Julia Fredlund räddade oss från lössen...

Julia Teresia Fredlund var född 23/3 1855 i Össeby-Garn

Hon kom till Vallentuna den 13/10 1916 som före detta folkskolelärarinna. Hon lämnade lärarjobbet och Gustaf Wasa församling i Stockholm bakom sig. Hon flyttade in i Adolfslund, Rickeby, och här blev hennes titel kort och gott hyresgäst. 

Julia Fredlund dog 3/3 1940. 

Hon var då bosatt på Vasagatan 6, Klara församling i Stockholm. 

Ur boken Örnen, Bilan och Stjärnorna:

En som ömmade särskilt för de fattiga barnen var Julia Fredlund, född i Vada socken, men lärarinna i Stockholm till 1916, då hon som pensionerad flyttade till Vallentuna.

Om henne kunde Martin Linder berätta. Han hade i sin barndom sett henne vandra omkring i socknen för att lära känna den och dess levnadsvillkor, som vid denna tid var rätt hårda; 1917 räckte inte socknens inkomster till för att värma upp skolan, så barnen fick plocka kottar i skogen att elda med i kaminerna.

Genom att ta ett och annat fosterbarn kunde familjer få hjälp med sin egen överlevnad. Julia Fredlund blev barnavårdsman 1924; en uppgift som hon tog på djupt allvar. Hon ryckte ut med skurhink och borste för att göra rent om det behövdes. Hon skrubbade också barnen rena och gav dem nya underkläder som hon köpt för egna pengar. Trots sin generositet mot barnen – dem, som hon ömmade mest för gav hon också julklappar – fick hon pengar över för en för den tiden storslagen donation, 11 000 kronor till ett folk- och skolbad i Vallentuna. I Hjälmstaskolan omsattes pengarna till att inreda källaren med bastu, tvättrum, två badkar och omklädningsrum.

I Angarn såg kvinnorna i den kyrkliga syföreningen till att barnen åtminstone fick välling och limpsmörgås en gång om dagen under den kristid som uppstod i samband med första världskriget. De kan räknas till pionjärerna inom skolbespisningen. Här var det innehaverskan av Angarns handel, Edla Augusta (Nanna) Lundin som gick i spetsen. Också hon bekämpade smutsen handgripligen ute i stugorna. Inte ens gummorna i fattigstugan lät hon vara i fred för tvål och vatten.

Gula skolan 1955. Okänd fotograf. Vallentuna bildarkiv.

Gula, tidigare Vita, skolan i Hjälmsta. Från att ha varit vit från början målades skolhuset, byggt 1910, om i gul färg i samband med bygget av nya Centralskolan. I Gula skolans källare inrättades ett bad och bastu med bidrag från bl a den pensionerade lärarinnan Julia Fredlund och även från Röda korset. Badet var en populär inrättning då de flesta hushåll saknade möjlighet att bada hemma. Vita/gula skolan revs och brändes ner i januari 1964 och på dess plats invigdes 1965 en röd tegelbyggnad för verkstadstekniska ämnen.

Ur boken: 

Örnen, bilan och stjärnorna

Vallentuna (AB) AII:2b (1908-1917) Bild 2170 / sid 463 (Julia i Adolfslund)
Vallentuna (AB) AII:3b (1917-1923) Bild 1940 / sid 441 (Julia i Villasamhället Nr 54 Adolfslund)
Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 3000 / sid 287 (som ovan)

________________________________________________________________________________

Jag har aldrig sett någon bild på Julia Fredlund. Men Martin Linder såg till att alla och en var fick höra talas om henne. Han skrev dessutom en krönika i Vallentuna Steget 25 oktober 1995. Efter klartecken från chefredaktör Uffe Lindeborg publicerar jag den här (min rubrik). 

Ingen tackade Julia Fredlund för donationen...

För de barn som på den tiden kallades "oäkta" eller "horungar" klappade Julia Fredlunds hjärta särskilt varmt. Hon intresserade sig också för familjer med många barn. För egna pengar köpte hon till jularna små klappar åt de små liven, som hon gick till var och en med. Jag skriver än en gång gick.

Gunnar Käller i samspråk med Martin Linder sedan den 
sistnämnde föreläst i biblioteket om Jula Fredlund.
Foto: Gun Hillbo 1983. Vallentuna bildarkiv. 

För barnen blev tant fredlunden sagans goda fe. Hon hade vid sina besök i stugorna kommit folk och barn närmare. Hon hade även gjort upptäckter: lus och smuts.

En familj med många barn och i stor misär bodde vid ett litet torp. Torpet tillhörde en gård och ligger ca 6 km från Vallentuna centrum. Där gjorde hon ofta besök.

En försommarmorgon var det någon som mötte henne när hon var på väg dit. I vänsterhand hade hon ett paket och i höger en hink innehållande såpa, tvål och borstar.

Där var hon så kvar hela dagen, hjälpte den förslöade och utav barnsängar utarmade torparfrun att tvätta och skura. Det blev rent i stugan.

Och när hon på eftermiddagen hade värmt en balja med vatten och utanför stugan tvättat så stora de var, samt ur sitt paket tagit fram en ren skjorta eller särk och satt på de små ett rent ombyte, då hade hon känt sig nöjd. (Underkläderna till barnen hade hon köpt för egna pengar.)

Modern var sjuk och de minsta i familjen måste ackorderas ut. Till två skaffade hon ett bra hem i Örnsköldsvik. Hon skulle själv resa dit med barnen men krafterna stod henne inte bi. Hon vidtalade då Josef Andersson om ett handtag. Han gav henne detsamma:
- Jag kan läsa ifatt längre fram den tid som går förlorad!
Resa och uppehälle under färden betalade fröken Fredlund ur egen pung.

Åren tog ut sin rätt. Julia Fredlund kände att hon inte orkade med sitt kall och måste avsäga sig detsamma. Hon flyttade även från orten till Uppsala. Men innan hon reste donerade hon 12 000 kronor till ett folk- och skolbad i Vallentuna. Lokal fanns. Källarplanet i Hjälmsta skola var utmärkt.

Men när en stor betrodd kommunalman, som även stod kyrkan mycket nära, fick höra om kvinnans donation blev han mäkta vred. Detta bad skulle bli en kräfthärd för sockenen:
- Hade hon donerat pengar till kyrkan så hade hon gjort både gud och människor en tjänst.

Denne person kanske visste att det var kyrkans prelater som i slutet av 1700-talet till början av 1800-talet hade avskaffat badstugorna i Sverige.
Illgärningsmän brukar i sina handlingar använda ordet Gud och sanning när de går åstad. Så gjorde även dessa.
Som barn hörde jag äldre tala:
- En människa är inte frisk om han inte är lusig. Är han sjuk trivs inte lusen.

Det kanske var någon propagandafras de höga prelaterna hittat på och som slog. Något år efter personen yttrat sig om donationen till barnen blev han behängd med guldmedalj för sitt nit i kyrkans och Herrens tjänst.

Detta bad blev ingen kräfthärd i socknen. Badet blev livligt frekventerat av både ung och gammal. För VBK-grabbarna blev det ett kärt tillhåll.

Fröken Fredlund som hade flyttat till Uppsala ville se badet i färdigt skick. Hon reste med Roslagsbanan, men när tåget passerade Vallentuna hade hon somnat in. Hon vaknade till i närheten av Täby. Där gick hon av och gick sdan vägen tillbaka till Vallentuna. Där fick hon se sin önskan uppfylld. Bastu, tvättrum, två badkar föräldre och ett snyggt omklädningsrum. Därtill en proper baderska. När hon var på utväg vände hon sig åter mot lokalerna, knäppte sina händer samt neg.

Julia Fredlund reste med middagståget åter till Uppsala. Jag tror att hon på sin hemresa hade en bild av badet i sitt minne. Hon såg nog även små barn som kom lusiga och smutsiga, men i badet bli tvättade och rena och i hennes fantasi intaga en skepnad av små änglar.

Av någon anledning blev hon aldrig officiellt omnämnd, och en minnestavla över hennes gärning sattes heller aldrig upp.
Martin Linder

_________________________________________________________________________________

Ingången till badet var så långt ut till höger i bild man kan komma, mitt på den högra gaveln i källarplanet. Där stod vi allihop nakna i långa rader i småskolan och skrubbade varandra på ryggen. 

_________________________________________________________________________________

I Uno Skölds facebook-grupp "Så var det i Vallentuna" är det några som minns badet: 

Tomas Törnebohm
Tobbe Segebladh Jag och mina klasskamrater blev skrubbade med hårda borstar av hårda gamla damer i skolans källare.
EJ populärt !

Åse Dethorey
Tomas Törnebohm Jag minns hur vi
utrustade med varsitt trä-ämbar och varsin borste, fick stå på en lång rad och borsta varandras ryggar. Stackars den som stod sist, den blev borstad av baderskan.
Därefter var det marsch in i bastun. Jag och många med mig hade aldrig varit i en bastu och gick snabbt ut igen. Då kom baderskan och motade in oss igen. Så ställde hon sig och vaktade dörren tills hon tyckte att vi bastat klart. Tur att ingen hade (eller fick) klaustrofobi.