Jan Andersson satt i Chevamannens bil och såg Olof Palme bli mördad...

- Jag hade helst sluppit vara med om det där...

Jan Andersson och hans kompis skulle bara hämta barn som varit på sportlovsresa. När de svängde in på Sveavägen, kunde de inte ana, att de bara några sekunder senare skulle befinna sig mitt i ett historiskt drama. Plötsligt hördes skott och på andra sidan gatan föll statsminister Olof Palme till marken. Aldrig mer skulle livet bli som förr…

Jan Andersson
Foto: Monica Antonsson

Jan Andersson är Vallentunabo sedan familjen först kom hit från Uppsala 1959. Han var tolv år och tyckte att han hade hamnat på vischan.
- Min morbror Sture Sivertsson var konsumföreståndare då. Han och hans fru Vailet startade eget med mina föräldrar, Lasse och Brittan Andersson. 

De köpte Ernst Gustafsson lanthandel vid Karlbergsvägen som ju var vägen till Stockholm på den tiden. 

- Vi flyttade in med mormor på övervåningen allihop. Så småningom byggde vi eget vid Nyhagavägen mitt emot Ullgrens handelsträdgård.

Skötte kaffekvarnen
Det blev Jans uppgift att sköta kaffekvarnen som spred ljuvliga dofter i butiken. Utanför på tomten fanns även en bensinpump som drevs med handkraft. 

- Det var ofta jag som fick pumpa när någon skulle tanka exempelvis 20 liter bensin. 

När Jan blev gammal nog att köra flakmoppe fick han dessutom vara springschas och köra hem varor till folk. 

På fritiden var det idrott som gällde för Jan. Men när 

han först kom till Vallentuna Bollklubb med pappa Lasses gamla avlagda bandyklubba blev han närmast uttittad. I Vallentuna är det hockey som gäller och ingenting annat. Jan rättade sig i ledet och spelade till sist både fotboll och hockey i A-laget. 

Från vänster: Hadar Axh, Jan Andersson och målvakten vars namn Janne tillfälligt har glömt
spelade med i Vallentunas A-lag i fotboll åren 1972-1973 när de var på väg upp i division 3.

Butiken gick bra och resulterade 1973 i att ICA Rickeby byggdes strax intill den gamla lanthandeln som då gjordes om till bostad. Fem år senare utökades verksamheten med ICA Kragsta.

Lanthandeln butik byggdes om till bostad
bredvid ICA Rickeby. Foto: Svante Berg  1994

- Morbror Sture var väldigt förtjust i surströmming, säger Jan och skrattar gott.  

- En gång hittade jag och en kompis några uppsvällda burkar i källaren. 

- Vi tog en burk och började lattja med den ute. 

Det var kul tills den gick sönder…

Grand Hotel i Stockholm

Piccolo på Grand hotel

Efter sjätte klass i Hjälmstaskolan började Jan i Mörby läroverk. Om somrarna var han piccolo i uniform på Grand hotel. När någon skulle skicka telegram fick han springa över till slottet där telegrafen låg. De hotellgäster han minns bäst är Frank Sinatra och Frankrikes president Georges Pompidou.
- Jag gjorde honnör och hälsade presidenten välkommen, skrattar Jan. Han morsade tillbaka fast man bara var en liten skitunge.

Jan minns nätterna i Stockholm i mitten av 60-talet som lugna, tysta och tämligen bilfria. Det var den allra bästa tiden, tycker han.

- När man var ute på skubb kunde man växla några ord med gubbarna som fiskade med sina stora
håvar i Strömmen.

Klasskompis med

Christer Pettersson

Christer Pettersson då.

Det var sista året i läroverket som Jan blev klasskamrat med den sedermera riksbekante Christer Pettersson. Han hade blivit relegerad i Solna och måste byta skola.
- Christer var väldigt stökig och bar sig illa åt mot lärarna. Man förstod att man måste passa sig. Men han försvann rätt snart. Jag tror inte att han fick något betyg.

Bäst på robotar

Jan gjorde lumpen i ett idrottskompani inom Kustartilleriet i Vaxholm. Han utmärkte sig genom att bli bäst på att skjuta robotar.
- När vi skulle skjuta en skarp robot kom nuvarande kungen på besök. Jag var den som fick skjuta och det gick bra. Efteråt fick jag prata lite med kronprinsen och tända hans cigarrett.

Montör på Rubber

Jan blev småningom montör på Rubber Company AB vid Olsborgsvägen. Han gifte sig med sin Jane 1976 och tillsammans fick de tre barn.
- Vi köpte ett hus på Fjällvägen och fick det näst högsta läget i hela kommunen. Det var jättebra med nedförsbacke när man skulle någonstans men inget vidare när man skulle hem.

Granne med Chevamannen
Det var där på Fjällvägen som Jan och Leif Ljungqvist blev kompisar. De bodde grannar och umgicks familjevis i många år. Leif Ljungqvist var mattläggare med eget företag i Vargmötet.

- Den 28 februari 1986 skulle jag hjälpa honom med ett jobb på Narvavägen. Jag rev bort en gammal matta och han lade dit en ny. När vi började bli klara ringde hans fru och bad oss hämta sönerna som varit på skidresa. De skulle komma med buss till Citykyrkan vid Adolf Fredriks kyrkogata klockan elva på kvällen. 

Väl där fick vi veta att bussen var en halvtimma försenad. Vi bestämde oss för att ”dra en repa på stan" som man gjorde när man var ung.

Klockan var drygt 23.20 när de svängde ut på Sveavägen och bakom en taxi gled fram mot rödlyset i korsningen Tunnelgatan. Halvvägs framme small ett skott och några sekunder senare ännu ett.
- Vi låg fortfarande på inbromsning bakom taxin men jag, som satt på passagerarplats, kunde se sig omkring, så jag upptäckte en kvinna som böjde sig över en man på andra sidan gatan. Bakom dem stod en man i mörk överrock som vände sig om och tog till flykten. Jag såg inte hans ansikte men det var något märkligt med hans första steg. Det var som att han hade något fel på benet.

     

"Det är mord på Sveavägen!"

Ur polisens handlingar:
"Jan Andersson, mordplatsvittne.
Satt i bil Sveavägen söderut.
Hörde skott med 2-3 sek mellan-
rum. Såg man falla efter skott 2."

Jan gjorde Leif uppmärksam på att dramat utspelade sig på andra sidan Sveavägen. Leif ryckte åt sig telefonen för att slå larm. Samtidigt slog ljuset om till grönt så han måste koncentrera sig på körningen. Mitt i korsningen svarade Larmcentralen (LAC) och han utbrast: Det är mord på Sveavägen!

Leif Ljungqvist, som kom att kallas Chevamannen, gjorde en U-sväng och parkerade strax intill brottsplatsen. Mördaren hade redan försvunnit i mörkret och Jan lade märke till en skärrad man i blå täckjacka som sökt skydd i Dekorimas port. Honom höll han envist ögonen på.

- Folk strömmade till från alla håll, säger Jan. Vi steg ur bilen och såg att det var Olof Palme som låg där på trottoaren. Lisbeth var  alldeles skärrad, stackarn. Två tjejer försökte återuppliva Palme och jag uppmanade mannen i porten att stanna och anmäla sig till polisen. Han måste ju vara ett bra vittne. Han hade ju sett alltihop!

 

Inga vägspärrar på stan!
Sedan polisen kommit och ambulansen åkt iväg med paret Palme, körde Leif och Jan och hämtade barnen. Sedan åkte de raka vägen hem till Vallentuna utan att hindras av några avspärrningar.
- Alla var samlade hemma hos oss när vi kom, säger Jan. Leif berättade för alla som ville höra på om vad som hänt. Han pekade på mig flera gånger och sa: ”Janne såg killen som sköt och sprang in i gränden!” Men det tog lång tid innan man förstod, vad man varit med om. Och att det över huvud taget kunde hända!

Det blev ingen sömn för Jan den natten. Tankarna surrade och när morgonen grydde satt han som alla andra som fastklistrad framför tv:n.
- Polisen sökte vittnen så jag ringde och fick svara på frågor i ett första förhör.

 Dramatiska presskonferenser
Alla som var med minns vad som hände. Länspolismästare Hans Holmér höll dagligen dramatiska presskonferenser. Det var 35-åringen som greps och släpptes. Det var kurdspåret, Sydafrikaspåret, PKK-spåret och Polisspåret och den 14 december 1988 greps Christer Pettersson.

 

- Av alla människor, suckar Jan. Det stämde ju så väl med den Christer Pettersson som jag kände. Det måste ju vara ödet att just jag skulle bevittna ett mord begånget av en gammal klasskamrat.

Medierna svämmade över i flera år av rapporter om mordet på Olof Palme och en kväll sände TV en smygtagen film på Christer Pettersson från Rotebro station.

 
- Plötsligt vände han sig om och tog det där sneda steget som jag hade såg på Sveavägen. Då förstod jag att det måste vara han.

Tre gånger fick Jan åka till stan och vittna. Ändå tyckte han inte att polisen verkade vara särskilt intresserad av att få fram sanningen.
- Det kändes som att de redan visste allt, säger han.

 

Polisförhör inklusive polisens spaningsfilm på Christer Pettersson

   
 

Christer Pettersson och Polisspåret
Jan är övertygad om att det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme. Men han tror inte att det var ”den ensamme galningens verk”.

- Vilka visste att Palme var utan bevakning den kvällen, frågar han och svarar själv. Säpo och polisen! Det måste ha varit en konspiration. 

- Christer Pettersson var bara ett verktyg i någons händer, säger han. Det är så mycket i den här historien som inte stämmer. 

- Polisen kretsade i kvarteren ovanför trappan från Tunnelgatan och många har vittnat om att de såg walkie-talkie-män på stan.

Christer Pettersson fälldes för mordet i Stockholms tingsrätt men friades av en enig Svea hovrätt 1989. 

En resningsansökan till Högsta domstolen avvisades 1997. 

Livet gick vidare och nu har 39 år gått sedan Olof Palme mördades.

Hemskt med alla lögner!

Jan har lämnat Rubber Company efter 47 år och gått i gick pension. Barnen har vuxit upp och tillsammans givit honom och hustrun sex barnbarn. Livet har bjudit både med- och motgångar och än idag plågas Jan periodvis av mardrömmar och sömnlöshet.

- Jag hade gärna varit utan den där upplevelsen 1986, säger han. Det grämer mig att fallet inte är löst och att det är så mycket lögner i omlopp. Det är fullt av villospår och dimridåer som gör att mordet inte kan lösas. Då blir det svårt för oss som var med att sätta punkt. Det var trots allt ett statsministermord, en världshändelse mitt ibland oss.
Monica Antonsson

Hör Janne Andersson berätta själv i Fredagsmagasinet, Radio Österåker, den 28 februari 2025.

Och läs mer om programmet här 

Monica Antonsson · Fredagsmagasinet 250228