Man kan inte mer än äta sig mätt, sa Greta Person och skänkte bort hela sin förmögenhet...

Foto: Monica Antonsson

Berättelsen om Greta Person är historien om Barnhemsbarn No 9075, en liten flicka som ingen ville ha och vars föräldrar därför sade sig vara okända. 

Hon fick inte ens ett efternamn med sig ut i livet. Hon kallades bara Gertrud efter mor sin, men inte ens det fick hon veta.  

Greta föddes den 22 januari 1909 i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Någon  betalade 600 kronor till Allmänna Barnhuset för att bli av med henne. En svindlande summa på den tiden.

Det står i journalen att Gertrud hade en Lifräntebok No 168345. Om det var regel eller undantag för barnhusbarn, vet inte jag. Kanske fanns det trots allt någon som brydde sig? Det fanns trots allt ett visst sparande åt den lilla okända. 
Någon brydde sig. Vem?

Registrering hos Stockholms Allmänna Barnhus

När Greta var ett halvt år gammal,  den 29 juli 1909, lämnades hon ut som fosterbarn till brukaren Fredrik Ambrosius Lundmark och hans hustru i Björkås, Malå församling, Luleå 

Att ta till sig fosterbarn var på den tiden ett sätt att dryga ut hushållskassan.  

Den 19/4 1910 görs en inspektion i hemmet och någon skriver: 

- Litet trefligt barn. Tycktes ordentligt hållet. Torde vara bra. Något krokiga ben. Hänvisning till läkare om ej bättre. Tillsades om vaccination och intygs inlämnande. 2 egna fullvuxna barn + 15 årig (svårläst).

Inte ens som fosterbarn hade hon något efternamn
Sveriges befolkning 1910
Hushåll för Lundmark, Fredrik Ambrosius, f. 1860
Post från Sveriges befolkning 1910: 1910-24-27-289
Gertrud
Barnhusbarn
f. 1909 i Adolf Fredrik (Stockholms stad, Uppland)
fosterdotter
Flicka, barn i familjen
Björkås
Malå (Västerbottens län, Lappland)
Registrerad födelseort: Adolf Fredrik Stockholms stad

Ny inspektion 21/7 1911 och 24/2 1914. Ingen anmärkning.

Den 16/4 1916 står:
Flyttar till grosshandlaren Peter Persson och hans hustru (barnhemsbarnets moder) Engelbrektsgatan 4 II, Engelbrekts församling. Slutligen antecknas 1922 att Gertrud bor på Runebergsgatan 4. 

Greta Person med sina stipendiater Elsa Mgnusson och Per Norbäck 1988
Foto: Kurt Pettersson. Året Runt.

Södra Roslagen
1 april 1987

Greta, 78, ger bort alla pengar

(VALLENTUNA)

Greta Persons barndom var som en askungesaga.

Född utom äktenskapet med okänd far och en kärlekslös mor hamnade hon för det mesta på undantag. Maken Stig blev hennes stöd i livet liksom senare sambon Mauritz.

Ett arv från en moster gjorde henne så småningom smått förmögen.

Greta Persson är omtänksamheten själv – av födsel och ohejdad vana, säger hon själv. Därför har hon nu skänkt bort sina pengar och gjort det möjligt för Vallentuna Teater att ståta med en gedigen Steinway & Son flygel. Hon har dessutom grundat en stiftelse som ska komma musikbegåvade ungdomar i Vallentuna till godo.

- Man kan ju inte mer än äta sig mätt

Hon heter egentligen Gertrud efter sin mor. Men för att ingen hopblandning skulle ske kallas hon Greta. Mamman var ogift och trots att det tisslades om en förnäm herre i grannskapet, fick Greta aldrig veta vem som var hennes far. I stället sattes hon i fosterhem långt från hemorten och hämtades inte hem förrän modern gift sig med en förmögen skeppsmäklare. Ändå hade Greta ingen moderskärlek att vänta. Hon var inte ens säker på vem som var hennes mor förrän långt upp i åldern. Förhållandet mellan mor och dotter förblev kallt genom åren.

Tråkigt hemma

- Det var en tråkig anda hemma. Det enda gemensamma var kortleken. Inte blev det bättre av att skeppsmäkleriet vid Kornhamnstorg gick omkull 1924 i samband med Krügerkraschen, säger Greta.

Att vara undanskuffad och oönskad inom familjen tycks ha varit Gretas oblida öde. Inte ens vid 78 års ålder är såren helt läkta. Ändå tycks det som att hon ägnat en stor del av sitt liv att glädja andra, att ge och dela med sig av det hon haft.

Sitt yrkesverksamma liv har Greta Persson tillbringat bland alkoholister. På 30-talet arbetade hon i köket på vårdhemmet Högalid tillsammans med sin man Stig. De skickade ut 6000 portioner mat varje dag till de olika församlingshemmen där diakonissorna sedan delade ut maten till de fattiga.

Mark i Bällsta

1939 köpte de en bit mark i Bällsta för 90 öre kvadratmetern. Det var ett bra pris. Bara några år senare hade det höjts till kronan jämt för att Roslagsbanan blivit elektrifierad.

- Vi byggde vårt hus och slet med det i tio år innan vi 1949 kunde flytta ut för gott. Allt arbete fick vi förstås göra själva. Jag fick lära mig spika, blanda cement och mura. Om somrarna levde vi på fisk från Vallentunasjön och för att få det hela att gå runt ekonomiskt knäckte jag extra på Sabbatsbergs sjukhus om helgerna.

Så blev Greta änka. Hon sålde huset och flyttade till sin lägenhet på Tvärvägen. Några år senare blev hon sambo med sin närmaste granne Mauritz Brunnberg, en kärlekssaga som tog slut när han dog för några år sedan.

Fick ärva

Eftersom Greta var ”oäkta” fick hon sällan eller aldrig vara med och dela på familjearven. Efter sin moster fick hon dock en mindre förmögenhet. För de pengarna har hon bara gjort goda gärningar. Det enda hon kostat på sig är en gråstarroperation på privatsjukhus. Det har hon lite samvetskval för trots att väntetiden på Karolinska sjukhuset är två år – en svindlande tid för den som knappt kan se vid 78 års ålder.

Köpte flygel

- En dag läste jag att kommunen inte hade råd med ett orkesterdike i nya teatern. Då blev jag arg och tänkte betala kalaset. Nu blev det ju ett orkesterdike trots allt, men jag ville ändå skänka något till teatern.

Kommunen tipsade om att det behövdes en flygel och att en sådan just var till salu på Göteborgs konserthus. Tillsammans med kommunen köpte Greta flygeln och donerade sin del till Vallentuna Teater. Sin stora belöning för den insatsen fick Greta då pianisten Lars Roos för en tid sedan skulle konsertera på flygeln. Han kände igen den!

- Kommer inte den här från Göteborgs Konserthus? Det var verkligen trevligt att få träffa en gammal bekant, sa Lars Roos och berömde instrumentet inför en fullsatt teatersalong.

Greta har investerat resten av sina pengar i en stiftelse som varje år ska belöna musikbegåvade ungdomar från Vallentuna.

- Vad ska jag med pengar till? Man kan inte mera än äta sig mätt, säger hon.

Spelar själv

Greta Persson har naturligtvis själv ett musikaliskt förflutet. Med några andra flickor spelade hon jazzmusik.

- Det var min signatur, säger Greta och sätter sig vid pianot där hon spelar ”After I say I´m sorry. Hon spelar med bestämda anslag och sjunger med en stämma som varit med förr. ”Wien, du stadt meinen träume…”

Nog borde Greta Persson vara värd ett livstids frikort på Vallentuna teater samt ett och annat kulturpris…

Monica Antonsson

_____________________________________________________________________________

Södra Roslagen
10 juni 1987

Greta delade ut stipendier

(VALLENTUNA)

Så har då de första stipendierna från Greta Perssons stiftelse delats ut till musikaliska begåvningar i Vallentuna.

Torsten Holva och Urban Westerlund heter de lyckliga grabbar som nyligen fick ta emot 20 000 kronor respektive 10 000 kronor att användas till musikaliska studier.

- Vi är verkligen glada, sa de båda grabbarna och gav Greta Persson varsin jättekram när de nyligen fick stipendierna i Vallentuna teater.

Greta Persson är damen som tyckte att hon hade för mycket pengar för egen del. Hon behöver ju bara så det räcker till mat och hyra, resonerade hon. När hon fick ta emot ett större arv skänkte hon därför pengarna till en stiftelse i eget namn som ska fördela slantarna till unga musikaliska begåvningar i kommunen.

Häromdagen var så stunden inne för de allra första stipendiaterna att få motta ett ekonomiskt stöd för sin framtida musikaliska utbildning. I juryn har då suttit stiftelsens ordförande som, förutom kulturnämndens ordförande Ove Hahn, består av musikskolans rektor Göran Berg, Folke Berglund och Roland Ymling och Greta Persson själv. Två stipendiater togs ut och det totala stipendiebeloppet på 30 000 kronor fördelas på två potter om 20 000 respektive 10 000 kronor.

Stipendiet på 20 000 kronor gick till trumpetaren Torsten Holva, en kille med gediget påbrå från både mor och far inom musiken. Mamma Oili Hova är musiklärare liksom pappa Leo som även är dirigent. Torsten själv planerar utbilda sig på sin trumpet både som orkestermusiker och som solist. Dessutom vill han bli både orkesterdirigent och kompositör.

Sibelius-Akademin

På grund av gymnasiestudier studerar Torsten Holva just nu musik under veckosluten och skolloven. Han pendlar därför varannan eller var tredje helg till Sibelius-Akademin i Helsingfors där han studerar som privatelev. Han planerar dessutom att studera elektronmusik i Helsingfors.

Stipendiet på 20 000 kronor som Torsten Holva nu erhållit ska bekosta en del av hans resekostnader för studierna i Finland.

10 000 till pianist

Urban Westerlund, killen som belönades med 10 000 kronor ur Greta Perssons stiftelse, är pianist och går för närvarande på musiklinjen vid Södra Latins gymnasium. Han studerar dessutom saxofon och brukspiano när han inte deltar i ensemblespel för piano, violin och cello.

Urban Westerlund studerar även sång. Han har dessutom medverkat som repetitör och pianist i orkestern vid en teateruppsättning med elever på teaterlinjen. Han har medverkat som sångsolist inom Åbybergskyrkan likaväl som han har varit med och vunnit en rockbandstävling i norra förorterna 1985.

Stipendiepengarna ska användas för musikstudier vilka närmast blir utökade kurser vid Södra Latin samt musiklinjen vid Framnäs och Ljungskile Folkhögskolor. Allt detta tänker Urban Westerlund klara av för att sedan vinna inträde vid någon av landets musikhögskolor.

Ge inte upp

- Ni som inte fick något stipendium i år och som har sökt, kom igen med en ny ansökan nästa år, uppmanade Ove Hahn.

- Det är så roligt att få dela ut dessa stipendier, sa Greta Persson och lyste som en sol från estraden.

- Hör ni mor- och farföräldrar! Tänk på barnen och skänk en slant till stiftelsen. Alla pengar ska oavkortat gå till våra ungdomar, manade Greta Persson vidare och påpekade för allt vad hon var värd:

- Glöm inte postgironumret som är 5343-9!

Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
24 februari 1988

_______________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning nr 39, 1994

Året Runt nr 49, 1988

Du får säga tant Gertrud, sa min mor när vi sågs första gången. Du får heta Greta! 

Som nyfödd placerades lilla Greta i fosterhem.

- Det fanns kanske något hos mig som påminde om min glade, berömde far. Kanske var det därför som min mor stötte bort mig. Men glädjen har segrat över bitterheten i Gretas liv som blev både rikt och spännande…

Jag tycker om att glädja unga begåvade människor, säger Greta Person, 85 år, och dukar fram kaffe, kakor och varsitt glas Apricot brandy. Ska det vara starkt, så ska det vara, så det känns, säger hon och blinkar finurligt.

- Jag ger ungdomarna en slant. Sen gläder de oss gamlingar tillbaka. Bättre kan det inte bli.

Ett tidningsklipp från 1911 är Gretas enda bild på
modern. Det står inramat på en byrå i hennes .
sovrum. Gertrud Amalia Wallentin var född 1890.
I folkräkningen 1910 står att hon var modist.

Det är stipendierna hon talar om. Greta fick ärva en förmögenhet av sin moster vid en tidpunkt i livet när hon inte längre behövde så mycket pengar. Därför satte hon alltihop i en stiftelse som sedan 1987 delar ut stipendier till unga konstnärliga begåvningar i Vallentuna där hon bor. Varför samla pengar på hög, när de kan användas till något bättre, menar hon.

Greta var ett oönskat barn, en enda stor belastning för sin 19-åriga, ogifta mor Gertrud Wallentin. Hon var en skärgårdsflicka som kommit till stan för att arbeta i cigarraffär. För att dryga ut kassan sålde hon om kvällarna violbuketter till societeten på Berns, en av Stockholms finare restauranger.

- Mamma behövde aldrig ens se mig, säger Greta som omedelbart adopterades bort till en familj utanför Arvidsjaur.

Ljusa minnen

- Mitt liv blev en affärstransaktion. Jag skickades iväg ”ett i allt”. Men jag kunde inte ha fått det bättre. Fosterföräldrarna var gränslöst snälla och jag har bara ljusa minnen därifrån. Jag trodde hela tiden att de var mina föräldrar och att deras vuxna barn var mina syskon.

Greta, som är döpt till Gertrud efter sin mor, fick fina presenter med posten, när det drog ihop sig till jul och födelsedagar. Officiellt kom de från tomten och Greta tänkte inte mer på det. Någon brydde sig. Frågan är vem men Greta brydde sig inte. Hon var fullständigt trygg i de norrländska skogarna. Världen slutade på andra sidan byn, det var hon övertygad om.

Föräldrarna var renägande bönder och Greta fick tidigt hjälpa till med det mesta. Hon vaktade fåren och passade grannarnas småbarn när de vuxna arbetade.

- Vi sov allihop under renskinn vid öppna spisen i köket. Det var varmast så. Jag hade alltid en hund vid fötterna som höll mig varm. Sängkläder som lakan och örngott hade de aldrig hört talas om. Vi låg tre i samma säng och jag sov ytterst. Än i dag balanserar jag på ytterkanten, oavsett hur bred säng jag sover i.

Greta rycktes plötsligt upp med rötterna när hon var sju år gammal. Hennes mor hade gift sig med en stor och tjock men stenrik skeppsmäklare i Gamla stan och det var han som tyckte att Greta skulle hämtas hem. Speciellt som Gertrud var sjuklig och inte kunde föda fler barn än den gemensamma dottern Inez.

Världen rasade samman

- Mamma, min fostermor, kom plötsligt och sa att jag skulle resa till Stockholm. Hela min värld - som dittills bestått av vår stuga, kåtorna runt omkring, renarna och fåren - rasade samman. De försökte förbereda mig så gott de kunde, men jag var skräckslagen.

Foto: Kurt Pettersson
Året Runt  nr 49, 1988

Året var 1916 och Greta fick veta att hon snart skulle fara till Stockholm med tåg och bil, moderniteter hon aldrig hört talas om.

- En motorcykel kom körande på vägen en dag. Jag blev så rädd att jag kastade mig rakt ner i diket som var fyllt av snö, is och vatten. Jag trodde att de hade kommit för att hämta mig och vågade mig inte upp ur det iskalla vattnet. Jag frös så jag skakade, säger Greta medan tårarna trillar utför hennes kinder.

Så kom dagen för Gretas avfärd. Fosterföräldrarna spände hästen för släden för att köra henne till järnvägsstationen i Bastuträsk. Snön var så djup att den nådde hästen upp till buken Resan tog två hela dagar. 

- Åh, vad jag grät! Mamma och pappa tröstade mig med att jag skulle få komma tillbaka när jag blivit stor, men det hjälpte ju inte. Vi stannade vid en affär där jag ekiperades i hatt, kappa och kängor. Jag som aldrig hade sett en affär i hela mitt liv.

Vid tågstationen väntade en husa från Stockholm. För att blidka den lilla räckte hon ungen en apelsin.

- Jag visste inte vad det var och tog en tugga rakt i skalet. Än idag kan jag känna den otäcka smaken. Efter det struntade husan i mig. Hon hade en kavaljer med sig och var mer intresserad av honom.

Moderns man, Petter Persson, mötte med bil vid Stockholms Central. Greta steg in och bilen rullade iväg mot de fashionabla kvarteren på Östermalm.

- Vi gick in i ett mörkt hus, där han plötsligt tryckte in mig i någonting. Jag trodde min sista stund var kommen men det var en hiss.

Återföreningen mellan Greta och hennes mor kunde ha blivit en solskenshistoria. Det blev den inte. Greta neg och den främmande tanten talade om att hon ville bli kallad ”tant Gertrud”. ”Du får heta Greta”, sa hon.

Breven brändes

- Jag fick aldrig kalla henne mamma. Jag var bara något nödvändigt ont som pappa Petter envisades med att vilja ta hand om. Han ville adoptera mig men hon sa nej. Jag fick inte veta när jag var född och var inte ens säker på att tant Gertrud var min riktiga mor. Hon var en aktiv kvinnokämpe och väldigt mån om att hjälpa de fattiga. Tyvärr hade hon ingen  plats i hjärtat för de sina.

Greta saknade sin norrländska fosterfamilj men kontakten dog snabbt ut. Någon brände alla brev och lät Greta tro att de var döda. Familjen fick i sin tur veta att Greta hade dött i spanska sjukan.

Greta blev en piga i sitt eget hem. När det var kalas i överklassfamiljen tog hon hand om disken i köket och när jämnåriga barn spelade tennis, rensade hon ogräs i rabatterna.

- Jag har alltid känt mig som en askunge.

Greta funderade över sitt ursprung. Om tant Gertrud var hennes mor, vem var då hennes far? Frågan ställdes på sin spets, när hon skulle konfirmeras. Prästen spände ögonen i henne och krävde att få veta hennes födelsedatum och föräldrarnas namn. Den förtvivlade Greta sökte till sist hjälp hos sin mormor.

Förnäm far

Flygbaronen var Gretas pappa.

- Mormor var världens raraste gumma. Hon bekräftade att tant Gertrud var min mor och berättade att min far var en förnäm herre i trakten som flög flygmaskin.

Den så kallade flygbaronen var Sveriges förste flygare. Han flög över Öresund 1910 och störtade slutligen i Ålands hav under en flygning mot Finland 1918.

- Tant Gertrud ropade en dag att jag skulle komma och titta, när ett flygplan flög lågt över vårt hus. Piloten vinkade och vi vinkade tillbaka med våra handdukar. En tid senare fick vi höra att flygaren hade störtat. Tant Gertrud klädde sig i svart när han begravdes och satte på mig en vit klänning och svarta skor. Hon grät när hon trodde att ingen såg på och jag minns hur morfar röt: ”Skäm inte ut hela familjen på det där viset!”

Greta gillar tanken på flygbaronen Hon har läst allt som finns skrivet om honom men skulle aldrig drömma om att kontakta familjen. Hon har ärvt hans goda humör, säger hon och är nöjd med det.

- Det fanns kanske något hos mig som påminde tant Gertrud om honom. Det var kanske därför hon tyckte så illa om mig. Hon såg rött bara jag visade mig.

Greta berättar om 20- och 30-talens Stockholm då spårvagnar for kors och tvärs genom stan och gatorna lystes upp av gaslyktor. Hon gick i privat flickskola och sjöng operett på sin fritid med vännerna Laila Nilsson och Anna-Lisa Berg, flickan som senare gifte sig med Jussi Björling.

Ackompanjerade Jussi

- Jag var med på deras förlovningskalas. Jussi, som var en mycket charmerande man, ställde grogglaset på flygeln och sjöng för oss. När vi sedan tittade ut genom fönstret, hade massor av folk samlats på gatan utanför.

Greta ackompanjerade på piano och spelade ofta upp till dans. Då var det jazzmusik som gällde. Idag spelar hon mest wienervalser fast pianot och fingrarna inte riktigt hänger med.

Så kom Kreugerkraschen 1932. Pappa Petters skeppsmäkleri gick i konkurs och han blev ruinerad. 

Greta gifte sig med Stig Person 1937. Två år senare köpte de mark i Vallentuna för 90 öre kvadratmetern. Det var ett bra pris som bara ett år senare höjdes till kronan jämt, för att Roslagsbanan blev elektrifierad.

- Min moster var stenrik så jag bad om ett lån på 500 kronor. Hon sa nej och vi fick klara oss ändå. Vi slet med vårt hus i tio år, innan vi kunde flytta in 1949. Vi arbetade i stan på dagarna och for ut till huset om kvällarna. Vi gjorde allt själva och jag lärde mig både spika och mura. Om somrarna levde vi på fisk från Vallentunasjön. För att få det hela att gå ihop jobbade jag extra på Sabbatsbergs sjukhus om helgerna.

Farbror Petter dog och Greta vägrades ta farväl. 

När sedan tant Gertrud låg på sitt yttersta 1959 visades hon skoningslöst på dörren. 

”Vad har du här att göra?” sa modern. ”Gå härifrån! Där är dörren.”

Åter till fosterhemmet

Greta och Stig arbetade i köket på ett vårdhem på 30-talet. De producerade mat som församlingshemmets diakonissor delade ut till de fattiga.

På 40-talet blev Greta föreståndare för ett skolkök. De elva anställda lagade 2000 portioner mat om dagen till olika skolor i Stockholm.

Hemmets Veckotidning nr 39, 1994

- Stig lyckades leta reda på mitt gamla fosterhem med hjälp av pastorsexpeditionen och 1962 for vi upp till Arvidsjaur. Fosterföräldrarna var förstås döda då men syskon och vänner fanns kvar. Allt var sig likt, till och med i det jättestora köket.

Greta blev änka 1971, sålde huset och flyttade in i sin lilla lägenhet. Strax intill bodde Mauritz i en stuga med stor tillhörande trädgård. De blev småningom ett par men även han är borta nu.

- Samma år som jag blev änka fick jag vara med och dela på ett stort arv efter min stenrika moster. 65 år gammal satt jag plötsligt med bankboken full med pengar. Jag kostade på mig både körkort, bil, utlandsresor och en gråstarroperation på privatsjukhus. Samtidigt tänkte jag, att jag nog borde göra något gott för pengarna.

Greta läste i sin lokaltidning att kommunen skulle bygga en teater. Det fanns emellertid inga pengar till ett orkesterdike varpå Greta ringde upp en ansvarig tjänsteman och erbjöd sig att betala kalaset.

- Någon dag senare blev jag kontaktad av kommunalrådet. Han sa att de hade fått ihop pengar till orkesterdiket men undrade om jag i stället ville skänka pengar till en konsertflygel. Den skulle kosta 200 000 kronor och kommunen hade bara 110 000. De fick pengarna kontant, säger Greta. Flygeln köptes från Göteborgs konserthus och kallas numera Gretas Rolls-Royce.

Alltid ett vänligt ord

- Det var då jag fick idén om en stiftelse, säger Greta som placerade alla sina pengar så att 30 000 kronor varje år tillfaller en eller flera konstnärligt begåvade ungdomar i hemkommunen. Kulturförvaltningen får sin beskärda del. Därmed kan en eller två gästspelande föreställningar köpas in från Riksteatern varje år.

- Stiftelsen är det bästa jag gjort, säger Greta. Nu får vi underhållning på vår egen teater och slipper åka till stan.

Greta har hunnit fylla 85 år. Hon har alltid ett vänligt ord till hands för dem hon möter och skrattar gott för det mesta. Hon har många vänner och grannar som bryr sig om hur hon mår. Tills för några år sedan åt hon regelbundet middag och drog en spader med väninnorna, men sedan en av dem dött har traditionen runnit ut i sanden.

Greta lever sparsamt och gör inte ens av med sin pension. Det som blir över går direkt till stiftelsen eller till ungdomarna, som hon säger. Hon är hundvakt då och då och sköter bostadsföreningens rosenrabatter och uteplatser alldeles själv, trots att doktorn har sagt ifrån. Enda molnet på hennes himmel är lite trassel med ögonen och en eländig hörapparat som piper i tid och otid, men den har hon fått utbytt nu.

- Jag tycker att jag gör en god gärning med stipendierna och det känns bra. Vad ska jag med pengar till? Man kan inte mer än äta sig mätt och jag är väldigt liten i maten. 

Monica Antonsson

______________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 20, 1995

________________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 21, 1995

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningen
Nr 23, 1996

Tioårsjubileum för Gretas stiftelse 1996 tillika stipendieutdelning i Vallentuna kyrka. 

- Det är ganska mycket pengar som Greta skänkt bort vid det här laget, sa stiftelsens ordförande Ove Hahn när årets stipendiater, Eva-Karin Axelsson för Vallentuna Blåsorkester, Magnus Hillbo, Viktor Buck och Fredrik Ruud samlades kring Greta Person. 

(VALLENTUNA)

Vallentuna Blåsorkester, Magnus Hillbo, Viktor Buck och Fredrik Ruud fick årets Greta Person-stipendier i samband med stifelsens tioårsjubileum. 

- Vilken trevlig konsert, sa Greta Person. Ni är så duktiga allesammans.

Per Norbäck
Foto: Monica Antonsson

Stipendiekonserten i Vallentuna kyrka inleddes med Vallentuna Blåsorkester och en rad solister på olika instrument. Konserten var ett tioårsjubileum för Greta Persons stiftelse och med åren har stipendiaterna, som Greta kallar sina barn, blivit tämligen många. En av dem, Per Norbäck, fanns på plats för att hylla henne med en specialskriven sång. Han kompade själv på piano medan åhörarna ömsom drog på smilbanden och ömsom torkade en tår ur ögonvrån. 

- Det var en gång en flicka som älskade musik...

Greta har levt ett ganska alldagligt och strävsamt liv. Pengar fick hon först på gamla dagar genom ett arv. Det var då hon bildade sin stiftelse vars uppgift är att varje år belöna musikaliskt begåvade ungdomar i Vallentuna. Till sin hjälp har hon en styrelse bestående av kulturnämndens ordförande Ove Hahn (m), musikskolans rektor Viveka Ranmo, Roland Ymling och Folke Berglund. 

Den här gången delade Greta ut fyra stipendier. Vallentuna Blåsorkester fick 10 000 kronor som grundplåt för inköp av nya pukor. Fredrik Ruud och Viktor Buck, blåsare respektive jazzgitarrist, fick 5000 kronor var till fortsatta studier. Sångaren Magnus Hillbok, som är på god väg in i operakarriären, fick 10 000 kronor för ytterligare sånstudier. Stiftelsen gav dessutom ett bidrag till kulturnämnden som kommer att resultera i ett par teaterföreställningar så småningom. 

Foto: Monica Antonsson

- Tack ska ni ha för en trevlig konsert, sa Greta Person upprymt när stipendieutdelningen var över. Det här var verkligen ett trevligt tioårsjubileum. 

Text och foto

Monica Antonsson

Lokaltidningen nr 25, 1996

Välförtjänt medalj till hjärtegoda Greta

Greta Person, 87, har fått Vallentuna kommuns förtjänsttecken i guld.

- Du får det som tack för din generositet och dina insatser för våra musikaliska ungdomar, sa kommunalrådet Birgitta Almlöf (m) när hon överräckte utmärkelsen. 

Greta Person fick Vallentunas förtjänsttecken
i guld.
Foto: Monica Antonsson

Greta Person är den hjärtegoda damen som efter ett strävsamt liv ärvde en massa pengar och skänkte bort allihop. Först gav hon Vallentuna kommun ett tillskott i kassan när teatern byggdes, så att en flygel modell bättre kunde köpas in från konserthuset i Göteborg. Sedan placerade hon resten av förmögenheten i en stiftelse som sedan tio år belönar musikaliska ungdomar i kommunen. Greta finansierar dessutom en del kulturevenemang varje år, professionella teateruppsättningar som kommunen annars inte skulle haft råd att ta hit. Själv nöjer hon sig med pensionen. Ja, till och med den skänker hon delar av till stiftelsen då och då. 

Neg och tackade

- Jag har förtått att du till och med testamenterat din kvarlåtenskap till stiftelsen, sa kommunalrådet Birgitta Almlöf när hon överräckte Vallentunanålen. 

Greta Person neg och tackade fullmäktiges ledamöter som hedrade henne med att stå upp och applådera. 

En kram fick hon också av Ove Hahn (m) som förutom att han är ordförande i kulturnämnden och ledamot av fullmäktige även är ordförande i Greta Persons stiftelse.

Monica Antonsson 

När jag skulle intervjua Greta Person 2005 hade hon fyllt 96 år och flyttat till Väsbygården. Intervjun skulle ske per telefon eftersom Greta var lite krasslig. Till vår hjälp hade vi min kompis Silva Forsberg som var frisör på Väsbygården. Greta hade emellertid nästan helt förlorat sin hörsel och efter en stund sa hon:  

- Nä, det här är för jobbigt. Du kan väl skriva själv. Du kan ju hela historien. Jag litar helt på dig.
Delvis var det därför samma historia som berättades i Vallentuna Steget till Tommy Janssons nytagna bilder. 

Det inramade tidningsklippet på Gretas mamma hade, som synes, fått följa med till Väsbygården. Hela livet bar hon med sig sin längtan efter modern...

Vallentuna Steget

23 februari 2005

Askungesagan om kulturängeln Greta

Vartenda öre ska gå till musikaliska barn!

Kulturens välgörare nummer ett, Greta Persson, 96, har flyttat till Väsbygården. Allt hon inte längre behöver för egen del, säljs till förmån för musikaliska ungdomar i kommunen.
– Det känns som en god gärning, säger hon. Vad ska jag med pengar till? Man kan inte mer än äta sig mätt och jag är väldigt liten i maten…

Greta Persson är en ovanligt god människa, glad, generös och full av humor. Hon har humöret kvar, trots att hon efter några proppar knappt hör något alls. Hon hoppas att hennes grannar ska börja skrika åt henne, så att hon kan höra vad de säger och få vara med i gemenskapen. Efter drygt tre veckor på Väsbygården har hon analysen klar:

– Här är dött överallt! Vi äter mat och dricker kaffe tillsammans. Sedan går varje höna till sitt bo. Men jag är lika glad ändå. Jag håller mig mest för mig själv. Fast jag vet inte, vad jag har på jorden att göra längre. Redan till 95-årsdagen pratade jag med honom där uppe. Nu får det allt vara nog, sa jag. Men han hörde mig inte. Jag är kvar ännu och den 22 januari fyllde jag 96 år.


Belastning för sin mor
Livet har inte alltid varit så lätt för Greta. Hon var ett oönskat barn med okänd far, som det står i födelseboken. För 19-åriga skärgårdsflickan Gertrud Walentin, som hade kommit till stan för att arbeta i cigarraffär, var hon en belastning som omedelbart adopterades bort.

– Mitt liv blev en affärstransaktion, säger Greta. Mamma behövde inte ens se mig. Jag skickades iväg till en familj i Arvidsjaur och kunde inte ha fått det bättre. Fosterföräldrarna var gränslöst snälla. När jag till bemärkelsedagar fick presenter med posten, sa de, att de kom från tomten. Jag trodde på det. För mig slutade världen på andra sidan byn.

Familjen var renägande bönder och Greta fick dra sitt strå till stacken genom att vakta får och passa grannarnas småbarn. Om nätterna sov familjen tillsammans under renskinn vid öppna spisen i köket. Sängkläder som lakan och örngott hade de aldrig hört talas om.


Skräckslagen och olycklig
Sju år gammal rycktes Greta 1916 upp med rötterna. Mamman hade gift sig med en stor och tjock men stenrik skeppsmäklare i Gamla stan och det var han – farbror Petter - som tyckte att Greta skulle hämtas hem.

– Hela min värld med vår stuga, kåtorna runt omkring, renarna och fåren rasade samman. Jag blev skräckslagen när de sa, att jag skulle fara till Stockholm med tåg och bil. Såna moderniteter hade jag aldrig hört talas om.

Greta grät förtvivlat, när fosterföräldrarna spände hästen för släden och satte kurs mot järnvägsstationen i Bastuträsk. Snön var så djup, att resan tog två dagar. De stannade vid en affär, där hon ekiperades i hatt, kappa och kängor.
– Och jag som aldrig hade sett en affär i hela mitt liv!


Askunge på riktigt
Vid tågstationen väntade en husa från Stockholm som räckte fram en apelsin. Greta bet rakt i skalet och kastade den förskräckt ifrån sig. Vid Stockholms Central mötte farbror Petter. Hon neg och steg in i hans bil som rullade iväg mot Östermalms mest fashionabla kvarter.

– Vi gick in i ett mörkt hus, där han tryckte in mig i någonting. Jag trodde min sista stund var kommen, men det var en hiss! Sedan neg jag för en främmande tant som sa, att hon hette ”tant Gertrud”. Det var min mor, som jag är döpt efter. ”Du får heta Greta”, sa hon. Jag fick aldrig kalla henne mamma. Jag var bara något nödvändigt ont som farbror Petter envisades med att vilja ta hand om. När han ville adoptera mig, sa hon nej. Jag fick inte ens veta, när jag var född. De sa att min norrländska familj var död. De fick i sin tur veta, att jag hade dött i spanska sjukan. Sedan blev jag piga i mitt eget hem. När familjen hade kalas, tog jag hand om disken i köket. När andra barn spelade tennis, rensade jag ogräs i rabatterna. Jag har faktiskt alltid känt mig som en askunge.


Vinkade till Flygbaronen
Det var konfirmationsprästen som ställde saken på sin spets. Han spände ögonen i Greta och krävde att få veta hennes födelsedatum och föräldrarnas namn. Den förtvivlade Greta sökte hjälp hos sin mormor som bekräftade, att tant Gertrud var hennes mor och att fadern var en förnäm herre i trakten som flög flygmaskin. Den så kallade flygbaronen, Carl Cederström, var Sveriges förste flygare. Han flög över Öresund 1910 och störtade slutligen i Ålandshav under en flygning mot Finland 1918.

– Tant Gertrud ropade en dag, att jag skulle komma och titta, när ett flygplan flög lågt över vårt hus. Piloten vinkade och vi vinkade tillbaka med våra handdukar. En tid senare fick vi höra, att flygaren hade störtat. Tant Gertrud klädde sig i svart och satte på mig en vit klänning och svarta skor. Hon grät och morfar röt: ”Skäm inte ut hela familjen på det där viset!”

Greta gillar tanken på flygbaronen, men hon tog aldrig kontakt med hans familj. Hon har ärvt hans goda humör, säger hon, och är nöjd med det.
– Jag påminde nog om honom. Det var nog därför tant Gertrud såg rött, bara jag visade mig.


Fisk från Vallentunasjön
Greta gick i privat flickskola och sjöng operett med Anna-Lisa Berg som senare gifte sig med Jussi Björling. Hon var med på deras förlovningskalas, där han sjöng, så att folk samlades på gatan utanför. Själv spelade Greta ofta upp till dans på piano. Det var jazzmusik som gällde då och wienervals. Så kom Kreugerkraschen 1932 som ruinerade pappa Petter. Fem år senare gifte sig Greta med Stig Persson. De köpte mark i Bällsta för 90 öre kvadratmetern, ett bra pris som bara ett år senare höjdes till kronan jämt - för att Roslagsbanan blev elektrifierad.

– Min moster var stenrik, så jag bad om ett bygglån på 500 kronor. Hon sa nej, så vi slet med vårt hus i tio år, innan vi kunde flytta in 1949. Varenda kväll for vi ut med tåget från stan och jag lärde mig både spika och mura. Om dagarna arbetade vi på ett vårdhem och lagade mat som delades ut bland fattiga. Så småningom blev jag föreståndare för ett skolkök och extraknäckade på Sabbatsbergs sjukhus. Om somrarna levde vi på fisk från Vallentunasjön.


Ärvde en miljon!
När farbror Petter dog, fick Greta inte ta farväl. Och när tant Gertrud 1959 låg på sitt yttersta, visades hon på dörren. ”Vad har du här att göra”, sa modern. ”Gå ut härifrån! Där är dörren.”

– Min man lyckades med pastorsexpeditionens hjälp leta reda på mitt gamla fosterhem och 1962 for vi till Arvidsjaur. Fosterföräldrarna var förstås döda då, men syskon och vänner fanns kvar. Då förstod jag, hur vi alla hade blivit lurade.

När Greta blev änka 1971, sålde hon huset och flyttade in i lägenheten vid Tvärvägen som hon just har lämnat. Strax intill bodde Mauritz i en stuga med stor trädgård. De blev ett par, men även han är borta nu.

– Plötsligt fick jag ett stort arv efter min snåla, stenrika moster. Bankboken blev full med pengar! Jag kostade på mig både körkort, bil, utlandsresor och en gråstarroperation. Samtidigt tänkte jag, att jag nog borde göra något gott för pengarna också.


Gretas Rolls Royce
Greta läste i tidningen, att kommunen skulle bygga en teater men att det saknades pengar till ett orkesterdike. Hon ringde upp och erbjöd sig betala kalaset. Kommunalrådet Elwe Nilsson hade då redan lyckats skaffa pengar till orkesterdiket och undrade, om Greta kanske i stället ville vara med och betala en konsertflygel.

– Den kostade 200 000 kronor, men kommunen hade bara hälften. De fick pengarna kontant! Flygeln köptes från Göteborgs konserthus och kallas Gretas Rolls Royce än i dag. Det var då jag fick idén om en stiftelse.

Greta placerade allt hon hade kvar på bankboken i Greta Perssons Stiftelse. Sedan dess har hon i snart 20 år även låtit en del av sin pension gå samma väg. Varje vår premierar hon en eller flera musikaliska begåvningar från Vallentuna med stipendium avsedda för fortbildning. Genom åren har hon dessutom bekostat en rad gästspel från Riksteatern.

– Stiftelsen är det bästa jag har gjort, säger Greta som alltså nu har lämnat sin lägenhet till försäljning. Behållningen tillfaller stiftelsen eller ungdomarna, som hon säger.

– Jag har fått ett rum och kök för 5 442 kronor i månaden här på Väsbygården. Då ingår sjukvård, så det är nog ett billigt ställe jag har hamnat på. Om dagarna ligger jag mest och blundar, för det svider i ögonen. Sedan går jag ut och går i gångarna här. Och så pratar jag lite med blommorna och skatan som sitter utanför. Handarbeta orkar jag inte längre…
Monica Antonsson

Greta Person gick ur tiden 98 år gammal den 6/3 2007. 

En fantastisk människa!

***

Ett bleknande fax:
Du är otrolig som överhuvud taget får mig att överväga möjligheten att säga "ja" till en kvinna på 86 år! Ser att Greta är mysig och har glimten i ögat, är jag glad om du gör ett jobb på henne åt oss. Hennes story tycks ju innehålla det mesta. Men Gretas utseende är - hur illa den än låter - viktigt i detta sammanhang. Jobbet står och faller dessutom med huruvida det finns gott om bilder från hennes barndom och uppväxt. Ett rikligt reprobildsmaterial är ett måste och två nytagna bilder som skiljer sig från varandra är ett önskemål. Allt gott! 
Mats Johansson, Hemmets Veckotidning.

HV publicerade sju bilder ur Gretas barn- och ungdom samt fantastiskt fina nytagna bilder av Per Arvidsson. Jag har dessvärre bara fotostatkopior kvar men de blev nöjda och belåtna med reportaget. Alla älskade Greta. Och det var hon värd.