Anita lärde sig leva med fibromyalgi

Lokaltidningen

Vecka 46

_______________________________________________________________________________

Lokaltidningens hälsobilaga

______________________________________________________________________________

Hemmets Veckotidning

Nr 15, 2000

En liten glädje- och tacksamhetsbok blev nyckeln till ett gott liv för Anita Wahlgren, 60, som på grund av sin fibromyalgi plågas av ständig värk. I den skriver hon in minst fem bra saker att glädja sig åt varje dag. Det kan vara att solen skiner eller att hon fått sova hela natten.  

- Det är lätt att bli dyster till sinnes av ständig värk, säger Anita. Man måste ta vara på livets små guldkorn för att inte gå under. Och varje dag innehåller något att vara lycklig över. Det har jag lärt mig med åren. Man kan till och med vända på det som är trist. Är det är oväder ute, kan man glädja sig åt, att man just den dagen inte behöver tvätta bilen.   

Anita visar sin pyttelilla tvåa som hon fyllt av saker att bli glad av. Hallen präglas av speglar och klassiska målningar med stora, tunga guldramar. Det är arvegods från föräldrahemmet. 

Vardagsrummet, som går i klarblått, har hon avdelat med en bokhylla för att få ett matrum. Här gnistrar kristallkronan över en dignande fruktskål på matbordet. I vardagsrummet har hon sin målarateljé, där hon skapar bilder. Det är stora vackra oljemålningar likaväl trevliga teckningar - kossor på rad och pingviner som åker skidor – i akvarell. Hon målar för nöjes skull och ställer ut en gång om året - tillsammans med 150 andra amatörkonstnärer under en intensiv helg i Täby centrum. Det är de bästa dagarna på hela året, säger hon.

I sovrummet finns plats för humor. Över sängen, som för övrigt är försedd med en mindre sänghimmel i guld, vakar de fyra tenorerna – mästersångarna som tröstar och inspirerar henne med sin musik från bandspelaren.

- De kryddar min vardag med livslust, säger Anita där hon sitter mitt i sängen. Till höger hänger ett fotografi av barnbarnet Billy, 8, och till vänster hänger några slipsar med uppgift att ge en känsla av manlig närvaro. Här och där sitter bilder på Maurizio, kärestan sedan många år, som hon fortfarande träffar med viss regelbundenhet. Han är italiensk diplomat för tillfället stationerad i Trieste.

- Badrummet är mitt allra härligaste rum, säger Anita och gläntar på dörren. Där står badkaret omgivet av gröna växter och ett silverfärgat duschdraperi. På väggen hänger fotografier av nära och kära och på Anita från åren som fotomodell. Här står pigtittaren på sin byrå med en gammeldags tvättservis av porslin. 

Varje sak har sin historia och personliga betydelse för Anita.

- Det finns inget härligare än att krypa ner i ett härligt skumbad, säger hon. Värmen är välgörande för både kropp som själ. Jag sitter här och filosoferar eller läser en god bok medan vattnet kallnar. Ibland unnar jag mig en snus eller ett glas champagne på också. Det är skönt att vara lite tokig.

Anita är född och uppvuxen i Göteborg vilket förklarar hennes fascination för hav och karga klippor som så ofta går igen i hennes målningar. Pappan hade speceriaffär med bageri och hon var enda barnet. I tonåren var hon en hejare på maskinskrivning och stenografi, så hon blev fakturaskriverska på kontor, gjorde karriär och blev sekreterare åt försäljningschefen.

Anita var bara 19 år gammal, när hon träffade sin blivande man. De gifte sig 1962 och flyttade till Täby strax norr om Stockholm. Kassan var skral, så hon målade själv alla tavlor till det gemensamma hemmet. Det var så det började, konstintresset. Några år senare föddes Anna-Karin.

- Vi var väldigt förälskade och hjälptes åt med allt. Så småningom trängde vardagen på med jäkt och stress. Min man reste mycket, så allt ansvar föll på mig. Jag tyckte till sist att jag hade fastnat i ett ekorrhjul. Det slutade med att jag hoppade av sekreterarjobbet och började plugga.

Anita läste till barnskötare och blev dagisfröken. På fritiden läste hon engelska och företagsekonomi eftersom maken ville starta eget och hon skulle hjälpa till med det administrativa. Då kom skilsmässan.

- Så här efteråt undrar jag faktiskt vad som hände. Vi hade varit gifta i 22 år, när vi plötsligt skulle skiljas! Det var absolut ingenting jag ville. Men så blev det. Anna-Karin var 16 år då. Det var inte lätt för henne heller.

Anita tycker att hon gick omkring som i ett chocktillstånd i flera år och tror att just det utlöste sjukdomen.

- Jag visste att jag måste skaffa mig en egen identitet och skapa mig en ny plattform i livet. Men hur gör man? Vännerna sa, att jag skulle rycka upp sig och gå ut på krogen. Men det var inte min grej att sitta och vänta på att bli uppraggad. Så jag började sjunga i kör men tvingades sluta på grund av sjukdomen. Jag klarade inte av att stå stilla. Ibland blir jag så yr, att jag faller omkull. 

Anita menar, att hon var trasig ända in i själen. Det tog säkert fem år att komma tillbaka till livet.

- En viktig markering var, att jag tog tillbaka mitt flicknamn.

Det var på en semesterresa till dåvarande Jugoslavien som Anita träffade Maurizio. De möttes på en restaurang och han fick henne att känna sig attraktiv som kvinna.

- Vi har hållit kontakten genom åren, så det har blivit många resor till Rom, Wien och varhelst han har varit stationerad genom åren.

Mer än så lär det inte bli. Men det räcker, menar Anita. Hon känner sig inte ensam, har någon att längta efter och han skriver, att han längtar efter henne. 

- När jag får ont, isolerar jag mig faktiskt, säger hon. Då tycker jag synd om mig själv och gråter. Jag går här och vankar, brygger en kopp kaffe och röker en cigarett vid köksfläkten. Då känns det skönt att jag inte stör någon. Jag kan vara mig själv, bita ihop i min ensamhet och tänka, att om fem minuter är det säkert bättre.

Sjukdomen smög sig på i mitten av 80-talet i form av molande värk i hela kroppen och en närmast obeskrivlig trötthet. Ibland var det ett ben som värkte och ibland en höft eller en arm. Anita tror att sjukdomen då hade legat latent i minst tio år. Hela 70-talet gick hon omkring med influensaliknande värk i muskler och leder.

- Skilsmässan utlöste sjukdomen, men fibromyalgi är ingen psykisk åkomma. Den bryter ut när man är allmänt nedgången och påminner om reumatisk värk. Det känns ungefär som om man går på glödande kol.

Anitas husläkare tog prover och uteslöt andra sjukdomar, innan han gav henne diagnosen fibromyalgi.

- Jag alla möjliga behandlingar hos olika experter men ingenting hjälpte. Till slut gick jag med kryckor och för fem år sedan blev jag sjukpensionerad.

Sedan dess har Anita på heltid ägnat sig åt att försöka må bra, främst genom positivt tänkande. Det är därför hon samlar lyckostunder och guldkorn i tillvaron, skräddarsyr sitt liv och försöker bortse från det som är trist. Allt för att inte fastna i självömkan och bitterhet.

- De jämna plågorna som sticker från tårna till nacken, kan man lära sig stå ut med. De ojämna plågorna är värre. Plötsligt en dag kan man ha fruktansvärt ont i en fot eller i käken. Man kan inte att sova och blir snabbt uttröttad. Då händer det, att jag unnar mig en sömntablett, så att jag kan slumrar in vid fyratiden på morgonen. Man vill ju ha goda dagar, fast man inte har ett arbete att gå till.

Monica Antonsson

_________________________________________________________________________________