Roland de Thorest de Thorey

Södra Roslagen
den 11 december 1985

Trots alla hårda törnar...

Roland kommer alltid igen!

Roland de Thorey har varit fartygsbefälselev och styrt genom Panamakanalen. Han har varit mannekäng, bokhandlare, hembygdsforskare och politiker. Listan är lika lång som brokig. Han har haft framgångar och motgångar, varit på botten såväl som i toppen. Han är kort sagt en ytterligheternas man som alltid tycks komma igen.

- Men om sanningen ska fram så har jag lattjat bort mitt liv, säger han idag.

Redan i unga år syntes han i spalterna. Då var han modell, klädd i allt från frottésarong till strikta kostymer.

- Jag var en manlig barbie-docka som sittande i en skinnfåtölj bläddrade i utländska magasin. 

Så skrev kvällspressen om denne kvinnokarl som en tid exploaterades vilt i veckotidningar.

Utesovarnas kompis

Som ungkarl bodde Roland på Sveavägen mitt i Stockholm. Tidningarna kallade honom ”utesovarnas bäste vän” när han ställde upp och hjälpte utesovarna i Observatorielunden.

- De var ju snälla, säger han. Fast man fick förstås både skabb och löss då och då. Det var tanken på att just de där gubbarna en gång hade varit små älskade barn… Utan hjälp hade de dött!
Läs mer om Rolands insatser för de utslagna här.

Rolands föräldrar hade sitt sommarställe i Vallentuna. 
Det var torpet Bällstalund, som idag gränsar till Kragstalund där Roland bor nu. 

Fadern var diplomat för den spanska exilregeringn och umgänget i hemmet var omfattande. Roland berättar om alla storheter som  besökte Bällstalund under hans barndomsår.

- Det var alla sorters människor. Nils Ferlin, X:et Erixon, Perus president och många fler.

Roland startade ett antikvariat i början av 60-talet. Företaget blev snabbt ett av de största i landet med 300 000 titlar i lager. I maj 1964 gjorde Roland sin repövning på Gotland, ett avbräck på 40 dagar för en stressad affärsman.

- På dag 38 vurpade jag med en jeep och knäckte ryggen på tre ställen. Det var början till slutet för antikvariatet som två år senare gick i konkurs.

Trasig och eländig

Roland var sjuk i två år och hade ständig värk. Han började äta mycket tabletter. Sånt skrev läkarna ut på den tiden. Valium först och så småningom Sobril i allt starkare doser.

- Idag är båda klassade som knark, konstaterar han och berättar om svåra nervproblem, ångest och fobier.

Roland flyttade, trasig och eländig, till Vallentuna två år efter konkursen. Han bosatte sig i Össeby. Kommunsammanslagningen var nära förestående och Roland anmälde sitt intresse för det politiska livet. Han blev medlem i folkpartiet.

- Jag har alltid haft en stark känsla för de socialliberala idéerna, säger han.

Roland blev vice ordförande i kulturnämnden. Han var med och startade Össeby hembygdsförening och han började restaureringen av den gamla kyrkoruinen, ett arbete som han 1974 erhöll Upplands fornminnesförenings guldmedalj för. 

Efter kommunsammanslagningen blev Roland aktuell för fullmäktige i centralorten, kommunstyrelsen och en rad andra styrelser och nämnder. En tid var han även ordförande för folkpartiet. 

Men tablettmissbruket kvarstod.

Talarna försvann

- Inför varje sammanträde måste jag stoppa i mig en tablett. Ingen som inte själv haft nervbesvär kan förstå hur det är. Plötsligt kunde talarna försvinna för min syn och ljudet förstoras. Jag fick hjärtklappning och svettningar. Det handlade om sekunderna att ta sig till toaletten. "Det är bara nerverna. Tag de här tabletterna", sa läkarna.

- Ändå tror jag inte att någon märkte hur det var fatt, säger Roland.

Missbaruket kom att vara i tio år. Plötsligt en dag insåg Roland vad han höll på med och slutade tvärt.

- Jag började inruta mitt liv. Det är viktigt att äta och sova regelbundet. Abstinensbesvären var hemska men jag kom igenom. Helvetesåren var över. Och en ung dam vid namn Urzula Kiwerska hade kommit in i hans liv.

Urzula och Roland gifte sig under bar sommmarhimmel i Össeby kyrkoruin 1975. Där har också deras båda barn döpts. Det är fina minnen att se tillbaka på. Men aldrig får man vara riktigt nöjd.

Hugg i ryggen

- Det blev så att partiet inte ville ha med mig att göra. Orsaken var mina stora ekonomiska problem. Detta meddelade de på ett officiellt möte. Det var som ett hugg i ryggen!

- Vi anser inte att du är en lämplig företrädare för partiet, sa de. De hade kunnat vara lite smidigare. Det blev svårt för familjen.

Roland gick så småningom ut med en egen spränglista och lyckades nästan få ett mandat. Därmed lade han politiken på hyllan och försvann ur spalterna. 

Sedan dess har han ägnat sig åt en nog så framgångsrik yrkeskarriär som inte skäms för sig. Han har skärpt till sitt liv och ordnat upp alla skulder.

Då kanske du får vara med i partiet igen nu?

- Falsk vän skadar mig långt mer än en fiende öppet, svarar Roland kryptiskt.

Spränglistan ångrar han lite idag. Han talar hellre om sin släktforskning och sin omfattande dagbok i vilken alla i hans omgivning finns med. 

Han talar också gärna om Urzulas hemland Polen.

- Östeuropa är Europas kloak! När man reser i Polen ser man aldrig solen för allt dis. Det är föroreningar. Det finns inte ett rent vattendrag. Det de har där idag. får vi hit i morgon, om vi inte passar oss. 

- Vi måste slå vakt om vår miljö, säger Roland de Thorey fylld av kamplusta. För som vanligt är han på väg att komma igen.

MONICA ANTONSSON

Del av Roland de Thoreys sida i Södra Roslagen 1985.

Roland Dethorey var med och startade miljöpartiet 1980.

Mycket har naturligtvis hänt 

sedan intervjun med Roland de Thorey 1985. Det är i skrivande stund 35 år sedan nu!

Någon påpekar för mig att Roland de Thorey 1980 var med och startade Miljöpartiet i en lägenhet på Henriksdalsberget vilket  bekräftas av den historieskrivning som partiet ger på sin hemsida. 
https://www.mp.se/om/historia/fakta

Jag vet inte varför vi inte talade om det i intervjun. Kanske ville han inte. Men såvitt jag vet, gjorde Roland de Thorey inget oförglömligt avtryck inom eller för miljöpartiet.
Han hade nog, precis som han sa, lagt politiken på hyllan för gott när partiet rullade igång.

Roland de Thorey bor inte längre kvar i Vallentuna. Han är tillbaka i Stockholm och har hunnit så långt i sin släkt- och annan forskning att den resulterat i ett antal mycket läsvärda familjesidor på internet. 

Se till exempel:

Roland de Thoreys självbiografi som du hittar här.  

Om hans spanska rötter och föräldrarna kan du läsa här. 

Om släkten på moderns sida, antikvariatet och bokförlaget kan du läsa här. 

Fotnot
Roland titulerar sig "de Thorest de Thorey" i motsats mot den övriga familjen som kort och gott kallar sig Dethorey. Det lär bero på något blåblodigt i släkten som jag dessvärre inte har koll på. 
Han har dessutom förärats titeln "Director of History" som han förärats av Hotorget.com, en sammanslutning av aktörer aktiva runt Hötorget. Om det kan du läsa här och här.  

På samma sida får vi också veta att Johan von Wowern, född 10 mars 1574 i Hamburg var Roldand de Thoreys morfars farmors morfars farfars farfars farfars (mf fm mf ff ff ff) bror. Alltså inte hans anfader i rakt nedstigande led men bra nära.  Och visst känns den skarpa blicken igen. 
Efter studier i Leiden och efterföljande resor till Paris, Rom och Haag slutade won Wowern sina dagar som slottsfogde på Hertig Johan Adolph af Holstein-Gottorps slott i Gottorp. Han dog den 30 mars 1612 38 år gammal. 

Läs också mer om Roland de Thorey och hans företag Vöbam (Vallentuna/Össeby-bygdens arkiv och museiverksamhet som bevakar alla frågor som gäller Vallentunas nio kyrksocknar då hans familj har traditioner bakåt här) som minsann är kunglig hovleverantör. Om det och om hyran som inte kunde betalas, skrev Vasastan Direkt en artikel 2019 som du kan läsa här. 


Om Vöbam, bilder och kartor kan man läsa mycket mer  här.
Se här Vöbam Ateljé och Ramverkstad AB som kunglig hovleverantör (näst längst ned, sid 13)
Läs också här vad Roland de Thorey skriver om visitkort. "Ja, det är bara text och inga bilder. So fucking sue me."
Och här blev han hedersmedlem i Rö hembygdsförening. 
Och här fick han medalj av Upplands fornminnesförening.

Bällstalundstorpet låg snett tvärs över vägen från Nedre Fridsberg senare kallat Fritzberg.
Den delen av Bällstalundsvägen finns dessvärre inte kvar. Platsen ligger ett stenkast från dagens Christos diner.

Föräldrarna Gertie och Ernesto Dethorey, som från början bara tillbringade sina somrar i Bällstalundstorpet, flyttade så småningom till Vallentuna för gott.  
En titt i folkräkningarna ger vid handen att de 1970 bodde fem trappor upp på Sveavägen 86 i Stockholm. Tio år senare hade de flyttat in i en lägenhet på Fornminnesvägen 25 i Vallentuna. Och där blev de kvar livet ut. 

Ernesto Detorey med familj 1945
Vallentuna bildarkiv

Ernesto Dethorey gick ur tiden 25 oktober 1992 och Gertie Dethorey den 29/3 1998. 
Först fyllde de emellertid 90 år vilket firades ståndsmässigt och inte minst därför bör kommas ihåg. Då jag dessvärre aldrig hade nöjet personligen, plockar jag fram två fina texter ur Dagens Nyheter som publicerades inför födelsedagarna. Jag hoppas att det är okej. Hör av er annars, så tar jag bort dem. 


Dagens Nyheter

Den 11 september 1991

För Spaniens sak

Ernesto, 90, en mycket aktiv motståndsman

Skriftställare kallar han sig, Ernesto Dethorey i Vallentuna norr om Stockholm, som fyller 90 år på fredag, den 13 september.

Men han är mer än så: lärare, tidningsman, pressattaché och ”spanska språkets främste ambassadör”. Citatet är Knut Ahnlunds, litteraturprofessor och akademiledamot, och återfinns i hans översättning av Nobelpristagaren Celas bok ”Mazurka för två döda” där Ernesto Dethorey har biträtt.

Ernesto är född i Barcelona och räknar sig främst som katalan.

- Jag var tvåspråkig redan från början och lärde mig således både katalanska och spanska, även om jag växte upp i Filippinerna, säger han.

- Min far fick en tjänst där när jag var tre år och vi bodde där tills jag var tolv. Då lärde jag mig engelska också.

Svensk fru

I tonåren var Ernesto Dethorey även i den fria afrikanska staten Liberia för att jobba på en spansk handelsstation i huvudstaden Monrovia, men fick malaria och var tvungen att återvända efter några månader till Spanien för läkarvård.

Han hamnade senare på Mallorca som lärare i spanska för de fåtaliga turister som då fanns på ön. Det var där han träffade stockholmsflickan Gertie Börjesson. Hon var på Mallorca med sin mor som led av astma.

Gertie blev Ernestos elev, tyckte uppstod och de vigde sig borgerligt i Stockholm 1927. Gifta är de fortfarande och fem barn – fyra pojkar och en flicka – har de fått.

De nygifta bodde i två år på Mallorca, där dottern föddes. Då jobbade Ernesto både som lärare och korrespondent för den republikanska dagstidningen El Dia.

Många bekanta

Sedan flyttade familjen till Sverige och i Stockholm blev Ernesto Dethorey utrikeskorrespondent för bland annat Madridtidningen La Libertá. Han ledde också radiokurser i spanska i direktsändning från Radiotjänsts lokaler på Kungsgatan 8 och fungerade som pressattaché på den republikanska spanska legationen i Stockholm.

Efter spanska inbördeskriget och Francos maktövertagande skrev Ernesto för den spanska exilpressen och i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) vars chefredaktör då hette Torgny Segerstedt.

- Segerstedt och jag hade livlig kontakt och var goda vänner, säger Ernesto.

Hyllades på Mallorca

Makarna Dethorey lärde känna och umgicks med många nu kända personligheter inom främst konsten och litteraturen såsom till exempel Picasso, X:et Erixson, Bror Hjorth och Peter Weiss (som för övrigt var gift med deras dotter en tid). Bang (Barbro Alving) och madam Kollontaj (Sovjets första sändebud i Oslo och Stockholm).

- Madame Kollontaj bröt vi dock kontakten med efter några år, eftersom vi inte kunde acceptera de idéer som Sovjetregimen utvecklade, säger Ernesto och Gertie tillägger:

- Det är fantastiskt att få ha varit med om den senaste politiska utvecklingen i öststaterna och samtidigt är det ofattbart hur snabbt det har gått.

I Ernestos Spanien gick det inte lika snabbt. Under alla de år Franco levde besökte han inte hemlandet. Dels av den orsaken att han, som akativ motståndsman, helt enkelt inte kunde och dels att han inte ville åka dit förrän diktatorn dött, även om denne då förlorat makten.

- Men 1978 reste vi till Mallorca på nytt och det var fantastiskt att uppleva det mottagande vi då fick, säger fru Gertie och fortsätter:

- Ernesto kunde inte drömma om att så många unga intellektuella kände till honom nu och han hyllades i tidningarna som den ende överlevande från det intellektuella Spanien före Franco.

För sina insatser mot diktaturen har Ernesto Tethorey under senare år fått två förnämliga spanska hedersutmärkelser.

På 90-årsdagen räknar han med att det ska komma bortå hundratalet uppvaktande vänner och bekanta till hyreslägenheten i Vallentuna.

- Alla blir bjudna på mat och dryck, försäkrar makarna Dethorey.

Lennart Nilsson

Läs mer om Ernesto Dethorey här. 

Dagens Nyheter

Den 10 november 1997

På middag hos Picasso

DN gratulerar Gertie Dethorey som fyller 90 år idag måndag

Känt: Alla värda att känna sedan 20-talet

Foto: Folke Hellberg

- Trots att jag gick i Whitlockska, aktad som fördomsfri och progressiv, var mina skolamraters föräldrar inte alls glada åt att min familj – och givetvis jag själv – umgicks med rabulister som August Palm och Hinke Bergegren…

Palm dog 1922 och hade startat Partiet (s). Det nuvarande riktiga. Det hjälpte dock inte upp familjeekonomin. Däri skilde sig Palm från efterföljarna, men han står staty vid Folkets hus, den lille.

Hinke Bergegren dog 1936 och hade eget socialistparti, ”unghinkarna”. Han ivrade för sexualupplysning och finns med från början i RFSU:s historia. Han var en riktig rabulist, damer svimmade när han nämndes.

Den som berättar 

och har känt alla heter Gertie Dethorey, en kultiverad elegant dam som nu med lätthet passerar 90-strecket, med rasande vitalt detaljminne i behåll.

Ovanför den välfyllda bokhyllan i hemmet i Vallentuna sitter tavlorna tätt. En visar en mycket vacker dam, som lätt identifieras som jubilaren.

- En spanjor målade mig  och madame Kollontay samtidigt.

Kollontay var Sovjets minister i Stockholm, spindel i nätet i dåtidens radikala umgänge i Stockholm.

Gertie Dethorey föddes in. 

Hennes far var Karl Börjesson, som inte bara drev ett av Europas största antikvariat – Björck & Börjesson – på Drottninggatan. Han var även en av Stridbergs förläggare – bland annat för ”Svarta fanor” – och ungsocialistisk agitator. Han var med och startade en föregångare till SSU, vid 15 höll han brandtal vid Hjalmar Brantings sida. Lenin fick hjälp av Branting när han ville ha ”mer upplysningar om herr Börjesson”.

Något mer stadgade flyttade Börjessons in på Kammakargatan 6. Utsikt över hela stan och klockorna i Johannes och Engelbrekt klingade. Andra ljud kom från mjöksurrorna. De levererade mjölken och knarrade när de svängde.

Börjessons höll alltid öppet hus. 

Stridbergs bror Axel försökte ge Gertie pianolektioner. Barnen var gärna hos August Palms. Där fick de Palmska bakelser: gårdagsfranska doppade i mjölk och med strösocker över.

Pappans kompanjon Björck hade klena lungor och flyttade till Mallorca. 

När Börjessons hälsade på presenterades Gertie för en stilig ung journalist som hette Ernesto Dethorey. Dennes farfar hade haft antikvariat i Barcelona, men pappa förestod först en fabrik för riskvaror i Filippinerna, och vid 17 fick Ernesto malaria i Liberia, där han skötte något annat av faderns företag.

Gertie Börjesson 1915.
Okänd fotograf. Vallentuna bildarkiv.

Som alla redan fattat uppstod tycke 

mellan Gertie Björjesson och Ernesto. De gifte sig i Stockholms rådhus 2 november 1927 och skulle ha vigts, på engelska, av pappas gode vän, den vänstersocialistiske borgmästaren Carl Lindhagen. Men denne hade åkt på landet, och en rådman infångades. Hans riktigt dåliga engelska uttal gjorde vigseln munter.

Ingen präst förstås. I familjen Börjesson-Dethorey är inga barn döpta.

Bröllopsresan gick till Spanien över Paris. Där bjöd Picasso på middag. Då gift med Olga i fint societetshem. Skalden Apollinaries änka var också där, liksom en dominant amerikanska.

- Vad dum man var som ung! Jag vet inte om det var Gertrude Stein.

Tiderna hårdnade ju tyvärr. 

Det blev farligt för vänstern även på Malloca. Dethoreys drog till Sverige, där Ernesto började skriva i alla tänkbara spanskspråkiga tidningar.

- Men vilken intellektuell guldgruva 20-talet var! Nu är det bara jag kvar, de ringer utifrån och frågar mig.

1932 blev Ernesto den nystartade spanska republikens pressattaché i Stockholm. Under Franco hade han sedan ingen plats i spansk press.

- Alltså blev han svensk skribent. Direkt på svenska. Handelstidningen i Göteborg var fast avnämare. Men han var så flitig att han även skrev under fem signaturer, bland dem Erik Dahl!

I hemmet på Sveavägen 86 

höll Dethoreys traditionen levande från Börjessons i Johannes. Hyllan bågnar av dedikationer, bland annat från de märkligt väl förplägade Erik Blomberg och Harald Fross.

Här  umgicks också Erik Lindegren, Stig Sjödin, Stig Carlsson och till att börja med Artur Lundkvist. Denne slutade komma när Ernesto uttalade att Artur var en mycket dålig översättare från spanska.

Professor Knut Ahnlund kallade däremot Ernesto ”spanska språkets ambassadör”.

- En härlig gäst var Nils Ferlin. Han satt och läste korrektur i torpet. (Torpet i Vallentuna, från 1745, är givetvis rivet av kommunen.)

Bland konstnärerna fanns Oskar Bergman och Stellan Mörner och inte minst Sven X:et Erixson som beströk torpet med röd färg. ”En riktig paella” lagad av Ernesto var X:ets sista önskan.

Ett problem var Ernestos resebesvär. 

Han hade svenskt flyktingpass, förstås med stämpeln om förbud för politiskt arbete. Men även det innebar att varje weekend på landet i Vallentuna krävde fyra besök hos polisen.

Och reste Ernesto utomlands stängdes Sverige för honom! Gift med en svenska och med fem svenska barn! Svensk flyktingspolitik är sig lik.

Men förstås, när kriget var över blev Ernesto svensk medborgare på tre veckor.

- Jag är stolt över att tre av mina fem barn är bokhandlare och för arvet vidare.

En son har avfallit. Volvodirektör. Dottern bor i Skinnskatteberg och är kommualpolitiker (s). En gång var hon gift med författaren Peter Weiss, tyskfödd intellektuell i samma prediakment som Dethoreys. Under intervjun inträder en ståtlig ung man som stolta mormor presenterar som Paul Weiss, dataingenjör i Helsingör.

- Och han är redan morfar!

Vi ger motvilligt diktatorerna kredit för att de förföljde sin kulturelit. Det berikade andra länder, som Sverige.

- Nu kan du väl inte anteckna mer, du har ju ett begränsat utrymme.

Journalisthustrun förstår sådant. Fast det här fick bli längre än tillåtet.

Bo E Åkermark

Lillbo omkring  1920

Gertie Dethoreys föräldrar hade också sommarställe i Vallentuna, nämligen Lillbo vid Åbyholmsvägen. Om det berättar Roland de Thorey här.

Rabulist
är en skrikig talare eller advokat, uppviglare mot regeringen eller radikal och skrävlande politiker. Ordet var vanligt i Sverige under tidigt 1800-tal.

August Palm 
Mäster Palm (1849-1922) var skräddare men mest känd som en socialdemokratisk pionjär och agitator.

Hinke Bergegren
(1861-1836) var en svensk socialistisk och anarkistisk författare, redaktör, skribent och agitator.