Barbro och Sven på Stora Benhamra

Stora Benhamra, foto ur boken Matnytta och ögonfägnad.
Året på Stora Benhamra av Åsa Swanberg

Lokaltidningens

Bo-bilaga 1995

De renoverade i tio år

- Tänk så många brädor Barbro har skurat och därmed lyckats rädda, säger Sven Eketorp, 83, som med sin livskamrat gjorde det ”omöjliga” och rustade Stora Benhamra gård i Brottby.

- Jag kan knappt fatta att vi rodde projektet i land, säger Barbro Eketorp, 78.

Barbro Eketorp
Foto: Monica Antonsson

Det var som om Stora Benhamra bara stod och väntade på

Barbro och Sven när de en dag i augusti 1965 råkade komma förbi. De hade lånat en bil för att fara ut på landet och styrde kosan norrut längs Norrtäljevägen utan att ha något bestämt mål.

I höjd med Brottby var det dags att tanka, så de svängde av från motorvägen. Därefter tog de vägen mot vada vars kyrka med minnesmärken var värda ett besök.

- Vi skymtade några stora trädkronor i fjärran och bestämde oss för att titta närmare på träden. 

Vi hamnade på Stora Benhamra, en svårt förfallen kungsgård byggd i mitten av 1700-talet men med anor som tangerar vikingatiden. 

Från Ulf Jarl i början av 1100-talet till Eketorps idag, via framför allt en rad starka kvinnor som Gunilla Bese och Johan III:s gemål drottning Gunilla Bielke.

Kungens älskarinna

Ska sanningen fram så bjuder Stora Benhamra på en historia värdig vilken såpopera som helst. Här bodde exempelvis Margareta Slots, som var Gustaf II Adolfs älskarinna. Deras son, Gustav Gustavsson av Wasaborg, växte upp här och såg bland annat sin mor bli anklagad för mordet på en fogdeskrivare. Hon gick emellertid fri, tack vare kungen.

Historiens vingslag

Kanske var det historiens mäktiga vingslag som tilltalade Barbro och Sven vid första mötet. Gården som hade förfallit och byggts upp igen flera gånger genom århundradena liknade mest ett ruckel.

Det var fem centimeter mellan stockarna i vissa av väggarna, säger Sven. Det hade bara behövts en liten kick, så hade de ramlat omkull. Hästar betade över hela gårdsplanen. De knallade omkring hur som helst – till och med på verandan.

Barbro och sven blev begeistrade i Stora Benhamra. De följande månaderna åkte de därför hit ut så fort de fick chansen.

- Vi klev runt bland – och ibland rakt igenom – de ruttnande golvplankorna och försökte föreställa oss hur det skulle kunna se ut efter en renovering, säger Barbro. Vi kunde förstås ingenting om byggnadsteknik, men var beredda att lära oss efterhand. Allt behöver dessutom inte vara så perfekt.   

Köpte billigt

Hästar betade överallt, foto ur boken Matnytta och ögonfägnad.
Året på Stora Benhamra av Åsa Swanberg

Efter ett drygt halvår tog Sven kontakt med ägaren Domänverket och bjöd 5000 kronor för gården. ”Det räcker med 3000”, sa Domänverket och saken var klar. Renovering var dock en förutsättning för köpet av den kulturminnesmärkta gården.

Barbro och Sven gav sig genast i kast med uppgiften under mottot ”allting går”. Problem som uppstod löste de efterhand och efter några månader flyttade de hit.

- Vi trängdes med möss och råttor i några av de mins skadade rummen, säger Barbro som tycker att hon i sin egenskap av byggmästare gick omkring i blåställ i åtminstone tio år. Sven hade sitt jobb som professor i metallurgi på Tekniska högskolan att tänka på. Han fick därför nöja sig med att vara hantlangare från fredag kväll till måndag morgon.

Direkt på marken

Stora Benhamra, foto ur boken Matnytta och ögonfägnad.
Året på Stora Benhamra av Åsa Swanberg

Första sommaren gick åt till att röja och riva.

Halva släkten engagerades för fem kronor i timman och god förplägnad.

 - Vi började med södra flygeln som är det minsta av husen. Det visade sig att golven låg direkt på marken. Vi var tvungna att slå en vajer genom huset och fästa en planka på utsidan för att det över huvud taget skulle hålla ihop, innan vi lyfte upp det med en domkraft. Vi gjöt betongplintar under jorden, bytte ut de mest skadade stockarna och gjorde en gammaldags torpargrund som vi sänkte ner huset på. Först grunden och därefter ett tätt tak – sådan var arbetsgången. Allt tegel, plankor, panel och murar i såväl golv som tak och andra detaljer plockades isär för att rengöras och användas igen. Barbro skrapade både fint virke och sämre sortens uthusdito med stålborste. Hon skurade rent och lät torka, putsade för hand och satte på plats igen. Nytt virke fick de tag i lite varstans. Vid ett tillfälle fick de tillstånd att fälla 18 av Domänverkets stora ekar ute på Bogesundslandet.

Jobbade i tio år

Boken Matnytta och ögonfägnad.
Året på Stora Benhamra
Av Åsa Swanberg

Det gällde att dra ut spikar och räta ut dem. Det gällde att luta av dörrar och måla om på nytt. Det gällde att göra husen täta och isolera med 20 cm mineralull. Barbro lärde sig till och med att på gammalt vis klerputsa de vackra spishällarna likaväl som ho målade väggarna med hemblandad äggtempera. Färg på 120 ägg var nämligen både billigare och vackrare än köpte färg.

I tio år hela år höll Barbro och Sven på innan de tre tvåvåningshusen på totalt 410 kvadratmeter bostadsyta var klara till en kostnad på totalt 287 000 kronor, det egna arbetet oräknat.

Än i dag är Sven och Barbro nöjda med bedriften Stora Benhamra.

- Jag njuter av att sitta här om kvällarna och titta på de vackra takbjälkarna, säger Sven.

Monica Antonsson 

Lokaltidningen

Vecka 23, 1995

Efter 23 resor till Gambia - Nu har Barbro gjort sitt…

Efter 23 resor till Gambia har Barbro Eketorp kommit hem till Stora Benhamra i avsikt att aldrig mer återvända.

På eget initiativ har hon drivit ett unikt Gambiaprojekt som givit kvinnor i sju byar 185 ändamålsenliga spisar och kök.

- Nu får andra ta vid, säger hon. Nu har jag gjort mitt.

Sven och Barbro Eketorp 1995
Foto: Monica Antonsson

Det började med en bok om människans sätt att hantera jorden. Barbro läste den 1977 och blev så tagen att hon gick med i ”Framtiden i våra händer” och blev kontaktman för Norrort. Femtio personer kom till första mötet och den nybildade föreningen var snart igång med att bygga skolor i Gambia.

- Jag ville se behoven med egna ögon så året därpå for vi dit min dotter Ulla och jag. Gambia är ungefär lika stort som Skåne fast långt och smalt. Det är otroligt fattigt. Folk har varken kläder eller skolmaterial. Och här lever vi i överflöd!

Barbro och norrortsgruppen gick stenhårt in för att bygga skolor i Gambia. Barbro blev snabbt en slags inspektör eller spindel i projektet som till dags dator resulterat i 48 skolor. Långa perioder bodde hon i lerhydda och gick miltals till fot mellan byarna. Det stod inte länge på förrän maken Sven var engagerad.

- Det händer alltid mycket kring Barbro, säger han. Det är jobbigt men roligt. Jag brukar säga att hon jobbar en halvmeter under gräsrotsnivå. Gambierna kallar henne Babbrå och mig Mister Babbrå. De skrattar gott när vi blandar ihop de afrikanska språken och försöker göra oss förstådda.

Skolköksspis

I mitten av 80-talet tog Sida över 80 procent av kostnaderna. Skolorna blev följaktligen allt finare men köken, som byggdes vid sidan om, var enkla plåtskjul utan ventilation tills Sven fick en vänlig men bestämd order att följa med och konstruera en enkel skolköksspis.

- De hade upp till sex stora eldar med jättelika grytor över i skjulen. Röken blev kvar där inne och kvinnorna kom ut med röda ögon. De hostade och undrade varför de ständigt hade huvudvärk.

Det är kvinnorna som har det sämst i det ojämlika Gambia. De har ofta bara några stenar kring elden och en vinglig gryta att laga mat i. Barnen snubblar på stockar som sticker ut ur elden varpå grytan välter och ungarna skadas eller omkommer.

Stod inte ut

- Jag stod inte ut med att se det där utan började fundera på en spiskonstruktion som skulle kunna formas efter varje familjs specifika grytor. Alla har nämligen två grytor, en för riset och en för såsen.

Barbros funderingar resulterade i en murad tegelspis med plats för två nedsänkta grytor, rökgång och skorsten. Som skydd för väder och vind krävdes tre väggar och tak.

- Vi fick börja med att starta tegelbruk, säger Barbro som lärde gambierna att själva bränna sitt tegel. Plötsligt blev både byhövdingar och andra karlar intresserade. I delegationer kom de och bad Barbro hjälpa till i deras by.

Egen lerhydda

Att ordna spisar och kök åt gambiska kvinnor blev Barbros eget projekt. I tre år hade de en egen lerhydda med grästak i byn Abuku och arbetade därifrån under torrsäsongerna.

- Den var sex meter i diameter, säger Sven. Det var underbart att bo där. Vi hade till och med badrum – en hink vatten och en skopa.

Oavlönade Barbro ordnade så att Sida ställde upp med pengar till spisprojektet. Det fungerade flera år tills en expert slutligen dömde ut tegel som byggmaterial. Då gick luften liksom ur.

Fördummade

Det var en socialantropolog som bodde hos mig i hyddan, säger Barbro bittert. Hon lyckades fördumma hela projektet på bara fem dagar så att Sida backade ur.

Vänner och bekanta ställde upp med penninggåvor. Dessutom belånade Barbro och Sven sitt älskade Benhamra för att kunna fullfölja vad de lovat kvinnorna.

- Allt är inte pengar, säger Barbro. Vi kunde inte göra dem besvikna.

Sedan var det stopp. Målet har hela tiden varit att byarna ska göra jobbet själva. På sex år har vi byggt 185 spisar och kök i sju byar. Vi har utbildat minst 20 murare och gambierna har lärt sig göra tegel. Jag lämnar efter mig en lättfattlig skriftlig instruktion. Resten får de göra själva. Vi har i alla fall åstadkommit en hel del.

Kämpar hemma

Tro för all del inte att Barbro Eketorp har tappat sin kampanda. Icke! På hemmaplan har hon ställt sig i spetsen för en grupp kvinnor som kräver små ålderdomshem till kommunens alla socknar. Men det är förstås en helt annan historia.

Monica Antonsson

Barbro gav mig en kopia av sin rapport efter avslutat projekt. 

Den lyder:

Rapport i maj 1995

Sista delen av projektet SPISAR & KÖK I GAMBIA genomförs nu och beräknas vara klart före regnperioden dvs under maj och juni. 36 spisar och skorstenar är murade och vad som nu återstår är bybornas eget arbete med köksbygget samt betalda snickares takläggning av köken.

Målet är uppnått när de gjort jobbet själva, vilket har tagit fem torrsäsonger att komma fram till. Tegelbruket har man försökt sig på att driva som kooperativ med ganska bra resultat. Komplikationer reder de upp själva om de måste. En onödig försening gjorde att en supervisor måste anställas eftersom kökstaken måste på före regnen. Han gör även en sista översyn av samtliga spisar i alla byarna, lär familjerna enkel reparation (för sista gången) och ser till att alla får reservtegel.

Min assistent under flera år, en ung kvinna, fortsätter till årets slut att träna kokerskorna i att elda rätt och ekonomiskt. Samt hygien i köket – hur ska de ha kunnat lära sig det förut i sanden full av getlort? Hon ska även se till att byarnas STOVE COMMITTEES fungerar.

Byar där spisar & kök byggts under 8 år, antal

Utställningen i Sotokoi 2

Suma Kunda/Besending 16

Tanene/Kangiramba 14

Sotokoi 80

Amdalie 12

Faraba Sutu 48 (12 st 1991)

Runtom i landet ca 13

Summa 185 spisar och kök

Av de årliga rapportrna framgår hur projektet successivt förenklats och förbilligats. Men fortfarande är den usla takplåten (japansk 0.11 mm) dyrast. Idag 375 Dalasis, nära hälften av kostnaden per kök. Men utomhuskök utan tak i tropiskt klimat är inte seriöst bistånd, snarare hjärtlöst.

PRISEXEMPEL

Ett överdimensionerat tegelbruk med cementrör, tak och halv-väggar av plåt samt orimlig inkörningsperiod kostade många tiotusenlappar. Idag sätter man upp ett rymligt palmbladsskjul – bybornas bidrag – där tegel produceras även under inkörningsperioden under kunnig ledare – om än i långsammare takt under en kort period. Det som kostar är endast verktygen där skottkärran är dyrast 4 säckar cement går åt till plattformen där leran trampas för fot.

TORRSÄSONG FÖR MÄNNEN

Säsongtegelbruk är idealiskt. I byar där man lever på sitt jordbruk ska helt inte året-runt-jobb skapas för männen; kvinnorna får då själva sköta farmen. Förutom att männen sysselsätts under torrperioden, skapas två nya yrken: tegelbruksarbetare och tegelmurare, 1 förman och 4 arbetare per tegelbruk har visat sig idealiskt, det blir inte effektivt med flera. Någon avsättning för teglet utanför byn med omnejd kan man inte räkna med idag. Utanför ”ox-transport-radien” är det enklast och billigast att sätta upp ett nytt tegelbruk – eller flera.

HELLRE FLERA SMÅ

I en by med 1000 familjer tex är fyra säsongstegelbruk, att i varje hörn av byn, lagom. Då kan varje familj förses med spistegel inom 2 eller 3 säsonger. Upprustning efter regnperioden betyder nya palmblad, endast. Själva ugnen, där teglet bränns, består av – tegel.

NO PROBLEM, som man säger i Gambia.

KÖKET

No problem. Det är byggt av deras vanliga byggnadsmaterial, lerblock som alla kan göra själva. Även avställningsborden längs bakväggen på var sida om spisen är numera av ”mud blocks” liksom sittbänkarna på den taktäckta verandan. Köket byggdes helt öppet av ekonomiska skäl: varenda liten karmträbit kostar, om det ska hålla, liksom den extra dörrplåten.

Man börjar nu av eget initiativ att bygga in köken (150 extra mud blocks) och sätter lås på dörren. Det bekostar man själv.

TALA OM FÖRDOMAR

”Tegel, det slukar ju all värme så det blir ingen över till grytorna”, sa experten bland annat och SIDA drog in biståndspengarna från januari 1992. Annars har vita män varit mest kritiska; tegelspisar med skorsten är ju inget tekniskt problem nämligen, bara praktiskt. Trava tegel på hållbaraste sätt så att röken går ut där den ska. Men världen är full av så kallade ”improved stoves” samt litteratur om sådana där få har skorsten eller ett kök värt namnet. Experter börjar med att väga vedpinnar och vetenskapligt beräkna åtgången. Jag envisas med att tro att kvinnorna så småningom kommer att uppskatta att de inte behöver hämta så mycket ved. Bland övriga fördelar.

VILKA UPPSKATTAR SPISEN I GAMBIA

Både kvinnor och män. Männen prioriterar lite olika, först och främst kanske att ”nu behöver vi inte alltid vara ängsliga för de stora bybränderna. Nu kan vi förbjuda öppna eldar så snart det blåser – alla kan laga mat ändå.” Fördelarna för kvinnor och barn är otaliga och uppenbara.

Delegationer av män har kommit och tackat. Nu senast i april samlade själve Chiefen för Western District traktens alla byhövdingar mfl betydande män, över 60 personer (vi var två kvinnor) för att förhöra sig om möjligheterna att få bistånd till spisprojekt i sina byar.

Rådet till dem var att själva skaffa en biståndsorganisation. Det lär finnas 127 dylika i Gambia. Manualen SAFE BRICK STOVES; AN AID PROJECT FOR DEVELOPING COUNTRIES anpassad för Gambia, delades ut.

FÅR PROJEKTET EN FORTSÄTTNING?

Manualen kommer att justeras för afrikanskt bruk. Den innehåller även tegeltillverkning. Min avsikt är att per brev erbjuda manualen till välkända kvinnoorganisationer i engelsktalande länder i Afrika mot att de uppger adressen till sin biståndsorganisation: båda får i så fall manualen.

(En professionell amerikansk reklamfirma har gjort layouten och justerat engelskan)

SVENSKT BISTRÅND, ÄR DET BRA?

På det finns naturligtvis inget entydigt svar. Men så mycket har jag lärt mig under nära 3 år i Gambia (23 resor under 17 år) att jag vågar påstå att bistånd från första stund ska vara avsett att tas över och drivas till 100% av folket självt. Allt annat är värdelöst i det långa loppet.

Vår standard (övertjusiga biståndsbilar tex) och vår penning-”kultur” (dålig kontroll i u-land) är direkt förödande för moralen. SIDA:s extravaganser i olika former är inte acceptabla ens i biståndsarbetarnas ögon.

Min önskedröm är en härskara av ärrade biståndsarbetare, omskolade till lärare i bokföringens abc och till kontrollanter och revisorer. Låt oss hoppas på nya SIDA!

Barbros hjärta klappade även för de äldre här hemma.

Om det skrev hon en krönika i Vallentuna Steget den 31 maj 1995

Hur vill vi ha det på gamla dar, egentligen?

Av Barbro Eketorp

Det krävs ett bättre samarbete mellan kommunen och de äldre, menar Barbro Eketorp i veckans krönika och pekar på att ett fortsatt boende i sin hemmiljö, där besök från vänner och anhöriga kan ske, är den bästa formen av äldreomsorg.

Många ord och uttryck har skapats för oss äldre. Vi ska ges ”en värdig ålderdom” alternativt ”tas omhand”. Vi är gamlingar, åldringar, uttjänta – nåja, det senare säjer man väl inte högt förstås.

Ordet åldringsvård brukas i ny och nedan – som om alla behöver v å r d! Äldreomsorg däremot är ett fin och vackert ord, som kanske håller på att tränga igenom. Allt tungt ansvar som lasts på anhöriga nu när det dras in på sjukvården, har detta fått något trevligt ord?

När började den verkligen stora begreppsförvirringen egentligen, då allt skulle bli s e r v i c e h u s?

När så alla (plötsligt) blev för gamla för att klara sig själva i sina fina lägenheter eller själva kunna ta sig till den gemensamma matsalen och få se lite folk, då blev det kris. Ett slag blev lösningen matlåda till lägenheten alltmedan personalen minskade – en fruktansvärd ”omsorg” faktiskt. Med bävan frågar man sig:

Finns problemet kvar?

Den stora skandalen är väl ändå påhittet att för att statligt byggnads- och ombyggnadslån ska beviljas i äldreomsorgen krävs att fullständigt kök byggs till varje åldring. Och det lär gälla än idag. Men det är ganska tyst om de där pinsamma köken.

Jag besökte i höstas ett alldeles nytt ålderdomshem – ja, det kallades så! – med 8 grupper om 8 åldringar, alla med eget kök med kyl, frys, diskbänk, skåp och lådor. 64 oanvända kök alltså för alla som bodde på hemmet var skröpliga. Otänkbart att någon skulle hitta rätt knapp eller kran, sa personalen. ”Men det är ju trevligt för de anhöriga ifall dom vill koka kaffe”. Dyrt kaffe må man säga. I socialsvängen i Stockholm säger man däremot: ”Glöm bort det där med servicehus! Alla byggs om till ålderdomshem.” Med eller utan kök till var och en, frågar man sig?

Så länge man kan sköta sitt kök bor man väl hemma! Det är väl när man tröttnat på allt hushållsarbete och kanske känner sig ensam som man vill få vanlig hederlig ålderdomshems-service.

Men därmed inte sagt att man vill avväpnas alla möjligheter att få syssla med det man vant sig vid de senaste 60 åren. Baka en kaka, sitta i köket och skala lök och rensa lingon och för gubbarna lite lagom utomhuspyssel också. Bor man på landet ska man väl kunna få sätta ner 10 potatisar antingen man är gubbe eller gumma.

Att få bo kvar i den trakt där man känner sig hemma och där ens släkt och gamla vänner också känner sig hemma, det är lyckan. Så enkelt är det.

En klok föreståndarinna på ett ålderdomshem sa en gång:

- INGEN TERAPI I VÄRLDEN GÅR UPP MOT ATT FÅ BESÖK –

Unga människor och medelålders människor är olika, det är accepterat. Men när vi blir gamla, då ska vi plötsligt passa in och passa ihop allesammans.

Det är ont om valmöjligheter på en del håll. Men den allra största myten är nog ändå att alla vill bo hemma till sin död.

En sak har vi gemensamt: ingen vet vad som kan hända en nästa vecka. Visst bör vi planera för ålderdomen, men det är inte så enkelt när det inte finns några alternativ för friska åldringar. I Vallentuna kommun finns det ingenting över huvud taget utanför tätorten utom hemtjänsten.

Det är välkänt nu för tiden att om man ska flytta hemifrån ska det helst ske innan man blir för gammal.

Annars är det risk för total förvirring, det finns det massor av exempel på. Att flytta på gamla dar är ju alltid en stor påfrestning, långt mer om det inte är frivilligt eller till annan ort.

En omhuldad myt är att man så gärna vill ligga ensam hemma när man är sjuk. Det kan betyda att inte ta sig ur sängen, ligga och titta på tre väggar och ett tak och hoppas att man inte kissar på sig innan hemtjänsten kommer. Men om alternativet är en stor institution långt bort, då kanske man väljer detta trots allt.

Både läkare och hemtjänst mår mycket illa av att behöva lämna en gammal sjuk människa ensam.

Detta är ingen bra lösning, kära myndigheter! Låt oss samarbeta! Vi är ganska många som tror att ni kanske missbedömer oss. Pröva oss!

___________________________________________________________________________

Lokaltidningen

Nr 37, 1994

_____________________________________________________________________________

Eketorp, Barbro 
Personnummer: 19210618-1007

Född: 18/6 1921 i Dalby (Värmlands län, Värmland).
Änka (22/5 2004)
Folkbokförd i Össeby, Vallentuna kn (Stockholms län, Uppland).
Död 9/9 2006.
Då bosatt på adress: Idunvägen 4, Falun

Eketorp, Sven Gustav Harald

Personnummer 19161010-3911

Född 10/10 1916 i Danderyd (Stockholms län, Uppland)
Gift man (10/1 1962)

Bosatt: Vada, St Benhamra,186 97 Brottby

Död 22/5 2004.

Då folkbokförd i Vada, Vallentuna kn (Stockholms län, Uppland).