Hans-Georg Wallentinus

Tidningen Södra Roslagen
20 juni 1990

(Vallentuna) Hans-Georg Wallentinus och Bo Karlsson, Angarnsgruppen, fick i samband med senaste fullmäktigesammanträdet ta emot Vallentuna kommuns nyinstiftade miljöstipendium. 
- Med det vill vi visa lite av all den uppskattning vi känner för ert 20-åriga arbete, sa kommunfullmäktiges ordförande Erik Lindahl (m). 

PS. Hans-Georg Wallentius tjänstgjorde i Angarnsgruppens styrelse i 39 år. DS.

Hans-Georg Wallentinus:
Under sex år från hösten 2009 var jag redaktör för ”Fåglar i Stockholmstrakten”. I varje nummer hade jag ett litet kåseri om vad som hänt i fågelväg hos mig sedan föregående nummer av ”Fåglar i Stockholmstrakten”. Kåserierna publicerades under rubriken ”Hemma på Sjöbacken” (jfr Brusewitz ”Hemma vid Fågelsången”).

Även när jag slutat som redaktör fortsätter jag att skriva ”Hemma på”. ”Fåglar i Stockholmstrakten” nummer 3 2019 var ett jubileumsnummer och vi satsade då på lite tillbakablickande artiklar. Det har inte funnits någon som bott på vår tomt och som dokumenterat fågellivet, men däremot i grannhuset, gemenligen kallat ”Torpet”, trots att det bara var en sommarstuga. Därför gjorde jag lite mer research än vanligt inför denna ”Hemma på”.

/Hans-Georg

Fåglar i Stockholmstrakten 

Nr 3:2019
Hemma på sjöbacken 

Asfaltborr!

Sa Bang om hackspetten.

Av Hans-Georg Wallentinus

När man som jag och hustrun flyttar ut på bonnvischan, finns alltid en oro för att lokalbefolkningen ska se avogt på en och att man först accepteras som boende på orten efter fyra generationer. Men så blev det inte alls när vi flyttade till Sjöbacken 2002. 

Tvärt om var det en rätt intellektuell by, Svista, där Sjöbacken ligger. 

Jag blir nästan tvungen att ägna ett avsnitt åt ”name-dropping”. I byn bor, eller bodde, representanter för såväl teater, litteratur och konst som forskning. Några hus bort bor Gunnel Lindblom och en bit åt andra hållet ägde Gösta Ekman d.ä. och Tutta Rolf ett litet hus. 

Vår tomt var inte sämre. Den ägdes av skådespelaren Nils Ohlin. Han medverkade bland annat i 32 filmer och ett otal teateruppsättningar. Spelade också ”morfar Ginko” i lördagsunderhållningen ”Snurran” på ångradions tid (de äldre bland er kanske kommer ihåg?). 

Den konstnärliga sidan får sägas representeras av trädgårdsmästaren Bo Rappnes föräldrar, där även fadern, Bengt Rappne, var trädgårdsmästare (tog på 1950-talet över Ulriksdals handelsträdgård som Bo nu driver). Han får nog ta på sig skulden för att äppelexpertisen går bet på att sortbestämma några av våra äppelträd. Hade han kanske sina egna experiment med nya sorter? 

Fåglar inget för Bang 

Närmaste granne i söder var från 1946 journalisten och författaren Barbro Alving (1909–1987), signaturen Bang. När Bang på grund av sjukdom inte kunde bo på Torpet längre tog dottern Ruffa Alving, också journalist, över, men hon sålde det strax efter moderns död till nuvarande ägare. Före Bang bodde författar- och konstnärsparet Rogberg här. Det var också de som lät bygga sommarstugan på tomten, som efter Bangs många tidningskåserier om ”torpet” numera inte kallas för något annat än just Torpet. 

Väninnan Viran hittade en gång ett ringduve(?) bo utanför sitt fönster, och i affekt konstaterade hon att fågeln skrämt slag på henne. Varpå Bang replikerade: ”duvslag?”. Men förutom Bangs kåseri om duvan utanför fönstret nämns fåglar bara i förbigående i några av hennes kåserier. Det kunde till exempel bli en lite sur kommentar om hackspetten, ”som låter som en asfaltborr, den kunde gott sova litet längre på mornarna”. 

Bang och Viran diskuterade också svalorna, som kanske var tornseglare: ”Viran har läst i en bok och säger att det är tornsvalor och jag säger att tornsvalor som håller till godo med tinnarna på vårt torp är ovanligt anspråkslösa.” 

Däremot verkar Bang vara bättre orienterad bland djuren, såväl tama som vilda. Precis som idag fanns katter i omgivningarna och de uppförde sig förvisso på samma sätt: ”Får hon (katten Mitten) syn på en småfågel blir hon platt och ful i synen, men hittills har de klarat sig…” 

Och hur det gick för duvan? Jo, den fick bo kvar där utanför fönstret. 

Torpet ser i princip fortfarande ut som det gjort ända sedan det byggdes 1934/35. På baksidan finns en stor utbyggnad som var Britta Stenström Rogbergs ateljé. Den ligger märkligt nog några trappsteg ned från resten av huset men är faktiskt original – huset blev så här eftersom byggmästaren ”kom på” saker efter hand som bygget framskred. 

Jubelsång vid Torpet 

Som sagt byggdes Torpet av författaren/ journalisten Martin Rogberg och konstnären/journalisten Britta Stenström-Rogberg. De köpte tomten 1933 och bodde där tills Bang tog över 1946. 

Till skillnad från Bang verkar paret Rogberg ha varit mer hemtama med fågellivet. Det är nämligen en helt annan bild som möter läsaren i Martin Rogbergs bok ”Livet på sex tunnland”. Den gavs ut 1941 och utspelar sig under 1930-talets senare del och en bit in i krigsåren. Han skriver till exempel om fågelkören kring Torpet: 

”År från år ökar den i omfång och jublande styrka, den är så ren, så orädd, så oskuldsfullt självupptagen som en lovsång från tidernas begynnelse”. 

Ska man förutsätta att det är samma fågelkör då som nu dominerades den av rödhake, bofink, koltrast och taltrast, och senare under våren av lövsångare, svarthätta och trädgårdssångare plus trastar som var inne på andra varvet. Den numera försvunna trädpiplärkan kanske också hörde hit – det häckade tidigare alltid ett eller två par i den bit skog som hörde till Torpet. 

Orre och tjäder inpå torpknuten 

Det finns några meningar i hans text som gör att man spärrar upp ögonen en del: 

”Vi ser emellertid orre och tjäder lika tätt inpå stugan som hussvala, stare och koltrast”. 

Tjäder har inte funnits i området under den tid vi bott här, men finns kvar i Tärnanskogen på andra sidan sjön. Orre har jag sett flyga från vår sida sjön till skogen i öster endast en gång. Och hussvalan häckar inte längre ens på ladugårdarna vid Svista. Däremot hörde vi orrspel från Tärnanskogen de första fem-tio åren vi bodde på Sjöbacken. Men nu är alla björkbeväxta hyggen borta och därmed också orrarna. 

En noterbar textrad är ”En enda gång har vi hört ugglans skrik på gården …”. 

Här måste det ha hänt något genom åren; kattugglan är en av de säkraste kryssen på tomtårslistan och kattuggleungar besöker Sjöbacken de flesta åren. 

”Vildsvanar” häckade 

Hackspett nämner Rogberg också, men i lite mer positiva ordalag än vad Bang gjorde. Fiskgjuse fiskade i sjön även då och ”… ormvråken (som) filosoferar på en sten i gläntan vid båtskjulet makar sig inte undan förrän på armlängds avstånd...”. 

”Vildsvanen” häckade vid sjön under Rogbergs första år, men det är svårt att säga vad ”vildsvan”  var för något. Det skulle varit anmärkningsvärt om det hade varit sångsvan. 

Han skriver också: ”Nu behärskas vassarna av and, sothöns och dopping…”. Av dem har sothöna blivit en raritet. Gissningsvis beror det på att Angarnssjöängen, fem kilometer bort, är en bättre häckningslokal. Däremot har vi numera alltid brun kärrhök häckande i någon av vassarna i närheten, och både kanadagås och grågås har fått ut ungar 2019 (första gången för grågås, förresten). 

Ett avsnitt i boken som gör att man verkligen spärrar upp ögonen är det här: ”Nu fick vi en höstkväll i skymningen ett sällsyntare följe … Vi överraskade en flock kornknarrar, några stod stilla mitt i vägbanan med näbben uppåtvänd och lät höra sitt skarpa snarp-arp, andra sprang skrämda omkring med snabba, egendomligt tvära kast.” 

Kornknarr hörs ibland fortfarande från Svista, men ”flock”! Jisses, det har hänt saker sedan 1930-talet, uppenbarligen. 

Men en likhet vi kan se är att lärkfalken fortfarande häckar i Sjöbackens närhet. Och det är väl inte det sämsta. 

Sommarens höjdpunkter 

Det får denna gång räcka med kort sammanfattning av vad som hänt på Sjöbacken sedan sist: 

Mellan 7 maj och 10 juni tutade en rördrom i Hakungeviken, tvärs över sjön. 2018 fanns en rördrom på samma plats under en vecka men skrämdes iväg av en för närgången båt. Även årets rördrom blev ivägskrämd, men av ett gevärsskott, och uppehöll sig då i Angarnssjöängen några dagar innan den flyttade tillbaka till Garnsviken. 

På samma plats ropade vattenrall en längre tid. Vid ett tillfälle hördes också honans ”pyrrl”-läte, så eventuellt har det varit en häckning där i år. 

Vårt tornseglarprojekt fick en lite oväntad vändning då ett tornseglarpar häckade – men inte i någon av holkarna utan under yttertaket till mitt arbetsrum. Det fanns sedan flera år tillbaka bomaterial från pilfinkar som häckade där tidigare. 

Det verkar ha gått bra för den bruna kärrhöken, till skillnad från förra året. Tre ungar har setts på vingarna, och lika många ungar har ormvråken vid Hakunge. Lite mer tveksamt är hur det gick för korp och lärkfalk. Normalt brukar de visa upp ungarna under några dagar, men i år försvann bägge spårlöst. Kan mården ha varit framme? 

■ (Bildtext) En gräsandhona med ungar är än idag en vanlig syn i Garnsviken. 

(Bildtext) Utsikten från Torpet ned till Garnsviken. 

(Bildtext) Lärkfalken är fortfarande en av de oftast sedda rovfåglarna i trakten.

Foto: Sonia Wallentinus | Stockholms Ornitologiska Förening 60 år

Teckningar: Britta Stenström-Rogberg Teckning: Britta Stenström-Rogberg 

- Torpet är sig ganska likt , men något hö skördas inte längre. 

- Vi ser emellertid orre och tjäder lika tätt inpå stugan som hussvala, stare och koltrast.

■ Mer att läsa: 

Barbro Alving. Sol över torpet. Folket i Bilds förlag, Stockholm 1963. 

Martin Rogberg. Livet på sex tunnland. AB Skoglunds förlag, Stockholm 1941. Samtliga teckningar i artikeln är hämtade från denna bok. 

Varmt tack för den fina berättelsen

Hans-Georg Wallentinus!

Särskilt all namedropping förstås så jag samlar på vallentunabor...

________________________________________________________________________________

Uno sköld delar på sin facebooksida med sig av Vallentuna Kommuninformation nr 6, 1974.

Det är samma bilder som används men troligen inte samma text. 

Håll till godo!

_____________________________________________________________

Uno Sköld publicerade följande om Barbro Alving på sin facebooksida: 

Släktuppgifter Barbro Alving

Barbro Alving, född 1909-01-12 i Uppsala. Far: Lektor Karl Hjalmar Alving, född 1877-06-03 i Kalmar. Mor: Fanny Maria Lönn, född 1874-10-23 i Ytter Selö, Södermanland. Syster: Beate Sofia, född 1907-07-05 i Örgryte. Enligt databasen Rotemannen är Barbro skriven med familjen i Stockholm 1926.

I Sveriges befolkning 1940 är Barbro Alving upptagen som journalist Dagens Nyheter. Är upptagen tillsammans med dottern Maud Fanny, född 1938-02-25 i Matteus församling. Detsamma gäller 1950, här dock noterad som redaktör. 1960 är Barbro ensam noterad boende i Hedvig Eleonora församling i Stockholm och upptagen som journalist. 1970 boende på Sibyllegatan i Stockholm. Är boende här fram till sin död 1987-01-22.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barbro Alving var dotter till författaren Fanny Alving och lektorn Hjalmar Alving. Hon fick själv ett barn, Maud Fanny, född 1938, med illustratören och tecknaren Birger Lundquist (1910–1952). Maud Fanny, eller Ruffa som hon kallades av alla, var ett "kärleksbarn" som föddes utanför äktenskapet. Barbro Alving gifte sig aldrig; däremot bildade hon familj med Loyse Sjöcrona (1896–1989)[2] när dottern Ruffa endast var något år. Tillsammans var de "en annorlunda familj" med dotterns egna ord.

Barbro Alving – som snart blev ett med sin signatur Bang – började sin journalistiska bana på Stockholms Dagblad 1928, blev sedan redaktionssekreterare på Idun 1928–1931 och var därefter fast anställd som medarbetare i Dagens Nyheter 1934–1959.

Som tidningens reporter skrev den föga sportintresserade Bang om sina intryck från de olympiska sommarspelen 1936 i Berlin. Dagens Nyheter sände samma år ut henne för att rapportera från spanska inbördeskriget och då med fokus på det av Francisco Francos styrkor flygbombade Madrid. Liknande krigsreportage gjorde hon 1939 från det finska vinterkriget. Barbro Alving rapporterade också från det av Tyskland invaderade Norge våren 1940 samt från Ungern under revolten 1956 och Sovjetunionens (och Warszawapaktens) av denna föranledda invasion av landet. Hon gjorde under efterkrigstiden också reportageresor i USA, Vietnam, Afrika och olika platser i Fjärran Östern.

Hennes stil kännetecknades bland annat av ett framträdande berättarjag. Detta grepp är generellt ganska ovanligt inom journalistiken, dock lyckades Alving att med talang, självdistans, humor och en medvetenhet om samhälleliga normer balansera på rätt sida om vad som ansågs passande. Detta behandlas i en kandidatuppsats från Uppsala universitet som publicerades under våren 2011.[2]

Barbro Alving blev tidigt pacifist och deltog under 1950-talet aktivt i kampen mot att Sverige skulle skaffa sig kärnvapen, bekände sig som kristen och blev katolik. Den 23 mars 1955 dömdes Bang av Stockholms rådhusrätt till en månads fängelse för vägran att inställa sig till civilförsvarsövningar. Under tiden i fängelset skrev hon löpande artiklar för sin tidning om sitt liv som fånge på Långholmen. Artikelserien publicerades sedan som bok, Dagbok från Långholmen (1956). Det lär ha varit första gången som en person hade fått frihetsstraff för vägran att inställa sig till försvarets övningar utan att ha åberopat religiöst grundade samvetsbetänkligheter.[3] Hon var då sedan länge känd och uppskattad som en skicklig, träffsäker och humoristisk skribent, nu blev hon även känd för sitt civilkurage.

Barbro Alving kom i slutet av 1950-talet i konflikt med DN:s politiska ledning. Denna – med chefredaktören Herbert Tingsten i spetsen – ivrade för att Sverige skulle gå med i Atlantpakten och skaffa sig kärnvapen. Bang var av annan mening och det blev konflikt. Trött på kontroversen gick hon villigt med på att sluta på DN och istället börja som kolumnist på den likaså av familjen Bonnier ägda Vecko-Journalen.

Bang inspirerades som journalist, feminist och pacifist av Elin Wägner. Efter Wägners död 1949 sammanställde hon ett omfattande biografiskt material om henne, vilket senare användes för en biografi, skriven av Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. I många år skrev Barbro Alving under signaturen "Käringen mot strömmen" kolumner i Vecko-Journalen[4]. Under loppet av runt fyrtio år utgavs kåserierna också i bokform.