Nr 46, 1995
 |
| Kyrkoherde Gunnevi Styrström framför Vallentuna kyrka Foto: Monica Antonsson |
Gunnevi ställer upp för sin församling
Gunnevi Styrström, kyrkoherde i Vallentuna, är en modern präst och en enkel tjej. Uppväxt på Åland, men sedan slutet av 80-talet Vallentunabo.
- Konfirmanderna kallar mig Gunnsan. Vilket namn av tillit!
Så ställer hon också upp i alla väder för sina församlingsbor.
”Gunsan” ställer upp för församlingen i alla väder
(VALLENTUNA)
Gunnevi Styrström är kyrkoherde i Vallentuna, en modern präst och enkel tjej som har nära till skratt och ställer upp för sina medmänniskor i alla väder.
- Konfirmanderna kallar mig Gunsan. Vilket namn av tillit! Det väcker en sådan värme.
Hon är född och uppväxt i Lemland, en dryg mil söder om Mariehamn på Åland. Släkten kom dit för ett par hundra år sedan och en kusin som släktforskat har spårat förfadern som hette Ur och kom från Västra Nyland nära Åbo.
- Ur straffades för att han hjälpte lösdrivare undan lagen. Det var förbjudet att vara utan arbete på den tiden. Min kusin tyckte att Ur var en värdig förfader till en blivande präst.
Morfar sjökapten
Hon berättar att prästgården på hemorten byggdes 1798 och att Gustav IV vistades där 1808-1809.
- Han var impopulär på alla sätt. Soldat Blå försökte till och med mörda honom.
Gunnevis morfar var sjökapten på en segelskuta som gick med säd mellan Australien och England. Båten rammades av ett fartyg en dag och när han skulle hämta loggboken föll han överbord mellan båtarna och drunknade.
- Mormor tvingades ensam bygga färdigt deras hus och hon klarade det tack vare en enorm viljestyrka. Hon är den finaste människa jag någonsin mött.
Även pappan var sjöman men när barnen kom sadlade han om och blev lantbrukare.
Starka band
- Min tvillingbror är tio minuter äldre än jag. Det har jag fått sota för i hela mitt liv. Han kämpade sig före och jag kom blåslagen till världen med fötterna före. Vi har alltid hållit ihop samtidigt som vi fört en ständig kamp i all vänskaplighet. I skolan hade jag rent av nytta av honom, för han är väldigt respektingivande.
Banden till en äldre syster var särskilt starka och Gunnevis första traumatiska upplevelse kom i fyraårsåldern, när systern skulle åka till Helsingfors för att studera.
Kristet hem
- Vårt hem var kristet med en kyrklig förankring. Jag gick i söndagsskolan där mamma var lärare och så småningom blev jag både lärare och kantor själv.
Gunnevis äldsta syster dog som spädbarn men hennes minne hölls levande så Gunnevi växte upp med vetskapen om att hon hade en syster i himlen.
- Jag hörde berättas om Jakobs stege, att det fanns en stege mellan himmel och jord som änglarna klättrade på. Jag var säker på att Kerstin hade klättrat upp där. Och jag som var så höjdrädd! Jag skulle nog klara av att dö, tänkte jag. Men aldrig att jag skulle våga kättra på stegen.
Fördömande
Det kom en period i tonåren då Gunnevi tyckte att kyrkans folk inte var riktigt trovärdigt. De nickade med i kärleksbudskapet men hann knappt utanför dörren förrän de fördömde sina medmänniskor.
- Det berodde inte på Kristus utan mer på dem som tagit kristendomen på entreprenad, säger Gunnevi som dock aldrig förlorade sin tro. Det var en lång process men jag insåg att kärleken är den enda kraft som verkligen förändrar. Är det någon mening med att vara kristen så måste det som utmärkte Kristus även utmärka den kristne. En sur kristen är värre för kyrkan än tio ateister.
Bara att flytta
Hon bestämde sig för att bli präst, trots att kvinnliga präster inte ens var påtänkta i Finland på den tiden. Så sent som 1988 prästvigdes den första.
- Det var bara att flytta till Sverige, säger Gunnevi som 21 år gammal kom till Uppsala.
- Diskussionen om kvinnliga präster gick hög här då men jag har aldrig hört till dem som springer undan. Jag tror benhårt att alla har sin uppgift i livet och ser prästjobbet som en kallelse
Vacker prästgård
Gunnevi bor i den vackra röda prästgården, ett lagom stort hus där hon kan ta emot mycket folk. Församlingsborna söker nämligen upp henne i tid och otid och hon finns till hands så långt hon förmår. Där finns stora och små rum och knarrar hemtrevligt då och då. Gunnevi skojar och säger att prosten Pettersson, vem han nu var, går igen.
- Jag tror naturligtvis inte på reinkarnation, säger hon bestämt. Jag känner en enorm glädje över livet som det är och försöker göra mitt bästa. För mig är livet en utveckling mot en större mognad. När vi dör går vi över gränsen till ett annat liv, det eviga. Kanske är det då det verkligen börjar…
Gunnevi Styrström, kyrkoherde i Vallentuna, är en modern präst och en enkel tjej. Uppväxt på Åland, men sedan slutet av 80-talet Vallentunabo. - Konfirmanderna kallar mig Gunnsan. Vilket namn av tillit!
Så ställer hon också upp i alla väder för sina församlingsbor.
”Gunsan” ställer upp för församlingen i alla väder
(VALLENTUNA)
Gunnevi Styrström är kyrkoherde i Vallentuna, en modern präst och enkel tjej som har nära till skratt och ställer upp för sina medmänniskor i alla väder.
- Konfirmanderna kallar mig Gunsan. Vilket namn av tillit! Det väcker en sådan värme.
Hon är född och uppväxt i Lemland, en dryg mil söder om Mariehamn på Åland. Släkten kom dit för ett par hundra år sedan och en kusin som släktforskat har spårat förfadern som hette Ur och kom från Västra Nyland nära Åbo.
- Ur straffades för att han hjälpte lösdrivare undan lagen. Det var förbjudet att vara utan arbete på den tiden. Min kusin tyckte att Ur var en värdig förfader till en blivande präst.
Morfar sjökapten
Hon berättar att prästgården på hemorten byggdes 1798 och att Gustav IV vistades där 1808-1809.
- Han var impopulär på alla sätt. Soldat Blå försökte till och med mörda honom.
Gunnevis morfar var sjökapten på en segelskuta som gick med säd mellan Australien och England. Båten rammades av ett fartyg en dag och när han skulle hämta loggboken föll han överbord mellan båtarna och drunknade.
- Mormor tvingades ensam bygga färdigt deras hus och hon klarade det tack vare en enorm viljestyrka. Hon är den finaste människa jag någonsin mött.
Även pappan var sjöman men när barnen kom sadlade han om och blev lantbrukare.
- Min tvillingbror är tio minuter äldre än jag. Det har jag fått sota för i hela mitt liv. Han kämpade sig före och jag kom blåslagen till världen med fötterna före. Vi har alltid hållit ihop samtidigt som vi fört en ständig kamp i all vänskaplighet. I skolan hade jag rent av nytta av honom, för han är väldigt respektingivande.
Banden till en äldre syster var särskilt starka och Gunnevis första traumatiska upplevelse kom i fyraårsåldern, när systern skulle åka till Helsingfors för att studera.
- Jag stod bakom lekstugan och grät förtvivlat. När jag numera någon gång känner mig riktigt ledsen, kan jag återskapa den ledsna fyraåringen inom mig. Sådant bär man med sig genom livet.
Hon spelade på orgeln därhemma. Mamma tog fram ”Nu ska vi sjunga” och skrev med blyerts på tangenterna vad tonerna hette. Sedan lärde hon sig efter hand.
- Vårt hem var kristet med en kyrklig förankring. Jag gick i söndagsskolan där mamma var lärare och så småningom blev jag både lärare och kantor själv.
Gunnevis äldsta syster dog som spädbarn men hennes minne hölls levande så Gunnevi växte upp med vetskapen om att hon hade en syster i himlen.
- Jag hörde berättas om Jakobs stege, att det fanns en stege mellan himmel och jord som änglarna klättrade på. Jag var säker på att Kerstin hade klättrat upp där. Och jag som var så höjdrädd! Jag skulle nog klara av att dö, tänkte jag. Men aldrig att jag skulle våga kättra på stegen.
Fördömande
Det kom en period i tonåren då Gunnevi tyckte att kyrkans folk inte var riktigt trovärdigt. De nickade med i kärleksbudskapet men hann knappt utanför dörren förrän de fördömde sina medmänniskor.
- Det berodde inte på Kristus utan mer på dem som tagit kristendomen på entreprenad, säger Gunnevi som dock aldrig förlorade sin tro. Det var en lång process men jag insåg att kärleken är den enda kraft som verkligen förändrar. Är det någon mening med att vara kristen så måste det som utmärkte Kristus även utmärka den kristne. En sur kristen är värre för kyrkan än tio ateister.
Bara att flytta
Hon bestämde sig för att bli präst, trots att kvinnliga präster inte ens var påtänkta i Finland på den tiden. Så sent som 1988 prästvigdes den första.
- Det var bara att flytta till Sverige, säger Gunnevi som 21 år gammal kom till Uppsala.
- Diskussionen om kvinnliga präster gick hög här då men jag har aldrig hört till dem som springer undan. Jag tror benhårt att alla har sin uppgift i livet och ser prästjobbet som en kallelse
Prästvigd 1983
Gunnevi prästvigdes den 12 juni 1983 av biskop Olof Sundby och tillträdde sedan sin första tjänst i Hofors. I september 1987 provpredikade hon för komministertjänsten i Vallentuna. Något år senare blev hon tillförordnad kyrkoherde och 1991 ordinarie.
Gunnevi prästvigdes den 12 juni 1983 av biskop Olof Sundby och tillträdde sedan sin första tjänst i Hofors. I september 1987 provpredikade hon för komministertjänsten i Vallentuna. Något år senare blev hon tillförordnad kyrkoherde och 1991 ordinarie.
Därmed blev hon också chef över 45 anställda och högsta ledare för all församlingsverksamhet – från kyrkans barntimme till familjerådgivning och invandrarverksamhet utom kansli och kyrkogård.
- Det känns som ett förtroende. Varje verksamhet har en ansvarig person. Mig ropar de bara på när något händer.
Vacker prästgård
Gunnevi bor i den vackra röda prästgården, ett lagom stort hus där hon kan ta emot mycket folk. Församlingsborna söker nämligen upp henne i tid och otid och hon finns till hands så långt hon förmår. Där finns stora och små rum och knarrar hemtrevligt då och då. Gunnevi skojar och säger att prosten Pettersson, vem han nu var, går igen.
- Jag tror naturligtvis inte på reinkarnation, säger hon bestämt. Jag känner en enorm glädje över livet som det är och försöker göra mitt bästa. För mig är livet en utveckling mot en större mognad. När vi dör går vi över gränsen till ett annat liv, det eviga. Kanske är det då det verkligen börjar…
Monica Antonsson
 |
| Kyrkoherde Gunnevi Styrström framför prästgården Foto: Monica Antonsson |
Gunnevi Helena Dorotea Styrström lämnade tyvärr Vallentuna för att återvända till Mariehamn på Åland och en tjänst som kyrkoherde och kaplan.
Jag hittar ett klipp ur Ålands tidning från 23 februari 2017 och hoppas att jag får låna påannonsen.
Säg till annars så tar jag bort det.
Här finns även en artikel från 2006 om Gunnevi och hennes tvillingbror överkommissarie Lars-Ole "Lasse! Mathias Styrström som fyllde 50 + 50 = 100 år, ett jubileum de firade med att resa runt Svalbard på isbjörnssafari i midnattssol. Gunnevi var då bosatt i sitt bandomshem, Hellestorp.
23 februari 2017
Prästerna viger samkönade trots att kyrkan säger nejTre av prästerna i Mariehamns församling kan tänka sig viga samkönade par trots att kyrkan inte tagit beslut i frågan.
Men då väntar samtal från domkapitlet och biskopen.
– Jag har aldrig haft några problem med detta. Men jag är bedrövad över att kyrkan hänger efter i frågan, säger kaplan Gunnevi Styrström.
Ur finska Kyrkpressen:
"Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet!
MARIEHAMN.
För Gunnevi Styrström blev prästjobbet ett drömjobb, ett jobb där hon fått betyda något i människors liv, här och nu.
För Gunnevi Styrström blev prästjobbet ett drömjobb, ett jobb där hon fått betyda något i människors liv, här och nu.
26.3.2020 kl. 13:58
Gunnevi Styrström växte upp i Lemland, under en tid då det inte fanns på kartan att bli präst om man var kvinna. Ändå kände hon ett kall växa fram. Hon studerade teologi i Uppsala och prästvigdes i Uppsala domkyrka.
– Jag har älskat att vara präst, jag har älskat hela paketet. Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet. Jag är otroligt tacksam att jag tog den här vägen, säger hon idag, någon månad efter sin avskedspredikan.
Under sin tid i Sverige jobbade hon först i Gästrikland, sedan som kyrkoherde i Vallentuna i Stockholm. Att lämna Stockholmsförsamlingen för Hammarlands församling på Åland var ett enormt steg. Vallentuna församling hade ju fler medlemmar än hela Åland hade invånare.
– När jag kom till Åland tänkte jag att nu blir det färre förrättningar – men det gick inte så. Jag hade lätt att komma in i samhället som ålänning. När folk tog kontakt med mig var det för att det fanns en anknytning: de kanske kände mina bröder eller hade fiskat med min kusin.
Det viktigaste för henne har varit förrättningarna – och arbetet med ungdomar.
– Ungdomarna har format mig. De har en viss ärlighet. Även på den tiden då prästerna hade mer auktoritet än de har idag sa ungdomarna vad de tyckte. Den dialogen har varit utvecklande. Det betyder att jag hela tiden haft ett motstånd, fått tänka om. Och det är nyttigt.
Det har betytt mycket också för hennes predikningar: att hela tiden hitta de ord som har täckning i verkligheten.
– Där har ungdomarna varit viktiga. Du kan inte ta till någon teologi med dem, du måste omvandla den till någonting konkret och påtagligt, som har betydelse för människors liv här och nu.
Den finaste erkänsla hon fått kom från en ung man som hon ofta träffat på Lemböte lägergård. När han begav sig ut i världen och kom hem igen, sa han: ”Vet du Gunsan, när jag står i olika situationer i livet, tänker jag alltid att vad skulle Gunsan ha gjort.”
– När jag hör något sånt, då växer den här tanten några meter. Det är en erkänsla att jag betytt någonting.
När Gunnevi Styrström tänker på ålänningarnas relation till kyrkan tänker hon att de vet var kyrkan finns när de behöver den. Sedan år 2010 har hon jobbat som kaplan i Mariehamn.
– De senaste åren har jag unnat mig att vara kaplan, för att kunna njuta av att vara präst. I Mariehamns församling finns en förväntan och glädje bland församlingsborna, och då är det roligt att jobba.
Hon har alltid jobbat mycket och gärna, men i höstas gick hon in i väggen.
– Jag, som alltid gått på lust och vilja! Jag förlorade all ork, och det hjälpte inte att vila. Så jag var tvungen att söka hjälp.
Nu har hon gått i pension och tackar fortfarande nej till de flesta förrättningar.
– Det har varit tufft att lära mig säga nej. Men jag har varit tvungen. Annars blir jag aldrig riktigt bra.
Hon har haft stor glädje av att hon läser mycket.
– När jag gick in i väggen kunde jag skapa mig en egen värld där jag låg i sängen och läste.
Sofia Torvalds
– Jag har älskat att vara präst, jag har älskat hela paketet. Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet. Jag är otroligt tacksam att jag tog den här vägen, säger hon idag, någon månad efter sin avskedspredikan.
Under sin tid i Sverige jobbade hon först i Gästrikland, sedan som kyrkoherde i Vallentuna i Stockholm. Att lämna Stockholmsförsamlingen för Hammarlands församling på Åland var ett enormt steg. Vallentuna församling hade ju fler medlemmar än hela Åland hade invånare.
– När jag kom till Åland tänkte jag att nu blir det färre förrättningar – men det gick inte så. Jag hade lätt att komma in i samhället som ålänning. När folk tog kontakt med mig var det för att det fanns en anknytning: de kanske kände mina bröder eller hade fiskat med min kusin.
Det viktigaste för henne har varit förrättningarna – och arbetet med ungdomar.
– Ungdomarna har format mig. De har en viss ärlighet. Även på den tiden då prästerna hade mer auktoritet än de har idag sa ungdomarna vad de tyckte. Den dialogen har varit utvecklande. Det betyder att jag hela tiden haft ett motstånd, fått tänka om. Och det är nyttigt.
Det har betytt mycket också för hennes predikningar: att hela tiden hitta de ord som har täckning i verkligheten.
– Där har ungdomarna varit viktiga. Du kan inte ta till någon teologi med dem, du måste omvandla den till någonting konkret och påtagligt, som har betydelse för människors liv här och nu.
Den finaste erkänsla hon fått kom från en ung man som hon ofta träffat på Lemböte lägergård. När han begav sig ut i världen och kom hem igen, sa han: ”Vet du Gunsan, när jag står i olika situationer i livet, tänker jag alltid att vad skulle Gunsan ha gjort.”
– När jag hör något sånt, då växer den här tanten några meter. Det är en erkänsla att jag betytt någonting.
När Gunnevi Styrström tänker på ålänningarnas relation till kyrkan tänker hon att de vet var kyrkan finns när de behöver den. Sedan år 2010 har hon jobbat som kaplan i Mariehamn.
– De senaste åren har jag unnat mig att vara kaplan, för att kunna njuta av att vara präst. I Mariehamns församling finns en förväntan och glädje bland församlingsborna, och då är det roligt att jobba.
Hon har alltid jobbat mycket och gärna, men i höstas gick hon in i väggen.
– Jag, som alltid gått på lust och vilja! Jag förlorade all ork, och det hjälpte inte att vila. Så jag var tvungen att söka hjälp.
Nu har hon gått i pension och tackar fortfarande nej till de flesta förrättningar.
– Det har varit tufft att lära mig säga nej. Men jag har varit tvungen. Annars blir jag aldrig riktigt bra.
Hon har haft stor glädje av att hon läser mycket.
– När jag gick in i väggen kunde jag skapa mig en egen värld där jag låg i sängen och läste.
Sofia Torvalds
Foto: Tinca Björke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar