Skrev boken som aldrig borde ha tryckts...

Birger Ribberfors

Jag har några exemplar av den gröna boken "Nytt och gammalt från Vallentuna" med underrubriken "Bilder från Vallentuna - Sveriges fornminnesrikaste bygd" i min bokhylla. Jag har fått dem av författaren Birger Ribberfors som gav ut dem på eget förlag 1977. 

Jag minns att dåvarande kulturchefen Ingrid Ullman helst inte ville att jag skulle låna den alls på biblioteket när jag blev lokalreporter och ville läsa in mig mer på hembygden. Hon sa att den var undermålig. Högst motvilligt hade de tagit emot den på biblioteket. 

Jag har alltid försökt att inte lyssna på sånt. Det är bättre att försöka bilda sig en egen uppfattning.  

När Birger Ribberfors senare hörde av sig och ville ge mig ett exemplar tackade jag ja. Han kom hem till mig med hustrun. Vi satt i köket och jag fick boken såväl inbunden som med mjuka pärmar. Jag antecknade och tog några bilder för en eventuell artikel. Jag skulle skriva om boken, tänkte jag. Om den höll måttet. 

Den gjorde inte det. Den bygger på åsikter och rykten och har många faktafel. Den är helt enkelt för mycket Birger Ribberfors. Så det blev ingen artikel. Jag vet att Birger Ribberfors var besviken över det. Men han sa inget. Han var redan krossad av det kuturella etablisemanget. Södra Roslagen var hans sista chans till någon sorts upprättelse. Men det fick han alltså inte. 

Idag - flera decennier senare - tänker jag, att jag gott kunde ha skrivit några rader om Birger Ribberdahl ändå. Jag kunde ha tagit reda på vad som drev honom, skrivit om hans längtan att få lämna efter sig ett avtryck. Sedan läser jag boken igen och tänker att kanske inte ändå.

Men jag undrar vem han var. 

Mina anteckningar finns nog inte kvar - jag hittar dem i varje fall inte - och i Vallentuna bildarkiv finns inte ett spår av Birger Ribberfors. 

Erik Birger Ribberfors 

född 6/11 1906 i Högsby, Kalmar län - död 12/10 1998 i Vallentuna

Gift midsommaren 24/6 1965 med:

Berta Vilhelmina Wilsmar 

född 6/2 1909 i Ösmo, Stockholms län - död 25/6 1999 i Vallentuna

Jag undrar hur de träffades. 

I hela sitt liv tillsammans bodde de på Mörbyvägen 52. 

Birger Ribberfors rötter: 

Hemmansägare

Anders Peter ohlsson född 17/2 1856 i Kristdala

Gift 5/7 1884 med:

Tilia Maria Charlotta Nilsson född 28/12 1861 i Kristdala

Barn:

1. Elin Louse född 14/12 1885 i Kristdala
2. Nora Ottilia född 13/11 1887 i Kristdala
3. Olof Karl född 17/1 1890 i Kristdala
4. Tor Andreas född 7712 1891 i Kristdala
5. Sally Maria född 28/9 1893 i Kristdala
6. John Ivar född 22/9 1895 i Kristdala
7. Ernst Einar född 17/9 1898 i Högsby
8. Nils Gunnar född 24/8 1900 i Högsby
9. Gustaf Folke född 3/1 1903 i Högsby
10. Sigurd Elfving född 20/11 1904 i Högsby
11. Erik Birger född 6/11 1906 i Högsby

Gott om träffar i BiS varav några:

Tveta (H) AIIa:2 (1906-1920) Bild 204 / sid 194 (familjen i Tveta, inflyttad från Högsby 1911)

Oskarshamn (H) AIIa:5 (1907-1933) Bild 223 / sid 1081 (fam skingras, de flesta till Högsby 1915)

Högsby (H) AIIa:6 (1910-1920) Bild 259 / sid 603 (familjen i Högsby)

1940

Erik Birger Ohlsson född 6/11 1906 i Högsby, Kalmar län

Bosatt med två av sina systrar på Järnvägsgatan 9 i Högsby

1) Sally Maria Ohlsson född 28/9 1893 i Kristdala

2) Elin Louise Ohlsson född 14/12 1885 i Kristdala

Några av syskonen tog sig namnet Ribberfors (Sally Maria, Gustav Folke och Erik Birger)

1946: Bertil Ribberfors var bosatt i Spånga

Birger Ribberfors 

kom till Vallentuna 1946 och berättar själv om det första mötet med kommunen i sin bok under rubrikerna "Järnvägsstationen" och "Flugan". Se nedan. 

Kom bara ihåg att mycket av det han skriver om är privata åsikter och spekulationer. Ytterst lite är faktakontrollerat. Birger Ribberfors ger emellertid, i mitt tycke, en rätt charmig bild av livet på järnvägsstationen i mitten av förra seklet.  

Birger Ribberfors om Vallentuna järnvägsstation:
När jag den 9 april 1946 flyttade till Vallentuna – då var det full fräs såväl i stationshuset som på bangården. På den tiden kom och gick såväl person- som godståg dagen lång i en aldrig sinande ström. Det var den gamla goda tidens gnisselfria rytm – arbetsglädjens glada melodi… En tid när stationen var fulltaligt bemannad. Den fulla sysselsättningens lyckliga epok.
Medaljen hade dock sin frånsida – det skall jag ej förneka. Stationen såg gammal och nött ut. När vi såg på den kunde dess utseende ej behaga oss… Något nytt skulle dock komma. År 1946 vaknade Vallentuna upp från sin törnrosasömn. Välfärdssamhället var på väg…

Kort efter min flyttning till Vallentuna blev stationshuset renoverat. Byggnaden, som var byggd i tvenne plan med en bostadslägenhet på övre planet, målades liksom den intilliggande restaurangen i gul fasadfärg. Dessutom företogs andra praktiska detaljförbättringar i väntsalens och expeditionens inredning, vilka förbättringar sammantagna gav hela stationshuset ett vackrare helhetsintryck. Ett gammalt trähus blev nytt efter genomgången ansiktslyftning…

Stationsbyggnaden var av ordinär storlek – den var av samma format som en tvåplansvilla brukar vara. Och när vi vet att posten på den tiden till 1950-talets början var inrymd i byggnaden, kan vi lätt föreställa oss att det måste ha varit trångt om utrymmet. Från början av femtiotalet till år 1973 var posten inkvarterad i fastigheten på Centralvägen 1.

Det gamla hotellet med restaurang Flugan till vänster och stationshuset till höger. 
Okänd fotograf 1965. Vallentuna bildarkiv. 

Birger Ribberfors om "Flugan"

När jag flyttade till Vallentuna 1946 kom jag närmast från Hässelby Villastad där jag haft kondition i olika handelsträdgårdar. Jag är dock ingen genuin upplänning utan har genom ödets växlingar råkat hamna i denna ursvenska bygd. I Småland – landet med de steniga tegarna – slog jag först upp mina blåa ögon. I Högsbo i Kalmar län… Dock, inför vår herre är vi alla – som det skämtsamt brukar sägas – smålänningar…

När jag den soliga vårdagen kom resande med tåget till Vallentuna, råkade järnvägsrestaurangen – intill bangården som den låg – vara ett av de första hus som mina ögon varseblev utav samhällets på den tiden relativt glesa bebyggelse. År 1946 hade nämligen stationssamhället endast 1.200 invånare och i hela socknen bodde det 2.000 personer. Ett idylliskt, trivsamt samhälle alltså. Men det var endast lugnet före stormen – tiden åren innan den stora bebyggelsen tog fart…

Åby Hotell och järnvägsrestaurang var detta näringsställes officiella namn. I dagligt tal gick restaurangen under smeknamnet ”Flugan”. Säkert är detta namn okänt för de flesta nyinflyttad Vallentunabor, varför jag – med expertisens hjälp – vill lösa denna gordiska knut.

Enligt vad en äldre infödd Vallentunabo berättat för mig byggdes Roslagsbanan under åren 1883-1885. Samtidigt byggdes Järnvägsrestaurangen, vilken öppnades den 21 december 1885. Den innehöll 3 rum, 1 hall, 2 kafélokaler, 1 kök, 1 kallskänkrum och erforderliga källarlokaler.

Åby hotell och järnvägsrestaurang hade – som synes – gamla anor. Vid starten på 1880-talet inrymdes i byggnaden även Vallentunas första diversehandel och äldsta telefonstation. Byggnaden var en gästgivargård i gammal god stil…

Men varifrån härleder sig namnet ”Flugan”? Dess ursprung har sin egen lilla historia. Det var nämligen tvenne levnadsglada damer vilka under de första åren efter starten arrenderade restaurangbyggnaden. Kanske de var en smula lätta av sig – vad vet jag. I alla händelser var det ett ljushuvud, som tydligen blivit på något sätt besviken på dem och därför råkade fälla några förflugna ord: ”Fruntimmer är så flugiga av sig”. Han menade tydligen, att de var flyktiga. Så kom det sig att sedan fick restaurangen i dagligt tal heta Flugan. På hotellets fasad stod däremot med stora bokstäver namnet RESTAURATION målat… Namnet var vänt åt järnvägen.

Järnvägsrestaurangen var under sin glanstid livligt besökt. Otaliga är de törstiga strupar, vilka där fått törsten släckt, liksom många hungriga magar fått en ny välbehövlig vitamininjektion. Jag kan icke räkna dem alla… Restaurangen hade 5 anställda och ägde enligt sin tids synsätt god service och standard.

Under 1950-talet började Roslagsbanans nedgångsperiod. Och sannolikt minskades järnvägsrestaurangens kundkrets – dess gäster blev mer och mer fåtaliga. Man kan räkna att restaurangen nedlades för gott år 1955. Vid samma tid startades Restaurant Vikingen på Centralvägen 2. Detta är en första klassens restaurant, vilken tillhandahåller sina gäster ett mycket gott bord.

Åren 1956-1970 arrenderades restaurangens fastighet av J E Sandberg vilken där hade sin tapetserarverkstad.

Birger Ribberfors bosatte sig i Mörby 1:98 som han kallade Birgersholm, även det förmodligen ett uttryck för att vilja göra avtryck. 

Midsommaren 1965 gifte han sig 24/6 med Berta Vilhelmina Walsmar från Ösmo. 

Såvitt jag kan se fick de inga barn. 

De bodde kvar i Birgersholm - som förmodligen inte ens finns och som så småningom fick adressen Mörbyvägen 52 - till sin död 1998 respektive 1999.  

Frågan är:

Vad i all världen fick Birger Ribberfors att skriva boken?

Han hade inga rötter här. 

Han hade inga genuina specialkunskaper om bygden som Josef Andersson, Karl-Erik Mörk, Bernhard Bengtsson och andra kännare. 

Så varför gjorde han det? 

Varför skrev han en bok byggd utan faktakontroll?

Det måste ha kostat mycket pengar 

I synnerhet som ingen butik åtog sig att sälja boken åt honom och kulturchefen inte ens ville ha den på biblioteket. Vad hände med upplagan när makarna Ribberfors gick ut tiden? Brändes den eller står den ännu och skräpar någonstans?

Ja, det är frågan...

Birger Ribberfors berättar emellertid själv i boken om sin drivkraft:

Detta är en hembygdsbok, boken om Vallentuna – bygden där stenarna talar.

Min föresats att skriva en bok om Vallentuna – en av Roslagens märkligaste bygder – är av relativt färskt datum. Det är först under senare år som denna idé har mognat fram i min inre värld. Dess drivande impuls var min upptäckt att ingen tillförne har skrivit om Vallentuna på ett överskådligt – ett allsidigt sätt. När jag varseblev detta vakuum beslöt jag att fylla det. Så blev boken ”Nytt och gammalt” skriven.

Givetvis är det ej blott av den orsaken att jag ville fylla bristen av en utförlig bok om vår hembygd som jag har skrivit denna bok. Jag har skrivit den framför allt därför att jag älskar Vallentuna, såväl dess natursköna bygd som dess idoga, präktiga befolkning. Mitt hem är här…

Boken om Vallentuna har blivit skriven. Min önskan och förhoppning är att den skall få en hedersplats i alla de ”tusind hjem” som förgyller denna romantiska roslagsbygd.

Det var sannerligen ingen dålig föresats. 

Och man kan gott förstå att kultureliten inte såg den självutnämnde hembygdsförfattaren med särskilt blida ögon. Det var inte så här man ville ha sin hembygdsbok. Särskilt som innehållet är tveksamt. 

Snällt tänkt av Birger Ribberfors alltså.
Otack är världens lön...