Kalle Andersson i Artinge, född 1925, kunde som få berätta om gångna tider, om statarnas liv och drängarnas umbäranden. Han tog ofta kontakt med mig som lokalreporter och försåg mig med lämpligt material, när han ville berätta något. Det var mer eller mindre hans jobb också på ålderns höst, att locka folk till Skansen. Där återupplevde han torparlivet inför publik. Där plöjde han fåror i jorden, slog med lie och skjutsade barn på hölass efter häst. Han var, som han sa, ett livs levande museiföremål.
(Det går dessvärre inte alltid att redigera som man vill eller förse bilderna med texter.
Blogger har tyvärr sina brister.)
 |
| Karl Erik Andersson i Artinge 1995 Foto: Monica Antonsson |
Lokaltidningen Nyheter
Nr 43, 1995 Han föddes som statarbarn i mitten av 1920-talet.
Idag är han torpare i Markim och ett livs levande museiföremål på Skansen.
Den 24 oktober, 50 år efter statarsystemets avskaffande, kör Karl-Erik Andersson ett sista statarlass med häst och vagn genom Stockholm.
 |
Gärdesgården av björk avskiljer rabatterna där höstastern lyster blå i solen. En vissnad midsommarstång minner om varmare dagar då familjen var samlad och glädjen stod högt i tak.
Katterna, som lojt sträcker ut sig på varsin fårskinnsfäll, heter Ian och Bert efter väl kända förebilder.
En till åren kommen ridhäst promenerar omkring i hagen nedanför tillsammans med svarta får som går på bete. I en damm intill plaskar några stiliga kyskänder som Karl-Erik helst vill bli av med för att de förökar sig så fort.
Kalle på yttertrappen med en av sina katter.
Foto: Monica Antonsson
- De äldre drängarna gick in för att plåga livet ur mig. Men jag hade fördrängen på min sida och fick förmånen att få sela på i förväg om morgnarna så att jag skulle kunna hänga med. Rättaren väckte mig i god tid innan vällingklockan ringde för de andra.
Det var inspektorn som bestämde vilket jobb som skulle utföras. Sedan stod han på gårdsplanen och såg till att allt blev gjort. Grosshandlaren Emil Lindstedt var sträng och militärisk så det var ingen idé att sticka upp.
- De var som kungar på den tiden och statarna var lite livegna. Varje gång man mötte grosshandlaren skulle mössan av om det så blev tio gånger om dagen.
Karl-Eriks pappa var hård men rättvis och hemma i stugan var det han som var kung. Det var till honom de rykande heta karotterna med torftig middagsmat ställdes fram och det var han som försåg sig först. Sedan var det barnens tur medan mamma åt vid spisen. Pappa var stolt också och vägrade ta emot fattigvårdens skor till barnen.
När barnen skulle bada i stora zinkbaljan värmde mamman vatten på vedspisen. Hon skrubbade sina sju småttingar och lade dem att sova. Kökssoffan rymde de fyra yngsta om de låg skavfötters.
- Folk var väldigt blyga på den tiden. När vi barn hade gått till sängs kunde vi höra hur mamma kröp ner i zinkbaljan och när hon var klar var det pappas tur. De visade sig aldrig nakna för varandra. Det är märkligt hur folk kunde få så många barn på den tiden. Statarsystemet upphörde 1945 och i god tid byggde familjen en villa i Enebyberg. Karl-Erik tog alla jobb han kunde få medan pappan, som var hovslagare, tog sig an hästarna på Hägerneholm.
Karl-Erik köpte Artinge gård i Markim med sin första fru för 37 000 kronor 1952. Han var i sina bästa år då, säger han, körde timmer i skogen och brukade jorden som den strävsamma torpare han var.
- En gång i veckan körde jag ägg och rödbetor med häst och vagn ner till föreståndare Näslund på Konsum i Vallentuna. Det tog nästan hela dagen.
Karl-Erik gifte så småningom om sig med Kerstin och fick döttrarna Lena, Ann-Charlotte och Camilla som för länge sedan flyttat – och så minstingen Sara förstås, som ännu bor kvar hemma på gården.
Det var tack vare Kerstin som Karl-Erik för några år sedan blev turistattraktion på Skansen. Hon är en duktig hemslöjdare och aktiv i byalaget. När Skansen behövde en riktig hästkarl visste hon precis vem som lämpade sig bäst. Karl-Erik blev bonde på Älvrosgården från Härjedalen några veckor med uppgift att hugga ved inför publik.
- jag trodde inte mina ögon! Alla japaner ville pröva yxan medan kamerorna knäppte.
Och så har det fortsatt. Karl-Erik har just avverkat sin andra sommar som hästkarl på Skansen där han till och med ridit in en tjur! Varje dag har han kört mat till djuren och tömt sopsäckar medan turisterna fotograferat eller åkt med på kuskbocken.
När det medhavda fodret var slut fyllde skogsbolagen på med mer – på skogshuggarnas bekostnad. Gubbarna jobbade på ackord och arbetsdagen varade ofta från sju på morgonen till sju på kvällen.
- Skogshuggarna åt amerikanskt fläsk som bestod av fett och salt och levererades i trälådor. Dessutom hade de sluring och kolbullar som de gjorde själva. De bestod av fläskflott, rågmjöl, kornmjöl och vatten som de blandade ihop. Det var bra att jobba på. Skogshuggarna förbrände många kalorier.
I mitten av 1800-talet högg gubbarna med yxa. Det förbjöds 1856 till förmån för timmersågen från Amerika som krävde två mans arbetsinsats. Strax före sekelskiftet kom den så kallade ensvansen som skogshuggaren kunde klara själv.
- På 1920-talet hade de 4,5 öre kubikfoten, säger Kalle. De fick hugga mycket för tre kronor på den tiden. När skogshuggarna for hem igen fick de 613 kronor för tre man att dela på. Men först skulle hästfodret betalas.
Skogskojan värmdes upp med en eldpall – en fyrkantig eldstad – i kojans mitt. Runt den låg gubbarna skavfötters inlindade i fällar och sov.
Sov påklädda
- De var fullt påklädda i sina vadmalskläder, säger Kalle. Det var inte tal om att klä av sig och inte att tvätta sig heller för den delen. De gned möjligen av sig i ansiktet med lite snö.
Toaletten var en stång ute bland träden. Dit fick gubbarna skubba även när det var 30 grader kallt.
- Så snart de hade en tillräckligt stor dynghög, satte de mäsk på råg, socker och jäst. Sedan brände de brännvin med hjälp av ett handfat och en hink. De kunde inte rena spriten så det blev mycket finkel i drickan som satte fart på magarna. Då var det inte roligt att springa ut till ribban. Toapapper var inte att tänka på. De fick nöja sig med mossa.
- Det var inte så att de söp, säger Kalle. Det kunde väl bli en skvätt varannan lördag.
Fingerkrok
Kalle berättar hur skogshuggarna mätte sina krafter genom fingerkrok och dra pinne samtidigt som någon kunde spela munspel. Söndagarna ägnade de sig åt att fila sågar och skafta om yxor. Kusken hade sina hästar att ta hand om. Kanske fick han sko om någon innan han såg över kälkarna. I vilket fall som helst måste allt vara i trim när måndagsmorgonen grydde.
Skansenpubliken sitter tyst och lyssnar när kalle berättar. Den här dagen har han besökare från såväl Canada som Nya Zeeland och Amerika i skogskojan. Fotograf Anders Gustafsson hjälper honom att översätta.
- I förra veckan körde jag ärtsoppa och brännvin från Soliden och bröd från bagarna till höstmarknaden, säger Kalle. Och ibland körde jag barn mellan stånden. Det var väldigt populärt. Nästa gång dyker jag nog upp som gårdfarihandlare här på Skansen…
Monica Antonsson
Lokaltidningen
Nr 15, 1997
Isbitar som ska hålla hela sommaren
Kalle Andersson i Artinge, som av och till tjänstgör som levande museiföremål på Skansen, sågade häromdagen is på Drevviken vid Sköndal.
Vid sin sida hade han bland andra Sven Erik Jansson från Snottsta.
Kalle Andersson på gården Artinge i Markim i norra Vallentuna lärde sig såga is på Vallentunasjön redan som lilldräng på Hagby gård i Täby, dit hans statarfamilj kom 1938. Numera är konsten att såga is och bevara den frusen hela sommaren närmast bortglömd. Det är bara Kalle och några till som minns. Det är därför han ställer upp och berättar.
- Man sågar isen och läger upp ett isberg som täcks med sågspån. Får man det bara tätt och fint, håller sig isen ända till hösten.
När isen på Drevviken härförleden skulle sågas tog Kalle Andersson hjälp av sin gode vän Sven Erik Jansson på Snottsta gård i Markim.
Sedan 30-talet
- han har varit med och sågat sedan 30-talet, då bönderna gick ihop och tog is på Ekebysjön, säger Kalle. De måste ju ha is för att kyla mjölken med. Och så höll vi på ända in på 1950-talet.
Sjöis användes förr till de isskåp som var kylskåpens föregångare. På gårdarna hissades 50-liters mjölkflaskor ned i stora, kylda vattenkärl över natten. Tidigt på morgonen togs de upp och ställdes ut på mjölkpallen, där mjölkkusken kom och hämtade.
- det hände att bönderna skickade sin motbok med mjölkkusken så att han skulle kunna köpa hem brännvin eller spik från järnaffären åt dem. De stoppade både motbok och pengar i en liten låda under mjölkpappen utan tanke på att något otillbörligt skulle kunna hända. Då fanns inte tjuvar som nu.
De 30 isbitarna från Drevviken, som var och en vägde 150 kg drogs på kälke till en lastbil som sedan körde alltihop till Skansen. Där har Kalle och Sven-Erik sedan dess byggt årets stora isstack vid Skogaholms gård.
- Den är väldigt lyckad i år, säger Kalle som garanterar att isen kommer att ligga kvar ända till september, oktober. Den smälter inte hur varmt det än blir.
- Det gäller att vara noga med täckningen. Är man bara det så isolerar sågspån jättefint.
Monica Antonsson
Fadern var statare
Han föddes i Ed i Upplands Väsby. Fadern var statare, lantarbetare utan egen jord. Lönen bestod av en blygsam kontantersättning och en stat, gratis bostad, eld i spisen, spannmål och mjölk. Som de flesta andra flyttade familjen från gård till gård i oktober, den vecka som också var statarens semester.
- Då skulle gubbarna supa, så pappa började tulla på
litern tidigt på morgonen. Det blev mamma som fick packa bohaget och se till
att vi kom dit det skulle med flyttlasset. En gång fick hon gömma honom i
visthusboden när nye godsägaren kom för att hälsa. ”Han steg av nere i
samhället”, sa hon. ”Han hade ärenden att uträtta och kommer senare.”
 |
Familjen flyttade så många gånger att Karl-Erik hann gå sina dryga fem skolår i åtta skolor. Det är egentligen bara den sista flytten med häst och vagn han minns. Sedan blev det bilar.
Familjen kom till Hagby gård i Täby 1938. Karl-Erik blev lilldräng men avancerade snabbt till kördräng när kriget bröt ut och karlarna kallades in till militärtjänst.- De äldre drängarna gick in för att plåga livet ur mig. Men jag hade fördrängen på min sida och fick förmånen att få sela på i förväg om morgnarna så att jag skulle kunna hänga med. Rättaren väckte mig i god tid innan vällingklockan ringde för de andra.
Det var inspektorn som bestämde vilket jobb som skulle utföras. Sedan stod han på gårdsplanen och såg till att allt blev gjort. Grosshandlaren Emil Lindstedt var sträng och militärisk så det var ingen idé att sticka upp.
- De var som kungar på den tiden och statarna var lite livegna. Varje gång man mötte grosshandlaren skulle mössan av om det så blev tio gånger om dagen.
Karl-Eriks pappa var hård men rättvis och hemma i stugan var det han som var kung. Det var till honom de rykande heta karotterna med torftig middagsmat ställdes fram och det var han som försåg sig först. Sedan var det barnens tur medan mamma åt vid spisen. Pappa var stolt också och vägrade ta emot fattigvårdens skor till barnen.
- Då och då tog pappa trampcykeln och for iväg för att handla. Han kom oftast hem med varsin tvåöres karamellstrut åt oss barn. Vi satt som tända ljus på golvet och väntade på att få dem.
När barnen skulle bada i stora zinkbaljan värmde mamman vatten på vedspisen. Hon skrubbade sina sju småttingar och lade dem att sova. Kökssoffan rymde de fyra yngsta om de låg skavfötters. - Folk var väldigt blyga på den tiden. När vi barn hade gått till sängs kunde vi höra hur mamma kröp ner i zinkbaljan och när hon var klar var det pappas tur. De visade sig aldrig nakna för varandra. Det är märkligt hur folk kunde få så många barn på den tiden. Statarsystemet upphörde 1945 och i god tid byggde familjen en villa i Enebyberg. Karl-Erik tog alla jobb han kunde få medan pappan, som var hovslagare, tog sig an hästarna på Hägerneholm.
Karl-Erik köpte Artinge gård i Markim med sin första fru för 37 000 kronor 1952. Han var i sina bästa år då, säger han, körde timmer i skogen och brukade jorden som den strävsamma torpare han var.
- En gång i veckan körde jag ägg och rödbetor med häst och vagn ner till föreståndare Näslund på Konsum i Vallentuna. Det tog nästan hela dagen.
Karl-Erik gifte så småningom om sig med Kerstin och fick döttrarna Lena, Ann-Charlotte och Camilla som för länge sedan flyttat – och så minstingen Sara förstås, som ännu bor kvar hemma på gården.
 |
| Kalle i Artinge som livs levande museiföremål på Skansen. Foto: Monica Antonsson |
- jag trodde inte mina ögon! Alla japaner ville pröva yxan medan kamerorna knäppte.
Och så har det fortsatt. Karl-Erik har just avverkat sin andra sommar som hästkarl på Skansen där han till och med ridit in en tjur! Varje dag har han kört mat till djuren och tömt sopsäckar medan turisterna fotograferat eller åkt med på kuskbocken.
 |
| Skansen-Kalle från Artinge skjutsar barn på Skansen. Foto: Monica Antonsson |
- Jag brukar stanna en extra stund på Bollnästorget så de hinner med att fotografera, säger han. Det är det roligaste jobb jag någonsin haft. Alla är genomsnälla och chefen Anna-Greta Leijon är toppen. Hon brukar tjoa och heja och be att få åka med.
Den 24 oktober firas 50-årsminnet av att statarsystemet upphörde 1945. Prick klockan 12.00 startar Karl-Erik Andersson sitt statarlass med ungar, bohag och allt vid LO-borgen på Norrabantorget och kör tvärs genom stan längs Vasagatan, Hamngatan och strandvägen till Folkets hus på Skansen. Missa honom inte!
Monica Antonsson
Monica Antonsson
 |
| Skansen-Kalle från Artinge körde stan runt med sitt statarlass. Fotot kom per post. Baksidan såg ut så här: |
 |
| Kerstin och Karl Erik Andersson på revy i Vallentuna Foto: Monica Antonsson |
En gång var jag med om slåtter med Kalle på Skansen. Bilderna har jag och artikeln kommer väl fram så småningom. I en paus i gröngräset anslöt sig dåvarande Skansenchefen Anna-Greta Leijon.
- Hon är alla tiders, sa Kalle. Och det är hon ju...
 |
| Kaffepaus i slåtterbacken på Skansen. Foto: Monica Antonsson |
Lokaltidningen
Nr 41, 1996 (?)
Kalle minns det tunga och hårda arbetet i skogen
Kalle Andersson på gården Artinge i norra Vallentuna är ett livs levande museiföremål.
Just nu sitter han i skogskojan på Skansen och berättar för alla som vill höra på hur det var för skogsarbetarna förr.
Kalle Andersson kan det gamla. Han är son till en statare och var dräng på Hagby gård i Täby i sin ungdom. Då sågade han is i Vallentunasjön och körde häst och vagn till milan vid Fjäturen i Fresta, där de kolade då. I dag gör han samma sak på Skansen. Dessutom hugger han ved och plöjer med oxar när han inte kör barn med häst och vagn.
Inte nådigt
- Det var inte nådigt att vara skogshuggare förr, säger han. Gubbarna åkte upp till sina skogskojor vid nyåret och kom inte hem förrän den 3 maj. De lastade så mycket proviant de kunde på hästarna. Mest var det foder. Hästarna fodrades hårt med 12-13 kilo havre om dagen.
Nr 41, 1996 (?)
Kalle minns det tunga och hårda arbetet i skogen
Kalle Andersson på gården Artinge i norra Vallentuna är ett livs levande museiföremål.
Just nu sitter han i skogskojan på Skansen och berättar för alla som vill höra på hur det var för skogsarbetarna förr.
Kalle Andersson kan det gamla. Han är son till en statare och var dräng på Hagby gård i Täby i sin ungdom. Då sågade han is i Vallentunasjön och körde häst och vagn till milan vid Fjäturen i Fresta, där de kolade då. I dag gör han samma sak på Skansen. Dessutom hugger han ved och plöjer med oxar när han inte kör barn med häst och vagn.
Inte nådigt
- Det var inte nådigt att vara skogshuggare förr, säger han. Gubbarna åkte upp till sina skogskojor vid nyåret och kom inte hem förrän den 3 maj. De lastade så mycket proviant de kunde på hästarna. Mest var det foder. Hästarna fodrades hårt med 12-13 kilo havre om dagen.
 |
| Knivslipning på Skansen Foto: Monica Antonsson |
- Skogshuggarna åt amerikanskt fläsk som bestod av fett och salt och levererades i trälådor. Dessutom hade de sluring och kolbullar som de gjorde själva. De bestod av fläskflott, rågmjöl, kornmjöl och vatten som de blandade ihop. Det var bra att jobba på. Skogshuggarna förbrände många kalorier.
I mitten av 1800-talet högg gubbarna med yxa. Det förbjöds 1856 till förmån för timmersågen från Amerika som krävde två mans arbetsinsats. Strax före sekelskiftet kom den så kallade ensvansen som skogshuggaren kunde klara själv.
- På 1920-talet hade de 4,5 öre kubikfoten, säger Kalle. De fick hugga mycket för tre kronor på den tiden. När skogshuggarna for hem igen fick de 613 kronor för tre man att dela på. Men först skulle hästfodret betalas.
Skogskojan värmdes upp med en eldpall – en fyrkantig eldstad – i kojans mitt. Runt den låg gubbarna skavfötters inlindade i fällar och sov.
Sov påklädda
- De var fullt påklädda i sina vadmalskläder, säger Kalle. Det var inte tal om att klä av sig och inte att tvätta sig heller för den delen. De gned möjligen av sig i ansiktet med lite snö.
Toaletten var en stång ute bland träden. Dit fick gubbarna skubba även när det var 30 grader kallt.
- Så snart de hade en tillräckligt stor dynghög, satte de mäsk på råg, socker och jäst. Sedan brände de brännvin med hjälp av ett handfat och en hink. De kunde inte rena spriten så det blev mycket finkel i drickan som satte fart på magarna. Då var det inte roligt att springa ut till ribban. Toapapper var inte att tänka på. De fick nöja sig med mossa.
- Det var inte så att de söp, säger Kalle. Det kunde väl bli en skvätt varannan lördag.
 |
| Kalle i Artinge plöjde på Skansen Foto: Monica Antonsson |
Kalle berättar hur skogshuggarna mätte sina krafter genom fingerkrok och dra pinne samtidigt som någon kunde spela munspel. Söndagarna ägnade de sig åt att fila sågar och skafta om yxor. Kusken hade sina hästar att ta hand om. Kanske fick han sko om någon innan han såg över kälkarna. I vilket fall som helst måste allt vara i trim när måndagsmorgonen grydde.
Skansenpubliken sitter tyst och lyssnar när kalle berättar. Den här dagen har han besökare från såväl Canada som Nya Zeeland och Amerika i skogskojan. Fotograf Anders Gustafsson hjälper honom att översätta.
- I förra veckan körde jag ärtsoppa och brännvin från Soliden och bröd från bagarna till höstmarknaden, säger Kalle. Och ibland körde jag barn mellan stånden. Det var väldigt populärt. Nästa gång dyker jag nog upp som gårdfarihandlare här på Skansen…
Monica Antonsson
Nr 15, 1997
Isbitar som ska hålla hela sommaren
Kalle Andersson i Artinge, som av och till tjänstgör som levande museiföremål på Skansen, sågade häromdagen is på Drevviken vid Sköndal.
Vid sin sida hade han bland andra Sven Erik Jansson från Snottsta.
 |
| Privatbild |
- Man sågar isen och läger upp ett isberg som täcks med sågspån. Får man det bara tätt och fint, håller sig isen ända till hösten.
När isen på Drevviken härförleden skulle sågas tog Kalle Andersson hjälp av sin gode vän Sven Erik Jansson på Snottsta gård i Markim.
Sedan 30-talet
- han har varit med och sågat sedan 30-talet, då bönderna gick ihop och tog is på Ekebysjön, säger Kalle. De måste ju ha is för att kyla mjölken med. Och så höll vi på ända in på 1950-talet.
Sjöis användes förr till de isskåp som var kylskåpens föregångare. På gårdarna hissades 50-liters mjölkflaskor ned i stora, kylda vattenkärl över natten. Tidigt på morgonen togs de upp och ställdes ut på mjölkpallen, där mjölkkusken kom och hämtade.
- det hände att bönderna skickade sin motbok med mjölkkusken så att han skulle kunna köpa hem brännvin eller spik från järnaffären åt dem. De stoppade både motbok och pengar i en liten låda under mjölkpappen utan tanke på att något otillbörligt skulle kunna hända. Då fanns inte tjuvar som nu.
De 30 isbitarna från Drevviken, som var och en vägde 150 kg drogs på kälke till en lastbil som sedan körde alltihop till Skansen. Där har Kalle och Sven-Erik sedan dess byggt årets stora isstack vid Skogaholms gård.
- Den är väldigt lyckad i år, säger Kalle som garanterar att isen kommer att ligga kvar ända till september, oktober. Den smälter inte hur varmt det än blir.
- Det gäller att vara noga med täckningen. Är man bara det så isolerar sågspån jättefint.
Monica Antonsson
 |
| Kalle i Artinge och hans vänner sågar is 1997. Privatbild. |
 |
| Kalle i Artinge stod till och med modell för Årets vykort. "Middagslur vid Skansens stall" Foto: Lena Bergqvist |
Och nu har Kalle gått ur tiden...
Karl Erik Fredrik Andersson
född 6/12 1925 i Ed, Stockholms län
död 7/12 2018 i Vallentuna
Gift med Kerstin 13/5 1962
Markim, Artinge
186 93 Vallentuna
Tack för allt Kalle!
Via epost:
SvaraRaderaHej, jag heter Kalle Kjäll, och är Kalles barnbarn (Ann-Charlottes son)! Hittade precis det otroligt fina inlägg du skrivit om honom, och ville egentligen bara skriva ett stort tack för fina läsningen om min morfar!
Han är fortfarande min största förebild, och vi saknar honom fortfarande så himla mycket..
tack, tack så jättemycket
Kram Kalle
Hej Kalle!
SvaraRaderaDin morfar var en väldigt trevlig bekantskap. Den saken är klar.
Han är verkligen värd att minnas.
Kram