom att Hedvig Ulrika Drufwas och hennes förste make, adelsmannen och kanslirådet Baltzar Philip von Kemna helt enkelt köpte det. Hon var vid bröllopet 24 år gammal och han minst dubbelt så gammal. Tillsammans fick de sonen CF Kemna som möjligen drog sig tillbaka till Lingsberg, sedan modern hade gift om sig med Jacob Johan Anckarström dä. Åtminstone försvann han ur mantalslängden för Lindö fideikommiss. Om CF Kemna är sedan inte mycket mer känt, än att han är begravd vid sten nr 45 i Löwenströmska familjens familjegrav på Johannes kyrkogård i Stockholm.
Dog ihjälpinad av maken
Hedvig Ulrika Drufva var alltså 36 år gammal vid tiden för bröllopet med Jacob Johan Anckarström. Han var fem år yngre. Han hade sin, omkring tre år gamle son Johan Wilhelm Ankar med sig i boet. Denne kan emellertid ha kommit till Lindö långt senare, kanske till och med först efter makans död. Året efter bröllopet, 1761, dog Peter Drufva, varpå Hedvig Ulrika ärvde sin fädernesgård. Det var emellertid Jacob Johan Anckarström som enväldigt bestämde över hennes egendom. Det var först som änkor kvinnor hade något att säga till om.
Jacob Johan Anckarström dä var en ivrig lantbrukare som tog Lindö i besittning och förvandlade gården till en mönsteranläggning. Hedvig Ulrika Drufwa födde under tiden fem barn innan hon – pinad till döds, som det heter – dog den 25 januari 1771. Efter det fick barnen växa upp utan mor under sin faders kadaverdisciplin.
Två döttrar dog i späd ålder. En blev innebränd och en kvävdes ihjäl av sin amma. Jacob Johan Anckarström dy var bara nio år, när han blev moderlös. Brodern Carl Ulrik var 8 år och minstingen Gustaf Adolph 7 år. Och så fanns Ankar förstås, som fick finna sig i att kallas fosterson och som hade följt sin far till Sverige från Demmin.
Industrianläggningen Anckarfors
Enligt bouppteckningen hade Lindö då förutom huvudgården 21 torp, en skattelagd väderkvarn och ett krogställe med åbyggnader till ett värde av 194 600 daler kopparmynt. Dessutom fanns Anckarfors uppå Foderby ägor som bestod av ett ”stampverk med calcinerugn” och ”sickt maginer till Glas Materia” samt en ”grynekvarn med sickt” till ett värde av icke föraktliga 24 000 daler kopparmynt.
Anckarfors var Vallentunas första industri som i folkmun ska ha kallats Anckarströms Häxkök. Det var en ytterst märklig industrianläggning för kemiska och tekniska experiment. Än i dag syns spår av ett stampverket med calcinerugn för glastillverkning likaväl som grynkvarnen och salpetersjuderiet vid den lilla Albäcken mellan Freden och Tallhammars gård. Platsen är varken antikvariskt skyddad eller utmärkt, vilket Karl-Erik Mörk kämpade för i alla år. Platsen borde sannerligen röjas, mätas upp och markeras. Myndigheterna har helt enkelt missat platsen, trots att Anckarströms anläggning inte är det enda av intresse.
- När jag var barn kallades platsen för ”Munkarnas tegelslageri”, berättade Karl-Erik Mörk som visade mig den alltså icke på någon karta utmärkta platsen.
- Någon gång på 1400-talet ska ett kloster enligt folktron ha legat här. Platsen är även känd som ett boställe för änkor. Under 1800-talet byggdes en vattensåg på Anckarströms gamla anläggning.
Jacob Johan Anckarström dä var en hängiven alkemist som styvfadern hade utbildat honom till. Han drev alltså även ett stamperi i vilket ull stampades till vadmal. För detta behövdes energi, så Jacob Johan byggde en damm. Av det som i dag finns kvar framgår tydligt, att muren var två meter hög och omkring tio meter bred. Genom muren rann albäcken i vilken kraftverket var beläget. Anckarström hämtade sitt bränsle från skogen i form av träkol. Han behövde dessutom fältspat för sin tillverkning av proslinsglasyr. Det fick han från ett dagbrott vid Vivelstasjön. Hans kalcinerugnar var till för framställningen av glas.
I Anckarströms forna industrianläggning finns också resterna av två hus. I det ena bedrev han kanhända sina alkemistiska experiment. I det andra hade han sitt salpedersjuderi för kruttillverkning. Undra på att han fick högsta betyg för sin verksamhet av krigskollegiet.
Monica Antonsson
IV
Jacob Johan Anckarström dä fick till en början Lindö att blomstra.
Karl-Erik Mörk berättade hur han utvecklade effektivare plogar och förbättrade gödselhanteringen.
Som före detta artillerist var han dessutom medveten om betydelsen av god tillgång på salpeter för kruttillverkning.
Jacob Johan dä byggde därför Lindös ladugårdar så att salpeter effektivt kunde utvinnas ur djurens urin, en metod som kunde kombineras med gödselanvändningen i jordbruket. Han såg dessutom till att kreaturen fick vistas i rena och torra utrymmen.
- 1774 publicerade Jacob Johan dä sina erfarenheter i skriften ”Chemiske tankar och rön i synnerhet rörande kristalleringar och salpetersjuderier, samt genväg til de chemiske operationers lättare verkställande”. Det uppmärksammades av den tidens mest lysande vetenskapsmän. Han ägnade sig dessutom åt såväl växtfärgning som fiskodling och har nedtecknat hur ruddammar ska anläggas och användas.
Jacob Johan Anckarström dä hade emellertid rätt vidlyftiga idéer som kostade stora pengar. Han gav ut böcker och hade långt framskridna planer på att tillsammans med skiftställaren Carl Christoffer Gjörwell ge ut Sveriges första, kompletta nationalencyklopedi. Som kuriosa kan nämnas att han dessutom efterlämnade en handskriven bok fylld av instruktioner om hur engelska danser dansades i Sverige i mitten av 1700-talet.
I sitt laboratorium gjorde han som alkemist dessutom märkliga kemiska experiment i syfte att tillverka guld, vilket han vid sin död 1777 tvingades inse, att han aldrig skulle lyckas med. Då var han en hård och bitter man som med sina vidlyftiga experiment hade kört ekonomin i botten.
I motsats till sina systrar nådde de tre sönerna – Jakob Jan (född 11 maj 1762), Carl Ulrik och Gustaf Adolf – vuxen ålder. I familjen fanns även Johan Wilhelm Ankar som Anckarströms fått med en apotekardotter i Demmin under sin tid som krigsfånge där. Ankar beskrivs som en musikaliskt begåvad men puckelryggig gosse med blek hy och sjukligt, sorgsna drag. Han växte upp till ”stadens förnämste citterspelare” och blev violinist i Hovkapellet. Följaktligen tjänstgjorde han i orkesterdiket på maskeradbalen när skotten föll.
De fyra gossarna uppfostrades på ett kärlekslöst och närmast sadistiskt sätt. De fick torftig föda, medan fadern vräkte i sig av husets läckerheter. De tvingades läsa långa latinska verser utantill för att alls få mat. Om nätterna sov de på varsin halmsäck vid fotänden av faderns jättelika säng med sänghimmel. Allt för att de, enligt gotiskt tänkande, skulle härdas.
Att barnen for illa står utom allt tvivel. Värst var det för den äldste, Jakob Johan, som hade att leva upp till faderns stora förväntningar angående gården och alkemin. Gjörwell, som blev gossarnas förmyndare sedan fadern dött, var egentligen den ende som förstod den då 15-årige Jakob Jan. Omgivningen gjorde allt för att forma Jakob Jan, som han kallades, till en känslokall och bitter person.
Jakob Jan blev kapten vid kungliga livgardet men fick 21 år gammal sparken för en incident som gjorde att han blev utsatt för Gustav III:s nådiga reprimand. Det finns dessutom uppgifter om, att Anckarström skulle ha förälskat sig i en aktris vid kungliga operan men att kungen själv satte stopp för romansen. I sammanhanget kan nämnas att damerna kring hovet hade till uppgift att roa kungens bröder och gunstlingar. Det berättas till och med att hovet med viss regelbundenhet for till Gripsholms slott med somliga damer som där kunde föda de fina herrarnas barn utan risk för skandal. Barnen lämnades bort till allmogen mot skälig ersättning och sedan var saken ur världen. Ett gångbart alternativ var att gifta bort den gravida unga damen med någon lämplig undersåte. Jakob Jan kan ha varit en sådan. Den 19-åriga adelsfröken Gustaviana Elisabet Löwen var i alla händelser i långt framskriden grossess, när hon gifte sig med den 24-årige Anckarström den 1 september 1783.
Gustaviana var en vacker men ”karlavulen” kvinna med en egen förmögenhet på 100 000 riksdaler. Anckarström, som själv hade ärvt 150 000 riksdaler efter sin far, beskylldes att ha gift sig med henne för pengarna. Hon fick kanske nöja sig med det. Dels var hon gravid och dels hade hennes far, ryttmästare Sten Joakim Löwen, dragit skam över familjen genom att av missnöje med kungen bli landsförrädare och ta värvning vid ryska livgardet. Så småningom dog han som överstelöjtnant i Novgorod utan att ha återsett sitt hemland.
Gustaviana och Jakob Jan bosatte sig på ryttmästarbostället Stora Mellösa nästgårds Lindö. Han gjorde sig känd som en bråkstake som av alla möjliga skäl förde process mot sina grannar. Det berodde kanske på att äktenskapet var tämligen kyligt. Om det vittnar samtiden med bestämdhet. Ändå födde hon sju barn - ett om året - så länge det varade. Tre av dem dog i späd ålder. Barnen var däremot en outsinlig källa till glädje för Jakob Jan. Bara de fick hans förutsättningslösa kärlek.
Monica Antonsson
V
Var kungamördaren Jakob Johan Anckarström en galning eller en hjälte? Det har de lärde tvistat om i över 200 år. Många tror, att om Gustav III bara hade dött på maskeradbalen, så hade statskuppen lyckats, hertig Karl blivit kung och Anckarström gått till historien som hjälte.
Efter fyra år på Stora Mellösa arrenderade Jakob Jan och hans Gustaviana Torsåkers gård i Upplands Väsby. Några år senare lämnade de jordbruket och flyttade med kor och allt in till stan. De bosatte sig i ett hus på Gamla Kungsbrogatan som även hade ladugård och blev grannar med Carl Michael Bellman, hans fru Lovisa och de tre barnen. Från och med nu var Jakob Jan penningutlånare mot skälig ränta.
Adeln hade med tiden blivit allt mer missnöjd med Gustav III:s misshushållning och hårda skattetryck. Värst var ryska kriget 1788-1790 som kungen provocerat fram genom att låta svenska soldater, utklädda till kosacker, anfalla en svensk gränspost vid finska Savolax. Det stred mot grundlagen så efter ett misslyckat anfall mot Fredrikshamn, samlade generalmajor Gustaf Armfeldt 112 officerare omkring sig i Anjala - däribland överste Robert Montgomery från Lindholmen i Vallentuna. De undertecknade ”Anjalaförbundet” och skickade bud till Katarina II i Ryssland, att de ville förhandla om fred. Myteriet ledde till flera dödsdomar och överste Johan Henrik Hästesko avrättades. Robert Montgomery landsförvisades till svenskön Saint Barthélemy i Västindien och hade säkert blivit kvar där, om inte Anckarström hade skjutit kungen. Tack vare skotten på maskeradbalen fick han sluta sina dagar på Lindholmen.
Gustav III krossade Anjalaförbundet och genomförde en statskupp, där adeln under vapenhot tvingades acceptera mer makt åt kungen och minskade privilegier åt sig själva. Inspirerade av franska revolutionen började allt fler tala om tyrannmord som en rättfärdig lösning.
Jakob Jan blev bekant med vice auditören Bertel Rundberg, en känd oppositionsman från Gotland med något skamfilat rykte. Han föreslog Rundberg en resa till Gotland i jakt på lämpligt arrende sommaren 1790. På båten var båda så högljudda i sin kritik mot kungen, att de fängslades för högförräderi, uppvigling och majestätsbrott. I samma veva upptäckte Jakob Jan, sedan en hemlig brevväxling kommit i hans händer, att Gustaviana hade ett kärleksförhållande med Bertel Rundberg. De sägs att de hade galanterier för sig båda två men att hon faktiskt skulle begära skillnad.
En sammansvärjning mot Gustav III började ta form under ledning av general Carl Fredrik Pechlin, en rad konspiratoriska adelsmän och förbittrade officerare. Tanken var att kungen skulle skjutas och att de därefter skulle ge Sverige en ny, reformvänlig författning. Jakob Jan blev deras verktyg. Han hatade kungen, var besviken över Gustaviana och hade inget emot att bli hjälte. Efter flera misslyckade försök slog han till på Operamaskeraden i Stockholm den 16 mars 1972 någon timma före midnatt.
- Elden är lös!, ropade de sammansvurna, varpå Anckarström fyrade av sina pistoler med spik och hagel i kungens rygg. Panik utbröt och Jakob Jans halvbror, Johan Wilhelm Ankar, satte en kråka i noterna till den kadrilj som spelades.
Jakob Jan greps redan dagen därpå, sedan pistolsmeden Kauffman hade röjt hans identitet. Samtidigt gjorde läkarna vad de kunde för att rädda den döende kungen. De gav upp 13 dagar efter maskeradbalen, varpå kroppen balsamerades och lades på lit de parade i Serafimerordens riddarsal.
Polismästare Nils Henric Liljensparre fick fria händer att lösa mordgåtan och lyckades inom tre veckor komma de sammansvurna på spåren. Ett 40-tal personer var redan misstänkta och överförda till arresten på Riddarholmen, när hertig Karl lät avbryta polisutredningen. De sju som redan hade erkänt blev dömda – en till döden, två till livstids fängelse och fyra till evig landsflykt. Auditör Öhrner slet sina lakan i remsor och hängde sig i fängelset medan advokatfiskal Carl Fredrik Ternell på Molnby gård i Vallentuna tog livet av sig i sitt hem, bara för att han blivit kallad till förhör. Mycket pekade på att hertig Karl var sammansvärjningens frontfigur. Varför stod han annars klädd i paraduniform och väntade på dödsbudet från maskeradbalen?
Jakob Jan dömdes att slita spö i tre dagar och att slutligen mista såväl hand som huvud. Hans egendom beslagtogs men övergick till Gustaviana, sedan han vädjat för sina barn. Avskedet från hustrun beskrivs som förhållandevis kärvänligt – trots att han varnade henne för Rundberg. De talade om barnens uppfostran och skiljdes åt med en kyss.
Dagen därpå klev Jakob Jan upp på schavotten på Riddarholmstorget, där han sattes i halsjärn vid pålen. Pöbeln skrek, spottade och hytte med nävarna, när han för varje spöslag skrek allt mer. Samma scen utspelade sig dagen därpå på Hötorget och tredje dagen på Nytorget. Jakob Jan vrålade av smärta, när piskan ven över hans redan uppslitna rygg. Till sist leddes han upp på avrättningsplatsen, där hans huvud och högerhand passades in i ett träblock. Mästermannen och rackaren skilde dem med två samtidiga slag från kroppen.
De båda bödlarna åt därefter sin frukost på bröd och brännvin, medan blodet rann ut ur kungamördarens kropp. Därefter sprättade de upp den, tog ut hjärta, inälvor och ”det hemliga tinget” som grävdes ner under steglen. Huvudet och högerhanden fästes på en påle med många hammarslag, varpå kroppen styckades i fyra delar. Det var fredagen den 27 april 1792 på galgbacken vid Skanstull. I folkhopen stod måhända kungamördarens bröder och kanske också den unga änkan Gustaviana, 28 år gammal och mor till hans barn - tre, fem, sex och sju år gamla.
Monica Antonsson
Bild:
Tack vare skotten som dödade Gustav III fick Robert Montgomery återvända till Lindholmens gård, där han småningom slutade sina dagar. Gravstenen på Orkesta kyrkogård minner om den ärovördige gamle översten vid Nyland och Tawastehus dragonregemente.
VI
Kungamördarens änka
Skotten på maskeradbalen förändrade livet för många, inte minst för Jakob Jan Anckarströms familj. Den 28-åriga Gustaviana var särskilt utlämnad som änka efter en kungamördare och ensam mor till fyra barn varav den äldste var sju.
När Gustav III dog den 29 mars 1792 på slottet, satt Jakob Jan sedan mer än tio dagar häktad i fängelsehålan under det Wrangelska palatsets södra torn. De sammansvurna försökte rädda sina egna skinn och förnekade honom. Själv höll han tyst tills grevarna Horn och Ribbing hade erkänt. Då först skrev han sin ågerfyllda bekännelse. Han dömdes att förlora ära, adelskap och egendom, att slita spö i tre dagar och slutligen förlora såväl hand som huvud vilket verkställdes den 27 april på galgbacken vid Skanstull. Ingen vet vad som hände med hans kvarlevor. Brodern Gustaf Adolf lär ha fått dem med sig i en säck. Kanske begravde han sin bror hemma på Lindö eller i smyg om natten på Vallentuna kyrkogård?
Några dagar före avrättningen bistod Gustaviana myndigheterna vid Jakob Jans bouppteckning, sedan hon lämnat över ett förseglat skrin med penningar, reverser och andra värdehandlingar till överståthållarämbetet. Bland värdesakerna fanns en större spegel med förgylld ram, en pendyl med förgyllt foder, ett bord med stenskiva, vitmålade möbler klädda med röd lärft, ett porträtt av fadern, hans 20 volymer av vetenskapsakademins handlingar och Jakob Jans briljanterade fickur. Varenda klädtrasa antecknades men det mesta var utslitet och tämligen värdelöst. Behållningen på 17 923 riksdaler och 3 skilling fick Gustaviana och barnen behålla, sedan Jakob Jan från sin fängelsehåla i södra tornets källare på Stockholms slott (där han satt under rättegången vid Svea hovrätt) bett om nåd för de sina.
Efter avrättningen begärde släkten att få byta namn till Löwenström – en blandning av Gustavianas flicknamn Löwen och Anckarström – vilket beviljades 5 juni. Sexton år senare lät Gustaf Adolf och hans hustru Hedvig Augusta Ankarcrona år 1809 bygga ett sjukhus till det allmänna för att sona broderns brott. Kapitalet till donationen erhölls genom försäljningen av Lindö 1808 och Torsåker 1811. Då hade Lindö varit i släktens ägo i 83 år.
På en av lasarettets husfasader sinns en tavla med följande inskription
”Stiftaren af denna boning sökte icke minnet åt sitt namn, han sökte tillfredsställelsen i sin uppfyllda pligt, belöningen i nödens lättade plågor.”
Det hade vid sin invigning 16 bäddar och betraktades som en förlängning på fattigstugan. Skrämmande var det dessutom. Ingen ville hamna på Löwenströmen, där nio av tio operationer var amputationer och den vanligaste diagnosen var syfilis. De rika vårdades undantagslöst i hemmen.
Gustaviana gifte raskt om sig med sin älskare, vice auditören Bertel Rundberg, som för 4000 riksdaler av änkans pengar köpte sig tjänsten som häradshövding i Gotlands södra härad. Äktenskapet blev emellertid en besvikelse. Rundberg kom från en ökänd gotländsk prästsläkt. Åtminstone tre av hans kusiner hade avsatts från sina ämbeten på grund av bedrägeri, fylleri och oordentligt leverne. Själv satte han sprätt på Gustavianas pengar och misskötte sin tjänst tills han avsattes 1799. I Visby herdaminne beskrivs han som en dålig och i grunden fördärvad människa. Rundberg hade till exempel syfilis vid sin död och det är möjligt, att även Gustaviana blev smittad – eller så höll hon mannen kort. Hon födde i varje fall inte några fler barn.
Den till sist kraftigt skuldsatte Bertel Rundberg bröt sig natten den 1 december 1803 in i Alskogs kyrka för att, i skydd av mörkret, stjäla kyrksilvret. Hans bror Mårten, som var kyrkoherde där, upptäckte tjuven och fyrade av sitt vapen. Skotten var dödande och gjorde Gustaviana till änka. Som sådan återfick hon sin självständighet och handlingsfrihet. Ogifta kvinnor stod nämligen under sin fars förmyndarskap på den tiden och gifta kvinnor under sin makes. Först som änkor fick de juridisk och ekonomisk myndighet att själva sälja, köpa och belåna. Enligt bouppteckningen den 25 maj 1804 framgår att han barnlös avlidit men efterlämnat Encke Frun wälborne Gustaviana Elisabeth Löwen på Sigsarve gård i Alskog, vilket tyder på att de inte var skilda.
Gustaviana flyttade till fastlandet med sina yngsta tonårsbarn, sedan äldsta dottern gifts bort med en prost och äldste sonen blivit antagen till officersutbildningen vid flottan.
Spåren efter Gustaviana leder till Skåne, där hennes två systrar är ingifta i släkterna Silverskiöld och Gyllencreutz. Kanske bad hon dem om hjälp, innan hon 1812 gifte bort sin yngsta dotter Carolina. Själv hamnade hon möjligen på bostället Stänkelösa i Långaröds socken, där en beslöjad kvinna, elegant sorgklädd i siden väckte förundran. Speciellt som hon flyttade ihop med fältskären Pihl som uppgavs vara hennes bror. De var emellertid inte skrivna på bostället, så ryktet tog fart att hon var kungamördarens änka. Och helt osannolikt är det inte.
Gustaviana kom emellertid 51 år gammal tillbaka till Stockholm och var 1815 bosatt hos den då 28-årige sonen och officeren Carl David. Svågern Gustaf Adolf på Lindö, som hade varit barnens förmyndare, hade avlidit och det fanns arv att vänta. Speciellt som Jakob Jan sannolikt hade bett sin bror gömma undan en hel del pengar, innan han avrättades.
Gustaviana lyckades snabbt få ordning på sin ekonomi, genom att låna ut pengar till fint folk mot fem, sex procents ränta. Hon blev en respekterad änkefru med pigor och husmamseller, omtalad för sin kaffedrickning och fina sidenklänningar. Även Carl David fick det bättre ställt. Det sägs att han drack te, spelade kort och nyttjade tobak.
Gustaviana flyttade till allt finare våningar och hyrde slutligen in sig hos den barnlöse änkemannen, överinspektor von Kemna - Jakob Jans förskjutne halvbror! Hon blev hans stora stöd och efter hans död 1836 ägarinna till en av Stockholms mest fashionabla fastigheter. Då skrev hon sitt testamente i vilket barnbarnet Vilhelmina får en särskild penninggåva. Noga understryker hon att flickan, om hon gifter sig, själv efter eget gottfinnande ska förvalta och använda sitt kapital.
Så dör Gustaviana välbärgad och 80 år gammal den 5 mars 1844 i kretsen av de sina. Carl David gifte sig och flyttade till Gotland, där han blev pappa till sju barn. En dotter blev gift med Dagens Nyheters grundare och en son blev 1852 kadett vid Karlberg.
- Han har sedan 1853 i september, då han skrev från Konstantinopel, inte hörts av, heter det i hävderna.
Monica Antonsson
_______________________________________________________________
Lokaltidningen
Nr 46, 1993
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar