En modig och insiktsfull berättelse...

Camilla kontaktade mig redan 2010. Hon hade börjat skriva en bok om sitt liv och ville ha hjälp. Hon skickade mig några kapitel i vilka en minst sagt tuff historia hade börjat ta form, men åren gick och det blev ingen bok. Några år senare träffades vi för en intervju...

Hemmets Veckotidning
Nr 6, 2016

Efter första tonårsfyllan var Camilla fast...

Jag kunde inte sluta dricka när jag väl börjat

När Camilla var 21 greps hon av polisen för fylleri. Då var hon redan alkoholist och levde ett liv där allt handlade om att få tag i sprit och dricka den.

- Jag var en sökare som tyckte att jag fann det jag sökte i alkoholen.

När Camilla Battistich, 29, berättar om sitt unga liv kommer hon strax till en speciell söndagskväll 1994. Hon var åtta år och drabbades av maginfluensa, en upplevelse som satte sina spår. Med fasa tänkte hon länge på risotton hon hade ätit den kvällen och på kläderna hon burit. Aldrig mer skulle hon äta sin forna älsklingsrätt eller bära de kläderna. Inte ens filmen hon såg kunde hon se igen utan ångest och tvångstankar. Hon blåste ständigt på sina fingrar för att bli av med eventuella bakterier och om hon bara spottade tillräckligt ofta så skulle hon nog inte ha saliv nog att kunna kräkas, tänkte hon. Så hon spottade jämt. Både ute och inne.

  

– Jag var extremt rädd. Jag till och med bad till Gud att han skulle befria mig från livet, säger Camilla när hon många år senare sitter i sitt trivsamma kök i Vällingby och berättar. Hon är söt, insiktsfull och skrattar gott åt sina förfärliga minnen. I rummet intill stökar kärestan Mattias Voltaire, 39, som delar hennes erfarenhet av det som barndomens trauman så småningom skulle mynna ut i. 

Camilla slutade nästan äta för att minska risken att bli magsjuk. Hemma sa hon att hon hade ätit i skolan och föräldrarna lät sig nöjas. Till sist var hon närmast mager.

– Jag vägde 21 kilo när jag var tio. Mamma grät när hon skulle hjälpa mig med duschen. Jag hade inget fett på kroppen. Benknotorna stack fram under huden och alla mina kläder hade blivit för stora. Efter det blev jag tvungen att väga mig hos skolsyster varje vecka. Och jag fick inte vara med på gymnastiken heller. Jag tittade på och avundades mina klasskamrater som inte behövde tänka på magsjuka.

Camilla vet inte vad som orsakade ätstörningen. Det var inte magsjukan och det var inte barndomen hemma i Vallentuna. Hon hade det egentligen hur bra som helst med en gullig lillebror och duktiga föräldrar.

– De gjorde allt för att hjälpa mig men jag var en dramaqueen. Jag trivdes varken på dagis eller i skolan och tyckte inte om när någon sa åt mig vad jag skulle göra. Hemma var jag pappas flicka. Tack vare honom fick jag oftast min vilja igenom.

Gjorde revolt

Camilla började äta upp sig igen när tjejerna i klassen började få former. Hon ville vara som de, sminka sig och gå klädd i fina kläder. Sakta men säkert gav ätstörningen med sig.

– I högstadiet gjorde jag revolt och fick antidepressiva tabletter av psykologerna på Barn- och Ungdomspsykiatrin. Jag bytte skola och fick nya coola kompisar som kunde komma och gå som de ville. Jag ville bli lika populär som de var, så jag började strunta i alla regler som jag hade att rätta mig efter.  

Camillas nya kompisar drack alkohol. Det gjorde inte hon. Än. Hon åkte inlines och skateboard på asfalten vid ungdomsgården och kom allt oftare för sent hem. Mamman blev arg och pappan förebrådde henne varsamt. Det gick in genom ena örat och ut genom det andra.    

– Mina kompisar verkade ha så roligt och pappa hade ju massor av sprit hemma, säger Camilla som började med att stjäla en flaska whisky som hon sedan delade med tjejerna.

– Vi var på ungdomsgården och blandade med coca cola inne på toaletten. Jag blev jättefull. Personalen ringde efter pappa som kom och hämtade mig. Han skrattade och trodde väl att det var en engångsföreteelse.

Camilla visste inte då att hon är född med en missbrukargen. Redan efter första fyllan var hon fast.

– Jag kan helt enkelt inte sluta dricka om jag väl börjar...

Drack tills hon stupade

Nu följde några år av ständigt helgsupande. Vardagarna blev snarast transportsträckor mellan fyllslagen och hon drack tills hon stupade varje gång.

– Det var som att jag hade ett hål inom mig som jag inte kunde fylla. Redan på dagis hade jag drömt mig bort och tänkt att det finns nog en värld som är större än den här. Man kan säga att jag var en sökare som tyckte att jag fann det jag sökte i alkoholen.

Camilla stal oavbrutet sprit från sina föräldrar. När hon skulle ut och supa sa hon till föräldrarna att hon skulle hem till någon skötsam skolkamrat.  

– Sedan svarade jag inte i telefonen när mamma och pappa blev oroliga och undrade var jag var.

Föräldrarna låste in spriten i ett förråd men Camilla kom åt den ändå. Ibland lejde hon en kompis att knycka en flaska sedan hon sett till att förrådet stod olåst.  

– Till slut hade de ingen sprit kvar. De hade nog ingen alkohol hemma alls förrän jag hade flyttat hemifrån.

Camillas pappa skjutsade henne omtänksamt till alla fester hon skulle på. Ofta fick han hämta hem henne igen redlöst berusad om nätterna. På hans 60-årsfest drack hon slattar och blev fullast av alla.

– Jag utnyttade honom till max. Mamma tyckte det var hemskt. Henne kunde jag inte manipulera, så vi gled isär mer och mer. Så småningom fick jag alkoholångest och var nog ganska illa däran. Jag mådde dåligt över mig själv och var rädd för magsjuka. Det avhjälpte jag med mera sprit. Alkoholen dövade ångesten. Medan mina jämnåriga kamrater gick på konserter och åkte på skidresor kretsade hela mitt liv kring alkohol. Alltid fullast och hem sist. Det var jag det.  

Försökte ta sitt liv

Camilla var 15 år den nyårsaftonen då hon försökte ta sitt liv. Pappan hade just hämtat hem henne från en fest, när hon började stoppa i sig receptbelagda värktabletter.   

– Mina kompisar hade börjat med droger och jag ville inte vara med. De kräktes ju! Då började de mobba mig. Jag vågade inte säga ifrån och kände det som att jag inte orkade leva. Men jag ångrade mig i sista stund och ringde en kompis som kontaktade pappa. Han körde mig till sjukhus för magpumpning. Jag hade 2,6 promille alkohol i blodet när jag kom in. Det var verkligen fruktansvärt. Jag var ju tvungen att kräkas upp alltihop. Samtidigt blev jag glad över att släkt och vänner hörde av sig och kom med blommor. Jag fick uppmärksamhet och kände mig helt plötsligt omtyckt.

Camilla flyttade 17 år gammal ihop med en kille sedan mormor hade köpt dem en lägenhet. Ett år senare hade hon fått nog. Hon hade fyllt 18 år och ville festa utan pojkvän. Hon blev en flitig gäst på bykrogen medan han satt hemma och var svartsjuk.

– Hans mamma ringde en natt sedan han hade försökt hänga sig i vår lägenhet. Han hamnade på psyket och jag kände mig jätteskyldig. Det botade jag med alkohol. Det gick ju bra. Jag hade varken fantasi eller känslor kvar. De var bortsupna. Men jag var märkligt nog duktig i skolan och lyckades trots allt ta studenten.

Nykter sedan åtta år

Vändpunkten kom när Camilla 21 år gammal greps av polisen för fylleri. Berusad hade hon kvicknat till av att hon gick omkring i Fisksätra på andra sidan stan. Hon hade ingen aning om hur hon kommit dit. Hennes smycken var borta och ingen taxi ville köra henne hem. Polisen körde henne till Maria Beroende vilket blev början på ett nytt liv.

– Jag fick ett återfall i samband med en semesterresa till Rom. Det slutade med att jag blev hysterisk över att spriten var slut. Då förstod jag att alkoholen var problemet. Därmed satte jag punkt. Det är åtta år sedan nu. Sedan dess har jag inte druckit en droppe. Det var som att födas på nytt. Jag fick börja om från ruta ett. Så här efteråt känns det konstigt, att jag har varit med om allt det där. Det känns nästan inte som att det var jag. När jag pratar med mamma om den här tiden så börjar hon gråta. Vi är de allra bästa vänner nu.

Camilla mötte så småningom kärleken i Mattias som har en ännu knepigare bakgrund. Hans liv finns skildrat i Lasse Wierups bok ”Kokain” som är en förfärande resa bland alkohol och droger. På sin 30-årsdag vägde han 48 kilo och hade inga tänder kvar. Det blev vändpunkten för hans del tack vare 12-stegsprogrammet eller den så kallade Minnesotamodellen.  

– Jag såg honom på facebook och tog kontakt, säger Camilla. Han svarade och på den vägen är det.

Camilla och Mattias är sambos i hans lägenhet i Vällingby. De har köpt ett radhus och flyttlasset går före jul. Hon arbetar med ekonomi på ett företag och han utbildar sig till alkohol- och drogterapeut. De tränar mycket och använder sina speciella erfarenheter till att föreläsa för ungdomar i riskzonen.  

– Det kändes rätt direkt när vi träffades, säger Mattias och kommer ut i köket för att vara med. Han berättar att han för något år sedan tog mod till sig och åkte hem till Camillas föräldrar för att be om hennes hand. Och i somras friade han.

– Vi var på en restaurang i Las Vegas och jag trodde att han skämtade, skrattar Camilla. Men det gjorde han inte. Guldringen med diamanten och det redan ingraverade datumet var alldeles äkta. Och naturligtvis sa hon ja, medan restaurangens övriga gäster applåderade. Den 20 augusti nästa år står bröllopet i Vallentuna kyrka. Det är bara att gratulera och önska dem lycka till.

Monica Antonsson