Vecka 51, 1998
Karin och Tor-Erik Leiler blev ett par för att hon
passade så bra i hans armhåla. Så sa hon åtminstone till sin långe, komplexfyllde
beundrare när det begav sig.
Nu har 50 år gått och de har firat guldbröllop. Men än
blommar kärleken…
Karin Leiler, 87, född på Östermalm och uppväxt på Söder,
ville egentligen bli arkitekt. I stället hamnade hon på Uppbördsverkets avdelning
för flyttningsbetyg där hon så småningom blev avdelningschef.
- Jag stannade till pensioneringen 1973, säger hon. Det
var då vi flyttade till Vallentuna.
Karin och Tor-Erik träffades på midsommarafton 1947. Hon
och hennes syster hade cyklat ut till Viss Vass på Tyresö, där en barndomsvän
hade en stuga, för att fira midsommar.
- Stugan låg uppe på ett berg och nedanför i vattnet stod
Tor-Erik i avklippta byxor och letade efter skalbaggar. När han kom upp visade
han ivrigt vad han hittat – en Klodykare. Det var den första skalbaggen han
visade mig.
På kvällen var det dans i gröngräset och efteråt gjorde Karin
och Tor-Erik sällskap. Han bad om ursäkt för sin 194 cm långa lekamen men on sa
att hon trivdes bra i hans armhåla.
- Det skulle hon aldrig ha sagt, skrattar han. Hon föll
på eget grepp.
Tor-Erik Leiler, 87, är född och uppväxt i Södra Vi några
mil utanför småländska Vimmerby. Pappan var brikett- och torvfabrikant sedan
han under första världskriget upptäckt att bränsle, som det då var
ransoneringskort på, var en lönande affär.
Tor-Eriks föräldrar ville att han skulle bli präst men
pengarna tröt, så efter realen for han till Stockholm för att söka lyckan. Han
kunde ju inte, som han säger gå hemma och bara slå dank.
Som så många andra var han arbetslös den förta tiden. Sedan blev han hembiträde för 50 kronor i månaden, mat och husrum innan han bestämde sig för att köa för ett jobb på Posten. Där blev han småningom både brevbärare och postexpeditör innan han fick en specialtjänst som postpolis internt med uppgift att utreda såväl pengastölder som förfalskningar.
Som så många andra var han arbetslös den förta tiden. Sedan blev han hembiträde för 50 kronor i månaden, mat och husrum innan han bestämde sig för att köa för ett jobb på Posten. Där blev han småningom både brevbärare och postexpeditör innan han fick en specialtjänst som postpolis internt med uppgift att utreda såväl pengastölder som förfalskningar.
- Jag flyttade runt i stan och bytte ständigt bostad, för
att man blev förflyttad eller för att där var fullt av vägglöss.
Foto: Monica Antonsson |
Nomadlivet fick ett naturligt slut 1948 som var ett skottår.
Karin passade på att fria och Tor-Erik svarade ja. De gifte sig – båda 36 år
gamla – och flyttade till Björkhagen.
Längtan till marken
Tor-Erik hade redan då en ansenlig skalbaggesamling, en
hobby som ursprungligen kom av hans längtan till skog och mark. Dessutom är den
lagom enkel. Man behöver bara sticka en nål i skalbaggen så är den preparerad.
Med åren blev han en mästare på de ofta mycket vackra
krypen och medlem vid Entomologiska föreningen. När han för fem år sedan, efter
ett slaganfall, blev förlamad i vänster hand och dessutom fick en pacemaker,
skänkte han alltihop till Riksmuseet – 100 000 skalbaggar från tre
världsdelar som han själv samlat ihop.
- Det är inte utan att jag saknar dem, säger han. Visste
du att var fjärde djurart på jorden är en skalbagge?
Karin förstår så väl. Tack vare skalbaggarna har de rest
mycket genom åren.
- Vi har haft kolossalt roligt, säger hon och berättar om
såväl bergsklättring i Montenegro som expeditioner i Sibirien. Vi har åkt till
den plats där Tor-Erik velat leta efter skalbaggar, hyrt en bil och stuckit iväg.
Om Karins och Tor-Eriks händelserika liv skvallrar flera
hyllmeter fotoalbum från deras många resor. Men nu har de börjat avveckla.
Skalbaggarna är på Riksmuseet och bankkontot är tömt. Närmare en halv miljon
kronor har de placerat i en kulturminnesvårdsfond hos kommunen.
- Vi har inga arvingar och kan inte längre resa så vi
tyckte det var lika bra att ge bort pengarna till något som känns angeläget.
Karin och Tor-Erik firade sitt guldbröllop den 10
november på tu man hand. Tor-Erik läste sin nyskrivna kärleksdikt för Karin och
sedan delade de på ett paket kräftor, innan de dagen därpå höll lunch för
tjocka släkten på Gästgiveriet.
- Tor-Erik och jag har så skoj tillsammans, säger Karin
som menar att de 50 åren har gått av bara farten. Och Tor-Erik håller med.
- Karin är mitt allt, säger han. Utan henne har jag
inget.
Monica AntonssonHemmets Veckotidning
Nr 21, 1999
Störst av allt är kärleken
- När Karin sa att hon kände sig
hemma i mina armar förstod jag att hon var den rätta...
Det är tur det, för båda har fyllt 88 år och kan bara med största möda ta sig ut i friska luften numera. När våren stod för dörren hade Karin, om sanningen ska fram, inte varit utanför dörren på flera månader.
Hon föll omkull i vardagsrummet i februari och slog sig både gul och blå, så hon har helt enkelt inte vågat. Men maten får de hemkörd från servicehemmet strax intill, så det har gått bra ändå.
- Jag har gått upp fyra kilo på att bara sitta inne i vinter, säger Tor-Erik med glimten i ögat. Jag kommer inte i konfirmationskostymen längre.
Visst skulle det vara bra med en lägenhet på marken, men vi hade inte en tanke på, att vi skulle bli så här gamla, när vi flyttade in för 23 år sedan. Nu är vi mer eller mindre fångar i vårt eget hem och orkar inte ens tänka tanken på att flytta.
Tor-Erik har humor och en charmig blick fylld av bus. Hans motto är att locka någon till skratt minst en gång om dagen, för då har han gjort en god gärning. Oftast blir det Karin som skrattar, hans hjärtas dam och älskade livskamrat som har så fina, vita änglalockar och som med viss möda dukar fram ett glas starkt med vindruvor till.
Hon berättar att Tor-Erik har planterat om den blå saint paulan som lyser på fönsterbrödan och alla deras andra krukväxter. Den här dagen håller han dessutom på att flytta fågelholken på balkongen med blåmes och allt. Ett våghalsigt projekt med tanke på att den sitter vid taket, så fotografen rycker in och hjälper till.
- Vi är ofta ute på balkongen, säger Tor-Erik. Det är så skönt med solen och värmen. Man ska ordna det så trivsamt för sig som man kan. Endera dagen tar vi kanske färdtjänsten ner till centrum för att gå på kondis.
Karin är född på Söders höjder i Stockholm. Hon drömde om att bli arkitekt, men hamnade på Uppbördsverkets avdelning för flyttningsbetyg, där hon småningom gjorde karriär och blev avdelningschef.
- Numera dirigerar hon mig och talar om att vi öppna den och den burken, skrattar Tor-Erik. Det betyder att det är jag som ska göra det. Det har jag lärt mig för länge sedan.
Skolkamrat med Astrid Lindgren
Karin stannade kvar på sin chefspost fram till pensioneringen 1973. Att skaffa familj var det aldrig tal om, hon hade helt enkelt inte tid.
- Jag träffade ingen lämplig kandidat att gifta mig med heller, säger hon. Jag har alltid varit svag för långa, ljusa män men blev inte förälskad på allvar, förrän jag träffade Tor-Erik.
Tor-Erik är född och uppväxt i Södra Vi några mil utanför Vimmerby i Småland och en tid var han faktiskt skolkamrat med Astrid Lindgren. Pappan var brikett- och bränntorvfabrikant, sedan han under första världskriget upptäkt att bränsle, som det då var ransoneringskort på, var en lönsam affär.
Foto: Monica Antonsson |
Tor-Erik ville inte gå kvar hemma och slå dank, så han for till Stockholm för att söka lyckan. Som så många andra på den tiden, gick han arbetslös den första tiden. Han drog sig emellertid inte för att ta de arbeten han kunde få. En period var han till och med hembiträde för 50 kronor i månaden, mat och husrum.
- Sedan bestämde jag mig för att köa för ett jobb på Posten. Man gick dit varje dag och anmälde sig. Ibland fick man vikariera för någon som var sjuk och ibland blev det ingenting.
Tor-Erik jobbade så bra att han 1930 blev fast anställd som brevbärare. För att klara postiljonkursen tre år senare måste han lära sig drygt 4000 postanstalter, var de låg och hur posten till vart och ett skulle sorteras.
- Brevportot var 20 öre och i Stockholm delades posten ut fyra gånger om dagen. Dessutom fanns det gula brevlådor på alla spårvagnar. Den som postade ett brev på morgonen, fick det som regel utburet på eftermiddagen.
Tor-Erik sprang trappa upp och trappa ner med sin postväska och fick god kondition på köpet. På fritiden samlade han skalbaggar, en något annorlunda hobby som var resultatet av hans intresse för skog och mark.
- Det är en enkel hobby. Man behöver bara sticka en nål genom skalbaggen så är den preparerad. Sedan kan man i lugn och ro studera och artbestämma den under mikroskopet.
Tor-Erik blev med åren mästare på de ofta mycket vackra krypen och medlem av Entomologiska föreningen. Ett 50-tal vetenskapliga arbeten och artiklar har han skrivit och fått publicerade. Minst tio tidigare okända skalbaggar har han beskrivit.
- Under mina första år som postiljon, flyttade jag runt från bostad till bostad. Man flyttade vid varje förflyttning på arbetet eller för att hyresrummet var full av vägglöss.
Det var gott om flickor som på den tiden ville gifta sig med en ung man fast anställd i postverket. Det hette allmänt, att statens kaka var liten men säker.
Foto: Monica Antonsson |
- Jag var ståndaktig och stod emot frestelserna, säger Tor-Erik. Jag hittade helt enkelt ingen som var värd att gifta sig med. Dessutom blev jag lite less på flickor. Vi hade 6000 flickor som jobbade på postgirot. Det stod klasar av karlar utanför kontoret varenda kväll och väntade.
Tor-Erik sökte efter en flicka som kunde vara nöjd med sig själv som hon var och visste vad hon ville. Dessvärre träffade han bara osjälvständiga jäntor som inte kunde stå för sina åsikter, tyckte han. Dessutom var de sminkade och onaturliga. Det är emellertid bara halva sanningen. Tor-Erik mäter 194 cm i strumplästen och har i hela sitt liv haft svåra komplex för sin längd. Flickorna räckte honom oftast bara till magen, så likt Karin koncentrerade han sig på jobbet. Tor-Erik avancerade raskt till postexpeditör, innan han fick en specialtjänst som intern postpolis med uppgift att utreda såväl pengastölder som förfalskningar. Där blev han kvar tills det var dags för pension 1973.
Det var på självaste midsommarafton 1947 som ödet förde Karin och Tor-Erik samman. Båda var inbjudna att fira midsommar tillsammans med goda vänner hos en gemensam bekant i skärgården. De skulle alla sova över i hans stuga.
- Stugan låg i Viss Vass på Tyresö, säger Karin. Jag och min syster cyklade dit ut från stan. När vi kom fram till stugan, som låg uppe på ett berg, hade Tor-Erik redan kommit. Jag hade vid ett tidigare tillfälle sett hans namn i min bekants gästbok och visste vem han var.
Tor-Erik berättar att han gick omkring i strandkanten i avklippta byxor och fångade skalbaggar, när Karin och hennes syster anlände.
- När han kom upp, visade han ivrigt vad han hittat, säger Karin. Det var en Klodykare, den första skalbagge han visade mig.
Karin gjorde slag i saken
Midsommarfirandet avslutades med dans i gröngräset på en gårdsplan i närheten. Karin och Tor-Erik dansade så det stod härliga till.
- Vilken underbar kvinna, säger Tor-Erik. Hon visste vad hon ville, var nöjd med sig själv och alldeles omålad.
Efteråt gjorde de sällskap hem. Tor-Erik lade armen om Karin och bad om ursäkt för sin långa lekamen. Karin tryckte sig emellertid närmare sin kavaljer och sa, att hon kände sig hemma i hans armar. Hon tyckte till och med att hennes huvud passade perfekt i hans armhåla.
- Det skulle hon aldrig ha sagt, skrattar Tor-Erik. Det sa klick direkt och hon föll på eget grepp!
Karin och Tor-Erik blev ett par. Han var emellertid blyg och kom sig inte för med att fria. Året därpå - 1948 - var ett skottår. På självaste skottårsdagen tog Karin saken i egna händer och friade. Och Tor-Erik sa ja förstås, för visst ville han gifta sig med sin Karin.
- Vi var båda 36 år fyllda, säger Tor-Erik. Vi gifte oss och flyttade till Björkhagen.
Karin och Tor-Erik tillbringade det mesta av sin fritid på resande fot. Hans intresse för skalbaggar tog dem ut i världen ett par tre gånger om året. Flera hyllmeter av fotoalbum från hundratals spännande äventyr minner dem om det.
- Vi har haft så roligt på våra resor, säger Karin och berättar om allt från bergsklättring i Montenegro till expeditionen till den 1600 meter djupa Baicalsjön i Sibirien. Det är resorna de saknar mest nu, när de sitter här och inte kommer någonstans.
- Vi brukade åka till den plats, där Tor-Erik ville leta efter skalbaggar. Väl framme hyrde vi helt enkelt en bil och stack iväg. Sedan gick han med håven i strandkanten, petade med pinnar och lyft på stenar. Ibland hittade han en tidigare okänd skalbagge och ibland hittade han larver som han tog hem och kläckte i arbetsrummet.
- Var fjärde djurart på jorden är en skalbagge, säger Tor-Erik som för några år sedan skänkte sin fina samling på över 100 000 insekter - mest skalbaggar från tre världsdelar - till Riksmuseet. Han hade drabbats av slaganfall, fått pacemaker och blivit förlamad i vänster hand och var därmed oförmögen att arbeta med sin hobby.
- Det är dystert att inte ha dem hemma längre, säger Tor-Erik som emellertid har sparat en och annan låda med skimrande baggar i skrivbordslådan. Då och då tar han fram dem och återupplivar gamla minnen under mikroskopet. Han ångrar sig emellertid inte. De har en gång för alla börjat avveckla, så även bankkontot är tömt. Närmare en halv miljon kronor har de satt in i en kulturmiljöfond som framöver ska användas till naturvård runt fornminnen i hemkommunen.
- Vi har inga arvingar och kan inte längre resa, så vi tyckte det var lika bra att ge bort pengarna till något angeläget. Vårt liv är mer stillsamt nu, när vi bara ägnar oss åt varandra.
Karin och Tor-Erik firade guldbröllop i november förra året på tu man hand med ett paket kräftor och en nyskriven kärleksdikt signerad Tor-Erik. Dagen därpå bjöd de tjocka släkten på restaurang.
- Vi har så trevligt tillsammans, säger hon. Det är ofattbart att det gått över 50 år sedan vi träffades. Åren har rullat på av bara farten och vi har vuxit ihop. Numera till och med tänker vi likadant.
Tor-Erik påpekar att kärlek kräver ökad tolerans med åldern. Rätt som det är, skiljs man åt hälsomässigt för att orken helt enkelt tryter. Det gäller att försöka förstå, annars kan det gå åt skogen.
- Kroppens oförmåga är ett kraftprov för kärleken, säger han och lägger armen om sin Karin. I den här åldern kan man, med lite tur, vara de bästa vännerna i världen. Karin och jag har det så bra tillsammans. Det enda som skrämmer oss nu, är att den andra ska gå bort.
- Om Tor-Erik skulle dö, så slutar jag ta mina hjärtmediciner, säger Karin bestämt. Då får det gå som det går.
Tor-Erik håller med. Han känner likadant.
- Karin är mitt allt, säger han. Utan henne har jag inget.
Monica Antonsson
Tor-Eriks dikt till
Karin på Guldbröllopsdagen
Ett Guldbröllopspar
Vi sitter och ser på albumens rad
ett halvsekels inbundna minnen
av dig och mig i bröllopsparad
med öppna, förväntansfulla sinnen
Karin, kära fru, lika rar som då
ty åren har vi alla att vandra
Din lösen var att tillmötesgå
och så har vi älskat varandra.
Vår framtid har redan runnit förbi,
men än är vi två när det skymmer
Vad skönt att ha din hand att hålla i
inför morgondagens bekymmer
Jag räds, kära du, var mörk minut
för dagen, då vår väg gemensam
för evigt liksom lyckan tar slut,
då världen blir så förtvivlat ensam.
________________________________________________________________________________
Karin Margareta Leiler född 1/9 1911 i Hedvig Eleonoa församling - död 13/12 1999 i Vallentuna
Gift den 10/11 1948 med:
Tor-Erik Ingemar Leiler född 14/3 1911 i Södra Vi, Kalmar län - död 11/8 2003.
De var bosatta på adress Sörgården 135 i Vallentuna.
________________________________________________________________________________
Lokaltidningen
Vecka 47, 1997
Kulturnämndens ordförande Ove Hahn, kommunalrådet Birgitta Almlöf och hembygdsföreningens ordförande Staffan Helmfrid bakom Karin och Thor-Erik Leiler. Foto: Monica Antonsson |
De skänkte allt de ägde till kommunen
(VALLENTUNA)
Karin och Tor-Erik Leiler har plockat ut sina sparpengar
från banken och donerat dem till Vallentuna kommun.
- Så klart att de är tacksamma, skämtade Tor-Erik Leiler
när donationen offentliggjordes. Fattas bara!
Thor-Erik och Karin Leiler Foto: Monica Antonsson |
Både Karin och Tor-Erik Leiler har fyllt 86 år. De är
pigga, glada och alerta båda två. Ändå har de velat ordna efter sig, medan de
kan. Tor-Erik har exempelvis donerat sin stora skalbaggesamling om 100 000
skalbaggar till riksmuseet, så att andra ska kunna få del av vad han pysslat
med genom åren. På sistone har Karin och Tor-Erik, som inte har några egna
arvingar, grunnat på hur deras sparkapital bäst kan komma till nytt.
- Vi ville göra något bra med pengarna, sa Karin Leiler
när donationen offentliggjordes i förra veckan. Den församlade lokalpressen
fanns på plats liksom…
DEL SAKNAS
Champagne
- Vi är inte vana vid så mycket uppmärksamhet, viskade
Karin som blev lite nervös av alltsammans. Där stor kommunalrådet Birgitta Almlöf
(m), kulturnämndens ordförande Ove Hahn (m), kulturchefen Ingrid Ullman och
hembygdsföreningen ordförande Staffan Helmfrid och skålade med dem i champagne
medan fotoblixtar fyrades av och TV-kameran surrade. Undra på att det kändes
ovant.
Det blev Ove Hahn (m) som efter mycket hysch, hysch
avslöjade att Karin och Tor-Erik har donerat exakt 486 000 kronor till
Vallentuna kommun, ett grundkapital som under 1998 kommer att uppgå till minst
500 000 kronor. Pengarna förvaltas i stiftelsen ”Tor-Erik och Karin
Leilers kulturmiljövårdsfond”.
Natur och miljö
- Avkastningen ska gå till vård av natur och miljö som
omger fornminnen i Vallentuna borgerliga kommun, sa han. Med ”borgerliga”
menade han att det inte rör sig om kyrkan och dess ägor.
- Pengarna kan också utnyttjas till underhåll av byggnation
som exempelvis Väsby gamla kvarn, stenmurar och broar som av miljöskäl eller
historiska skäl anses vara värdefulla. Stiftelsen kan också lämna bidrag till
att sprida kunskap om dessa objekt.
Ove Hahn är själv ordförande i den styrelse som förvaltar
fonden. Vid sin sida har han ledamöterna Staffan Helmfrid och ekonomen Folk
Berglund. Stadgarna klargör nämligen att styrelsen ska bestå av två ledamöter
utsedda av kulturnämnden respektive hembygdsföreningen samt en i Vallentuna verksam
eller bosatt ekonom.
- Vi har bott i Vallentuna sedan 1976, sa Tor-Erik
Leiler. Vi hade redan innan varit på utflykter här med Naturskyddsföreningen så
vi kände kommunen ganska väl. Nu känns det roligt att kunna göra något för
bevarandet av alla fina smultronställen.
- Jag får verkligen tacka å kommunens vägnar, sa Birgitta
Almlöf. Det är minsann inte varje dag vi får en så fin present.
Monica Antonsson
Tor-Erik skrev många brev.
Här är några av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar