Josef gav oss sången och glädjen mitt i allvaret...

Josef Andersson
Vallentuna Bildarkiv

Josef Martin Olof Andersson

född 10/11 1897 i Mönsterås, Kalmar län, Småland

död 19/1 1992 i Vallentuna

Han var då änkling sedan 23/11 1979 och bosatt i lärarbostaden, Skolvägen, postlåda 464 i Vallentuna

Vallentuna Bildarkiv

Josef var son till skomakare Per Olof Andersson född 1855 i Mönsterås och hans hustru Matilda Elisabet Andersson född 1863 i Ålem. Här ses han med föräldrarna och systern Rut Karina Elisabet född 1892.

Han tjänstgjorde först i Ovansjö (1921- 23/9 1927) Det står husförhörslängden att han bodde i skolhuset där med sin mor som blivit änka. Där bodde även hans bliviande hustru som också var folkskollärare. Båda flyttade med honom till Vallentuna när det blev så dags.

Josef Andersson  på 90-års dagen 1987.
Foto: Monica Antonsson

Det står överallt - och Josef har själv uppgivit - att han kom till Vallentuna 1926. Det är emellertid fel. Han flyttade in från Ovansjö den 22/9 1927 sedan han fått ett arbete som vikarierande lärare i Centralskolan. Om det berättade han i en intervju för Roberto Dünkelberg 1974. 

- Man kom hit med järnvägen och steg av och så hade man ett stort gärde framför sig, Prästgårdsgärdet. 

Prästen skriver i husförhörslängden: "Äktenskapet kungjort 1/7 1928 för äktenskap med folkskollärarinnan Estrid Margareta Olsson från Norrberg i Ovansjö församling, Gävleborg. Noteras dock att de gifte sig 22/7 1928. 

Josefs mor flyttade vidare till Brännkyrka församling i Stockholm 1929 och några månader senare föddes förste sonen.   

Vallentuna, en liten by med knappt 2000 invånare, såg inte så mycket ut för världen på den tiden. 

Uppsala domkyrkoförsamling (C) AIIaa:16 (1904-1922) Bild 1210 / sid 517 (i Uppsala)

Mönsterås (H) AIIa:4 (1895-1906) Bild 38 (i föräldrahemmet)

Mönsterås (H) AIIa:4 (1895-1906) Bild 41 / sid 19 (som ovan)

Mönsterås (H) AIIa:8 (1906-1920) Bild 37 / sid 22 (som ovan)

Ovansjö (X) AIIa:16 (1919-1927) Bild 3620 / sid 350 (i Ovansjö med mor och blivande fru)

Ovansjö (X) AIIa:21 (1927-1937) Bild 3810 / sid 357 (som ovan)

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 2980 / sid 285 (Ankomst Vallentuna)

Ur: Josef Andersson, 

Smålänningen som ägnade sitt liv åt Vallentuna: 

Bröllop 1928 i Vallentuna
Vallentuna Bildarkiv

"Vallentuna kallades visserligen helt storslaget "villastad" när AB Billiga Tomter annonserade ut tomter till försäljning men Josef märkte snart att här var det lågnt till Djursholms kulturella standard. 

Det berättades dock att det före 1914 hade funnits ett ganska aktivt kulturliv i Vallentuna. Man hade bland annat haft en sångkör och en liten blåsorkester menunder krigsåren hade all sådan verksamhet så småningom upphört. 

I Vallentuna fanns inget bibliotek, inten teater- och konsertlokal, inte ens en bio. Filmer visades någon gång i godtemplarnas lokal och av ambulerande tältbiografer. Ville Josef gå på teater eller konsert måste han fara till Stockholm. Dit var det visserligen inte mer än 1 1/2 mil men tågen gick bara fem gånger om dagen och det sista tåget på kvällen stannade i Täby. Därifrån fick han gå hem till Vallentuna."  

Josef var gift sedan 22/7 1928 med 

Estrid Margareta Olsson född 23/11 1900 i Älvkarleby. 

De fick två söner:

1. Jerker Johan Olof född 29/11 1929

2. Karl Svante Lars född 21/1 1932

Det var vintern 1887/1888. 

Kerstin Lundkvist här i en rolltolkning
Rödhårig, eldfängd och helt underbar.
Vallentuna Bildarkiv

Jag satt i sista vagnen på Roslagsbanetåget och väntade på att det skulle gå.

Vagnen var fullsatt och vädret utanför mörkt, vått och slaskigt. I samma stund som tåget satte sig i rörelse hörde vi alla att någon sprang ifatt tåget och hoppade på i farten. Man kunde göra det på den tiden. Farligt var det dock. Mer än en våghals hade hamnat under tåget och fått benen avklippta. Men Josef klarade sig alltså.

Döm om min förvåning när jag fick se att det var Josef Andersson! Jag hade bara några dagar eller veckor tidigare varit med och firat hans 90-års dag. Man kan inte säga annat än att han var spenstig. 

Det fanns en plats ledig bredvid mig så vi fick en trivsam pratstund på tåget sedan han väl pustat ut. Han berättade att han hade varit och gratulerat lärarkollegan Kerstin Lundkvist som numera bodde i stan och som hade fyllt år.     

Vallentuna kommuninformation

Nr 4, 1981

Ur Blickpunkt hösten 1983

I Össeby-Garn

Skola från seklets början

Josef Andersson 1987
Foto: Monica Antonsson

När Vallentunas femteklass-elever åker på lägerskola tre dagar i april, får de pröva hur momorsmors skoldag var. Den gamle rektorn och kulturkämpen Josef Andersson låter barnen bänka sig i skolsalen från 1910 som han inrett i Össeby-Garns skolmuseum.

Först blir det morgonsamling med katekesläsning och psalmsång till skolorgeln. 

Sen kommer räknestavarna på svarta tavlan till användning. När eleverna klarat att lägga ihop, vänder läraren staven på mitten, och så blir det multiplikation.

För att visa månens gång runt jorden och jordens runt solen, använder läraren en apparat som kallas tellurium. 

Med hjälp av de innehållsrika planscherna, bland annat om ”Våra husdjur” blir det hembygdskunskap och övningar i modersmålet, släcka fotogenlamporna och vedspisen.

Össeby- Garns skolmuseum inrymmer också lärarinnebostaden, även den inredd som på 1910-talet, och i år har tillkommit en sal med föremål från andra epoker. Allt samlat under Josef Anderssons livsgärning som skolman, främst i Hjälmstaskolan sedan 1926.

Muséet är öppet sommarsöndagar andra tider visas det för grupper på begäran, tel 0762/71241.

Revytidningen, 

december 1985

Josef drog igång revyverksamheten

(VALLENTUNA) Revy och amatörteater är ingen ny företeelse i Vallentuna. När överlärare Josef Andersson kom till kommunen i mitten av 1920-talet drog han genast igång ett sprudlande teaterliv.

Sedan såg han till att teaterintresset höll i sig hos Vallentunaborna i mer än 30 år. 

Varje år, strax före jul, framfördes skolans kabaré för fulla hus. Josef Andersson såg också till att  Hjälmstaskolan försågs med en scen. 

Idag vid fyllda 88 år, kan han gott tänka sig att göra come back på estraden igen!

Sång och amatörteater har alltid varit Josef Anderssons stora intresse. Med dem i kappsäcken kom han 1926 till Vallentuna som överlärare. Redan året därpå gick ridån upp för ”Examen i Ruskaby skola”, en klassisk amatörteaterpjäs som spelas runt om i landet än i dag. I uppsättningen medverkade flera av de då verksamma lärarna. Den mest teaterbitna var Edit Lindström som sedan under många år var Josefs högra hand när det gällde julfesterna.

Examen i Ruskaby skola. Amatörteater i Röda skolans gymnastiksal med Censtralskolans lärare på scenen 1926. 

Sittande från vänster: kantor Oskar Härje, Anna Gauffin (nämndemansmor), Ester Lundkvist (mönsterelev), Josef Andersson  (nämndeman). Stående från vänster: Gustav Stenström (busfrö), Eihild Oppermann, Margit Oppermann, Olga Härje (torparmor) Gunnar Oppermann, Edit Lindström (klassens lärarinna) och Helga Gustavsson-Lind. 

Okänd fotograf 1926. (Jag ifrågasätter årtalet då Josef inte kom till Vallentuna förrän i slutet av september 1927)

Vallentuna Bildarkiv

Julfester kallades de årligen återkommande kabaréerna som framfördes då. Varje skolklass hade att komma upp med ett kort inslag som kunde ingå i en större enhet. Av konstruktionen att döma var det helt traditionella nummerrevyer som framfördes.

Skolbarn och lärare tränade på sina nummer i veckor. Kläder och dekor fick troligen alla hjälpa till med.

- Syftet med julfesterna var att samla in pengar till en skolresa följande sommar. På så vis kunde alla barn och lärare resa iväg för en liten penning. Jag minns att vi reste till Gotland första året, säger Josef Andersson.

Då - på 20, 30 och 40-talen - hade skådespelarna ingen scen att framföra sina stycken på. I stället höll aktörerna till i den röda skolans gymnastiksal som tillfälligtvis omvandlades till teaterlokal. På den tiden var det enkelt att nå ut med information till byborna. När det var julfest i skolan gick man man ur huse.

- Det kom så mycket folk att de fick klättra upp i ribbstolarna efter vägarna för att kunna se, berättar Josef Andersson.

Porträtten av A M Lenngren i Röda skolans gymnastiksal.
Edit Lindström spelar Hennes nåd, pigan av en småskollärarinna. Porträtten fr v Titus Hahn 
Rikard Jansson Anna Bergström fröken Tibell (gift Karlsson), ev Holger Hovmark 
och i vrån Gunnar Lindersson okänd längst t h. Okänd fotograf. 1925.  
(Jag ifrågasätter årtalet då Josef inte kom till Vallentuna förrän i slutet av september 1927)
Vallentuna Bildarkiv.

Scen i matsalen

Ljud- och ljusanläggningar var det inte tal om. Det gällde att tala högt, artikulera väl och rulla på r-en. Det var viktiga egenskaper då. 

I början av 1950-talet byggdes den så kallade Nya skolan som idag utgör huvuddelen av Hjälmstaskolan. Josef Andersson stred för att matsalen skulle förses med en ordentlig scen.

På eget bevåg reste han till Finland för att studera teaterlokaler. Där kunde man det mesta om scenbyggnad och akustik. Späckad med fakta åkte han hem och lyckades övertyga rätt personer inom skolöverstyrelsen i Stockholm att satsa på projektet. På så vis var Josef Andersson med om att bredda det sceniska kulturutbudet i Vallentuna.

Efter många turer godkändes Hjälmstascenen av folk från riksteatern och från bygdeteatern i Uppsala. Det innebar att Vallentuna därefter kunde ta emot den ena föreställningen efter den andra av de stora välkända styckena, rollbesatta av dåtidens kända skådespelare.

De årliga julfesterna fortsatte även sedan aulan i Hjälmsta kommit till. Lärarinnan Kerstin Lundkvist var en av de verkligt stora eldsjälarna i sammanhanget. Hon spelade flygel och gjorde stora insatser på dekorsidan. De som ännu minns källarsprången under Hjälmstascenen på 50- och 60-talen, minns säkert hennes fina kulisser och rader av teaterkläder där de röda kungamantlarna och guldkronorna gnistrade särskilt fint i barnaögon.

Loger en lyx

Logerna under scenen var också Josef Anderssons verk. Sådant var annars närmast otänkbart i början av 50-talet. De representerade en verklig lyx. Idag stinker de fuktskadade utrymmena och fyrfotade hyresgäster med svans äter upp scenkostymerna.

Någon gång i slutet av 50-talet var det meningen att Vallentuna skulle få ett eget bygdespel. Det skulle handla om vikingatiden och uppföras i omedelbar närhet till kvarnen.

- Naturen bildar där en naturlig amfibieteater, påpekar Josef Andersson.

En man som förestod Veda sporthem i Angarn gav sig i kast med historien och skrev manus*. För regin stod Matow Schischkin, en rysk flykting med teaterförflutet både i Ryssland och senare i Stockholm. Denne hade gift sig med en Vallentunaflicka och flyttat till Wasalund i Lindholmen.

Schischkin var en vän av teaterimprovisation, vilket går ut på att aktörerna lär sig manuskriptets andemening och sedan improviserar replikerna fritt ur hjärtat. Det gillade nu inte författaren och hela vikingaspelet lades ganska snart ner.

Hjälper gärna till

1957 genomfördes den sista julfesten i den teateranda som Josef Andersson inplanterat hos generationer Vallentunabarn. En 30 år lång teatertradition var över. Det skulle dröja ett 20-tal år innan dagens revygäng drog in på scenen. Flera av dem gjorde sin debut hos Josef Andersson och hans julfester.

Josef Andersson själv har teaterintresset i behåll. Om somrarna visar han gärna ett av sina livsverk, skolmuséet, för alla som vill se på.

- Där får jag ibland möjlighet att spela lite teater. Två videoinspelningar har vi gjort. Då hade vi gammaldags kläder och så spelade vi skola som det var förr i tiden.

Teater och musikintresset går aldrig ur. Ett envist rykte förtäljer att PRO inte skulle tacka nej till en ledare i pensionärsteater. Skulle Josef möjligen kunna…?

- Nja, leda en grupp vill jag nog inte. Men jag är gärna med och hjälper till, säger Josef Andersson.

Monica Antonsson

_______________________________________________________________________________

Södra Roslagen
25 november 1987

Vallentunaprofilen

Josef Andersson fyllde 90 år

(VALLENTUNA) Josef Andersson har fyllt 90 år. Som en av bygdens allra mest välkända profiler lät han sig också hyllas av alla som ville på högtidsdagen.

Över trettio gratulationsbuketter doftade ikapp när hembygdskören på kvällen hyllade sin grundare med några sånger. Kaffe och tårta bjöds det på i parti och minut så fort disken kunde klaras av.

Före detta rektorn, kommunpolitikern, grundaren av skolmuseet och hembygdskören, revypappan, författaren med mera med mera, blev som sig bör så uppvaktad att han länge ska minnas det.

För knappt ett år sedan sågs Josef Andersson springa ikapp tåget och hoppa på detsamma vid Östra station. Han hade bråttom mellan några av sina åtaganden och vad gör det väl då att prästbetyget visar på en ålder av snart nittio år? Kanske är det Josef Andersson i ett nötskal; entusiastisk, humoristiskt och vänligheten själv är han.

Till Vallentuna på 20-talet

I mitten av 1920-talet kom Josef Andersson till Vallentuna och tjänsten som överlärare vid dåvarande Centralskolan. Redan då drog han igång ett sprudlande amatörteaterliv i kommunen, som höll i sig i mer än trettio år.

Det är alltså ingen som helst överdrift att kalla Josef Andersson för Vallentunas första revypappa. Det var också tack vare honom som Hjälmstaskolan på femtiotalet begåvades med en rejäl scen, en på den tiden ofattbar lyx.

Vid sidan av rektorsarbetet i Vallentuna skolor har Josef Andersson också ett förflutet som kommunalpolitiker. Kommunalfullmäktiges ordförande har han varit liksom ledamot av kommunalnämnden och kyrkorådet. Vidare har han suttit som ordförande i både taxeringsnämnden och fattigvårdsstyrelsen som fanns förr. Första maj-blommekommittén har han också deltagit aktivt i och Valborgsmässofirandet har varit han skötebarn genom åren. Nog hörde det traditionen till för Vallentunaborna förr att lyssna på Josef Andersson och hans hembygdskör, samtliga iklädda studentmössor, vid valborgsmässoelden.

Så var det också Josef Andersson som reagerade starkast när valborgsmässofirandet för några år sedan flyttades från skolbacken till idrottsplatsen efter en nästan 60-årig tradition. Men skälet var brandsäkerhet och myndigheterna lät sig därför inte bevekas.

Skolmuseet skötebarn

Ett annat av Josef Anderssons skötebarn är skolmuseet i Össeby-Garn. Där har han samlat skolprylar sedan hundra år och mer till allmänhetens förtjusning och till fromma för framtida historieskrivare. Böcker har han också givit ut, bland annat ”Från byskola till grundskola” 1973 och ”Vallentunabilder” 1979.

- Redan då jag 1926 kom till Vallentuna och såg kullarna vid Kragsta, korsbacken med den gamla kyrkan och ”Runstenarnas sjö” blev jag hänförd och förälskade i bygden, har Josef Andersson sagt. Och att hans hembygdskärlek är till hundra procent besvarad står utom allt tvivel. Knappast någon kan ha missat hans födelsedag att döma av de stora mängder blomster- och telegramhyllningar som fyllde lärarbostaden, där Josef Andersson ännu bor.

I villervallan mellan hembygdskörens gratulationssånger nämnde han hälsningar som kommit från bland andra före detta lärarkollegorna Kerstin Lundqvist och Edith Lindström, båda för många, många Vallentunabor kända profiler från förr. 

Mot slutet av födelsedagen hade Josef Andersson tagit emot så många gratulationer och talat vid så många gamla bekanta att rösten i det närmaste svek. Hest talade han dock vidare om alla gamla minnen och om allt vad han ska göra framöver. 

Grattis Josef! Vallentunaborna ser fram mot din 100-årsdag!

_______________________________________________________________________________________________________-

Södra Roslagen

13 december 1989

Vardagsskolan i Kårsta

- ny bok av 92-årige Josef Andersson

(VALLENTUNA) 

Josef Andersson, legendarisk rektor i Vallentuna, har firat sin 92-årsdag med att ge ut en bok!

”Skola i brytningstider2 heter boken som är hans tredje i ordningen och resultatet av många års forskarmöda.

Därmed har han lyft fram Kårstabaptisternas vardagsskola i ljuset. För det är nämligen den boken i första hand handlar om.

Josef Andersson 1987
Foto: Monica Antonsson

Josef Andersson kom till Vallentuna i mitten av 1920-talet. Han hade fått tjänsten som överlärare vid dåvarande Centralskolan (nuvarande Hjälmstaskolan) och intog snart rektorsbostaden där han ännu bor.

Med brinnande iver gav han sig i kast med skolarbetet och det mesta som hände i kommunen. Han var politiskt aktiv som ledamot av både kommunalnämnd och kyrkoråd. Han var ordförande i taxeringsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

Engagerad i skolan

Sång och musik var ett av hans många brinnande intressen och självklart var han med om att starta bland annat Hembygdskören och en omfattande teater- och revyverksamhet i kommunen. Hembygdskunskap och hembygdsvård låg honom också varmt om hjärtat liksom skolmuséet i Össeby Garn som är resultatet av hans ansträngningar att bevara historien för kommande generationer.

Mest engagerad har Josef varit när det gällt skola och folkbildning har Joef varit när det gällt skola och folkbildning. Hans naturliga nyfikenhet fick honom att för 20 år sedan forska fram och skriva en historik över Vallentunas skolor vilket reulterade i boken ”Från byskola till grundskola”. Boken ”Vallentunabilder” , som är en fotografisk dokumentation från flydda dagar i kommunen, blev bok nummer två.

I Kårsta fanns i mitten av 1800-talet en specialskola för baptistförsamlingens varan. Den kallades vardagsskola till skillnad från söndagsskola och existerade bara i 30 år innan den lades ned 1890.

Bidrag till sin forskning

Josef hade, sedan en bok av baptistpastorn Villie Hellgren kommit i hans väg, intresserat sig för skolans öde. ”Andliga brytningstider i Mellersta Roslagen från mitten av 1800-talet” handlade nämligen om Baptistförsamlingens i Kårsta 75-åriga verksamhet vari också skolan naturligtvis berördes.

Josef fick gehör för sin forskningsidé från Stockholms Arbetare institut som beviljade de bidrag som sedan gjorde hans forskning möjlig.

- tyvärr finns numera inga före detta elever kvar som kan berätta om personliga upplevelser. Jag har därför fått nöja mig med andrahandsuppgifter från släktingar och trosfränder, skriver Josef i sitt förord.

De senaste fem åren har han letat uppgifter hos fd medlemmar av den numera upplösta församlingen. Somligt har funnits i deras hem eller i kapellet och somligt på annat håll  samt förstås skrivit manuskriptet som ligger till grund för hans nu utgivna bok.

Katekesen viktig

På den tiden var katekesen en viktig fråga. Skulle undervisningen av denna – helt eller delvis – bedrivas i skolan eller av kyrkans män? Striden, som pågick oavbrutet från 1850 till 1920 handlade också om huruvida utantilläsning av katekesen var till någon nytta över huvud taget likaväl som om kristendomsundervisningens utformning. År 1890 beslöt myndigheterna att alla skolor oavsett religion – skulle undervisa i Luthers katekes.

Baptisterna i Kårsta drev sin vardagsskola efter eget tycke och ställdes till slut inför ultimatum. Antingen användes Luthers lilla Katekes i undervisningen eller så fick den stängas.

Myndigheterna ställde hårda krav och hörsammade inte församlinge något av dessa båda alternativ skulle minsann åtgärder vidtas. Antingen skulle barnen tvingas till den obligatoriska folkskolan eller så skulle de placeras i fosterhem – på föräldrarnas bekostnad. Och därmed var Kårstaskolans saga all.

Josef Anderssons manuskript är betydligt mer omfattande än boken. Den är i sin tur ett redigerat resultat av Eva Söderqvists journalistiska språk. Den som läst boken och vill veta mer kan vända sig till Vallentuna bibliotek som tillhandahåller manuskriptet i sin helhet.

Monica Antonsson
______________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Vecka 34, 1994

Hur ska det gå med hans fond?

Rektor Josef Andersson donerade vid sin död 30 000 kronor till Vallentuna skolor.

Nu vill skolstyrelsen slå ihop donationen med Vallentuna kommuns skolsamfond men kommunkansliet säger nej. Fonderna bör förvaltas separat, menar de.

Josef Andersson var en legendarisk skolman. Han kom till Vallentuna som överlärare i mitten av 1920-talet och gav sig genast i kast med arbetet i Centralskolan som nu heter Hjälmsta. Josef var även ledamot av kommunalnämnden och kyrkorådet samt ordförande i taxeringsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Han var också en stor kulturpersonlighet som grundade hembygdskören såväl som en livlig amatörteatertradition. Bland fjädrarna i hans hatt ses än i dag det fina skolmuséet i Össby-Garn.

Belöning till elever

När Josef dog, 94 år gammal, för drygt två år sedan, lämnade han alltså 30 000 kronor efter sig till Vallentuna skolor. Redan i mitten av 80-talet hade han berättat för skolförvaltningen om sin vilja att donera pengar till stipendier för uppmuntran och belöning för elever.

Hans tanke var att pengarna ska användas till grundskoleelever som visat god kamratanda och berömvärd flit. De kan ha ägnat sig åt kulturell verksamhet som teater och musik vid skolan eller gymnastik och idrott. Stipendier kan också ges till hjälp att bekosta studier eller studieresor inom och utom landet.  

Sammanslagning

Nu vill skolstyrelsen att Josef Anderssons donation ska slås ihop med ”Vallentuna kommuns skolsamfond” som har ungefär samma inriktning. Kommunkansliet vill dock förvalta fonderna var för sig. Skolsamfonden kan exempelvis bara premiera elever från centralorten medan Josef Anderssons donation kan tillfalla elever i hela kommunen.

Kommunstyrelsen behandlar frågan på måndag kväll den 15 augusti.

Monica Antonsson

Läs mer om Josef Andersson i boken: 

Josef Andersson. Smålänningen som ägnade sitt liv åt Vallentuna, 2005

Och hans egna böcker:

Från Byskola till grundskola 1973

Vallentunabilder 1979

Skola i brytningstider 1989

Hjälmstaskolans lärare spelar teater.
I bakre raden står fr v Josef Andersson, Barbro Sköldunger, Kerstin Lundqvist, okänd, Ester Åhl Petersson, Stella Gillberg??, Margit Oppermann och Sören Lundquist. Sittande fr v Bernhard Bengtsson, Kerstin Lindström, Linnea Bengtsson (1910-2003) och okänd. Okänd fotograf 1955
(Jag ifrågasätter året då Barbro Sköldunger, 19 år, kom till skolan först höstterminen 1956)
Vallentuna Bildarkiv.

______________________________________________________________________________

Josef Andersson i Vallentuna Kommuninformation nr 3, 1973

Obs! 

Britta Stina Dahl som nämns måste vara Anna Brita Dahl och ingen annan.

______________________________________________________________________________

Vallentuna info nr 3, 1974

Ur Vallentuna kommuninfo nr 6 1974

_______________________________________________________________________________

Vallentuna Veckoblad

5 februari 1992

Revypappan Josef Andersson

Vallentunaprofilen Josef Andersson, som avled härom veckan vid 94 års ålder, var impulsgivare åt lokalrevyerna i både Össeby och Vallentuna, skriver Vallentuna Revyns Monica Antonsson i ett minnesord över sin gamle rektor.

Till minne

Förstummad ser jag i Veckobladet att vännen Josef Andersson, vår gamle rektor, sångaren, politikern och framför allt – vår förste revypappa – har lämnat oss för skönare nejder. Minnesorden är redan skrivna men jag kan inte låta bli att ur hjärtat ta farväl av en ovanlig man, väl värld att tycka mycket om.

När det gällde sång, musik och teater var Josef, så länge han var aktiv, den store profilen. Redan 1 926, när han tillträdde tjänsten som överlärare, kom amatörteatern upp på schemat och året därpå hade ”Examen i Ruskaby skola” premiär i röda skolans gymnastiksal. Undra på att hela bygden gick man ur huse! Varje år ställde han sedan till med julfest för att finansiera sommarens skolresa. På programmet stod en nummerrevy där varje skolklass ansvarade för sitt nummer.

30-årig revytradition

I mitten av 50-talet byggdes Hjälmstaskolan och Josef såg till att matsalen försågs med en scen. Somliga pampar tyckte det var onödigt men Josef stred för sin sak.

På egen bekostnad for han till Finland för att studera scenbyggnad innan han återvände hem och lyckades övertyga Stockholms (!) skolstyrelse att satsa på ett breddat kulturutbud i Vallentuna.

Det förde sedan med sig att kommunen kunde ta emot gästspel med den tidens allra största stjärnor.

Julfesterna fortsatte och 1956 fick jag själv äran att debutera – precis som Össebyamatörernas Åke Uddén hade gjort några år tidigare.  Jag skulle sitta på en pall med min docka i famnen och sjunga en sång. Men dockan tappade stövlarna hela tiden och publiken tjöt av skratt.

Som igår minns jag logerna i källaren och klädförrådet där Josefs röda kungadräkt hängde med mantel och allt. Året därpå var det dags för julfest igen men sedan var det slut. En 30-årig revytradition var över.

”Utan Josef ingen revy”

Vid denna tid skrev Josef* på en vikingapjäs och ryskfödde teatermannen Mathow Schischkin skulle regissera. Hans nymodiga idéer om att aktörerna skulle improvisera i stället för att lära sig utantill föll dock inte i god jord och spelet lades därför i malpåse.

Det dröjde många år innan revytraditionen återupptogs och Åke Uddén drog igång Össebyamatörerna i Brottby. Tio år senare hamnade Åke och jag bredvid varandra på ett möte med kulturnämnden och Josefs revyer kom på tal. På ort och ställe lovade vi då att återuppliva revytraditionen och sedan dess har Vallentunaborna kunnat se lokalrevy i parti och minut. Det gladde förstås Josef som så snart vi sågs förhörde sig om alla detaljer i revyarbetet.

Som journalist fick jag senare flera gånger anledning att intervjua min gamle rektor och därmed också möjlighet att lära känna honom. Då och då fick jag också brev adresserade till ”skolflickan” fast jag var nästan 40.

Efter sin 90-årsdag bjöd han hem mig på kaffe en dag för att överräcka en prydnadssak, en bok om Oden och Tor och manuskriptet till vikingaspelet som aldrig blev uppfört.

- Använd det om du kan, sa han.

Käre Josef,

Tack för att du gav oss teatern och sångarglädjen. Utan dig hade Vallentuna inte haft någon revy. Med spelglädje vill vi därför önska dig lycka till på färden när nu ridån har gått ner för sista gången. På lördag spelar vi för dig…

Monica Antonsson

Vallentuna Revyn

Vikingaspelet

Josef Andersson gav alltså manuskriptet till mig. Han hade drömt om att sätta upp vikingaspelet vid Kvarnen där han tyckte att naturen liknade en amfieteater. Han lyckades inte och jag lyckades inte heller. För att det inte helt ska glömmas bort i mitt arkiv, skriver jag in det här. Om någon vill sätta upp det är det alltså fritt fram. Lycka till!

*PS. Det var emellertid varken Josef eller "en man från Veda" som skrev spelet utan en dam vid namn Ingrid Cederquist. Rätt ska vara rätt. DS

Familjen på Skålhamra

En pjäs om familjen på Skålhamra sådan den möter oss i runristningarna från 1000-talet

 I sin bok ”Runinskrifter i Sverige” säger Sven B F Jansson (sid 142, uppl 3):

 ”/---/ skulle man ge mycket för att få veta hur den gratr, det förutsatta muntliga sorgekvädet, har klingat, som skulle hålla Ulvs minne levande.”

Som en lek har denna pjäs kommit till. 

Den tillägnas i sin barnsliga enkelhet vännen, runprofessorn

SVEN B F JANSSON    

På hans åttioårsdag den 19 november 1986

Av författaren

 Ingrid Cederquist

Familjen på Skålhamra

Personerna:

Ulf i Skålhamra

Gyrid, hans hustru

Ulfkel, Une, Arkel, Gye, hans söner

Holmdis, hans dotter

Ulf i Borresta, måg, släkt genom gifte med Ulf i Skålhamra

Gudlög, syster till Gyrid, kusin till Ulf i Borresta

(Karse och Karlbjörn, söner till Ulf i Borresta)

Gunnar, runristare

Torbjörn, skald

Jarlabanke

Kättilö, hans hustru

Ingefast, hans son

Prolog:

Runstenarna vid Risbyle och på Arkils tingstad i Bällsta berättar om Ulf i Skålhamra på följande sätt:

Risbyle I (U160): Ulfkättil och Gye och Une de läto resa denna sten efter Ulf, sin gode fader. Han bodde i Skålhamra. Gud och Guds moder hjälpe hans ande och själ, förläne honom ljus och paradis.

Risbyle II (U161): Ulf i Borresta högg stenen efter Ulf i Skålhamra, sin gode frände. Ulfkell lät hugga.

Bällsta I (U225): Ulvkel och Arnkel och Gye de gjorde här tingsplats. Ej skall en minnesvård bliva större än den Ulvs söner gjorde efter honom, raska svenner åt sin fader.

Bällsta II (U226): De reste stenarna och gjorde staven, även den stora till hederstecken. Också Gyrid älskade sin make. Därför i ett sorgekväde skall han besjungas. Gunnar högg stenen.

Till Ulf i Borresta hade sönerna rest stenar med dessa texter:

(U343): Karse och (Karlbjörn) de läto resa denna sten efter Ulf sin fader. Gud och Guds moder hjälpe hans …

(U344): Men Ulf har i England tagit tre gälder. Den var den första som Toste gäldade. Sen gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.

På (U241) Lingsberg står det om en annan Englands-farare i dessa trakter: Dan och Huskarl och Sven läto resa stenen efter Ulvrik, sin farfar. Han hade i England uppburit två gälder. Gud och Guds moder hjälpe faderns och sonens själar.

Jarlabankesläkten har låtit resa många stenar. Jarlabanke själv flera åt sig medan han ännu levde.

Övriga väsentliga runinskrifter:

(U328) Lundby, nämner Gyrid, Gudlög, dennas döde make Ansur och systrarnas far Onäm, farbror till Ulf i Borresta.

(U100), Skälby berättar att Gyrid och sonen Gye rest stenen över Ulvkel och Holmdis.

(U336) Orkesta kyrka säger att: Ulf lät resa denna sten efter Onäm, sin farbroder. De bodde båda i Borresta.

Scen I

På Skålhamra sitter Ulf och Gyrid med söner och dotter och talar om gården, skördeutsikter, husdjuren och om mågen Ulf i Borresta och att han varit två gånger i England och tagit gäld där.

Ulf S: Det är en glädje att se åkrarna och ängarna så frodigt gröna. Blir sommaren god, kommer skörden i höst att bli rikligare än på länge, och djuren kommer att ha ätit sig till gott hull och kraft att klara sig igenom vintern. Lika bra är det uppe i Borresta. Även där kommer de att kunna möta en ny vinter med tillförsikt. Dock ligger allt i Guds hand. Sedan vi tog den nya tron på Kristus och Guds moder har allt gått väl för oss.

Ulfkel: Far, du har rätt. Och ändå brinner det en längtan i mig efter att som vår måg i Borresta göra vikingafärder till England. Han har varit två gånger där, och vi vet att han har fört med sig stora skatter. En gång gäldade Toste, den andra gången gäldade Torkel och med de pengarna har Ulfs anseende växt och han har kunnat köpa mera jord. Låt mig fara åtminstone en gång i viking, far!

Arkel: Även jag, far, har känt lusten att söka det okända och vinna ryktbarhet i strid. Även rikedom lockar mig. Jag skulle gärna följa Ulfkel.

Gye och Une: Instämmer.

Ulf S: Glöm aldrig, mina söner, att några måste stanna hemma. Några måste sköta gårdarna, djuren och åkrarna. Inte kan vi lämna allt sådant arbete till kvinnorna och trälarna. Ni vet också likaväl som jag att gårdar utan manfolk hemma som kan försvara dem och alla andra ägodelar, folk och fä, de gårdarna blir lätt byte för andra vikingar. Med mig har ni flera gånger fått vakta mot vikingar, det har till och med blivit strider ibland och några har fallit i strid. Nu verkar det som om man väl känner till att vi här på Skålhamra vet att försvara oss, och det är flera år sedan någon försökt överfalla oss. Men nyheter flyger snabbt och om ni alla mina söner skulle dra ut till England, då skulle säkert våra egendomar utsättas för härjningar.

Gyrid: Er far har rätt. Ingen är som han en god bonde, en god make och far. Ett bättre föredöme har ni aldrig kunnat få. Även i strid är han väldig, trots att hans håg ligger mer åt fredliga värv. Inte behöver ni heller söka er till England för att samla silver, här har ni allt som behövs både av jord och guld.

Sönerna: Vi vet allt detta och vi håller av vår far. Bättre far kan ingen önska.

Holmdis: Ingen kan annat än älska dig, far.

Arkel: Det skulle då vara den där Jarlabanke, som börjar bli allt besvärligare. Han tror visst att han äger hela bygden här kring fjärden. Om vi inte ser upp, kommer han nog att se till att det blir så också.

Ulf S: Men en duglig man är han helt visst och av en gammal och aktad släkt. Hans farfar Östen drog till Jerusalem i det heliga landet. På stenar har han hedrats och med bro och hög. Ibland har jag tänkt att hans öde har varit bättre än mitt. Visserligen dog han borta i Grekland men hans minne kommer att leva för alltid, och vi kan vara förvissade om att han förlänats ljus och paradis, när han dog under pilgrimsfärd.

Beträffande Jarlabanke så är han förvisso en bråkmakare och han har ett styvt sinne. Underligt är det att inte en sådan man dragit ut i världen, det må vara på vikingafärd eller till Jerusalem. Men hans hustru är en klok kvinna av god och välbärgad bondesläkt och hon kommer säkert att kunna styra honom.

Scen II

Samma plats.

Ulf i Borresta och hans kusin Gudlög kommer in. Man hälsar. Systrarna Gudlög och Gyrid omfamnar varandra. Mat bärs in.

Ulf B: För tredje gången står jag i beredskap att fara i viking till England. Skeppet ligger rustat och klart och så snart vindarna blir gynnsamma bär det av.

Ulf S: Har du inte ännu vunnit nog ära och silver? Vi vet ju alla att du haft stora framgångar vid dina tidigare resor. Två gånger har du redan tagit gäld i England. Är din ärelystnad större än så?

Ulf B: Nog tror jag mig om att kunna göra ännu en resa och hämta hem ännu mera silver och större ära. Med större rikedomar kommer jag att kunna utvidga mina ägor och mina söner kommer att få ett större arv att dela, när det blir min tur att kallas hädan. Även har jag svurit att sörja för vår fränka Gudlög, som är änka efter Ansur. Hon kommer att bli en eftertraktad brud om jag kan lämna henne en stor hemgift. Och än är jag inte lastgammal. Och se på Ulfrik på Lingsberg, som fått den ståtliga stenen rest efter sig. Där står det, att han två gånger tagit gäld i England. Varför skulle inte mina söner kunna överträffa Dan och Huskarl och Sven och på en sten efter mig omtala att jag tagit tre gälder i England? Väl kan det hända att detta är i senaste laget, men vi menar att sluta oss till Knut, Sven Tveskäggs son, och troligt är att den resan kan betyda både ära och rikedom för oss. Men nu vill jag göra detta försök och jag såge gärna att ni alla önskar mig lycka till i mitt ärende.

Alla: Må du ha framgång och komma helbrägda hem.

Holmdis: Kan du ta med dig en armring till mig?

(Ulf B lyfter upp henne i famnen)

Scen III

Samma plats

Ulf S ligger sjuk. Familjen är samlad kring sängen.

Ulfkel: Vi dina söner har alltsedan det stött klart att din sjukdom är allvarlig tänkt mycket på hur vi skall kunna hedra dig, sedan du dött. Vi undrar om du skulle tycka om att vi låter göra en tingsplats till ditt minne på andra sidan fjärden vid Bällsta? Bredvid byggnaden vill vi låta resa runstenar och en ståtlig stav.

Ulf S: Detta skulle hedra mig mer än någon annan i trakten blivit hedrad. Jag känner att slutet inte är långt borta. Inte har jag varit en dristig viking, men jag har vetat att försvara min familj och min egendom. Nu dör jag i sotsäng och kommer enligt våra fäders tro aldrig att komma till Valhall. Ogärna lämnar jag dig, Gyrid, min älskade maka, ogärna lämnar jag er, mina barn, och gården. Men enligt prästerna kan jag som kristen vänta mig ett gott liv i paradiset. Kläd mig i de vita dopkläderna när jag dött.

Gyrid (gråtande): Du har varit den bäste make och fader. Ingen kvinna har kunnat önska sig en bättre mig.

(Holmdis gråter och omfamnar fadern)

Ulf S (smekande dottern): En sak smärtar mig. Att Ulf i Borresta inte återvänt från Englands-färden. Genom andra vikingar i hans följe har det ju kommit budskap om att färden varit lyckosam, och att gälden som Knut lämnat är den största som någon kung hittills förmått erlägga. Men om Ulf i Borresta har ingenting hörts. Om han lever och kommer åter sedan jag gått till Kristus, bed honom då rista en runsten efter mig. Men om han inte återkommer, låt då Gunnar rista.

Scen IV

Man ror över vattnet till Bällsta. Ulf ligger nedbäddad på bår. Ulf hjälps i land. Sönerna stöder honom och visar honom hur de tänkt sig tingsplatsen och pekar ut de senar de valt ut och forslat dit. Den stora staven ligger redan fälld, en grov björkstam.

Ulfkel: Se här, far, hur vi har tänkt oss tingsplatsen till ditt minne! Här har vi stakat ut grunden till huset.

Arkel: Stenarna reser vi kanske bäst på var sin sida av stigen från viken, eller vad tycker du, far?

Gye: Dessa var de bästa och vackraste stenar vi kunde finna. Tycker du om dem?

Ulf: Raska och goda söner har jag. Allt är så väl uttänkt. Förvisso kommer detta att bli ett stolt minnesmärke som för alltid så länge människor lever på jorden skall berätta om vår släkt.

Gyrid: Min gode make! Aldrig kommer en bättre husbonde till Skålhamra. Aldrig får en kvinna en bättre man.

Holmdis: Far, du måste stanna kvar hos oss. Vi älskar dig.

Scen V

Tingsplatsen

Gyrid, sönerna, Gunnar runristaren. Man talar om Ulf i Skålhamra.

Ulfkel: Nu är tingsplatsen röjd och grunden lagd till huset. Två vackra stenar har vi också funnit.

Arkel: Mycket gladde det vår far att han fick se tingsplatsen påbörjad och stenarna utvalda.

Gye: Alltid kommer jag att minnas vår fars sista färd över fjärden. Han var så glad och ivrig att få se tingsplatsen, att det var lätt att glömma att han snart skulle död. Men på vägen hem hade all kraft lämnat honom.

Gyrid: Ja, endast några dagar till var han bland oss. Nu är han helt visst hos Vite Krist.

Ulfkel: Gunnar, jag ber dig att du tar på dig arbetet med att hugga stenarna. Det var vår fars önskan att du skulle göra det. Vi har redan bestämt hur inskriften skall lyda. Se här!

Gyrid: Du skall se till att det blir plats också för min hälsning. Jag vill att du skall rista in stenen så att det står till ovärderliga tider att jag älskade min make och att ett sorgekväde skall diktas till hans minne.

Gunnar: Gärna skall jag rista som ni ber mig. Jag ser att stenarna är jämna och vackra. Dock är den röda stenen ganska lös i ytan och kanske kommer den att flagra under mejseln. Den ljusa stenen är hårdare, ja den är så hård att det kanske kommer att bli svårt att arbeta med den. Men jag åtager mig detta ärofulla uppdrag. Med stolthet skall jag hugga in mitt namn under inskrifterna. Så kommer även det att minnas så länge som stenarna står.

Scen VI

På Skålhamra.

Gyrid, sönerna, dottern. Ulf i Borresta kommer segerstolt med silverpengar i en läderpung. Han har ännu inte varit hemma på sin gård men vill hälsa på sin gode frände Ulf.

Ulf B (hälsar dem alla): Men var är min gode frände Ulf? Inte är han väl ensam ute på jakt eller fiske?

Ulfkel: För honom är all jordisk jakt slut. Han har gått häda och torde nu vara i Paradiset hos Vite Krist. Han var sorgsen över att du inte återvänt innan han dog, och han bad oss hälsa till dig. Han hade velat att du skulle ha ristat de stenar som vi låtit resa på den nya tingsplats som vi gjort till hans ära och minne vid Bällsta på andra sidan fjärden.

Gyrid: Snabbare än vi trott kom döden till min gode make. Dock hann han få se tingsplatsen påbörjad, och han fick också se de två stenar som vi valt ut till att resas där till hans minne. Då du inte kom fick Gunnar uppdraget att rista dem.

Arkel: Ja, inga nyheter nådde oss om hur det stod till med dig. På Borresta var oron stor.

Ulf B: Gärna hade ja ristat dessa stenar. Ingen man har varit en bättre vän till mig än min frände Ulf. Stor är förlusten för er alla, stor är den också för mig.

Ulfkel: Två stenar har vi sökt reda på till att resas här på gården. De är höga och smala, den ena röd, den andra vit liksom tingsstenarna. Vi tänkte sätta den större här uppe på kullen och den andra nere vid vattnet som ett riktmärke över fjärden från tingsplatsen. Vill du rista dessa stenar? En redlig ristarlön vill vi ge dig.

Ulf B: Ingen lön vill jag ha för att hugga dessa stenar. Min frände Ulf var för mig mer än en bror. Jag sörjer över att jag inte kan göra mera än detta. Men det lovar jag er, att jag skall rista dem så vackra som det är mig möjligt. Nu far jag hem till hustru och barn. När jag kommit i ordning återvänder jag hit och börjar arbetet. Redan ser jag framför mig hur jag vill utföra ristningen.

Scen VII

Utomhus på Skålhamra. Gyrid, Holmdis, sönerna, Torbjörn Skald, Gunnar, Ulf i Borresta, hans söner, Gudlög.

Gyrid: Alla har ni sett de stenar som Gunnar huggit i Bällsta och dem, som Ulf huggit här i Skålhamra. Stenarna, staven och tingsplatsen är stolta äreminnen över en stor och god man, make och fader. Ni har läst vad jag bad Gunnar rista in på den vita stenen i Bällsta: ”Även Gyrid älskade sin make, därför i ett sorgekväde skall han besjungas.” Nu hälsar jag dig Torbjörn Skald: Välkommen. Låt oss nu höra det sorgekväde du diktat till min make!

Torbjörn Skald kväder:

Scen VIII

Någon tid senare. Även Ulfkel och Holmdis är troligen döda, kanske även flera av Skålhamrafamiljen.

Tingsplatsen vid Bällsta.

Jarlabanke, Kättilö, Ingefast. Husfolk.

Jarlabanke: Nu är jag den mäktigaste mannen i hela hundaret. Ensam äger jag hela Täby, ja, väl kan jag säga att hela detta hundare är mitt. Icke anstår det då mig att hålla ting på Skålhamrasläktens tingstad. Att bryta dessa minnesmärken och göra om platsen till en tingstad för mig vore oädelt och olycksbringande. Låt skogen erövra den gamla tingsstaden! Själv bygger jag mig en ny tingstad norr om fjärden. På stenar skall det med runor ristas att jag röjt väg och gjort bro och tingstad. Också en kyrka skall jag väl bli man att göra om Gud så vill.

Låt oss kalla folk att göara tingstaden klar till hösttinget! Sänd bud till runmästaren Fot att Jarlabanke, Ingefasts och Joruns son i Täby, har mycket arbete åt honom och kan betala brak!

Låt oss gå.