Kim Anderzon

Under konstruktion

Hon spände ögonen i mig och sa:
- Har du läst på?!

Södra Roslagen
16 september 1987

Kim Anderzon, skådespelerskan som andas ut i Lindholmen

(LINDHOLMEN)

- Jag kommer aldrig att kunna slå mig till ro i ett radhus i någon förort. Jag måste brinna! Det är min förbannade skyldighet som världsmedborgare!

Det säger skådespelerskan Kim Anderzon med ett eftertryck som det slår gnistor om.

- Jag älskar stan men har ett behov av att växa som människa och det gör jag här i myllan. 

Detta är en ny period i mitt liv, säger Kim Anderzon som funnit sin oas i det kulturgenomsyrade Lindholmen.

Hon har just spelat in ”Två och en flygel” med Bernt Egerbladh. Hon har lärt sig texten till den välkända programsignaturen ”As time goes by”, sjungit in hela låten och låter oss måhända ta del av sitt livs historia när programmet sänds på lördag den 19 september. En viss insyn kan vi emellertid få redan nu.

Kim Anderzon och hennes familj kom till Lindholmen från Stockholm för ett par år sedan. Vid hennes sida står sambon Lasse och 11-årige sonen Andrej, Familjen består dessutom av några hästar, en katt och en hund. Skådespelande dottern Tintin och barnbarnet Birk hör förstås också hit men än så länge föredrar de en mer centralat placerad brevlådda inne i stan.

- Att vi kom hit beror på Birgitta Lindström, hennes islandshästar och vildmarksritterna hon bedriver här i Lindholmen. Vi började rida för henne, förälskade oss i bygden och hittade huset som är kulturmärkt och ägs av Stockholms stad. Det är sak samma för hela trakten. Allt är k-märkt, berättar Kim som är som klippt och skuren för miljön.

- Det är en 30 år gammal dröm som blivit verklighet. Det är så mycket ”landet” här och ändå så nära till stan, säger Kim och berättar om de kilometerlånga hagarna där familjens hästar springer omkring och om det första egna fölet som föddes för bara några veckor sedan.

Gästspelat på Vallentuna teater

Vallentunaborna mötte Kim Anderzon när hon i våras gästade Vallentuna Teater med succén ”Det ljuva bombnedslaget” av Alberto Moravio. Vid sin sida hade hon då kollegorna Johan Rabaeus och Björn Granath. De tre utgör en arbetsgrupp som ägnar sig åt vad de själva tycker är roligt och ”jätteviktigt”. Närmast fortsätter ”bombnedslaget” på turné under hösten. 

Den stora utmaningen för Kim Anderzon är den TV-serie som ska sändas med hela 36 avsnitt under hösten - tre kvällar i veckan i direktsändning. ”Tittis Salong” heter serien, Max Lundgren har skrivit huvudrollen direkt för Kim.

- Det handlar om en mycket frappant dam runt de fyrtio som är nyrik och äger tio stenhus. Hon är fräck och slängd i käften, känner alla ministrar och allt annat folk av betydelse. Hon är sensuell under det mycket röda och lockiga håret. Tanken är att det ska dyka upp olika figurer i hennes salong. Det blir en komisk satir baserad på dagsaktuella händelser. Vi gjorde två provprogram i juni och det är med en viss skräckblandad förtjusning jag har accepterat jobbet.
Kim avslöjar att hon kommer att ha 13 sidor manus att läsa in varje kväll, tre kvällar i veckan den närmste tiden.
- Det kanske blir vilohem till jul, säger hon.

Dragit ner på arbetstempot

Flytten till Lindholmen betyder att Kim Anderzon har dragit ner en del på arbetstempot till förmån för familjen. Hon arbetar vanligen tre dagar i veckan och väljer kritiskt mellan jobben.

- All teater måste ha en livsviktig mening för mig, säger hon. Trots filmsuccéer som Sällskapsresan och Göta kanal är det scenkonsten som gäller, den direkta kontakten med publiken.

- Teater är ögonblickets konst. Ju mer jag bjuder på mig själv i en roll desto mer berörd blir publiken. I varje situation blir känslorna en bit av mig själv. Jag vill verkligen tumla om och provocera vilket ibland kan bli direkt smärtsamt. Men det handlar om överföring av energi, ett helande som kan bli till rena terapin.

Teaterpris

En av Kim Anderzons mest omtalade rollprestationer är de tre karaktärerna i pjäsen ”En kvinna” av Dario Fo, en marathonföreställning på tre timmar där tre kvinnor porträtteras av en enda skådespelerare. Prestationen gav Kim Anderzon Svenska Dagbladets Thaliapris 1980, en av många
- Det händer något märkligt när föreställningen drar igång och man står där öga mot öga med publiken. Även om man skulle vara trött en kväll eller ha huvudvärk så glömmer man tillfälligt bort det medan föreställningen pågår. Det blir ovidkommande helt enkelt.

Kim Anderzon började tidigt meditera för att klara av yrkets hårda tempo. Dessutom gick hon över till vegetarisk kost.

- Det gäller att skapa förutsättningen som förhindrar sjukdom. Jag har genom åren lärt mig vad jag behöver för att vara i balans, säger hon. Jag börjar trots allt närma mig tjugo år inom yrket nu.

- Jag var med och stod på barrikaderna 1968. Det var då den fria kulturen föddes, den som stod i opposition mot den institutionella konsten. Det var folkets teater som stod på den lilla människans sida, säger hon med samma engagemang som den som utmärkte banbrytarna när det begav sig.

Pistolteatern var en symbol för den fria teatern och det var där Kim Anderzons skådespelarbana började efter avslutad teaterskola. Där har hon sedan varit verksam i alla år tills hon i samband med flytten till Lindholmen trappade ner på tempot.

- Jag har så ofta jobbat ideellt, säger hon. Nu i medelåldern har det blivit skönt att ha soffgrupp och färg-TV. Men det innebär inte att man måste slöa till och somna för det.

Samspel och förståelse en mognadsprocess

Kim Anderzon har alla sina sinnen öppna. Det är en förutsättning för att människan ska kunna utnyttja hela sin kapacitet, säger hon. Det handlar om att våga göra bort sig och att det är bättre att spänna hanen för hårt än att inte göra det alls.

Om samspel och samarbete  med kollegor säger hon: 

- Det handlar om ett ömsesidigt förtroende, om att dra ner byxorna och blotta sig. I början åker de upp och ner för att vid premiären kastas för gott. Det är en mognadsprocess helt enkelt. Skrattet är läkande och fantasi är liktydigt med en frisk själ. Den som låter sig kvävas blir till en stympad människa. Då mister man förmågan att känna känslor, egna och andras, och man har inget att ge publiken. Det finns en mystik i livet och i teatern. Den ska man inte ta på. Det handlar om en ingrediens av det oförklarliga. Kalla det gärna magi, säger Kim Anderzon.

Monica Antonsson  

______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
16 december 1987

________________________________________________________________________________

Södra Roslagen
13 juli 1988

Lycklige Lasse odlar tomater i Lindholmen

(mer om det SR 21 december 1988)
________________________________________________________________________________

Södra Roslagen

17 augusti 1988

________________________________________________________________________________

Året Runt
Nr 37, 1988
Ingen dator då.

_______________________________________________________________________________


Allas Veckotidning
Nr 18, 1994
Ingen text kvar i datorn

_________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 35, 1997
Ej i datorn

_________________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 31, 1998

En ny, begåvad stjärna har seglat upp på den svenska teaterhimlen. Det är Tintin Anderzon, 34, som efter år av tvekan äntligen har bestämt sig för att gå i mamma Kim Anderzons fotspår.

 - Det går över förväntan, säger hon lyckligt. Det är som om teatern hela tiden stått och väntat på mig.

Tintin är en trevlig och jordnära tjej som bjuder på kaffe och hembakt sockerkaka i sommarhagen på mammas lantställe. Hon och sexåriga dottern Olivia är här för att passa hus och hästar några dagar, medan Kim och hennes sambo Lasse Naumburg njuter av sommaren i skärgården.

Tintin är ett kärleksbarn. Det var bara det att hennes föräldrar inte hann gifta sig, innan kärleken tog slut. De skildes som vänner för att, var och en på sitt håll, börja om på nytt.

 - Vi flyttade runt över hela stan, mamma och jag. Det var bostadsbrist, så vi bodde inneboende där vi fick plats hos vänner och bekanta.

När Tintin var fyra blev Pistolteatern mamma Kims konstnärliga hemvist. Där fick Tintin växa upp i en kreativ miljö bland kulisser och teaterdamm. Skådespelarna sydde själva sina scenkläder, de målade dekor, klistrade affischer och skurade toaletter - allt för att ekonomin skulle gå ihop.

 - Vi teaterbarn lekte i logerna, provade kläder och sminkade oss. Vi älskade att imitera de vuxnas ofta ganska dekadenta rollfigurer.

När Tintin var sex fick Kim en lägenhet i Bagarmossen. De flyttade dit och blev kvar tills hon var elva och de - äntligen - kunde flytta in till Vasastan. Det är där hon har sina rötter, säger hon. Och på Söder där bästa kompisen Petra Nielsen bodde.

 - Petras familj bodde i Vita Bergen som är rena, rama landet. Jag var ofta där. Det var bara att ta tunnelbanan in till stan.

Det var inget fel på Bagarmossen. Det var bara lite ödsligt och obehagligt, tyckte Tintin. Där fanns sniffarna på berget och blottare i vart och vartannat hörn.

 - Man hörde alltid talas om någon som var på rymmen från Beckomberga.

Tintin och hennes kompisar växte upp till ett kaxigt tjejgäng som satte blottarna på plats. Glåporden haglade så fort de visade sig.

 - På den tiden trodde man att alla blottare var ofarliga. Det är de ju inte, det vet man i dag. Därför har jag världens koll på mina egna barn.

Tintin och de andra teaterbarnen fick med jämna mellanrum rycka in som statister på teatern. I Macbeth fick Tintin och Petra till exempel varsin roll.

 - Ibland kom vi och ibland kom vi inte. Det var jättekul men ibland hade vi väl annat för oss. Vi blev mer eller mindre inkastad på scenen, för att vi levde i den miljön. När det behövdes en unge, tog de helt enkelt en som fanns till hands. Och om somrarna var det alltid någon film man skulle vara med i. Jag var bara åtta månader när jag debuterade - i en husmodersfilm om schampo!

Kim har alltid varit en sann anarkist, så Tintin fick följaktligen vara med och ropa slagord i demonstrationstågen på första maj, likaväl som hon var med om att rädda almarna i Kungsträdgården.

 - De vuxna gjorde revolution och vi barn fick hänga med. Om sanningen ska fram, så visste man inte alltid vad man stred för. Mamma och de andra revolutionärerna brukade samlas på Théhuset i Kungsträdgården. Jag kan ännu minnas den goda doften av thé där inne.

Teaterbarnen växte upp till små skådespelare som gjorde egna shower. Så snart det drog ihop sig till fest för stans teaterfolk, var det barnen som stod för underhållningen.

 - Vi var väldigt förtjusta i Cabaret. Petra var Sally Bowles redan på den tiden. Vi lyssnade på skivan om och om igen och såg filmen på Filmhuset. Sedan klädde vi ut oss och körde playback inför publik.

De lärde sig att vara grundliga. När Tintin var tolv och ställde till med Kizz-show i skolan, skaffade hon fram både blodampuller och raketer till gitarrerna. När de spelade Cancan, sydde hon kjolar till hela ensemblen.

- Hemma hos oss stod symaskinen alltid framme.

Sextiotalets fria uppfostran var på gott och ont. Tintin blev en överlevare, en självständig tjej med egna uppfattningar om det mesta. Speciellt som Kim var fördomsfri och aldrig stängde några dörrar.

 - Det var värre när man började i skolan och skulle in i systemet. Då ville man fortsätta vara med på teatern och krogen om kvällarna men det gick ju inte.

När Tintin var 18 fick hon vara med i en TV-serie med Hannes Holm, Måns Herngren och Helena Bergström. Tre år senare fick hon sonen Birk och lade skådespeleriet på hyllan.

 - Jag hade ambitionen att bli världens bästa mamma. Jag var förälskad och ville koncentrera mig på Birk och hans pappa.

Tintin berättar hur hon lekte med Birk i timmar för att visa honom sin kärlek och för att ge honom vad hon själv saknat som barn - tid. Så småningom insåg hon att hon därmed gjode avkall på alla egna behov.

 - Jag bröt mig aldrig loss från mamma i tonåren. När det var dags för mig att göra revolt, blev jag så uppmuntrad av henne, att hela revolten kom av sig! Följden blev att jag lagrade så mycket inombords. När vi väl hade talat ut om det, mamma och jag, försvann det direkt.

 - Nu, när jag själv är mamma, vet jag att hon gjorde så gott hon kunde. Hon var ensam i stan och hade varken släkt eller vänner som kunde ställa upp. När Birk kom till världen förbättrades kontakten mellan Tintin och hennes pappa Jan Egerstrand. Det som förr mest varit påsk- och sommarvistelser blev ett intensivt umgänge.

 - Pappa ska verkligen ha en eloge, säger Tintin. Han har ställt upp för mig i alla väder. Birk är där just nu, barn blir broar ibland.

Tintin är numera ensamstående med sina barn. Hon har valt att ha det så. Till skillnad från Kim har hon pålitliga grannar, släkt och nära vänner som alltid finns till hands. Ett antal kortare romanser har också passerat genom åren.

 - Jag blir inte kär så lätt, säger hon. Dessutom släpper jag taget direkt, om jag märker att det inte fungerar.

Om Tintin ska binda sig, ska det vara med en klok karl som varit med om ett och annat. Han ska vara självständig, ha humor och gärna vara andligt medveten.

- Men jag vet inte om jag vill bo ihop. Jag kan tänka mig ett fritt förhållande men jag nöjer mig aldrig med mindre än stor, stark kärlek.

Tintin funderade i nästan tio år på vad hon skulle ägna sig åt. Under tiden jobbade hon som barnskötare, städare och tidningsbud. Hon funderade som bäst på att bli uppfinnare, cykelreparatör eller massör, när hon för två år sedan fick en roll i filmen "En på miljonen" av Hannes Holm och Måns Herngren.

 - De har alltid stöttat mig. För dem vågar jag visa min osäkerhet. När de engagerade mig, trodde de säkert, att samarbetet skulle bli enkelt och okomplicerat. Men jag ifrågasatte allt och blev jobbigast av alla!

 - När de sedan skrev rollen som Tove i "Adam och Eva" direkt för mig, tänkte jag, att nu jäklar väljer jag teatern! Sedan dess har allt gått som på räls. Det måste väl betyda att jag har någon sorts talang.

Adam och Eva blev Tintins genombrott. Det var kritikerkåren enig om vilket bekräftades av en Guldbagge för ”bästa kvinnliga biroll”. Frågan är vem som var gladast, Tintin eller Kim?

Sedan dess har karriären gått som på räls. Tintin har gjort succé i långfilmen "Tic Tac" och spelat med i flera populära TV-serier. Av ”Operationssal 7” på Kanal 5 är 12 nya avsnitt på gång under hösten. Hon spelar med i barnfilmen ”Stjärnsystrar” som har premiär på juldagen och har under våren spelat teater mot Janne Loffe Carlsson i ”Vi betalar inte, vi betalar inte” av Dario Fo. Rollfiguren Antonia i samma pjäs var en av Kims stora paradroller på 60-talet. Tintin har dessutom under vintern och våren ansvarat för ljuset i Kims tuffa, krävande enmansföreställning ”Vivagina” på Mosebacke, medan lillebror Andrej och Kims sambo Lasse ställt upp som barnvakter. Familjen håller ihop. Snart stundar därför en gemensam resa till Italien i Kims nya buss. Hösten vet Tintin däremot inte så mycket om, den är ännu ett oskrivet blad. 

- Det är roligt att jobba med mamma. Hon är faktiskt lika bra varje föreställning. Det är otroligt att hon kan hålla den nivån - jämt!

Äpplet brukar inte falla så långt ifrån päronträdet och så även i detta fall. Med Pistolteatern som förebild vill Tintin så småningom ha ett eget teaterkompani. En scen där hon kan jobba med folk som brinner av kreativitet och där hon kan berätta historier som känns angelägna. Dessutom vill hon skriva. Det är nästan bara män som skriver och regisserar - och ingen kan vänta sig att de kan skriva bra manus ur ett kvinnligt perspektiv, menar hon.

 - Mamma är en bra förebild som jag uppskattar mer och mer. Hon skulle aldrig sätta sig ner och vänta på jobb. Hon skapar själv sina arbetstillfällen, om det är så. Hon är helt enkelt ett rivigt fruntimmer - och en väldigt duktig

skådis.

Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Se & Hör
Skrevs 8/6 1998

Kim Anderzons sambo Lars:

- Jag älskar den fria kvinnan

De har stått på barrikaderna tillsammans i 18 år, Kim Anderzon och hennes sambo. 
Lars Naumburg kämpar nu bland annat mot kvinnomisshandel, som han skrivit en bok om. 

- Lasse är en väldigt modig man, säger Kim Anderzon med anledning av att sambon Lars Naumburg har skrivit en bok om mäns misshandel av kvinnor.

- Det är ett jätteprojekt att först läsa in all forskning och sedan ta kollektivt ansvar för jämställdheten.

Det började med en semester på kärleksön Capri. Kim och Lasse träffade kvinnoforskaren Lena Widding Hedin som berättade om kvinnor som misshandlas under graviditeten. Både Kim och Lasse blev engagerade och Lasse så mycket att han bestämde sig för att göra något åt det. Resultatet blev ”Över gränsen - om männen och kvinnomisshandeln” en rapport ur verkliga livet som dessutom bjuder på en rad konstruktiva förslag till lösningar på problemet.

- Relationer är viktigast av allt, konstaterar Lasse. Vi män måste lära oss hantera nära relationer utan

makt, kontroll och våld. Det är så lätt att gå i baklås och börja reagera med nävarna.

Lasse har inte sparat på krutet. Han utelämnar till och med sig själv i boken, när han som tioåring var med om att slå en flicka och dra henne i håret, bara för att hon var annorlunda. Minnet plågar honom.

Han är, säger han, sedan barnsben på rymmen från patriarkatet. Han har gått sina egna vägar, varit congaspelare och skådespelare likaväl som trädgårdsmästare och spårvagnskonduktör. Slutligen tog han sig titeln kulturarbetare.

Som elev på lantbruksskolan lärde han sig att värna miljön och de ekologiska sambanden. Han sökte sig till scenen och var i slutet av 70-talet med om att starta teatergruppen Jordcirkus. Några år senare kom han till Pistolteatern, ett kollektivt teatermaskineri med Kim Anderzon som främsta kugge.

- Vi engagerade oss tillsammans för såväl almarna i Kungsträdgården som för miljö och fred, säger Kim som aldrig för egen del varit utsatt för våld.

Jämställda

- Jag skulle heller aldrig ta till nävarna för egen del. Ord har alltid varit mitt vapen i konfliktsituationer.

I mitten av 80-talet valdes Lasse till arbetande viceordförande i föreningen Artister för Fred - med Bibi Andersson som ordförande. Han var den drivande kraften bakom Fredstältet på Gärdet, där 35 skådespelare framförde Lysistrate av Aristofanes, ett 2000 år gammalt spel om kvinnors kärleksstrejk för att tvinga männen att sluta kriga. Det är sådant som binder Kim och Lasse samman - samma lust och kampanda, samma värderingar och samma syn på livet. Medan han avhandlar män som misshandlar, spelar hon Vivagina på Mosebacke baserad på intervjuer med bosniska kvinnor - allt från våldtäktsoffer till unga Lolitor.

- Efter 18 år med Kim har jag lärt mig älska och allt mindre frukta den starka, fria och jämställda kvinnan, säger Lasse. Men även den vägen har varit lång. I bland har självkänslan sviktat vilket vid ett tillfälle resulterade i monologen ”En man” om mäns ensamhet och oförmåga att skapa sina egna livsöden.

Lasse menar att våld mot kvinnor kan förebyggas genom information till pojkar och män motiverade att göra något åt sina relationer. Metoden, som är vetenskapligt underbyggd, kommer från Kanada och är lätt överförbar på Sverige.

- Lena Widding Hedin och jag drar igång ett pilotprojekt i en lämplig svensk kommun inom kort, avslöjar han.

Monica Antonsson

______________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning
Nr 48, 1999
Ej i datorn

Årets julkalender ”Julens hjältar” blir något alldeles extra. Det råder det ingen tvekan om. Efter fem månaders intensivt inspelningsarbete berättar Kim Anderzon om hur hon, under överinseende av en professionell stuntman, kastat sig baklänges och framlänges i linor, fallit raklång från höga höjder och släckt eldsvådor inför stora, trygga brandmän som stått i kulisserna beredda att rycka in. Och det i den snävaste klänning med 20 centimeter höga platåskor.

- Det var fantastiskt roligt, säger hon mitt i adventsstöket med livskamraten Lasse Naumburg hemma i Roslagsvillan. Det är lite kult att vara med i en adventskalender och ingenting man tackar nej till. För mig som frilans innebar det dessutom en fast arbetsplats och inte minst arbetskamrater. Då kan det vara värt att stiga upp strax efter klockan fem varje morgon för att hinna till jobbet.

Kim berättar att Stephan Apelgren, som gjorde Sunes Jul för några år sedan, har regiserat även Julens hjältar för SvT Drama och att projektet hade en budget på 22 miljoner kronor. Totalt blev det sex timmar film som nu har klippts ner till 24 avsnitt om 15 minuter vardera.

Julens hjältar är berättelsen om en ask med julsaker som plockas ner från vinden. Kartongen råkar hamna på fönsterbrädan. Fönstret är öppet och någon svänger till med dammsugarslangen och så vips trillar den ut. Locket far av och fritt i luften far julstjärnan, julkulan, pepparkaksgubben, julbocken och garntomtarna.

- Då kommer den elaka portvakten som riktigt hatar julen, säger Kim som spelar julstjärnan. Han ser allt skräp som ligger slängt i snön, samlar ihop oss och slänger oss i soprummet. Där bor vi hela december och gör olika utbrytningsförsök, samtidigt som vi försöker undgå sopbilen. Vi kan se de upplysta fönstren med julstjärnan och adventsstaken och kampen för överlevnad blir väldigt dramatisk. Efter en tid ansluter sig julhunden som blir mobbad men slutar som seriens hjälte.

Julens hjältar är resultatet av en ovanligt påhittig inspelning med delvis oprövad teknik. Speciellt som skådespelarna ibland är saker och bara 2 dm höga.

- Vi krymper och blir stora i våra otympliga kostymer och vi hänger och slänger i glitter efter husfasaden. Resultatet är en väldigt julig kalender som jag tror och hoppas att alla ska tycka om.

Hur viktig är då julen för en före detta anarkistisk rebell som Kim Anderzon? Mycket viktig, visar det sig. Det kristna julbudskapet präglade hennes barndoms jular hemma i Östersund och hon fick goda minnen med sig i livets stora kappsäck att stundtals längta tillbaka till.

- Östersund var en småstad på den tiden. Det sandades inte, för det fanns inte så många bilar, så vi åkte skridskor på gatorna. Ibland spände vi på oss skidorna och for utför Ringvägen, över Storsjön och uppför slalombacken. Sedan var det bara att kasta sig utför branterna. Ingen hade TV så man umgicks verkligen.

Världen sträckte sig från Oviksfjällen i Väster till Brunflo i söder. Det var litet och trångt. Familjen bestod av mamma Sylvia, pappa Stig - som var tävlingsbrottare och elektriker på Asea - samt fyra år yngre lillebror Lennart. Julen firades med farmor och farfar, faster och farbror och deras tre barn.

- Min syster Lena är tretton år yngre än jag, så hon finns inte riktigt med i mina barndomsminnen. Hon var bara tre år gammal, när jag tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm.

Kims farfar var lokförare, kyrkobroder och sångare i Östersunds manskör. Lennart går i hans fotspår och är numera sångare i kören Bell´ Canto vid sidan av jobbet som ingenjör. Lena bor i Stavanger och arbetar inom vården.

- Det var mamma som klädde granen, säger Kim. Den stod glittrande grann, när vi vaknade på julaftons morgon. Vi barn fick bara vara med om att välja ut och hugga den i skogen. Det var spännande men nu efteråt undrar jag vem som ägde marken.

På julaftons morgon öppnade Kim och Lennart den 24:e luckan på familjens gemensamma julkalender som oftast var vacker som ett bokmärke beströdd med glitter. Bakom luckan dolde sig bilden av Maria och Jesusbarnet som en liten påminnelse om julbudskapet.

- Det doftade gott av nykokt skinka och på våningssängen hade vi hängt våra strumpor i hopp om en julklapp i förskott från tomten. En gång fick jag ett par begagnade, vita konståkningsskridskor från sportaffären. Jag var åtta år och hade bara åkt på ”spiskrokar” tidigare. Vilken lycka! Jag sprang ut på gatan och prövade dem direkt. Sedan sov jag med skridskorna i sängen om nätterna, precis som när man fick nya skor.

De tre familjerna turades om att hålla julkalas och sedan morgonen blivit dag, bar det av på två sparkar till den som för året hade dukat julbord. Julklappssäcken av juteväv pallades upp på den ena och barnen fick sitta på den andra.

- Vi satt på stora, varma fårskinnsfällar, säger Kim. Vintrarna var så kalla och snörika då.

Det dignande julbordet stod och väntade med allt från grisfötter och lutfisk till skinka och gröt. Men innan det var dags att hugga in på läckerheterna, skulle farfar läsa Julevangeliet. ”Det hände sig på den tiden...”

- Det var härligt att höra berättelserna om Jesus, säger Kim. Det är synd att dagens barn inte i samma utsträckning får höra de fantasieggande kristuslegenderna. De är trots allt berättelser som bär ett stort kulturarv. Livet är ju ett gigantiskt mysterium och man behöver bli påmind om det stora gudomliga som finns i Jesu gärningar; att det finns en mening med livet och Gud är den stora kärleksfulla kraft som genomsyrar oss alla.

Kalvsylta med rödbetor var Kims favoriter på julbordet. Och skinka förstås. Till det serverades julmust och sockerdicka för barnen medan de vuxna fick svagdricka och snaps.

- Julmiddagen var en otroligt lång måltid och vi barn förväntades hålla oss lugna. Det var koncentration och spänning. Inte ens radion stod på. Efter middagen kom tomten som man var lite rädd för. Hade man verkligen varit snäll? Höll man måttet? Skulle man få några julklappar?

I Kims familj var julgåvorna många. Minst 25 klappar räknade hon till ett år. Likt de andra barnen bidrog hon själv med många paket, små saker hon köpt för veckopengen och slantar hon tjänat ihop på att sälja jultidningar.

- Jag var farmors och farfars flicka och fick en extra slant då och då. Det var bra att ha, när det drog ihop sig mot jul.

Många klappar var mjuka och innehöll hemstickade kläder som mamma hade knåpat ihop på sin stickmaskinen om nätterna. Det var vantar och mössor och strumpor som kliade så att andra strumpor måste till att ha under.

- Man bar sina kläder i lager på lager. Det behövdes för ingen hade hört talas om fleece och täckjackor. Som regel var det 25-30 grader kallt.

Farmor och farfar var duktiga på att rimma, så det var underfundiga verser på många paket. Julklappsutdelningen tog därför sin rundliga tid, innan dansen kring granen tog vid. Alla sjöng av hjärtats lust de välkända julsångerna. Farfar spelade på lutan han själv hade byggt och lillebror Lennart spelade cello. När farfar någon gång tog en paus, drog Kim och kusinerna en och annan låt på pianot. Familjen Anderssons jular var med andra ord fyllda av musik.

- Vi gick på julotta i Östersunds gamla kyrka och jag tycker än i dag att det hör julen till. Sedan fortsatte julfirandet hos den andra av våra tre familjer och på annandagen gick vi hem till den tredje. Det var samma ritual överallt med julbord, sång och musik. Vi lekte med våra nya saker och spelade kort. De vuxna spelade canasta och vi barn spelade plump.

Kim lämnade sin hemstad som 16-åring, då hon for till Stockholm för att bli skådespelerska. De första åren med dottern Tintin, 35, for hon hem till familjen och firade jul men i slutet av 60-talet, när hon stod på barrikaderna som bäst, var det inte tal om något ”kapitalistisk” julfirande för hennes del. 

- Vi protesterade mot kapitalet genom att inte köpa några julklappar och fylla på i köpmännens kassor. Vi samlade likasinnade vänner omkring oss och firade jul utan överdåd och materiell galenskap som det så lätt kan bli.

I mitten av 70-talet kom sonen Andrej, 23, till världen och Kim började skapa egna jultraditioner för sig och familjen. När hon några år senare mötte Lasse tog julfirandet sin slutliga form ”enligt regelboken för lyckade jular”.

- Lasse är inte alls lika förtjust i julen som den övriga familjen, säger Kim. Men han ställer upp! Vi försöker hitta en harmoni i julfirandet, en enkelhet i allt brus, utan att göra avkall på sin lust.

Kim och Lasse samlar oftast sin familj hemma i Roslagen och, i enlighet med traditionen hemifrån, är det Kim som klär granen.

- Jag tar igen det jag inte fick göra som barn och är en fullkomlig julgransdiktator, skrattar hon. De andra får vara med på nåder.

På julafton ger sig de sig ut i hästhagen - Kim och Lasse, barn och barnbarn, släkt och vänner - för att tända en brasa av medhavda halmbalar. De dricker varm choklad och äter skinkmackor medan Lasse läser julevangeliet.

- Lite senare, efter middagen, måste Lasse iväg och handla. En stund senare står vi alla i fönstret och ser tomten komma traskande med sin lykta i skogsbrynet bortom hagen. Vi följer hans vandring, tills han bankar på dörren och frågar om det finns några snälla barn. Då blir det julklappsutdelning i två, tre timmar. De flesta har skrivit långa verser på paketen och finns där inga verser, så hittar tomten på egna.

Kim skrattar gott när hon berättar. Lasse är en rolig tomte. För några år sedan, när de bodde i stan, kom han som gående genom Vasaparken en gång som uteliggartomte med fårskinn som jacka och plastpåsar på fötterna. Barnbarnet Olivia, 7, har genomskådat honom i alla år, visar det sig. Och nu har hon bett honom hålla sig borta i fortsättningen. Så länge Lasse kommer, stannar den riktiga tomten hemma, tror hon.

- Gemenskap och utanförskap, säger Kim. Det är mycket det som Julens hjältar handlar om. Många är dessvärre utestängda från den här högtiden, så det finns all anledning att ta kontakt. Man behöver inte skicka julkort av gammal slentrian, det är bättre att tänka igenom vad man menar med julkortet. Och vi som är lyckliga nog att ha familj, måste slå vakt om gemenskapen. Det kan vara nog så svårt att älska varandra i lust och nöd och julen sätter allt det där på sin spets.

Monica Antonsson

_____________________________________________________________________________

Metro
Skrevs 5/6 2001

Kim Anderzon sätter fingret på orättvisorna, tar ställning för de svaga, utmanar och överraskar. Nu får hon medalj av kungen för sin skådespelarkonst.

- Jag är jätteglad, säger hon. Det är som grädde på moset ungefär.

Säg Litteris et Artibus och Kim Anderzon tar ett känslomässigt glädjeskutt. Så heter nämligen den kungliga medalj som kung Carl Gustaf behagar förläna henne för en ”framstående konstnärlig gärning” vid en mottagning på slottet den 11 juni. Hon är i gott sällskap med en rad andra prominenta svenskar men i alla fall. Vem kunde anat det, när hon steg av tåget på centralen den 4 januari 1960. Mamma Sylvia och pappa Stig var mest oroliga. Hon hade ju knappt fyllt 16. Östersund var för litet, tyckte hon då. Äventyret väntade i Stockholm.

- Jag var sommarvikarie på Svenska Dagbladets prenumerationsavdelning den sommaren. Tjugo år senare fick jag tidningens Thaliamedalj för årets prestation. Den lilla kontorsflickan kom tillbaka och fick äta middag med alla cheferna.

Det var stort och lika oväntat då som kungamedaljen är i dag. Hon hade spelat Dario Fos ”En kvinna” och banat väg för de ensamföreställningar som blivit hennes varumärke. Ingen kan som Kim rasera ”den fjärde väggen” och ta in publiken i händelsernas mitt. Åtta år med ”Änglasug” och fyra med ”Vivaginga” på Mosebacke talar sitt tydliga språk. Utsålt!

- När brevet kom från riksmarskalken den 29 april, ringde jag och frågade om det var sant. Det var det. Jag ringde mamma. Hon hörde inte vad jag sa, så hon bad mig dra en kopia av brevet. Det går hon omkring med i handväskan nu.

Kim njuter just nu sommarens lata dagar med segling i skärgården och ridning i Jämtlandsfjällen. I höst blir det tre månaders ”Vivagina” på Mosebacke medan hon repeterar ”En alldeles särskild dag” av Ettore Scoola mot Thomas Bolme och med regi av Judith Hollander.

- Den handlar om när Hitler besökte Musselini 1939 och baserar sig på 70-talsfilmen med samma namn med Sofia Loren och Marcello Mastroiani i huvudrollerna. Premiären den 8 februari på Storsjöteatern i Östersund följs av en riksteaterturné till 50 platser i landet under våren, innan pjäsen nästa höst sätts upp på Scalateatern.

Monica Antonsson

___________________________________________________________________________

Lokaltidningens 

Hälsobilaga

BLJ Arken

Nov 2001

Kim Anderzon är absolut fulltecknad. Hennes enkvinnasföreställningar spelas för fulla hus över hela landet. Det är inte ovanligt att hon far hundratals mil mellan spelplatserna varje vecka. Huset i Roslagen är den plats, där hon andas ut.

- Att komma hem till familjen och djuren är en lisa för själen, säger hon.

På Kim Anderzons Roslagsgård finns just nu fyra gutefår och nio islandshästar. Hon förälskade sig i rasen, denna ”gudarnas häst”, i mitten av 80-talet, då hon red i jämtländska fjällen med sambon Lars Naumburg. Det var bland annat de fyra gångarterna, varav tölt är den attraktivaste, som fascinerade henne.

- Gången är fyrtaktig vilket innebär att hästen har tre fötter i luften och bara en fot åt gången i backen, säger Kim. Det går fort utan att vara stötigt och hoppigt. Man sitter bara stilla och följer med.

Ursprungliga djur

Hon skaffade egna islandshästar och småningom föll det sig naturligt att köpa en isländsk vallhund - Vaka. Från henne stammar tioåriga Vigdis och fyraåriga Edda som nu bor på Kims gård. Alla har isländska namn, för så ska det vara med hästar och hundar från Island.

- De har fått utvecklas i fred, säger Kim. De är urstarka, hållbara och stadiga i temperamentet. De är robusta, pigga och snälla.

När Kim är hemma, rider hon minst en timma om dagen. Vigdis och Edda springer med genom skogen och över ängarna. De älskar vidderna och friheten.

- De skulle aldrig trivas i stan, konstaterar hon. Jag har god koll på dem, så de får springa lösa. Det är bara på våren, när vilddjuren har ungar, som vi har dem kopplade. Tomten är dessutom inhägnad, så de kommer ingenstans. Vi kan till och med lämna dem en stund, om vi ska iväg i ett ärende. De vaktar huset från inkräktare.

Huset en fredad zon

Kim bor mitt i Stockholm också. Det måste hon för att ha nära till teatern. Lars stannar helst på landet, så det är han som till vardags sköter djuren. Annars skulle det aldrig gå.

I familjen finns dessutom två katter - rödvita Simon, 12, och kolsvarta Smulan, 1, - två genomsnälla bondkatter som kommer som ett skott, om Kim ropar.

- Hundarna är inte så förtjusta i dem. De jagar katterna över stock och sten. Katterna vågar inte ens komma upp på bron. De sitter vid grinden och väntar. Man får gå dit och hämta dem, när de ska komma in. Huset är emellertid en fredad zon. Här håller hundarna sig lugna och katterna får vara ifred. De älskar att ligga på fårskinnet i soffan.

Absolut fulltecknad

Kim spelar just nu succéföreställningen Vivagina på Mosebacke Etablissement i Stockholm och på jazzrestaurangen Small´s i Västerås. Dessutom turnerar hon med ”Det fullständigt flexibla fruntimret” och repeterar ”En alldeles särskild dag” av Ettore Scola mot bland andra Tomas Bolme. Det är en riksteaterföreställning som får sin premiär på Storsjöteatern i Östersund den 8 februari och därefter ska spelas på 56 platser från Pajala i norr till Visby i söder. Det blir 5-6 dagar på vägarna och 4-5 dagar hemma för Kim hela våren.

- Pjäsen handlar om när Hitler besökte Musselini 1939 och baserar sig på 70-talsfilmen med samma namn. Sofia Loren och Marcello Mastroiani spelade huvudrollerna den gången. Efter turnén i vår sätts den nästa höst upp på Scalateatern i Stockholm.

Kravlös samvaro

Innan dess ska Kim, för 12:e året i rad, spela julbordskabarén ”Tingel Tangel” på Mosebacke tillsammans med Monica Dominique, Git Magnusson och Lis Nilheim. Hon har, som sagt, fullt upp.

- Därför är det viktigt för mig att kunna varva ner hemma. Jag hämtar kraft hos familjen, djuren och i naturen. Djur kan inte manipuleras. Man får lyssna och kommunicera på deras nivå. Det är en fullkomligt respektfull samvaro som jag inte skulle vilja vara utan. Djuren återger mig balansen i tillvaron. Allra lyckligast är jag med hästarna, men hundarna och katterna är också viktiga. Jag tror att de ger människan bra vibrationer och ny energi.

Monica Antonsson      

________________________________________________________________________________

Tidning

Allas Veckotidning

2003 05 06

Cirkeln har slutits för Kim och dottern Tintin

Jag var inte en perfekt mamma men hade inget annat val

Att Kim Anderzon, 60, är en sann rebell med teatern som främsta vapen är väl känt. Att Tintin Anderzon, 39, numera dras mot samma sorts arena är däremot nytt. Efter att först ha etablerat sig på egen hand inom film och TV, så gör Tintin alltså en helomvändning mot den urspungsteater som Kim har blivit något av en symbol för. Resultatet är La Mama, en ny fri teatergrupp med idel kvinnor.

– Tanken har legat och grott i flera år, säger Tintin som - trots att hon fått så göra många spännande roller - länge har längtat efter en sorts teater som kommer underifrån.
– Kvinnoroller speglar nästan alltid människor som står och tittar på. Det är män som är bärare av de stora livsfrågorna, så det är män som filosoferar och agerar. Till sist kan man bli lite uttråkad.

Det var självklart för Tintin att försöka locka med sig Kim. Strax därpå knöts även regissören Judith Hollander och skådespelerskorna Agneta Ahlin och Åsa Widén till gruppen.

– Och Tintin som är uppväxt i en fri teatergrupp, säger Kim förundrad. Hennes glädje och entusiasm är inte att ta miste på. 

– Jag är ordförande och Judith är kassör. Vi har 35 års erfarenhet och kan det här, sedan vi var med och övertog Pistolteatern på sjuttiotalet. La Mama är ett nytt, härligt engagemang. Men vi kommer att få jobba hårt för att ro det här i land. 

Blod och raketer

Kanhända är det gemenskapen på Pistolteatern som Tintin har saknat. Det var en kreativ miljö bland kulisser och teaterdamm, där vilken skådespelarna gjorde allt från att måla dekor till att klistra affischer och skura toaletter. Tintin lekte i logerna, provade kläder och sminkade sig för att småningom också imitera de vuxna i deras ofta ganska dekadenta rollfigurer.

(Kim vill att vi ska kalla det 
”komiska commedia ´dell arte-figurer”.

Jag tycker det är obegripligt. 
Redaktionen bestämmer.)

– Rätt som det var, fick man rycka in som statist. Och om somrarna var det alltid någon film man skulle vara med i.

Tintin fick sin första riktiga roll i Macbeth. Ibland kom hon och ibland kom hon inte. Det hände att lek och kompisar tog överhanden. Men Tintin såg och lärde. När hon tolv år och ställde till med Kizzshow i skolan, gick hon följaktligen grundligt till väga genom att fixa såväl blodampuller som raketer till gitarrerna. När hon sedan satte upp Cancan i skolan, sydde hon kjolar till hela ensemblen. Hemma hos Anderzons stod symaskinen alltid framme. 

Ångrar sitt råd
När Tintin var riktigt liten flyttade hon och Kim runt halva stan som inneboende hos vänner och bekanta. Hon var sex och skulle börja skolan, när de väl fick sin första lägenhet i Bagarmossen. 

– Plötsligt skulle man in i systemet, säger Tintin. Då fick man inte längre vara med på teatern och krogen om kvällarna.

– Hon levde mitt liv, konstaterar Kim. Jag har ju aldrig varit någon vanlig morsa som bakar bullar. Jag var tvungen att arbeta. Det fanns ingen som hjälpte mig med försörjningen. Men vad är egentligen normalt? Kärleken är väl det viktiga och att man utvecklar sina relationer.

Kim berättar hur Tintin ringde teatern en kväll, när hon kände sig ensam.

– Jag sa åt henne att komma till teatern. Vi skulle ju ha föreställning. Men hon hade inga pengar. Det är väl bara att krypa under tunnelbanespärren och smita förbi vakten, sa jag. Sånt kan man ångra så här efteråt. Fast sådan var tiden. Vi tyckte i sann anarkistisk anda, att det borde vara gratis att åka kommunalt.

Tintins barndom var med andra ord annorlunda. Hon ropade slagord i demonstrationstågen på första maj och var med om att rädda almarna i Kungsträdgården.

– De vuxna gjorde revolution och vi barn fick hänga med. Det var inte alltid man förstod vad de stred för, när de samlades på Théhuset i Kungsträdgården. Men än i dag minns jag den goda doften av te.

Tintin blev en överlevare, en självständig tjej med stark vilja. Arton år gammal debuterade hon i en TV-serie. Tre år senare födde hon sonen Birk, 18, och lade skådepelaryrket på hyllan. Några år senare kom dottern Olivia, 11, till världen.

– Jag hade ambitionen att bli världens bästa mamma. Jag gjorde allt som jag tyckte att mamma borde ha gjort. Till sist insåg jag hur fel det var. Jag inte hade satsat något alls på mig själv. Och sånt gagnar knappast barnen.

Svårt att vara ensam

Efter tio år som barnskötare, städare och tidningsbud trillade filmrollerna in tack vare vänner som Hannes Holm och Måns Herngren. Den specialskrivna rollen som Tove i ”Adam och Eva” som gav henne till och med en guldbagge för bästa kvinnliga biroll. Sedan dess har det rullat på. Hon har gått från klarhet till klarhet.

– Jag har gjort några av mina allra bästa scener såpan ”Nya tider”, säger Tintin som mellan varven dessutom försörjt sig som ljustekniker åt Kim. Numera skriver hon såväl teater som musik och bildar duo med sångerskan Cajsalisa Ejemyr. Men med La Mama är det alltså teater som gäller.

– Jag vill vara del av en stor gemenskap som bara blir starkare och bättre ju mer man samarbetar. Som frilans får man sällan eller aldrig möjlighet att knyta varaktiga relationer. Man blir ensam och väldigt utsatt.

Kim konstaterar, att det är ekonomiskt omöjligt att bara vara filmstjärna. Även de på film mest anlitade måste dryga ut inkomsten med teaterjobb. 

– Vi har 35 procents arbetslöshet i vårt yrke – och 80 procent i min ålderskategori. Jag har jobb men de kommer sannerligen inte automatiskt. Man måste själv ta kommandot över sitt liv. Och det är just det som är vitsen med La Mama.

Hotfull miljö

Pionjärandan i Kims trevliga kök den här dagen är inte att ta miste på. Telefonen ringer i ett. Det är kostymören som vill diskutera kläder och Sveriges Radio som ska göra en intervju i direktsändning. Kim sätter till sist på telefonsvararen och berättar om La Mamas förebild i New York.

– Teatern ligger mitt emot Hells Angels högkvarter, säger hon och beskriver en något hotfull miljö. 

– För några år sedan såg vi en föreställning om svarta hemlösa där. Vi satt på kartongskivor som alla andra i publiken. De flesta var färgade. Vi kände oss verkligen som en minoritet.

La Mama bildades den 1 april och i mitten av juni är det premiär i Vita Bergsparken på komedin Lysistrate av Aristofanes.

– Vi valde pjäsen med tanke på kriget i Irak. Lysistrate är historien om kvinnorna som kärleksstrejkar, tills männen går med på att sluta fred. Det är en burlesk och häftig föreställning med över 20 skådespelare.

Kim gjorde föreställningen så väl på 70-talet som på 80-talet. Då som nu gör hon huvudrollen. Tintin gör körledarinnan.

– Det är en otroligt fysisk föreställning. Judith har sagt åt mig att börja träna. Man får vara försiktig, så att man inte bryter benen.

Lön för mödan

Vid sidan av La Mama spelar Kim sina enkvinnsföreställningar precis som vanligt. Dessutom gör hon showen Vargkvinnan med sin son Andrej Möller, 27, på piano. För allt sitt slit fick hon förra året – utan att ha bett om det - Konstnärsnämndens stipendium på 115 000 kronor om året i tio år.

– Det är en bra grundplåt, säger hon. Men jag har börjat med två tomma händer och lever aldrig över mina tillgångar. Tintin håller med. Kim har slitit hårt för stipendiet.

– Du har svettats ihop vartenda korvöre, säger hon.

Förutom allt jobb har Kim och hennes sambo Lasse Naumburg huset i Roslagen att ta hand om liksom kattorna, fåren och hästarna i hagen.

– Hovslagarn har just varit här och verkat, säger Kim. Det är en härlig årstid nu. Vi har fått sex lamm och väntar två föl inom kort.

Tintin är fullt upptagen med att spela in Adventskalendern om Sunes lillebror och hans pappa. Någon gång i augusti ska serien dessutom få sin fortsättning på film. Därefter följer ett Strindbergsprojekt inom La Mama och Macbeth - med Tintin i huvudrollen. Därmed är cirkeln på sätt och vis sluten.

– Själv ska jag göra portvakten eller någon annan liten biroll, säger Kim. Vi ska spela såväl mans- som kvinnoroller som på Shakespeares tid.

Tiden mogen
Kim och Tintin ser med stor glädje fram mot att få jobba ihop. Tiden är liksom mogen nu. Trots att hon försökte streta emot, inser Tintin att hon är starkt färgad av sin karismatiska mamma. Dessutom har de samma kroppsspråk.

– Jag har inget emot att bli som Kim. Hon är ett rivigt fruntimmer. Jag har stor respekt för hennes skådespelarkonst och teaterkunnande.

Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning

Nr 32, 2003 

Välkommen ombord hos Kim och Lasse

- När vi kastar loss lämnar vi stressen kvar på kajen!

Få skådespelare håller ett så högt tempo som Kim Anderzon, 60. Förutom alla föreställningar på Mosebacke Etablissement, där hon har sin konstnärliga hemvist, så turnerar hon flitigt över hela landet. ”Vivagina” och ”Det fullständigt flexibla fruntimret” heter hennes stora succéer just nu. Som om det inte vore nog, sköter hon både marknadsföring och administration som det anstår en egen företagare. Det har varit hennes signum sedan Pistolteaterns dagar. Den drev hon med kraft, tillsammans med några andra entusiaster på 70- och 80-talet. Det innebar att hon skurade toaletter, satte upp affischer och sydde scenkostymer likaväl som hon spelade sina Dario Fo-farser. Rädd för att ta i har hon aldrig varit. 

Det är hon inte nu heller efter närmare 35 år på scenen och med livets koffert full av utmärkelser. Svenska Dagbladets Thaliapris, som hon fick 1980, och andra troféer toppas numera av konungens medalj Litteris et Artibus som Kim fick vid en mottagning på slottet 2001. Förra året fick hon dessutom Konstnärsnämndens långtidsstipendium på över en miljon kronor fördelat på tio år - utan att ens ha bett om det.

– Det är verkligen en bra grundplåt, säger Kim som har börjat med två tomma händer och aldrig levt över sina tillgångar. Hon har svettats ihop vartenda öre. Och hon fortsätter i samma spår. Vid sidan av sitt ordinarie jobb har hon bildat en ny fri teatergrupp – La Mama – med enbart kvinnor i ledningen. Vid sin sida har hon dottern Tintin Anderzon, 39, och regissören Judith Hollander som var med redan på Pistolteatern. Förstlingsverket - komedin ”Lysistrate” av Aristofanes - har under sommaren roat publiken på Stockholms parkteatrar. Nu har Kim emellertid dragit åt bromsen för några veckors ledighet i sommarvärmen. 

– Vi firade ”Lysistrate” med en fantastisk sommarfest för hela ensemblen, säger Kim som dagen till ära hade gjort riktigt sommarfint i det gamla magasinet från början av 1800-talet.  Ladan ligger i närheten av hennes hus i Roslagen, där hon och livskamraten Lasse Naumburg, 52, bor med hundar, kattor, får och islandshästar.

– Jag skurade övervåningen, medan Lasse hyrde stolar och bord. Sedan dukade vi vackert och hängde en kristallkrona i taket. Och vips var magasinet en festlokal för knytkalas och dans.

Nu har Kim emellertid tagit Lasse vid handen och försvunnit ut i Stockholms skärgård. Denna skogshuldra, som vuxit upp bland jämtländska fjäll, har nämligen en ketschriggad motorseglare vid namn Thalia II ett stenkast hemifrån. Att båten är ketschriggad betyder helt enkelt att den har två master som Kim och Lasse härförleden själva mastade på i hemmahamnen Svinninge utanför Vaxholm.

– Jag har varit på sjön om somrarna, så länge jag kan minnas, säger Kim, där hon står i kajutan och proppar kylskåpet fullt. Ombord på Thalia II finns alla faciliteter som behövs för några dagars strandhugg i skärgården.

– Pappa hade kanot, så vi brukade paddla på Storsjön därhemma i Östersund. Det hänger liksom ihop alltsammans. Man blir ett med naturen, vare sig man vandrar i fjällen eller seglar i skärgården. Det är härligt och livgivande och man utvecklas som människa. Skulle vädret bli dåligt, så får man se till att ha bra kläder. Fast det är förstås inte riktigt lika mysigt, om det spöregnar i flera dagar.

Lasse, som för övrigt också var med i ”Lysistrate”, känner Stockholms skärgård som sin egen ficka. Han har mer eller mindre växt upp i havsbandet och blir närmast lyrisk vid minnet av mammas matsäckskorg som alltid innehöll urgröpta frallor med räksallad.

– Det får han aldrig numera, säger Kim. Det blir helt enkelt inte av, fast han ofta pratar om det.

Första kvällen blir det
hummer och champagne

Kim och Lasse har båtsemestrat varje år, sedan de träffades 1980. Ibland har de hyrt en träbåt med ruff likaväl som de har haft en stor, öppen skötbåt – Thalia I – förtöjd på Möja, där de hade sitt sommarhus.

– Vi var ofta ute och fiskade allt från flundror till torsk, säger Kim. Fångsten tog vi hand om tillsammans. Lasse är en väldigt duktig hushållsman. 

Thalia I krävde mycket skötsel och det blev betungande i längden. För fem år sedan bestämde de sig därför för att byta båt.

– Vi ville ha en båt med plastskrov. Det är otroligt arbetsamt med en träbåt. Vi hittade Thalia II i en annons och saken var klar. Vi slog till direkt.

Kim och Lasse sticker som regel rakt ut till yttersta havsbandet, där de kryssar mellan kobbar och skär och lägger till vid olika öar. De delar på jobbet som befälhavare och navigerar tillsammans. Ofta styr de kosan mot Björkskärs skärgård, där Lasse tillbringade sin barndoms somrar.

– Vi dras till hans gamla rotsystem, säger Kim. Det är där vi har våra bästa smultronställen. 

Kim och Lasse åker ut med båten så ofta de kan. I början av säsongen ger de sig iväg om helgerna, så snart vädret tillåter och de är lediga. Sedan blir det semesterledigheter som bara avbryts av, att de åker hem mellan varven och provianterar.

– Första kvällen ute till havs äter vi som regel hummer och andra skaldjur, säger Kim. Det är känslig mat som måste ätas direkt. Till det serverar vi ett väl kylt, vitt vin eller rent av ett glas champagne. Sedan blir det ofta pastarätter som är vanlig båtmat. Och så grillar vi förstås både fisk, kött och grönsaker.

Då och då följer den övriga familjen med. Det är Tintin och hennes barn Birk, 18, och Olivia, 11, och det är sonen Andrej Möller, 27, i sällskap med juridikstuderande flickvännen Mireille Sjölund. Alla njuter av bad, fiske och det romantiska livet till sjöss. 

– Andrej skriver filmmusik och spelar piano i krogshowen ”Vargkvinnan” som jag har skrivit och som hade premiär i våras. Senast spelade vi den på Storsjöyran hemma i Östersund.

Där är hon vice president i Ewert Ljusbergs regering i republiken Jämtland. När Kim kommer hem till sin barndomsstad, är det med andra ord med en viss pompa och ståt. Att hon numera har Andrej vid sin sida gör inte saken sämre. Han ackompanjerar henne men är dessutom tekniker i ”Vivagina” på Mosebacke, ett jobb som både Tintin och Lasse har haft och kan rycka in i. Det är nämligen också en sida av Kim. Hon tycker om att samarbeta med de sina. Och hon har all anledning att vara stolt.

Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Tintin spelar just nu in årets Adventskalender och laddar upp för huvudrollen i Macbeth som hon så småningom ska göra inom ramen för La Mama. Kim nöjer sig med en liten biroll den här gången. Hon har fullt upp ändå.

– Nu vill jag bara vara ledig, förklarar hon. Vardagsstressen får stanna kvar på kajen. Vi ska koppla av, njuta av naturen och vara tillsammans. Båtlivet är oslagbart bra för kärleken.

Kim vet vad hon talar om. Hon och Lasse har hållit ihop i ett kvarts sekel snart vilket gör deras förhållande rätt unikt.  

– Kärleken mår av att få vara tillsammans. Så enkelt är det. Relationer bygger på att man ses och pratar med varandra. Närhet skapas lätt på en båt, där man ska samsas på en liten yta. När varken telefoner eller måsten stör, kan man odla sitt kärleksliv.

Kim och Lasse lägger ut från kajen och styr långsamt ut mot friheten till havs. Tids nog vänder de tillbaka till Roslagshuset för att pyssla om djuren, rensa trädgårdslanden och packa matkorgen på nytt. Kim vill njuta av stillheten hemma på gården också. Även det är en lisa för själen. Hon och Lasse ska dessutom till Sylarna i norra Jämtland för att rida islandshästar, innan ”Vivagina” drar igång igen på Mosebacke i september. Det är säkert inte heller så dumt för kärleken.

Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Tidning

2005 06 23

Namn: Kim Anderzon

Yrke: Skådespelare

Ålder: 62 år

Stjärntecken: Fisk

Familj: Sambon Lars Naumburg, sonen Andrej, 29 och dottern Tintin, 41, barnbarnen Birk, 19, och Olivia, 13 samt mamma Sylvia, 85, i Östersund. Till familjen hör även ett antal islandshästar samt katterna Simon och Smulan som oftast är ute på jakt.

Bor: Kulturhus i Lindholmen med blommande altan, litet lusthus och hästhagar samt i motorseglaren Thalia som ligger förtöjd i Svinninge.

Aktuell: i sommarhagen

Hemsida: www.kimanderzon.com Där kan man skriva meddelanden till mig, säger Kim.

Kim Anderzon njuter av sommaren på sitt lantställe i Lindholmen. Där fåglarna kvittrar och det växer så det knakar, tar hon djupa njutningsfyllda andetag. Carpe Diem. Fånga dagen. Så lever hon numera. Speciellt om sommaren.

Kim står på huvudet i trädgårdslandet och rensar ogräs, när hon konstaterar, att hon just nu njuter alldeles ohämmat av sommaren, solen och värmen. Så har hon också sitt eget paradis ett stenkast från Lindholmens station. Här bor hon och här har hon sina islandshästar varav två är små föl.

– Hästarna är min passion, säger hon. Jag är i sadeln flera timmar per dag. Jag är aldrig så lycklig som när jag rider. Det är en oerhörd frihet att sitta på hästryggen, när hästen springer fram i galopp.

Med sommarens intåg satte hon punkt för en hektisk vår fylld av stenhårt jobb. Inte mindre än fyra grandiosa monologer håller hon i huvudet. ”Det fullständigt flexibla fruntimret” av Barbro Smeds har funnits med länge liksom Eva Enslers ”Vivagina” som går på åttonde året. ”För mycket av det goda” av Barbro Smeds och ”Grymt fett” av Dario Fo och Franca Rame har kommit till på senare år. Alla är långa, intensiva föreställningar som framförs i hisnande tempo. 

– De kräver sin förberedelse, säger Kim och borstar jorden av händerna. Jag måste memorera texten inför varje föreställning. Det är ett bra sätt att göra motstånd mot seniliteten som kanske kommer med åren.

Ingen självklart attraktiv ålder

Kim har redan hösten fullbokad. Hon kan med andra ord kosta på sig att njuta av ledigheten nu. Det är en unik situation för skådespelerskor i livets middagshöjd. Det hindrar inte att hon då och då stänger in sig i lusthuset för att översätta en pjäs som hon så småningom ska spela med dottern Tintin Anderzon och gruppen La Mama. 

– Det är faktiskt inte så många kvinnor i min ålder som kan vara frilansare och överleva. De som är aktiva är oftast anställda på någon institutionsteater. Jag klarar mig tack vare min starka överlevnadsinstinkt. Som doer vägrar jag att sitta stilla och vänta på att roller. Jag har klarat mig själv sedan jag var väldigt ung. För övrigt har jag själv valt att vara frilans. Det är en stor frihet att kunna rå över sin tid.

Kims blev geniförklarad redan på 70-talet för sina unika monologer. Tack vare dem kunde hon sedan råda bot på rollbristen för medelålders kvinnoroller som alla skådespelerskor känner av. Framgångarna lät inte vänta på sig. 

– Jag får själv stå för mina annonskampanjer och andra kostnader, så det gäller att vara väldigt ödmjuk inför yrket. När man inte går på vimmelpartyn och syns varje vecka i skvallerpressen, så finns man ju inte. Är man dessutom 50 plus, så är det ännu värre. Det är ingen självklart attraktiv ålder det här och då kan man undra på sommarlovet, om man har någon publik till hösten. Det är en oro som glimmar till då och då. Varje ny uppsättning är en insikt om, att man faktiskt måste göra succé. Blir det inga bra recensioner, så måste man lägga ned föreställningen. Ingen är så publikkär att man kan göra en dålig show. Och om publiken uteblir, måste man vara beredd på att göra något annat.

Väl lagrad som ost och vin

Kims egen syn på åldersfixeringen skulle kunna vara hämtad från gormandernas värld. Ju äldre och mognare desto bättre. Som ost och vin. 

– Se på Kerstin Thorvall och Lars Forsell, säger Kim. Ibland kan ålder utstråla en kunskap som åtminstone för mig är otroligt attraktiv. Det riktigt strålar om människor som faktiskt kan någonting. Min svärmor började studera, när hon hade fyllt 50 är. Hon tog en fil mag i nordiska språk vid 55 och i dag är hon 85 år. Fortfarande är hon ordförande för biblioteket i Danderyd och dessutom expert på kyrkomålningar. Hon kan allt om Albertus Pictor och är verkligen en förebild.

Det fanns en period på åttiotalet, när jobben inte direkt haglade in. Kim drygade ut sin hushållskassa med att baka chokladtårtor till Gröna Linjen, en vegetarisk restaurang.

– När det lossnade på jobbfronten, överlät jag tårtbakandet till en mindre lyckligt lottad kollega, säger Kim och skrattar gott. Ägaren kastade hennes tårtor i golvet och sa: Titta här så hårda tårtor du bakar! Man måste se till, att man är bra på lite av varje. 

Kim säger, att hon gott skulle kunna vara assistent till sin man Lars Naumburg, om jobben till äventyrs skulle tryta. Han har arbetat hårt, länge, ofta i motvind och är värd all beundran. Det är kampen mot mäns våld mot kvinnor som står i fokus för honom. Och behandlingen av misshandlande män.

– Det är trångt i porten, säger Kim. Jag har sett det. Det är många i maktens korridorer som slåss om anslagen. Men så är det med innovativa, tabubelagda områden som tidigare bara har existerat bakom fördragna gardiner och varit en angelägenhet för familjen.

Lås in zapparen i sommar

När Lasse första gången bjöd in män för att diskutera mäns våld mot kvinnor, gapade Vallentunasalen tom. Ingen kom. I dag tycks alla vilja höra vad Lasse tycker. Potentaterna rycker i honom från alla håll. I augusti lägger han sista handen vid en bok som närmast är en handbok i relationer. Den kommer ut till jul på Bonniers förlag. Själv har Kim stått på barrikaderna sedan ungdomsrevoltens dagar 1968. Och visst är hon feminist. Det är ju det alla hennes monologer handlar om.

– Men jag skulle aldrig kunna spela en sådan föreställning utan humor, självdistans och ironi över mina egna tillkortakommanden, säger hon. Kvinnor blir utsatta för övergrepp, men man måste vara nyanserad. Det är min fasta övertygelse, att män som slår kvinnor ska behandlas. Vi kan ju inte göra oss av med dem! Och så länge vi inte kan det, så måste vi hjälpa dem att förändras till det bättre.

Frågan är om dagens tjejer har fått det bättre de senaste 40-50 åren?

– Vi har fått kunskap, säger Kim. Men samhället är mycket hårdare nu. Ungdoms- och skönhetsfixeringen är förtryckande för alla. Det finns tjejer som inte vågar gå till skolan, för att de har en finne. Och så debuterar de med analsex! Både tjejer och killar förtrycks för att de tror, att de måste göra så. Det är förnedrande för båda, men det är killarna som utsätter tjejerna för det. Skolan måste ta sitt ansvar och utbilda både tjejer och killar i jämställdhet. Videovåldet gör att vi trubbas av. Kan man inte önska av den här sommaren, att folk ska låsa in zapparen, så att vi minskar möjligheterna till sådan konsumtion.

Samlade pengar till barnhem

Kim har avgivit ett nyårslöfte som går ut på, att hon ska göra en god gärning varje dag. Det gör hon genom att sköta en häst åt en väninna, likaväl som hon bistår barn och barnbarn med vad de behöver. Efter tsunamikatastrofen gav hon dessutom en extraföreställning på Mosebacke som inbringade 36 000 kronor. Pengarna gick oavkortat till byggandet av ett barnhem i Phuket.

– Det är färdigt nu, säger Kim. Varje hus kostade 32 000 kronor, så jag har mitt eget hus som det står mitt namn på. Det ska jag förstås åka ner och titta på vid något tillfälle.

Insatsen för tsunamikatastrofens offer är något hon kan glädja sig åt, där hon strosar omkring i sin trädgård. Kungamedaljen Litteris et Artibus, som hon fått av kungen för sin konstnärliga gärning, är en annan källa till glädje. Likaså konstnärsstipendiet om 120 000 kronor i månaden i tio års tid som hon fick utan att be om det och som är ett stort erkännande. Kim kan med andra ord känna sig stolt.

– Men jag går inte här och slår mig för bröstet precis, säger hon och skrattar gott. Nog är väl det ett hälsotecken!

Monica Antonsson

Tidning

2005-07-19

Efter sin uppmärksammade insats som talrör i Riksteaterns happening ”Det Nybildade Kulturpartiet i Almedalen” pustar Kim Anderzon, 62, ut i sitt hus på landet. 

– Vi rörde verkligen om i grytan bland journalister och politiker, säger Kim och skrattar gott. Det var en lyckad protest mot etablissemanget som konsekvent avstår från att föra en medveten och seriös kulturpolitik. Och visst lyckades vi. Varenda tidning i hela Sverige tycks ha skrivit om det.

Att vän av ordning har ifrågasatt om Riksteaterns informationsbudget verkligen ska användas till sånt, viftar hon bort med en fnysning.

– Vi gjorde ett jobb och fick betalt. Mer var det inte. Någon lyx såg vi inte till. Vi fick inte ens flyga dit. Vi blev inhysta alla fem i en liten trerumslägenhet som bestod av två genomgångsrum och ett kontor. Det var snarare som en flashback från sextiotalets kollektiv.

Kim njuter av sommaren nu med katterna Simon och Smulan. En trappa upp sitter sambon Lars Naumburg och skriver på en bok om mäns våld mot kvinnor. Då och då kurar hon ihop sig i lusthuset med lexikon och dator för ett arbetspass med översättningen av Eva Enslers ”Necessary target”, en pjäs för sju skådespelerskor som är tänkt för gruppen La Mama i vilken såväl Kim som skådespelande dottern Tintin Anderzon ingår.

Kims hus i Roslagen har sina rötter i 1800-talets mitt. Det byggdes som bostad för fyra statarfamiljer som alla fick sin utkomst från herrgården intill. Kim och Lasse råkade komma förbi, när det stod tomt och fick hyreskontrakt. Det är nästan 20 år sedan nu. För två år sedan köpte de fastigheten.  

- Lusthuset var vår första investering, säger Kim. Här sitter man från tidigt om våren och trotsar väderleken i väntan på sommarvärmen. 

Bakom henne böljar sädesfälten och i hagen intill betar fåren. Bortom dem går islandshästar på bete varav två är föl.

- Vi är i sadeln flera timmar per dag, Lasse och jag. Jag är aldrig så lycklig och fri som på hästryggen i tölt eller galopp.

Till hösten är Kim tillbaka på Mosebacke Etablissiment med ”Grymt fett” av Dario Fo och Franca Rame. Mellan varven tar hon såväl den som tre andra grandiosa monologer på turné. De är alla långa, intensiva föreställningar framförda i ett hisnande tempo. 

– Det kräver förberedelse, konstaterar Kim. Texterna måste memoreras varje gång. Det gör jag bäst under mina milslånga promenader i skogen. Det är samtidigt ett bra sätt att göra motstånd mot seniliteten som kanske kommer med åren.

Kim känner sig privilegierad som fortfarande, tack vare sin överlevnadsinstinkt, kan vara frilans. Hon har klarat sig själv sedan hon var väldigt ung, för att hon vägrar sitta stilla och vänta på att erbjudanden. Tvärtom. Hon skapar själv sina arbetstillfällen.

- Det är tufft men samtidigt en stor frihet, säger Kim som alltså själv bestämmer över sin tid. 

Monica Antonsson

Bildtexter eller snarare beskrivningar som du kan plocka matnyttig info ur:

Bild 1

Livskamraten Lars Naumburg skriver på en bok om mäns våld mot kvinnor som inom kort kommer ut på Bonniers.

Bild 2

Det romantiska lilla lusthuset i trädgården fungerar just nu som Kims skrivarlya. När det skymmer på tänder hon stearinljusen i lampan och ljushållarna som hon köpt på Indiska.

Bild 3

Det vita reverterade huset har sina rötter i 1800-talet, när det var statarbostad åt fyra familjer.

Bild 4

Med katten Simon på trappan njuter Kim av kvällssolen i sitt sommarparadis i Roslagen.

- Jag är en riktig hemmakatt, säger Kim. Jag reser ofta iväg men efter bara fyra, fem dagar vill jag hem igen.

Bild 5

Kim är förtjust i blommor vilket en snäll blomsterhandlare har upptäckt.

- Han brukar åka förbi här och ge mig blommor som blivit över. Då blir det min uppgift att försöka få liv i dem igen.

- En av fördelarna med mitt jobb, är att mitt hem under spelsäsongen alltid är fullt av blommor, säger Kim.

Bild 6

Kärlekens allé står det på skylten i kröken utanför Kims hus.

- Vad ska man annars kalla den väg som leder till paradiset, säger Kim.

Bild 7

I det vita huset bakom den nymålade grinden bor Kim med sambon Lasse och katterna Simon och Smulan.

Bild 8

En vägg att vara stolt över. Guldbaggen fick Kim 1983 för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Andra dansen” av islänningen Laurus Oscarsson.

- Det var en roadmovie i svartvitt, säger Kim. Det var väldigt ovanligt att man spelade in i svart/vitt då.

Ovanför hänger diplomet som Kim fick i samband med att hon tilldelades kungamedaljen Litteris et Artibus 2004 för ”en framstående konstnärlig gärning”. 

På väggen hänger foton av Lasse och sonen Andrej och på hyllan står ett svartvitt foto av Kim och föräldrarna Sylvia och Stig. 

Bild 9

Kim sitter gärna vid sitt vita piano och spelar. Redan som åttaåring lärde hon sig det, tack vare farfar Hilding. Han var sångare och själv en virtuos på piano.

– Han satt bredvid och slog takten, när jag övade, säger Kim.

Ovanpå pianot står buteljer med champagne och andra presenter som hon fått i samband med sina premiärer.

Bild 10

Genom fönstret kan Kim titta ut över böljande sädesfält som sträcker sig ända bort till skogsbrynet. I fönstret hänger en stor drömfångare från Kanada som skyddar huset från onda andar.

– Jag har aldrig haft gardiner, säger hon. Jag vill ha in så mycket ljus som möjligt.

Bild 11

En trätrappa leder upp till sovrummen på övervåningen. Här hänger konsten tätt. Mest iögonfallande är porträttet av Kim som konstnären Märta Bohm målade 1982.

– Vi bodde grannar i ett hus på Dalagatan. Hon frågade om hon fick måla mig och det fick hon förstås.

Bild 12

Kim är väldigt förtjust i den vita soffan som kommer från Clark´s Case. Fårskinnsfällarna kommer från de egna fåren i hagen. 

– Det är väldigt fräscht med en vit soffa, men jag är inte så förtjust, när folk sitter i den, säger hon och skrattar. Speciellt när Lasse bara vräker sig ner i soffan. Vi bor ju på landet. Katterna hoppar i möblerna och vi kommer ofta in med hö i kläderna.

Vitrinskåpet, som från början var svart, har hängt med i bohaget sedan sextiotalet.

– Jag tycker om att blanda modernt med gammalt antikt och allmoge, säger Kim

Bild 13

Köksbordet kostade tio kronor i en bod med begagnade möbler. Stolarna är designade Clark´s Case utom den lilla gröna trästolen som är hopsatt med träpluggar och har sina rötter i 1700-talet. Kökssoffan kommer från Almogemöbler i Brottby.

  

Bild 14

Från början bodde fyra familjer i huset och alla hade varsin eldstad. En finns kvar och pryder sin plats mer än väl.

 

Tidning trol Steget

2005 08 12

Än njuter Kim Anderzon, 62, sommaren på lantstället i Lindholmen. Det är här hon samlar krafter efter en hektisk vår.

– Carpe Diem, säger hon. Fånga dagen. Snart drar höstsäsongen igång med föreställningar på Mosebacke och turnéer genom Sverige.

Kim bor ett stenkast från Lindholmens station med sambon Lars Naumburg. I hagarna betar islandshästarna varav två är föl. Hon sitter i sadeln flera timmar varje dag och är aldrig så lycklig som då. Dessutom sköter hon sin trädgård och stänger då och då in sig i lusthuset, där hon översätter en pjäs för gruppen La Mama i vilken både hon och dottern Tintin Anderzon ingår. Kommer inte rollerna till Kim, så fixar hon dem själv. 

– Det är faktiskt inte så många kvinnor i min ålder som kan vara frilansare. De flesta är anställda på någon institutionsteater. Jag har själv valt att vara frilans. Det är ett stort ansvar men även en stor frihet att kunna rå sin tid.

Om våren var hektisk, så blir hösten desto värre. Kim är fulltecknad året ut. Minst. Fyra grandiosa monologer håller hon i huvudet. Hon framför dem som långa, intensiva föreställningar i hisnande tempo. 

– De kräver sin förberedelse. Jag måste memorera texten inför varje föreställning. Men det är samtidigt ett bra sätt att göra motstånd mot seniliteten som kanske kommer med åren.

Väl lagrad som ost och vin

Kims blev geniförklarad redan på 70-talet för sina monologer. Därmed har hon för egen del kunnat råda bot på rollbristen för medelålders kvinnor. I dag är hon snarast ett begrepp på Mosebacke Etablissement. 

– Jag står själv för alla kostnader för föreställningarna, säger hon. Så det gäller att dra publik. Går man inte på vimmelpartyn och syns i skvallerpressen varje vecka, så finns man ju inte. Är man dessutom 50 plus, är det ännu värre. 62 är ingen självklart attraktiv ålder. På sommaren kan man därför undra, om man har någon publik till hösten. Den oron glimmar till då och då. Jag kan inte bara gå till jobbet. Jag måste göra succé varje gång. Får jag dåliga recensioner, så måste jag lägga ned föreställningen. Ingen är så publikkär, att hon kan göra en dålig show.

Det fanns en tid på åttiotalet, när det var glest med jobb för Kim. Hon drygade därför ut sin hushållskassa med att baka chokladtårtor till vegetariska restaurangen Gröna Linjen.

– När det lossnade på jobbfronten, överlät jag tårtbakandet till en kollega. Ägaren kastade hennes tårtor i golvet. De var alldeles för hårda, tyckte han. Man måste vara ödmjuk och se till, att man är bra på lite av varje. 

Sponsrar ett barnhem

Hade Kim stått utan jobb, kunde hon ha varit assistent till sin man, säger hon. Han arbetar hårt och ofta i motvind för att våldsamma män som slår sina kvinnor ska få behandling. 

– Det är trångt i porten, säger Kim. Det är många i maktens korridorer som slåss om anslagen.

När Lasse första gången bjöd in män för att diskutera mäns våld mot kvinnor, gapade Vallentunasalen tom. Ingen kom. I dag vill alla höra vad han tycker. Kim delar hans åsikter. Själv har hon stått på barrikaderna sedan revolutionsåret 1968. För visst är hon feminist. Det är det hennes monologer handlar om.

– Men jag skulle aldrig kunna spela en sådan föreställning utan humor, självdistans och ironi över mina egna tillkortakommanden. Det är min fasta övertygelse, att män som slår kvinnor ska behandlas. Vi kan ju inte göra oss av med dem! Och så länge vi inte kan det, så måste vi hjälpa dem att förändras till det bättre.

Monica Antonsson

________________________________________________________________________________

Se & Hör
skrevs 19/7 2005

Efter sin uppmärksammade insats som talrör i Riksteaterns happening ”Det Nybildade Kulturpartiet i Almedalen” pustar Kim Anderzon, 62, ut i sitt hus på landet. 

– Vi rörde verkligen om i grytan bland journalister och politiker, säger Kim och skrattar gott. Det var en lyckad protest mot etablissemanget som konsekvent avstår från att föra en medveten och seriös kulturpolitik. Och visst lyckades vi. Varenda tidning i hela Sverige tycks ha skrivit om det.

Att vän av ordning har ifrågasatt om Riksteaterns informationsbudget verkligen ska användas till sånt, viftar hon bort med en fnysning.

– Vi gjorde ett jobb och fick betalt. Mer var det inte. Någon lyx såg vi inte till. Vi fick inte ens flyga dit. Vi blev inhysta alla fem i en liten trerumslägenhet som bestod av två genomgångsrum och ett kontor. Det var snarare som en flashback från sextiotalets kollektiv.

Kim njuter av sommaren nu med katterna Simon och Smulan. En trappa upp sitter sambon Lars Naumburg och skriver på en bok om mäns våld mot kvinnor. Då och då kurar hon ihop sig i lusthuset med lexikon och dator för ett arbetspass med översättningen av Eva Enslers ”Necessary target”, en pjäs för sju skådespelerskor som är tänkt för gruppen La Mama i vilken såväl Kim som skådespelande dottern Tintin Anderzon ingår.

Kims hus i Roslagen har sina rötter i 1800-talets mitt. Det byggdes som bostad för fyra statarfamiljer som alla fick sin utkomst från herrgården intill. Kim och Lasse råkade komma förbi, när det stod tomt och fick hyreskontrakt. Det är nästan 20 år sedan nu. För två år sedan köpte de fastigheten.  

- Lusthuset var vår första investering, säger Kim. Här sitter man från tidigt om våren och trotsar väderleken i väntan på sommarvärmen. 

Bakom henne böljar sädesfälten och i hagen intill betar fåren. Bortom dem går islandshästar på bete varav två är föl.

- Vi är i sadeln flera timmar per dag, Lasse och jag. Jag är aldrig så lycklig och fri som på hästryggen i tölt eller galopp.

Till hösten är Kim tillbaka på Mosebacke Etablissiment med ”Grymt fett” av Dario Fo och Franca Rame. Mellan varven tar hon såväl den som tre andra grandiosa monologer på turné. De är alla långa, intensiva föreställningar framförda i ett hisnande tempo. 

– Det kräver förberedelse, konstaterar Kim. Texterna måste memoreras varje gång. Det gör jag bäst under mina milslånga promenader i skogen. Det är samtidigt ett bra sätt att göra motstånd mot seniliteten som kanske kommer med åren.

Kim känner sig privilegierad som fortfarande, tack vare sin överlevnadsinstinkt, kan vara frilans. Hon har klarat sig själv sedan hon var väldigt ung, för att hon vägrar sitta stilla och vänta på att erbjudanden. Tvärtom. Hon skapar själv sina arbetstillfällen.

- Det är tufft men samtidigt en stor frihet, säger Kim som alltså själv bestämmer över sin tid. 

Monica Antonsson

Bildtexter eller snarare beskrivningar som du kan plocka matnyttig info ur:

Bild 1

Livskamraten Lars Naumburg skriver på en bok om mäns våld mot kvinnor som inom kort kommer ut på Bonniers.

Bild 2

Det romantiska lilla lusthuset i trädgården fungerar just nu som Kims skrivarlya. När det skymmer på tänder hon stearinljusen i lampan och ljushållarna som hon köpt på Indiska.

Bild 3

Det vita reverterade huset har sina rötter i 1800-talet, när det var statarbostad åt fyra familjer.

Bild 4

Med katten Simon på trappan njuter Kim av kvällssolen i sitt sommarparadis i Roslagen.

- Jag är en riktig hemmakatt, säger Kim. Jag reser ofta iväg men efter bara fyra, fem dagar vill jag hem igen.

Bild 5

Kim är förtjust i blommor vilket en snäll blomsterhandlare har upptäckt.

- Han brukar åka förbi här och ge mig blommor som blivit över. Då blir det min uppgift att försöka få liv i dem igen.

- En av fördelarna med mitt jobb, är att mitt hem under spelsäsongen alltid är fullt av blommor, säger Kim.

Bild 6

Kärlekens allé står det på skylten i kröken utanför Kims hus.

- Vad ska man annars kalla den väg som leder till paradiset, säger Kim.

Bild 7

I det vita huset bakom den nymålade grinden bor Kim med sambon Lasse och katterna Simon och Smulan.

Bild 8

En vägg att vara stolt över. Guldbaggen fick Kim 1983 för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Andra dansen” av islänningen Laurus Oscarsson.

- Det var en roadmovie i svartvitt, säger Kim. Det var väldigt ovanligt att man spelade in i svart/vitt då.

Ovanför hänger diplomet som Kim fick i samband med att hon tilldelades kungamedaljen Litteris et Artibus 2004 för ”en framstående konstnärlig gärning”. 

På väggen hänger foton av Lasse och sonen Andrej och på hyllan står ett svartvitt foto av Kim och föräldrarna Sylvia och Stig. 

Bild 9

Kim sitter gärna vid sitt vita piano och spelar. Redan som åttaåring lärde hon sig det, tack vare farfar Hilding. Han var sångare och själv en virtuos på piano.

– Han satt bredvid och slog takten, när jag övade, säger Kim.

Ovanpå pianot står buteljer med champagne och andra presenter som hon fått i samband med sina premiärer.

Bild 10

Genom fönstret kan Kim titta ut över böljande sädesfält som sträcker sig ända bort till skogsbrynet. I fönstret hänger en stor drömfångare från Kanada som skyddar huset från onda andar.

– Jag har aldrig haft gardiner, säger hon. Jag vill ha in så mycket ljus som möjligt.

Bild 11

En trätrappa leder upp till sovrummen på övervåningen. Här hänger konsten tätt. Mest iögonfallande är porträttet av Kim som konstnären Märta Bohm målade 1982.

– Vi bodde grannar i ett hus på Dalagatan. Hon frågade om hon fick måla mig och det fick hon förstås.

Bild 12

Kim är väldigt förtjust i den vita soffan som kommer från Clark´s Case. Fårskinnsfällarna kommer från de egna fåren i hagen. 

– Det är väldigt fräscht med en vit soffa, men jag är inte så förtjust, när folk sitter i den, säger hon och skrattar. Speciellt när Lasse bara vräker sig ner i soffan. Vi bor ju på landet. Katterna hoppar i möblerna och vi kommer ofta in med hö i kläderna.

Vitrinskåpet, som från början var svart, har hängt med i bohaget sedan sextiotalet.

– Jag tycker om att blanda modernt med gammalt antikt och allmoge, säger Kim

Bild 13

Köksbordet kostade tio kronor i en bod med begagnade möbler. Stolarna är designade Clark´s Case utom den lilla gröna trästolen som är hopsatt med träpluggar och har sina rötter i 1700-talet. Kökssoffan kommer från Almogemöbler i Brottby.

  

Bild 14

Från början bodde fyra familjer i huset och alla hade varsin eldstad. En finns kvar och pryder sin plats mer än väl.

___________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

Se och Hör

Nr 37, 2005

Hemma hos Kim Anderzon

Har hittat vägen till paradiset

På Kärlekens Allé blommar hon upp 

Hon kan tacka hästen.

För det var när Kim Anderzon var ute och red

hon plötsligt fann sitt drömhus i Roslagen.

En smal grusväg leder till Kim Anderssons lantställe i Roslagen, där det reverterade tvåvåningshuset reser sig bakom en vackert nymålad grind. 

Kärlekens Allé står det på en skylt vid kröken. Det stämmer bra, säger Kim. Här blommar kärleken för det mesta.

Dagarna är fortfarande varma, så dörrarna står på vid gavel. Kim slår sig ner på trappan med de kärvänliga katterna Simon och Smulan som tävlar om att få stryka sig mot henne. 

Går i familjen

I arbetsrummet en trappa upp sitter sambon Lars Naumburg. Han lägger just nu sista handen vid en bok om mäns våld mot kvinnor. Som expert i ämnet har han skrivit boken på beställning. 

För att han ska få arbetsro, tassar Kim tyst omkring för sig själv. Hon trädgårdsarbetar, lagar mat för öppet fönster och sätter sig då och då i lusthuset med lexikon och dator. 

– Jag översätter Eva Enslers pjäs ”Necessary target”, säger hon. Det ska spelas av sju skådespelerskor, så den passar La Mama.

La Mama är en teatergrupp med idel kvinnor i vilken såväl Kim som skådespelande dottern Tintin Anderzon ingår. Gruppen bildades för några år sedan, för att de skulle få jobba ihop och själva kunna skapa sina arbetstillfällen. Det är ofta just här på landet, de har smitt sina planer. 

Att Kim och Lasse hamnade i Roslagen var mest en slump. De kom ridandes över ängarna och fann att huset stod tomt.

– Vi fick hyreskontrakt, säger Kim. Det är nästan 20 år sedan nu. För två år sedan kunde vi köpa huset. Det har sina rötter i 1800-talets mitt och var från början bostad för fyra statarfamiljer. De hade alla sin utkomst från herrgården intill.

Lusthuset var deras första investering. Det är given plats för tidiga frukostar, medan dimman lättar från ängarna, såväl som för sena kvällar i stearinljusens sken.

– Här sitter vi tidigt om våren och trotsar väderleken i väntan på sommarvärmen, säger Kim. Och så här års, när kvällarna blir allt kallare, är lusthuset oslagbart.   

Hon tar risker

Sädesfälten böljar bakom Kim och i hagen betar islandshästarna varav två är föl.

– Lasse och jag är i sadeln flera timmar per dag. Jag är aldrig så lycklig och fri som på hästryggen i tölt eller galopp.

Kim är snart tillbaka på Mosebacke Etablissiment med ”Grymt fett” av Dario Fo och Franca Rame. Hon är sin egen producent och står själv för den ekonomiska risken. Som frilans går det inte att sitta stilla och vänta på erbjudanden. Mellan varven dammar hon dessutom av tre andra monologer, som alla framförs i ett hisnande tempo, och drar ut på turné.  

– Det kräver sin förberedelse, säger Kim som brukar memorera texterna under milslånga promenader i skogen.

– Det är ett bra sätt att göra motstånd mot seniliteten som kanske kommer med åren, säger Kim.

Monica Antonsson

Bildtexter eller snarare beskrivningar som ni kan plocka matnyttig info ur:
 Bild 1
Livskamraten Lars Naumburg skriver på en bok om mäns våld mot kvinnor som inom kort kommer ut på Bonniers. 

Bild 2
Det romantiska lilla lusthuset i trädgården fungerar just nu som Kims skrivarlya. När det skymmer på tänder hon stearinljusen i lampan och ljushållarna som hon köpt på Indiska. 

Bild 3
Det vita reverterade huset har sina rötter i 1800-talet, när det var statarbostad åt fyra familjer. 

Bild 4
Med katten Simon på trappan njuter Kim av kvällssolen i sitt sommarparadis i Roslagen.
- Jag är en riktig hemmakatt, säger Kim. Jag reser ofta iväg men efter bara fyra, fem dagar vill jag hem igen. 

Bild 5
Kim är förtjust i blommor vilket en snäll blomsterhandlare har upptäckt.
- Han brukar åka förbi här och ge mig blommor som blivit över. Då blir det min uppgift att försöka få liv i dem igen.
- En av fördelarna med mitt jobb, är att mitt hem under spelsäsongen alltid är fullt av blommor, säger Kim. 

Bild 6
Kärlekens allé står det på skylten i kröken utanför Kims hus.
- Vad ska man annars kalla den väg som leder till paradiset, säger Kim. 

Bild 7
I det vita huset bakom den nymålade grinden bor Kim med sambon Lasse och katterna Simon och Smulan. 

Bild 8
En vägg att vara stolt över. Guldbaggen fick Kim 1983 för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Andra dansen” av islänningen Laurus Oscarsson.
- Det var en roadmovie i svartvitt, säger Kim. Det var väldigt ovanligt att man spelade in i svart/vitt då.
Ovanför hänger diplomet som Kim fick i samband med att hon tilldelades kungamedaljen Litteris et Artibus 2004 för ”en framstående konstnärlig gärning”.
På väggen hänger foton av Lasse och sonen Andrej och på hyllan står ett svartvitt foto av Kim och föräldrarna Sylvia och Stig.  

Bild 9
Kim sitter gärna vid sitt vita piano och spelar. Redan som åttaåring lärde hon sig det, tack vare farfar Hilding. Han var sångare och själv en virtuos på piano.
– Han satt bredvid och slog takten, när jag övade, säger Kim.
Ovanpå pianot står buteljer med champagne och andra presenter som hon fått i samband med sina premiärer. 

Bild 10
Genom fönstret kan Kim titta ut över böljande sädesfält som sträcker sig ända bort till skogsbrynet. I fönstret hänger en stor drömfångare från Kanada som skyddar huset från onda andar.
– Jag har aldrig haft gardiner, säger hon. Jag vill ha in så mycket ljus som möjligt.
 Bild 11
En trätrappa leder upp till sovrummen på övervåningen. Här hänger konsten tätt. Mest iögonfallande är porträttet av Kim som konstnären Märta Bohm målade 1982.
– Vi bodde grannar i ett hus på Dalagatan. Hon frågade om hon fick måla mig och det fick hon förstås.
 Bild 12
Kim är väldigt förtjust i den vita soffan som kommer från Clark´s Case. Fårskinnsfällarna kommer från de egna fåren i hagen.
– Det är väldigt fräscht med en vit soffa, men jag är inte så förtjust, när folk sitter i den, säger hon och skrattar. Speciellt när Lasse bara vräker sig ner i soffan. Vi bor ju på landet. Katterna hoppar i möblerna och vi kommer ofta in med hö i kläderna.
Vitrinskåpet, som från början var svart, har hängt med i bohaget sedan sextiotalet.
– Jag tycker om att blanda modernt med gammalt antikt och allmoge, säger Kim
 Bild 13
Köksbordet kostade tio kronor i en bod med begagnade möbler. Stolarna är designade Clark´s Case utom den lilla gröna trästolen som är hopsatt med träpluggar och har sina rötter i 1700-talet. Kökssoffan kommer från Almogemöbler i Brottby.

Bild 14
Från början bodde fyra familjer i huset och alla hade varsin eldstad. En finns kvar och pryder sin plats mer än väl.

________________________________________________________________________________

Allas Veckotidning

Nr 52, 2006 / Nr 1, 2007

Kim Anderzons och Yanko Kamwendos

nyårslöfte till Allas läsare

2007 kommer att gå som en dans!

Han har verkligen leende, guldbruna ögon. Yankho Kamwendo, 27, som spelar sångaren Lennart i TV-serien om Sveriges första blatte-dansband, är med andra ord en trevlig bekantskap. Dessutom sjunger han bra, säger Kim Andersson, 63, som spelar Eva, städerskan i Kennets musikaffär i Rågsveds centrum. 

– Jag går där och städar, när Lennart och bandet Lennartz kommer. Jag blir förvånad och lite rädd. Vad gör ni här? Men de spelar den dansmusik som min rollkaraktär älskar, så jag blir väldigt upplivad och låter dem repetera där utan att chefen vet om det. Jag tar till och med dit mina vänner och provdansar. Det blir bättre och bättre för varje avsnitt, innan allt kulminerar med att bandet får vara med i Allsång på Skansen.

Minnesgoda tittare såg kanhända Kim i publiken på Skansen under en av sommarens sändningar. Vad få visste var att det ingick i "Leende guldbruna ögon" som den nya dramakomedin heter. När allsången var över och kamerorna knäppts av förvandlades alla i publiken till statister. 

– Då spelade Lennartz, säger Kim. Och vilken respons de fick! Folk skrek och vi agerade, Ann-Sofie Rase och jag. Hon spelar Yankhos tandläkare men är dessutom hans dröm! Varenda sång om hjärta och smärta sjunger han för henne.

Full av fördomar

En underton av allvar finns förstås också i serien som egentligen skildrar unga invandrares strävan att "bli någon" i en värld full av fördomar. I rollistan finns namn som Babben Larsson, Claes Månsson, Thomas Hanzon, Reine Brynolfsson, Alexander Skarsgård och Torkel Peterson.

När Kim och Yankho nu möts för att i Yams musikaffär på Roslagsgatan skåla in det nya året med Allas läsare har flera månader gått, sedan inspelningen var avslutad. De pratar och skrattar åt gemensamma minnen och han är glad över att ha fått debutera på film mot en av sina favoriter. "Sällskapsresan" är trots allt en klassiker, säger han.

– Det är ju 30 år sedan, protesterar Kim. Då var du inte ens född!

Yankho är emellertid ingen gröngöling. För inte alltför länge sedan sjöng han soul i bandet Carneval. Trumpeten från åren i kommunala musikskolan hade då fått ge plats för såväl mikrofon som percussion.

- Vi släppte en platta och slog igenom. Det gick hur bra som helst. Vi fick massor av spelningar. Nu har vi lagt av. Vi är alldeles för upptagna med att vara vuxna.

Yankho har sina rötter i såväl Sverige som Malawi i Afrika. Därifrån kom hans pappa 20 år gammal för att studera till läkare.

- Han skulle egentligen ha gjort ett prov för studier i USA. En släkting skulle ha skjutsat honom till platsen där han skulle skriva, men släktingen var inte nykter, så pappa kom för sent. En missionär såg till att han i stället fick genomgå provet för studier i Sverige. Här på ett sjukhus träffade han mamma som är sjukgymnast.

En lovprisad djävul

Yankho föddes i Sverige men tillbringade sina första år i Malawi. Familjen återvände hit först när lillasyster Thokozani var på väg. Familjen har sedan dess bott i Örebro, där Adventistkyrkan är en naturlig del av deras vardag. Under uppväxtåren drömde Yankho om att bli fotbollsproffs.

- Folk säger att jag var en liten pajas, men det visste jag inte då. Jag spelade djävulen i en pjäs i kyrkan och fick beröm för det. Då blev jag sporrad. Det var faktiskt så det började.

Något tiotal år senare blev Yankho elev vid Calle Flygares teaterskola. Efter det har han gjort mängder av barnprogram som Lattjo Lajban och Bolibompa i TV. Om sanningen ska fram, så hade han faktiskt en liten filmroll också i "Festival" mot Ebba Hultkvist och Jesper Sahlén. 

– Det var en kompis som tipsade mig om en annons, om att man sökte två färgade sångare till en dramakomedi. Klaviaturspelaren Roschan, en avdankad hip hopare med framtiden bakom sig, som Fares Fares spelar skulle egentligen också ha gjorts av en färgad kille.

Yankho fick provfilma både tre och fyra gånger, innan han äntligen fick rollen. Konkurrensen i branschen är numera stenhård.

- Det där är nytt för Sverige, säger Kim. Jag är uppväxt i en skola, där alla regissörer och teatermänniskor visste precis vilka alla skådespelare var. I dag är kåren så stor, att man måste prövas för varje roll. Det är bra med lite blandning och att det inte alltid är samma gamla välkända ansikten i alla produktioner. Men det är inte särskilt kul att provfilma. Om man inte får rollen, kan man känna sig fruktansvärt ratad.

Yankho lyckades bra med barnprogrammen men fick sluta ändå inför risken att han annars skulle ha LAS:at in till en fast anställning på SVT.

- Sista terminen jobbade vi genom ett bemanningsföretag, säger han. Det var ett sätt att kringgå reglerna helt enkelt. När det inte längre gick, fick jag sluta.

Kim suckar och säger, att så är det i branschen. Det gäller att gneta på. En ung artist kan göra

snabbkarriär som såpa-skådis men riskerar att försvinna igen efter ett tag. Alternativet är att jobba hårt och etablera sig. Hon vet vad hon talar om. Ingen kan som Kim hålla fem föreställningar aktuella och turnera med dem över hela landet året om. Eller vad sägs om "Vivagina", "Grymt fett" och "Det fullständigt flexibla fruntimret". I ett samarbete med GI-gurun Fredrik Paulún reser hon dessutom runt och spelar monologen "Vi som går fetbort". Som om det inte var nog gör hon även en ansträngningsinkontinensföreställning i en föreläsningsserie med en gynekolog.

– Jag har fullt upp, säger hon. Det är också därför jag håller mig så bra i form. Och så är jag ju med i "Göta kanal 2" också som just har haft premiär. Men jag har bara två repliker.

Kims rollfigur Lena i den första Göta kanal-filmen for som bekant till Frankrike för att plugga franska. Nu kommer hon tillbaka, sedan maken Janne, spelad av Janne Loffe Carlsson, har skrivit och bett henne komma.

– Han längtar efter Lena för att deras två barn tävlar på kanalen - fast åt andra hållet. Hon kommer hem till slut och talar franska med honom. Vad fan betyder det, säger Janne.

Kim skrattar gott och konstaterar, att det var kul att få vara med.  

Först hummer och sedan party

För Yankho är tillvaron just nu en enda lång väntan på nya arbetsuppgifter. Det är svårare att slå sig fram som skådespelare än man tror, säger han. Tillsammans med flickvännen Malin Gertner, 24, som är sändningsproducent och redigerare på SVT, har han långt gångna planer på en biståndsresa till Afrika. Hans kyrka är inkopplad och tanken är att Yankho ska vara ciceron i en informationsfilm som så småningom ska visas i skolor.  

– Men jag ser verkligen fram mot premiären av "Leende guldbruna ögon". Jag känner mig väldigt nöjd med det lilla jag har sett av det färdiga resultatet. Sedan kan jag bara hoppas, att telefonerna ska börja ringa.

På nyårsafton tänker Yankho festa med sina föräldrar en stund, innan han sticker iväg för att "parta" med Malin och vännerna.

- Först äter man hummer hos föräldrarna och blir bjuden på allt, säger Kim snusförnuftigt. Sedan sticker man iväg. Jojo, det är typiskt.

Själv firar hon nyårsafton i goda vänners lag men framför allt med familjen.

- Det kan vara på landet eller i stan, men jag går aldrig ut på lokal. Ibland är det bara Lasse och jag. Det kan vara mysigt det också.

De har varit tillsammans i 26 år vid det här laget, Kim och hennes livskamrat Lars Naumburg som är kognetiv beteendeterapeut och projektledare inom socialtjänsten. Han har vunnit stor uppmärksamhet och respekt de senaste åren för sitt arbete kring mäns våld mot kvinnor.

- Han är så bra, säger Kim. Och vi har mycket att prata om. Teater handlar ju också om psykologi, inlevelse och förståelse. Relationer är vi jättebra på båda två. Vi bråkar aldrig utan tar oss tid och pratar väldigt mycket med varandra. En relation måste vårdas, så det gäller att inte ses för sällan. 

Så skålar Kim och Yankho i äkta champagne med varandra och Allas läsare. Snart kliver de in i våra vardagsrum genom TV-rutan med "Leende guldbruna ögon". Förhoppningsvis är det början på ett riktigt gott nytt TV-år.

Monica Antonsson     

2005-06-17

– Det här etablissemanget har i åratal blockerat viktiga ansökningar om pengar till forskning om och utveckling av behandlingsmetoder för våldsamma män.

Det säger Lars Naumburg, vallentunabo och projektledare för Norrtäljes kvinnofridsprojekt vars syfte är att förebygga relationsvåld.

Lars Naumburg sätter Eva Lundgren i fokus för sin kritik. Hon är professorn i sociologi vid Uppsala universitet som gjort sig känd som rikshäxan som påstår att män offrar barn i skogen. Hon har också sagt, att män som inte misshandlar kvinnor bryter mot de kulturella lagarna och därför borde vara föremål för forskning. Lars Naumburg skräder inte orden:

– Hon har samlat lärjungar omkring sig och lyckats infiltrera regeringen. Det är hon som är själva proppen. På en konferens med Nationella Rådet för Kvinnofrid i riksdagshuset sa hon, att forskning är nog bra, bara man har det rätta perspektivet. Det är ofattbart att hon, i jämställdhetsminister Margareta Winbergs närvaro, fick säga, att forskning ska styras!

Roks kontrollerar forskningen

Lars Naumburg, som har skrivit boken ”Över gränsen – om männen och kvinnomisshandeln” är expert på området. Vid sidan av kvinnofridsprojektet i Norrtälje utbildar han Botkyrka kommun i ämnet. Han jobbar med rådgivning till våldsutsatta kvinnor och har - på uppdrag av kriminalvården - haft hundra våldsamma män under behandling enligt en metodik som har forskats fram i Kanada. Någon utvärdering har han aldrig fått göra. Roks ledning motsätter sig nämligen behandling av våldsamma män vilket sätter stop för anslagen. Lars Naumburg vill emellertid inte kalla vare sig Eva Lundgren eller Roks ledning för extremfeminister. Det vore en skymf mot feministerna, säger han.

– De är en samling oförsonliga, dogmatiska personer som har kommit på, hur de ska manipulera makteliten för att komma åt köttgrytorna. Där finns trots allt inte så många slevar. Nu sitter de där, har ministerns öra och styr forskningsanslagen till sina kompisar.

Roks hängde sig själva

Lars Naumburg har utan framgång ansökt om medel för att få utveckla metoder till hjälp för missbrukande kvinnor som utsätts för våld. Roks erkänner emellertid inte att mäns och kvinnors missbruk ofta har ett nära samband med våld.

– De anser att mäns våld mot kvinnor bara handlar om mäns makt och kontroll. Den förklaringen är för enkel. Man måste ta hänsyn till många faktorer och orsakssamband. Roks verkar bara vilja se en av orsakerna, den som passar deras politiska intressen. Det har gjort att Sverige ligger långt efter internationellt sett, när det gäller förebyggande arbete mot våld i nära relation. 

Lars Naumburg har inte sett de uppmärksammade TV-programmen som lett fram till den här debatten. Han hade sett nog redan innan och orkade helt enkelt inte.

– Jag tänkte bara, att äntligen hänger de sig själva. Det är tragiskt att landets alla fantastiska kvinnojourer har blivit kidnappade av ett maktetablissemang. 

Tar socialtjänstens ansvar

Lars Naumburg påpekar att de ideella kvinnojourerna har tagit på sig det ansvar som socialtjänsterna borde ha tagit för länge sedan. Det ska de också ha ett erkännande för. 

– Samtidigt är det viktigt, att deras arbete utvärderas. Kvinnojourerna gör ett jobb som kräver professionalism. Nu får vi hoppas, att de rensar ut i ledningen för riksorganisationen och samtidigt höjer kraven på sig själva. Utsatta kvinnor ska inte behöva mötas av folk med exempelvis könspolitiska intressen. De förtjänas att bli mötta av proffs. Kvinnojourerna är ett viktigt komplement. Många utsatta kvinnor tvekar att beblanda sig med socialtjänsten. Dessutom finns lägen då en kvinnojour har bättre förutsättningar än en myndighet att ge den bästa hjälpen. Oavsett vem som kommer till hennes hjälp, så är det huvudsaken att den våldsutsatta kvinnans och hennes barns behov av säkerhet sätts före de egna intressena. Där har Roks styrelse, tragiskt nog, svikit.

Monica Antonsson

2005-09-10

Notis

Skådespelerskan Kim Anderzon ska få sin alldeles egen stjärna i en gatsten utanför Filmstaden i Östersund. Det är ju där hon har sina rötter. Kim är en av sex film- och teatermänniskor som föräras dessa stjärnor. De övriga är Ann-Margret, Rolf Lassgård, Viveka Sehldal, Beppe Wolgers och Allan Edwall. Vecka 41 är det dags för högtidlig invigning.

- Det blir nog bara Rolf Lassgård och jag som kommer, säger Kim. Tre är döda och Ann-Margret har nog inte tid.