Det finns de som behöver min pension bättre än jag...

Gustav Andersson

på Nygård vid Räfsta i Angarn

(1903-1992)

Året Runt
Nr 24 1989

Han har bara upplevt fattigdom.
Ändå tycker Gustav Andersson att han lever i överflöd


Det finns de

som behöver min pension bättre än jag


När Gustav var ett år miste han sina föräldrar. De bara försvann. Han blev ett ”socknens oönskade barn”. Idag är han 86 och tycker att hans fattiga, ensamma liv varit rikt. Därför ger han bort pensionen – anonymt.
Jag är nöjd och har allt jag behöver, säger snart åttiosexårige Gustav Andersson och drar kaffehurran från vedspisen.
- Jag trivs bra här och har mycket att sköta om, tillägger han.

Sedan 35 år hyr Gustav övervåningen i en kall och dragig sekelskifteskåk i en avlägsen skogsglänta i Angarn i Vallentuna, några mil norr om Stockholm. I hans välskurade kök står ett enkelt bord, tre pinnstolar och en byrå. I den förvarar han det mesta av sina ägodelar.
Ingen har tänkt på att måla om i hans bostad sedan han flyttade dit. Därför flanar färgen och därför är korkmattan trasig här och där. I taket ger en naken glödlampa det ljus Gustav behöver. En diskbänk med en kran för varmt och kallt vatten är hans endamodernitet vid sidan om transistorradion som han fick i present på sjuttioårsdagen.

- Jag lyssnar mycket på radion och följer med vad som händer ute i världen, säger han.
Grannen har flera gånger försökt ge Gustav en TV men han vägrar ta emot den. En telefon har han dock gått med på att installera. Men för att lugnet ska få förbli ostört har han infört telefontid en timme om dagen. Då, men aldrig annars, sätter han i telefonjacken.
- Jag är inte van vid nymoderniteter, muttrar Gustav.
På kammaren står Gustavs välbäddade säng. I den har han numera både elektrisk värmedyna och fårskinnsväll för att slippa frysa.
- Det blir väldigt kallt här om vintrarna, säger han och ryser. I 35 år har han bott i stugan som ändå är en lyxvåning mot de drängstugor han tidigare bott i.

Föräldrarna bara försvann
När Gustav föddes var tiderna annorlunda, särskilt för en statarfamilj som hans. Med tre små barn i flyttlasset kom hans föräldrar till Angarn för att arbeta på en gård. Föräldrarna försvann – kanske dog de i spanska sjukan – och socknen fick ta hand om de små. Gustav var bara något år gammal.
Den bonde som tog minst betalat av socknen fick på den tiden bli fosterföräldrar till föräldralösa barn. I praktiken betydde det en lönande investering i gratis arbetskraft till gården.
De tre syskonen splittrades och kom till varsin fosterfamilj. Ena systern dog i unga år men den andra levde till för några år sedan.
- Fosterföräldrarna hade 25 kronor i månaden för att ta hand om mig och det var ju inte mycket. Man slet ju både skor och strumpor.

Under s in uppväxt fick Gustav byta fosterföräldrar flera gånger. Hos dem alla fick han ”göra rätt för brödfödan” genom hårt arbete som lilldräng från morgon till kväll. När familjens egna barn skuttade runt på ängarna och lekte fick han arbeta. Ofta fick han skulden om någon av dem ställt till med ofog. Vissa ”föräldrar” var snälla men ibland fick han utstå spott, spe och stryk. Det var aldrig tal om kärlek och omsorg för socknens barn.
- Jag kunde inte begära att de skulle behandla mig som de egna barnen, säger Gustav. Han fann sig i sitt öde och lydde. Fosterföräldrarna kallade han ”tant och farbror”. Man kunde inte säga mamma och pappa när man kom till nytt folk.

Fick stryk av de stora grabbarna
- Min första fostermor var riktigt elak. En morgon, när jag var sex år gammal, väckte hon mig med att slå vatten över mitt huvud. Sedan kom jag till andra familjer och då blev det bättre. En var snäll mot mig. Henne besökte jag på ålderdomshemmet innan hon dog 96 år gammal.
Gustav gick i byskolan som hade fyra klasser. Småskolan huserade i skolhusets övervåning och de högre klasserna på bottenplanet.
- Man fick stryk av de stora grabbarna. De slog helt enkelt bara ner en…
- Och det var svårt att orka med. Jag skulle ju först upp klockan fem på morgonen och åka till mejeriet innan jag fick tvätta mig och gå till skolan. På kvällen måste jag arbeta igen. Inte hann jag med några läxor.
- Till slut sa skolläraren att jag måste bort från det fosterhemmet om jag skulle klara skolan.

Jag kan aldrig glömma min älskade Annie
Då fick jag byta och i det nya fick jag sluta i ladugården klockan sex på kvällen för att läsa läxor. Då gick det ju bra.
Gustav läste fram för prästen 1917. Konfirmanderna fick finna sig i att gå den milslångavägen till kyrkan eller spänna på sig skidorna och staka sig fram över den frusna sjön.
- Prästen ville att vi pojkar skulle lova att aldrig supa och röka. Det löftet har jag hållit. Jag har aldrig druckit en droppe och aldrig rökt, säger Gustav.

14 timmars arbetsdag
Efter konfirmationen tog Gustav anställning som dräng för en årslön av 300 kronor. Snabbt lärde han sig plöja, dika, slå med lie och sköta alla andra typer av drängsysslor.
- Arbetstiden var från fem på morgonen till sju på kvällen. Senare blev det lindrigare och vi fick sluta klockan sex på lördagar. Då hade man brått hem för att tvätta sig. Vi skulle ut på dansbanan ett helt gäng grabbar förstås. Där slogs och söp de och rullade runt i gräset…
- Kom och smaka, Gustav, lockade de och viftade med flaskorna. Men jag skakade på huvudet och lät mig aldrig övertalas.

Dans var inget för Gustav. Han nöjde sig med att titta på och höll mest till på skjutbanan som traditionellt fanns på varenda festplats. Han tävlade och vann för det mesta. Skytte i alla former har varit Gustavs stora passion i livet. Det är därför han aldrig blev gift, säger han och gapskrattar. Hobbyn tog all hans tid.
- Men ska jag tala sanning så hade jag en flicka en gång. Men hon blev sjuk i lunginflammation och dog. Det var 1927 och doktorn kunde inget göra, säger Gustav.

Fästmön hette Annie Andersson och var piga på en granngård. En vinterdag när Gustav var ute för att fiska gädda möttes de. Annie var på väg till sin far med kaffe och Gustav tog mössan i näven och hälsade så artigt han kunde. Det hade han lärt sig av prästen. Hon kunde sedan aldrig glömma den artige gossen. Senare kom de i tjänst på samma gård där han var fördräng och hon hjälpte frun som var sjuk efter barnafödande.
- På det viset lärde vi känna varandra. Hon var 23 år och jag ett år äldre. Alla sa att vi passade så bra ihop! Folk trodde att vi skulle förlova oss och det var väl snudd på. Men det blev ju aldrig så…
- Annie behövde mig. Hon var så nervös efter två stora bränder.
- En dag var vi bjudna på julgransplundring hos Annies syster. En farbror spelade dragspel och hon dansade så mycket att hon blev svettig. Hon blev väl kall och förkyld när hon satt på sparken hem. Det var väl därför hon dog…
Gustav har varit sin Annie trogen i hela sitt liv. Aldrig har han kommit över förlusten av sin käresta.
- Nej, det sitter naturligtvis i, säger han.

Promenerar en mil om dagen
Alla prylar i Gustavs stuga är priser han vunnit i skyttetävlingar. Många gånger om har han kammat hem mästartitlar av alla de slag. Byrån rymmer lådvis med medaljer och plaketter. I skafferiet trängs ett sextiotal pokaler med prinskorv och blodpudding.
Gustav veckohandlar varje fredag. I alla år har han gått och släpat sina varor längs en milslång stig i skogen. De senaste åren har han dock kostat på sig att låta butiken köra hem varorna.
Gustav handlar alltid exakt samma varor. För tolv år sedan kostade hans matkasse 100 kronor. I dag kostar den i snitt 300 kronor.
- Ena veckan betalar jag ungefär 280 kronor och andra veckan 320. Det varierar lite och kaffe handlar jag bara varannan vecka.
- Jag är uppe mellan fyra och fem på morgnarna och dricker kaffe på bit, för jag har lite svårt att sova på efternatten. Det är då jag städar och tvättar mina kläder. Tvättvattnet värmer jag i en kittel på vedspisen.

När Gustav har betalat hyra, mat och någon enstaka räkning blir det en slant över av pensionen. Men aldrig har det fallit honom in att kosta på sig något extra. I stället skänker han det som blir över till välgörande ändamål.
- Jag skänker anonymt till dem som behöver pengarna bättre. Jag har så jag reder mig. 

Gustav har ödmjukt funnit sig i sitt öde utan att klaga. Han har gjort sig känd som en osedvanligt duglig arbetare. Stark, snabb och noggrann har han alltid varit. Det finns knappt ett dike i trakten som inte bär spår av hans spade. I skogen har han också slitit med huggning och barkning för hand. Någon motorsåg har han aldrig haft.

Gustav promenerar en mil om dagen i skogen längst någon av sina fem rutter. Han röjer och håller stigarna fria. Omkullfallna träd hugger han till ved som han drar hem på en kärra. Veden staplas efter alla konstens regler utanför vedboden där den kan torka.
Skogen förser honom också med bär och mat. Av svampar plockar han bara kantareller. Det brukar bli åtminstone fyrtio liter att smörsteka hemma på vedspisen.
Från en skogskälla 600 meter från huset hämtar han sitt dricksvatten eftersom han tycker kranvattnet luktar illa.

För fem år sedan blev Gustav sjuk för första gången i sitt liv och hamnade på sjukhus. Två gånger blev han opererad för bråck innan han skickades till ett vilohem utanför stan. Där passade han på att skriva sina memoarer i en blå liten anteckningsbok. Boken avslutas efter sex veckors omvårdnad med orden:
- Tack alla som har pysslat om mig. Nu är jag bra igen! Hurra!
- Det var alla tiders där, säger han.
Gustav är ensam i livet och vill så förbli trots att en granne (en dam) med stort hus har erbjudit honom en ny bostad. Men i sin torftiga stuga lever han fri där han går och påtar i hyresvärdens trädgård.
- Inte kan jag flytta nu. Jag har ju så mycket saker. Och förresten skulle det bara bli prat, säger han med ett befriande stort skratt.
Monica Antonsson

Gustav Andersson 1989
Foto: Monica Antonsson

Södra Roslagen
25 oktober 1989

Gustav i Angarn är nöjd med sin dragiga stuga


(VALLENTUNA)
Gustav Andersson, 86, tycker att han bor i ett fint hus. Bättre än så här har han nämligen aldrig haft det.
För Gustav är det drängstugor i Angarn som gällt i hela hans liv. Han har fått nöja sig med att leva i obeskrivligt dåliga kyffen – med dagens mått mätt.
- Men här har jag allt jag behöver, säger Gustav om sin dragiga gamla kåk i den avlägsna skogsgläntan.

Gustav Andersson bor sedan 35 år på övervåningen i en gammal sekelskifteskåk i Angarn. Han hyr ”lägenheten2 för 400 kronor i månaden och bostaden skulle omedelbart dömas ut om någon brydde sig om att titta efter. 
Här är dåligt isolerat och kalla vintrar genom åren har Gustav frusit så mycket att riktigt ryser vid bara tanken. En snäll granne har numera utrustat honom med en värmedyna, men ändå.
Färg och tapeter på väggarna finns knappt tillstymmelse till och en naken glödlampa sprider sitt kalla sken från taket. På vedspisen lagar Gustav sin mat och värmer sitt tvättvatten. En transistorradio är hans enda modernitet och sällskap.
Självklart står dasset på gården och i husets väggar kryper råttor och möss. Senaste vintern var mild. Bara 39 gnagare fastnade i fällorna som Gustav ställt i garderoben.
- Jag slänger dem direkt i vedspisen, säger Gustav som vore det den naturligaste sak i världen.

Föräldrarna försvann
När Gustav föddes var tiderna inte som nu, särskilt inte för en statarfamilj som hans. Med tre små barn i flyttlasset kom hans föräldrar till Angarn för att arbeta på en gård. Föräldrarna försvann – kanske dog de i spanska sjukan – och socknen fick ta hand om de små. Gustav var ett år gammal när han och syskonen auktionerades ut bland bönderna till den som krävde minst betalt för att ta hand om de små.
- Fosterföräldrarna fick 25 kronor i månaden för mig. Det var ju inte mycket med tanke på att jag slet både skor och strumpor, säger Gustav som fick byta fosterföräldrar flera gånger. Hos alla fick han ”göra rätt för brödfödan” genom hårt arbete från morgon till kväll. Lek och stoj var förbehållet familjens egna barn.
- Jag kunde ju inte begära att fosterföräldrarna skulle behandla mig som sina egna barn, konstatera Gustav. Vissa föräldrar var snälla men av andra fick han utstå både stryk och andra orättvisor. Det var aldrig tal om kärlek och omsorg för socknens föräldralösa barn.

Konfirmand 1917
Gustav läste fram för prästen 1917 och konfirmanderna fick finna sig i att gå den milslånga vägen till kyrkan i Vada. De kunde också spänna på sig skidorna och staka sig fram över den frusna Angarnssjön.
- Prästen ville att vi pojkar skulle lova att aldrig supa eller röka. Det löftet har jag hållit i hela mitt liv, säger Gustav som gjort sig känd som en sjutusan till arbetskarl. Han har slitit och jobbat hårt i hela sitt liv som dräng och arbetskarl åt andra för usel betalning. Han har grävt brunnar och diken, huggit timmer och gjort allt hårt jobb som tänkas kan. Vida omkring har han gjort sig känd för sitt gedigna hantverk.

Fästmön dog
I slutet av 1920-talet hade Gustav en fästmö som hette Annie. Hon var piga där han var dräng och alla trodde väl att de så småningom skulle slå sina påsar ihop.
- Det hade ju varit praktiskt också. Hon hette nämligen också Andersson så hon hade inte behövt byta efternamn ens en gång, säger Gustav som dock fick se sina planer grusade.
- En dag var vi bjudna på julgransplundring hos hennes syster. En farbror spelade dragspel och hon dansade så mycket att hon blev svettig. Sedan blev hon väl kall och förkyld när hon satt på sparken hem. Det var väl därför hon dog, säger Gustav sorgset.
Annie dog alltså – av lunginflammation – och Gustav fick förbli ensam. I alla år har han varit henne trogen och bevarat hennes minne i sitt hjärta.

Alla prylar i Gustavs stuga är priser han vunnit i skyttetävlingar. Han är nämligen en mycket passionerad mästerskydd som lyckats skjuta hem de flesta titlar värda att vinna. Skytte är den enda hobby han unnat sig i livet och i byrån förvarar han lådvis med medaljer och plaketter. I skafferiet trängs ett sextiotal pokaler med prinskorv och blodpudding.

En mil till affären
Gustav handlar mat för 300 kronor varje vecka och det som för 12 år sedan kostade 100 kronor kostar tre gånger så mycket idag. När Gustav betalat hyra, mat och någon enstaka extra räkning blir det en slant över på pensionen. Den skänker han anonymt till något välgörande ändamål som han tycker har gjort sig förtjänt av lite hjälp. Själv har han så han reder sig, tycker han.

Mellan fyra och fem på morgnarna stiger han upp och dricker sitt kaffe på bit. Han tvättar sina kläder i en kittel på vedspisen och tar sedan itu med dagens bestyr. Sitt dricksvatten hämtar han i en källa 600 meter in i skogen och han röjer och städer upp längs stigarna där han dagligen tar sina milslånga promenader.

Gustav är snäll och glad och full av humor. Nöjd ser han tillbaka på sitt liv och tycker egentligen att han har det riktigt bra i sin stuga. Visst skulle han kunna tänka sig något bättre men till Vallentuna vill han inte flytta.
- Jag blir allt kvar i Angarn, säger han. Det är här jag har mitt liv och mina rötter.
Måtte han åtminstone få en mild vinter i år…
Monica Antonsson

 

Södra Roslagen 25 okt 1989

Se också:
http://vallentunabilder.blogspot.se/2014/09/fastmon-dog-1929-renlevnadsmannen.html
http://vallentunabilder.blogspot.se/2014/09/ur-gustavs-fotoalbum.html


Lite info från Stockholmskällan

Stockholms skytteförbund

Den skarpskytterörelse som funnits sedan 1800-talet blev en hel folkrörelse under andra världskriget.

Vid mitten av 1800-talet fanns  i Sverige och Stockholm en skarpskytterörelse som var en sorts folklig försvarsrörelse. Man övade sig i skytte med skarp ammunition och hade miltären som förebild. Vid sekelskiftet 1900 ökade anslutningen och det fanns nu regler för hur man sköt: liggande, knästående och stående.Vid första världskriget var medlemsantalet uppe i 225 000 för hela Sverige. Sedan trodde man på fred och antalet medlemmar sjönk och var 1934 nere i 58 000.

År 1939 hade Stockholms olika skytteföreningar sammanlagt 8 143 medlemmar. Under andra världskriget blev skyttet en stor folkrörelse, som stod mitt emellan idrottrörelsen och försvarsrörelsen. Även kvinnor sköt och man kan se av medlemslistorna att kvinnor hade skjutit även tidigare men först nu togs de med i medlemslistorna med anteckningen ”ej förut angivna”.

Ovanstående bild är en av få från denna tid som visar en flicka som övningsskjuter.