De drack fosfor för att undgå horluvan...

Jag bläddrade igenom en av Vallentunas dödböcker och hittade

vid förra sekelskiftet

två fall av: 

"Sjelfmord genom fosforintagning för fosterfördrifning"

1. 

Maria Dorothea Jansson
arrendatorsdotter i stora Gävsjö

Maria Dorothea Jansson född 6/10 1878 i Östra Ryd
Arrendatorsdotter från Stora Gäfsjö
Sjelfmord genom fosforintagning för fosterfördrifning
Dödsdatum: 24/2 1899
Begravning 15/3 1899
Obduktion å liket verkställd af Provincialläkare A Berlin
Begrafven i stillhet.
Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1780 / sid 12

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1780 / sid 12

Det var naturligtvis inte meningen att hon skulle dö. 

Maria Dorothea ville bara göra sig av med det foster hon bar under sitt hjärta. Hon hade redan skämt ut sig så det räckte när hon ett drygt år tidigare gav liv åt sonen Gustaf Thore den 30/6 1898 i Vallentuna. Hon hade antingen vägrat avslöja barnafadern - det står ingenting i födelseboken - eller så hölls han hemlig av familjen. Gossen döptes och vittnen var torparen August Lutteman och hans hustru vid Stora Ladängen. 

Maria Dorothea var dotter till till arrendatorn Per Gustaf Jansson, 57, och hustrun Maria Sofia Andersdotter, 48, på stora Gävsjö i Bällsta. Hon var näst äldst i en syskonskara på fem. Hennes oäkte son Gustaf Thore var ett drygt år gammal, när hon upptäckte att hon åter igen var gravid.

Det var det värsta som kunde ha hänt henne. Ungen måste bort. Hon kunde inte komma dragandes till föräldrarna med en oäkting till.

I slutet av 1800-talet använde kvinnor fosfor från tändstickor för att framkalla abort. Man skrapade av tändstickorna och blandade ut fosforn med något som var drickbart.

Det kunde framkalla abort men många kvinnor blev förgiftade och dog också, ett öde som alltså drabbade Maria Dorothea Jansson från Stora Gäfsjö den 24/2 1899. Hennes liv tog slut innan det hade börjat.
Hon blev 20 år 4 månader och 18 dagar gammal. 

Drängen Karl Johan August Johansson född 15/5 1875 i Stora Gäfsjö - en torparson från Eriksdal i Lövsättra - tog på sig faderskapet för lille Gustaf Thore.  Prästen skrev in det i såväl födelseboken som husförhörslängden. Han hade kommit till gården den 8/11 1897 och tämligen omgående gjort arrendatorsdottern med barn. Det finns ingen anledning att tro att han inte var far även till hennes andra barn. Kanske tänkte de sig en framtid tillsammans.

Dagen efter Maria Dorotheas död, den 25/2 1899, skriver prästen in lille Gustaf Thore som fosterbarn till hennes föräldrar. Drängen Karl Johan August Johansson, 24, hade ingenting att sätta emot. Provinsialläkare A Berlin obducerade liket, skriver prästan i husförhörslängden.
Begravningen genomfördes i stillhet, som man skrev om självspillingar som inte fick begravas i vigd jord.

Sedan sommaren gått och skörden väl kommit in under tak lämnade drängen Karl Johan August Johansson sin son på Stora Gäfsjö och flyttade till Stockholm. Han hade naturligtvis ingenting att säga till om när det gällde pojken ens om han hade velat. 

• Arbetaren Karl Johan August Johansson gifte sig med Johanna Albertina Nyman med vilken han fick minst tre döttrar födda 1905, 1907 och 1910. Familjen bytte namn till Jämbring. Karl Johan August dog på Sabbatsbergs ålderdomshem 1961. 
• Gustaf Thore Johansson växte upp och blev chaufför. Han gifte sig med Karin Elisabet Halldin 1925 och dog i Stockholm 1983. Jag kan inte se att de fick några barn. 

Vallentuna (AB) AI:23b (1892-1899) Bild 560 / sid 252 (Eriksdal i Löfsätra)

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 260 / sid 22 (Gustaf Thores födelse)

Vallentuna (AB) AI:23b (1892-1899) Bild 780 / sid 274 (familjen i Stora Gävsjö)

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1780 / sid 12 (Maria Dorothea död)

2. 

Emma Sofia Lindström
Piga i Hellsta

Emma Sofia Lindström född 31/1 1875 i Knutby
Piga vid Näle, Hellsta, Vallentuna
Sjelfmord genom fosforintagning för fosterfördrifning
Dödsdatum: 15/6 1900
Begravd 29/6 1900
Begrafven i stillhet. Obduktion å liket verkställd.
Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1820 / sid 16

Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1820 / sid 16

Emma Sofia Lindström född 31/1 1875 i Knutby.
Hon var dotter till torparen Johan Jansson Lindström i Mellan Finndalen och hans hustru Johanna Gran. Familjen: 

Torparen Johan Jansson Lindström född 17/4 1834 i Almunge

Johanna Gran född 6/1 1835 i Knutby, dotter till Dragonen Anders Gran ohh Greta Jansdotter

Familjen bodde i (Ekeby) Finndalen Mellan, Knutby dit de kommit 9/11 1874 från Kollsta i Knutby. 

Barn:

1. Anna Lovisa född 29/12 1859  i Knutby
2. Johan Alfred född 11/6 1862 i Funbo
3. Per August född 7/11 1865 i Knutby
4. Johanna Elisabeth född 13/6 1871 i Knutby
5. Emma Sofia född 31/1 1875 i Knutby
6. Karl Gustaf född 29/3 1878 i Knutby - död 25/5 1885 i Knutby av "okänd sjukdom"

Emma Sofia blir i föräldrahemmet till 1892 då hon flyttar till Stora Kråkhvilan i Björkö, Knutby, för att bli piga. Året därpå återvänder hon till föräldrahemmet. 1895 blir hon piga hos en bonde i Kumla, Knutby. Den piga hon arbetar tillsammans med är tidvis sinnesrubbad, skriver prästen.

Den 4/11 1897 flyttar hon till en tjänst som piga i prästgården i Knutby och den 24/10 1899 går flyttlasset till Näle i Hellsta, Vallentuna. Där skrivs hon in sist bland tjänstefolket och ett drygt år senare, strax före midsommar den 15/6 1900, är hon död. Det visar sig att hon har intagit fosfor i syfte att fördriva sitt ofödda foster.

Prästen nöjer sig med att konstatera dödsfallet i husförhörslängden. I dödboken skriver han att hon begått självmord genom fosforintagning för fosterfördrifning. Liket obducerades och begravningen ägde rum i stillhet som det alltså hette när det fanns skam med i bilden. Inte ett ord utöver detta.
Emma Sofia Lindström blev 25 år 4 månader och 14 dagar gammal.

Knutby (AB, C) C:4 (1823-1861) Bild 68 (modern Johanna Grans födelse)
Knutby (AB, C) C:6 (1862-1875) Bild 93 (Emma Sofia föds)

Knutby (AB, C) AI:19 (1871-1875) Bild 188 / sid 184 (familjen i Finndalen mellan, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:20 (1876-1880) Bild 179 / sid 169 (familjen i Finndalen mellan, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:20 (1876-1880) Bild 227 / sid 218 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:21 (1881-1885) Bild 214 / sid 209 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:22 (1886-1890) Bild 224 / sid 209 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:23 (1891-1895) Bild 242 / sid 230 (familjen i Björkö Apallund, Knutby)

Knutby (AB, C) AI:23 (1891-1895) Bild 244 / sid 232 (Emma Sofia piga i Björkö Stora Kråkhvilan)

Knutby (AB, C) AI:23 (1891-1895) Bild 250 / sid 238 (Emma Sofia piga i Kumla, Knutby)
Knutby (AB, C) AIIa:1 (1896-1899) Bild 2920 / sid 280 (Emma Sofia flyttar till prästgården)
Knutby (AB, C) AIIa:1 (1896-1899) Bild 160 / sid 4 (Emma S piga i prästgården, flytt till Vallentuna)
Vallentuna (AB) AI:23a (1892-1899) Bild 920 / sid 78 (Emma Sofia piga i Näle)
Vallentuna (AB) AII:1b (1900-1908) Bild 1560 / sid 357 (Emma Sofia piga i Näle)
Vallentuna (AB) CI:8 (1895-1917) Bild 1820 / sid 16 (Emma Sofia död)


Wikipedia:
Om fosterfördrivning i Sverige


Antalet utomäktenskapliga barn fördubblades från 1800-talets början till dess slut, och detta höll i sig ända till 1920-talets slut. Under denna period genomgick även samhället många stora förändringar, i samband med bland annat den industriella revolutionen och detta berörde även relationerna mellan könen. En stor del av de utomäktenskapliga barnen kom till genom förhållanden mellan en socialt högre ställd man och en lägre ställd kvinna, exempelvis mellan en husbonde och en piga som inte vågade säga ifrån. Detta har kallats för strukturförtryck av Jonas Frykman och det anses vara en av orsakerna till ökningen av utomäktenskapliga barn i delar av mellersta och södra Sverige.

Att bli betraktad som en hora i sin socken innebar för många ett livslångt straff för sinlösaktighet, tillsammans med många andra mycket negativa statusförändringar. "Horrollen" markerades sedan gammalt ofta i hennes kläder, då ogifta mödrar främst tvingades att bära horluvan.

Horklut, horluva eller horhätta
en simpel huva som mödrar till utomäktenskapliga barn (de ansågs vara "horor") i delar av Sverige tidigare kunde tvingas bära för att signalera sin sociala ställning: varken ogift (en ungmö kunde gå med huvudet bart) eller ärbart gift (en gift kvinna bar i regel en mer heltäckande huvudbonad). Bruket upphörde under 1800-talet.

En kvinna dömd för hor kunde utsättas för ett flertal former av social utstötning. I de mellansvenska områdena fanns en föreställning om att en hora kunde förorsaka horeskäver, rakitis, hos barn, vilket gjorde att hon måste undvikas. För att utmärka en "hora", fanns i vissa delar av Sverige, åtminstone under 1800-talets början, seden att tvinga dem att bära en särskild form av huvudklädnad kallad horeklut eller hormössa, som signalerade att hon varken var en gift kvinna eller en ogift (dvs icke sexuellt aktiv) kvinna.

Den seden levde kvar under en lång period och dog vid 1800-talets slut, men skammen och den sociala isoleringen levde vidare. Horan förlorade inte bara sitt anseende, utan även sitt umgänge bland de andra ogifta. Om hon deltog i fel social kontext kunde hon även bli utskälld för att vara hora, luder och liknande. Hon riskerade även att förlora sin anställning om husbondfolket misstänkte att hon var gravid. Till detta kvarstod även kyrkans bestraffning, som tog form i olika typer av ceremonier med ogifta och gifta kvinnor vid kyrktagningen efter förlossningen. Att kvinnan dessutom skulle erkänna sitt brott i enskilda skrifter, för att få syndernas förlåtelse, var en sed som fortfarande var i bruk under 1800-talets andra hälft. Allt detta bidrog därför naturligtvis till att många kvinnor försökte att genomföra en abort, hellre än att bli ansedd som hora, även om hon då begick en handling som var straffbar inför lagen. Oavsett hur hon handlade, om hon fördrev fostret eller födde det, betraktades hon fortfarande som en syndare. Den enda räddningen var att försöka göra sig av med fostret i hemlighet och hoppas att ingen skulle fatta misstankar.

Invärtes metoder

De metoder som beskrivs är endast en del av alla de metoder som användes vid fosterfördrivning. Andra metoder som kunde användas när en kvinna ville utföra en abort kunde vara intag av brännvin, kaffe, såpa, fotogen, ättika, mässingsärg, kolokvintdroppar, så kallat influensapulver, opium, mineralsyra, kloroform och så vidare. Även användning av olika örter och växtgifter såsom sävenbom, stormhatt, mattlummer, vinruta och kolokvint förekom.

Tre olika typer av arseniksyrlighet: oren, ren och destillerad

Arsenik

Det vanligaste fosterfördrivningsmedlet för de aborter som kom till officiell kännedom under åren 1851-1880 var arsenik. Den vanligaste formen av arsenik som användes var under beteckningen arseniksyrlighet, vilket är ett vitt pulver som består av föreningen av arsenik och syre. Det har efter senare efterforskningar visat sig vara cancerogent. I Bohuslän såldes arsenik i gårdarna av bland annat kringvandrande försäljare, vilka ibland vandrade till gruvorna för att köpa en större mängd arsenik för att senare sälja vidare till folket på landsbygden. Från Småland finns det liknande uppgifter, då det i tätorten Målilla fanns en "gubbe" som sålde arsenik, officiellt till boskap för att de skulle få bättre matlust av preparatet. Sammantaget var arsenik relativt lättillgängligt under denna tid, men efter att arsenik blev borttaget från handeln 1876 blev giftet svårare att få tag på. Troligtvis intogs arseniken oralt av kvinnorna, men andra användningssätt, som att lägga giftet i ett sår som man skurit upp i armvecket, påstods även leda till att fostret aborterades. Konsten var att använda rätt mängd.

Fosfor
Fosfortändstickor från sent 1800-tal
Ett annat vanligt fosterfördrivningsmedel var fosfor, som blev alltmer använt efter 1850-talet. Det nya medlet gick om arseniken på 1880-talet och efter 1890-talet stod fosfor för 96% av de uppdagade aborterna i Sverige under den tiden. Fosforet som användes till fosterfördrivningar kom från fosfortändstickor som började tillverkas under samma period som medlet blev populärt, och dessa innehöll så kallad gul fosfor. Intaget av den typen av fosfor bidrog till blödningar från bland annat livmodern, och om kvinnan är gravid bidrog detta senare till missfall. Senare fanns det en mycket stor risk att intaget av det gula fosforet slutade med döden. Möjligheten för överlevnad blev däremot mycket större om man på ett tidigt stadium kräktes upp majoriteten av giftet, vilket förklarar varför så många kvinnor trots allt överlevde ingreppen. 

Ett fall där fosfor användes i fosterfördrivningens syfte beskrevs i tidningen "Jordemodern" (vilket även är ett annat ord för barnmorska), som berättade om en kvinna i Ystad som redan var gift och hade två barn. För att få i sig fosfor skrapade hon av tändsatsen av cirka 80 tändstickor, som sedan blandades ner i mjölk. Två dagar senare blev hon sjuk, med frossa som ett av symptomen. Samma kväll fick hon en blödning i livmodern och nästa dag blödde hon kraftigt, varpå fostret kom senare på eftermiddagen. Fostret beräknades av barnmorska vara cirka 5 månader gammalt medan kvinnan själv förnekade detta och påstod det var högst 2-3 månader. Efter detta blev kvinnan gulfärgad, men tillfrisknade efter några veckor. Så lyckligt slutade det dock inte för alla som intog giftet, då det rapporterades ett flertal dödsfall där kvinnor och flickor försökt fördriva sina foster. Oftast köpte kvinnorna själva tändstickorna och brukade, likt kvinnan från Ystad, ofta blanda ner giftet i mat, vatten eller mjölk. 

Det framstår i ett flertal uppteckningar från den tidigare delen av 1900-talet som om medlet var ett allmänt känt fosterfördrivningsmedel, men fosfortändstickorna förbjöds till slut för försäljning i Sverige 1901. De fortsattes dock att produceras för export, och därför kunde kvinnor som arbetade på tändsticksfabrikerna fortfarande komma över fosfor.

Kvicksilver

Kvicksilvret kallades ibland för sublimat,  vilket var ett frekvent använt antiseptiskt medel i tablettform. Trots akut förgiftning är det ett långsamt verkande medel, och döden kan dröja upp till ett par veckor senare. Det ansågs vara "bra" och effektivt om man tog det i rätt mängd, och man vet att kvinnor i Halland blev tillsagda att kvicksilver i nysilad mjölk skulle bidra till att fostret skulle fördrivas. Andra källor från Halland uppger också att vissa tog in kvicksilvret i kroppen genom sår i antingen armveck eller på benen, för att det skulle direkt in i blodet. En kvicksilverkula som var ungefär lika stor som ett knappnålshuvud, skulle ta bort fostret.

Saffran

Saffran från 1850-talet, tillverkad av föregångarna till märket Gevalia.

Ett medel som användes mycket flitigt vid fosterfördrivning var saffran. På grund av ständigt höga priser handlade ingreppen ofta om mycket små doser, och metoden hade sällan önskad effekt, vilket senare bidrog till att kvinnorna sökte sig till mer effektiva medel. I vissa uppteckningar berättas det om så kallade "knallar", kringvandrande säljare som sålde saffran i Västergötland, vilket innebär att medlet trots sitt dyra pris ändå fanns tillgängligt. Saffran var liksom fosfor ett allmänt känt fosterfördrivningsmedel på många platser i Sverige. I vissa fall var dosen saffran dödlig, då det blir giftigt om det konsumeras i stora mängder. Det kom ett flertal rapporter om fall där desperata kvinnor intagit en alltför stor mängd. Detta förekom även under 1960-talet, då de yrkesmässiga abortörerna börjat utföra sina mer effektiva aborter. Matts Bergmark har i sin bok Bad och bot: om vattnet som läkemedel och njutningsmedel berättat om en flicka på Gotland som under 60-talet dog på grund av sitt intag av saffran, men att det senare visade sig att hon inte var gravid och att hon därmed tagit det i onödan.

Utvärtes metoder

Tunga lyft och överansträngning

Det som var det i särklass vanligaste sättet att sätta igång en förlossning, en försenad menstruation eller försöka framkalla abort var genom tunga lyft, överansträngning eller liknande. Att så många kvinnor försökte fördriva foster genom till exempel tunga lyft var troligtvis på grund av att det, förutom något tungt att lyfta eller en hökulle att hoppa ifrån, inte krävde tillgång till andra medel, och därför även blev svårt att bevisa inför domstol. Uppteckningar om de metoderna finns från hela Sverige. En metod som användes flitigt i Bohuslän var att lyfta tunga vattenbaljor och att "hoppa och springa". I Hälsingland kallades det att "lyfta bort barnet". Annars var hopp från berg eller höloft vanligt, och det berättas i samma uppteckningar att fattigt folk brukade arbeta extra hårt i sjunde till åttonde månaden av graviditeten, för att orsaka en tidig förlossning, med barnets död som följd. "Tunga lyft, tungt arbete och att falla från höga höjder" rekommenderades i Jukkasjärvi i Lappland. 

Åderlåtning

Åderlåtning i Värmland, Mangskogs socken 1922.

Åderlåtning var en ganska beprövad metod vid de flesta besvär inom folkmedicin,  och som fördrivningmedel var det känt över hela landet. Enligt den terapin skulle man med hjälp av en koppa tappa ut blod ur kroppen, och därmed skulle "det sjuka" komma ut genom blodet och göra kvinnan "frisk" från sitt foster. Blodiglar användes också till åderlåtning. Den minskade dock kraftigt som acceptabel behandlingsmetod under 1850-talet. Skrock har även varit förbundet med åderlåtning, och i gamla almanackor kunde det finnas noggranna direktiv för vilken kroppsdel som var lämpligast respektive olämpligast, att vid en viss tidpunkt att ta blod ifrån för en specifik åkomma. Åderlåtningsmannen var en återkommande bild i många gamla almanackor.

Även om man slutade acceptera åderlåtning under 1850-talet litade man på denna metod som fosterfördrivningsmedel inom folkmedicinen. Det talades om ett flertal olika ställen på kroppen där en åder skulle öppnas. Det talades bland annat om en åder på benet, som var "hemlig för alla förutom åderlåtaren och kvinnan", på stortån och på lilltån. Att tappa blod på lilltån ansågs särskilt effektivt i Västergötland därför att man ansåg att det gick en åder direkt från livmodern till tån. Ingreppet gjorde att fostret inte fick tillräckligt med blod och därmed dog.^[23] I uppteckningar från Nordiska Museet och ULMA (Språk- och folkminnesarkivet i Uppsala) berättas om två enskilda fall där åderlåtning användes som fosterfördrivningsmetod i Medelpad och Bohuslän. I Medelpad blandades det tappade blodet, från en okänd åder på den drabbade flickan, med en likaså okänd medicin som flickan senare fick dricka. Det andra fallet i Bohuslän sköttes istället åderlåtningen av flickans egna far, där flickan senare dog av blodbrist. Kvinnor som var för långt gångna i sin graviditet uppmanades att även ta in medicin, men vilken medicin det var har inte framgått i några uppteckningar.

Livmodersköljningar och mekaniska medel
Livmodersköljning har förekommit vid ett antal kända fosterfördrivningsförsök under 1950-talet, då kvinnor använde sig av medel som bland annat såpa, sublimat, ättika och såpsprit, vilket är en blandning av vatten, såpa och t-sprit. Dessa olika medel sprutades in i livmodern med hjälp av vaginalsprutor eller smala slangar och på så sätt frättes fosterhinnor bort och fostret dog. I samband med att man använde sumblimat vid livmodersköljning kombinerade man i Värmland ibland behandlingen med att använda sig av en smal slang som förde in luft i livmodern.

Bortsett från vaginalsprutor användes även andra mer "mekaniska" medel vid fosterfördrivning i Sverige, fast inte alls i samma utsträckning som andra invärtes metoder. Abortinstrumenten var välkända sedan tidigare, men hade större genomslag i andra länder som Frankrike och USA under 1700- och 1800-talet, i samband med att den medicinska kunskapen ökade och att antal läkare och barnmorskor blev allt fler. I aborter studerade av läkaren Gunnar Hedrén under 1800-talets andra hälft framgick det att endast 10 av totalt 1400 illegala aborter hade utförts med mekaniska medel, medan 1200 hade genomförts med hjälp av fosfor. De så kallade yrkesabortörerna använde sig ofta av mekaniska medel, som oftast var mycket effektiva men samtidigt mycket farliga på grund av infektionsrisken. Då bestod metoderna av att man med hjälp av sonder och andra vassa föremål stack hål på ägghinnan för att på så sätt få missfall. För övrigt finns det lite information om de mekaniska medlens användning i Sverige under denna tidsperiod, och att abortinstrumenten inte var vanliga under 1800- och 1900-talen stöds även av Nordiska Museets och Folklivsarkivets frågelistor och uppteckningar. Ett hundratal människor gav information om graviditet och abort i sin hemtrakt, där vissa förnekade att fosterfördrivning alls förekom i deras ort medan andra menade att abort var relativt vanligt. Det som däremot är gemensamt var att aborterna utförts på ogifta mödrar genom olika metoder som: tunga lyft, fosfor, arsenik, svavel, "influensapulver", krossat glas och att "ha samlag med många män". Livmodersprutan nämns bara en gång och att "föra in en slang i slidan" nämns även det av en annan person.

Utöver dessa metoder användes även ångbad och misshandel som fosterfördrivningsmetod i varierande utsträckning.

Magiska och irrationella metoder
Metoden att använda mässingfilspån från kyrkklockor för att fördriva foster var en metod som upptecknats i Småland, där det sades att filspånen skulle bakas in i en deg för att sedan ätas upp. Att detta var en magisk metod har ifrågasatts, eftersom det kunde vara själva filspånen som var verksamma. Detta var dock inte en metod som använts i någon vidare stor utsträckning, då den endast nämnts i ett fåtal uppteckningar. Andra medel att ta in kunde bland annat vara ägg, där det i Uppland där instruktionerna löd: "Sjud ett par ägg, giv henne några skedblad av vattnet, så bliver hon fostret kvitt." En annan metod där man återigen använde sig av ägg bestod av att kvinnan skulle ta en höna "och ur ändan gräva fram ett ägg, som inte var fullskalat" och koka äggen för att sedan äta upp dem. Detta var dock inte en särskilt effektiv metod. I Medelpad och Jämtland talades det om att hästsvett från insidan av "hästlokorna" och häststöv, avfall vid ryktningen, var bra vid fosterfördrivning. Ett tredje medel som också sades vara bra var omtalat i Småland var den frukt som skapades genom ympning, då ympkvistar från ett fruktträd inympades på en tall.

I övrigt brukades inte magiska metoder i en större utsträckning, de rent magiska metoderna som användes har endast omnämnts två gånger i Nordiska Museets och Folklivsarkivets frågelistor. Det kvinnan då råddes att göra var att antingen gå genom en vagn där "långvagnsträet tagits bort" eller gå till nordsidan på en stuga och stötta med "snäckan" (slidan) mot knuten och säga '"Jag vill ha mitt igen", för att efterföljas med att mannen som befruktat henne sedan ska ta slemmet från "snäckan" på knuten, lägga det på en sockerbit och sätta den på tungan för att sedan säga "Jag vill ha mitt igen jag också".

För att få begravas i vigd jord måste säkerhet råda om hur döden inträtt. Den som gått i förväg - genom självmord - fick inte begravas i vigd jord. Enligt 1734 års lag skulle skarprättaren då föra liket till skogs och gräva ner det i jorden. På 1840-talet ändrades praxis så att det blev tillåtet att begrava en så kallad självspilling inom kyrkogården. De fick emellertid ligga på norr, den delen av kyrkogården som hade lägre status. Begravningen skedde i tysthet, utan klockringning, efter solnedgången och med endast de nödvändiga personerna närvarande. Om begravningen fick ske på kyrkogården tog man ofta kistan över muren i norr, där några trappsteg fanns inmurade för ändamålet.

Läs mer i Louise Hagbergs bok "När döden gästar" (1937) och främst då kapitlen Ligga på norr (s. 492-496) och Neslig begravning och begravning i stillhet (s. 499-505).

Fosfortändstickor förbjöds 1901 av just den här anledningen

Läs mer om abortmetoder här.