Orgeltramparen Gustaf Jansson

 

Gustaf Jansson vid Nykrogsberget 1914
Foto: Bror Malmsten, Vallentuna bildarkiv

Bildarkivet:

"Den siste orgeltramparen i Vallentuna kyrka Gustav Jansson, farfarsfar till Einar Gustavsson i Hassla. Stugan låg vid Nykrogsberget och är nu riven."

Uno Sköld lade ut den här bilden på orgeltramparen på sin facebookgrupp. Jag kunde förstås inte låta bli att undra vem han var, om han verkligen var orgeltrampare och vad för slags liv han fick. Det blev till att konsultera kyrkoböckerna och Arkiv digital. 

Här är resultatet:  

Gustaf Jansson 

född 5/7 1842 (länge felaktigt folkbokförd som född 5/4 1842) i Vallentuna - död 27/1 1925 på ålderdomshemmet i Vallentuna.  

Föräldrar och syskon:

Arrendatorn i Kragsta Jan Jansson född 22/2 1802 i Skånela - död 13/1 1851 i Vallentuna

Och hans hustru:

Anna Greta Jansdotter född 2/1 1807 i Fresta - död 22/1 1847 i Vallentuna

Deras barn: 

1. Anna Sophia född 3/4 1828 i Vallentuna
2. Johanna Gustafva född 19/6 1830 i Vallentuna
3. Johan född 26/11 1832 i Vallentuna
4. Margaretha Lovisa född 21/1 1835 i Vallentuna
5. Christina Wilhelmina född 9/5 1837 i Vallentuna
6. Carl Eric född 8/12 1839 i Vallentuna
7. Gustaf född 5/7 1842 i Vallentuna
8. Magnus född 10/9 1845 i Vallentuna

Gustaf kom till världen som barn nummer sju i en syskonskara om åtta barn. Hans far var arrendator i Kragsta. Modern gick hastigt bort 1847 och lämnade mannen ensam kvar med de åtta barnen. Ingen dödsorsak är angiven. Kanske dog hon för att ytterligare ett barn skulle födas. Gustaf var fyra och ett halvt år gammal när han blev moderlös. Hon blev bara 40 år och 21 dagar gammal.  

I och med hustruns död slutade fadern som arrendator i Kragsta. Om det var något han måste eller valde att göra är för mig oklart. Redan samma år - 1847 - var en efterträdare på plats. Jan Jansson bodde emellertid kvar i Kragsta en tid med sina hemmavarande sex yngsta barn. 1849 flyttade han vidare till Mörbytorp och blev inhyses där med de fyra yngsta barnen. 

Inhysehjon var fattiga människor som bodde på annans jord - möjligen placerade där av socknen mot en viss ersättning - utan att vara i dennes tjänst. Där på Mörbytorp dog Jan Jansson av lungsot 49 årgammal den 13/1 1851. Gustaf var åtta och ett halvt år gammal. 

Syskonen skingrades. Gustaf blev 1852 fosterbarn hos Carl Eric Lundström (född 1820) och hans hustru Maria Jansdotter (född 1810) i Sjöberg på Uthamra ägor. Prästen skriver i församlingsboken att Gustaf är medellös.

Senare samma år blev Gustaf fosterbarn i Foderby Båtmanshus. Där bodde båtsmannen Gustaf Jacob Mellös (född 1810 i Carlstad) och hans hustru Christina Elisabeth Ersdotter (född 1804 i Garn) med tre barnhemsbarn från Stockholm. Att periodvis ta hand om barnhemsbarn var ett sätt då att dryga ut hushållskassan. Prästen skriver att båtsmannen och hans hustru var ärliga. 

I båtmanstorpet bodde dessutom en inhyses änka från Österåker med två barn, ett barnhemsbarn och alltså år 1852 fostersonen Gustaf Jansson. Dessutom bodde i stugan en änka med två systersöner.

Prästen skriver att Gustaf var berättigad till en så kallad fattigdel, dvs rågmjöl, potatis, ärtor, korngryn, sill och salt fläsk samt tre riksdaler i kontanter efter individuell bedömning. Allt enligt ett reglemente från 1848. 

 

Gustaf flyttade år 1853, när han var 11 år gammal, vidare till Freden. Prästen passade då på att i kyrkoboken ge honom fel födelsedatum (5/4 1842) vilket ställer till det i letandet nu. 

Gustaf blev fosterbarn hos Herr Comminister Arvid Svansson i Björkby och fick bo bland tjänstefolket. Han flyttade 1855 tillbaka till Kragsta där han 13 år gammal blev dränggosse hos bonden Johan Ersson.

Den 19/11 1865 gifte sig Gustaf i Vallentuna med Maria Sofia Bergström född 2/4 1835 i Uppsala. Han tillträdde samtidigt en tjänst som dräng på Skålhamra gård i Täby och flyttade dit med hustrun. Året därpå - 1866 - flyttade paret till Sursta där Gustaf blev anlitad som arbetskarl. De fick sitt första barn Gustaf Robert. 

Gustaf gjorde som de flesta andra vid den här tiden, bytte arbetsplats varje höst. Han var dräng respektive arbetskarl främst vid Nykrogen och Eriksberg som båda låg i Rickeby. Allt medan barnaskaran växte. 

Barn, alla födda i Vallentuna:

1. Gustaf Robert född 1866
2. Carl August född 1868
3. Anna Sofia född 1869
4. Johan Albert född 1872
5. Frans Oskar född 1875
6. Augusta Fredrika född 1876
7. Hugo född 1878

I församlingsboken (AI:22b 1882-1891 s 451) står Gustaf för första gången inskriven som orgeltrampare, dvs en person som för sin försörjning trampade på bälgen till en kyrkoorgel så att kantorn kunde spela. 

Vallentuna kyrka fick sin troligen första orgel 1858, läser jag på kyrkan hemsida. Den byggdes av Daniel Wallenström född 12/2 1815 i Vallentuna som senare blev kantor vid Heliga trefaldighets kyrka i Uppsala. Läs mer om Daniel Wallenström här. 

Orgeln reparerades 1885 och det var väl då som Gustaf fick uppdraget att vara orgeltrampare. Det måste alltså ha funnits en föregångare. 

Befattningen som orgeltrampare kombinerades ofta med uppgiften som ringare. Det var troligen alltså Gustafs jobb att ringa i kyrkklockorna. 

1890 bodde Gustaf och Maria Sofia i lägenheten Eriksberg. Barnen var utflugna och Gustaf var fortfarande orgeltrampare. 1910 hade han utökat verksamheten som vedhuggae och den 8/9 1915 dog hustrun. Gustaf blev ensam kvar i stugan men fortsatte som orgeltrampare till sin död den 27/1 1925. 

Kyrkoböcker

Vallentuna (AB) AI:15a (1842-1847) Bild 120 / sid 7 (Gustaf i föräldrahemmet i Kragsta, modern död)

Vallentuna (AB) EI:1 (1843-1859) Bild 300 (modern i dödboken)

Vallentuna (AB) AI:16a (1848-1852) Bild 170 / sid 10 (fadern i Kragsta med de sex yngsta barnen)

Vallentuna (AB) AI:16b (1848-1852) Bild 1570 / sid 149 (fadern o fyra barn inhyses i Mörbylund)

Vallentuna (AB) EI:1 (1843-1859) Bild 350 (fadern död av lungsot)

Vallentuna (AB) AI:16a (1848-1852) Bild 310 / sid 24 (Gustaf fosterson i Uthamra)

Vallentuna (AB) AI:16a (1848-1852) Bild 1770 / sid 169 (Gustaf fosterbarn i Foderby båtmanshus)

Vallentuna (AB) AI:17b (1853-1856) Bild 1000 / sid 94 (fosterbarn i Björkby)

Vallentuna (AB) AI:17a (1853-1856) Bild 90 / sid 4 (Gustaf dränggosse i Kragsta)

Vallentuna (AB) AI:18a (1856-1860) Bild 120 / sid 7 (som ovan)

Vallentuna (AB) AI:18a (1856-1860) Bild 160 / sid 11 (som ovan)

Vallentuna (AB) AI:19 (1861-1868) Bild 130 / sid 6 (som ovan)

Vallentuna (AB) AI:19 (1861-1868) Bild 190 / sid 12 (dräng i Uthamra)

Vallentuna (AB) AI:19 (1861-1868) Bild 80 / sid 1 (dräng i Kragsta)

Täby (AB) AI:18 (1861-1865) Bild 2300 / sid 222 (Gustaf m fru dräng på Skålhamra gård)

Täby (AB) AI:19 (1866-1870) Bild 2330 / sid 223 (som ovan)

Vallentuna (AB) AI:19 (1861-1868) Bild 540 / sid 47 (familjen i Sursta)

Vallentuna (AB) AI:19 (1861-1868) Bild 210 / sid 14 (familjen i Uthamra, två barn)

Vallentuna (AB) AI:20 (1869-1877) Bild 310 / sid 23b (Arbetare, Christinelund, Uthamra, två barn)

Vallentuna (AB) AI:20 (1869-1877) Bild 3330 / sid 324 (familjen i No 11 Rickeby Nykrogen)

Vallentuna (AB) AI:21 (1878-1881) Bild 2140 / sid 210 (arb karl Rickeby Nykrogen, sju barn)

Vallentuna (AB) AI:22b (1882-1891) Bild 1500 / sid 451 (orgeltrampare, Rickeby Nykrogen, sju barn)

Vallentuna (AB) AI:23b (1892-1899) Bild 1700 / sid 366 (som ovan)

Vallentuna (AB) AI:23b (1892-1899) Bild 1710 / sid 367 (orgeltrampare, Rickeby Eriksberg)

Vallentuna (AB) AII:1a (1900-1908) Bild 1930 / sid 183 (orgeltrampare, Rickeby Eriksberg, inga barn)

Vallentuna (AB) AII:2b (1908-1917) Bild 1870 / sid 433 (orgeltrampare, Rickeby Karlslund)

Vallentuna (AB) AII:3b (1917-1923) Bild 1700 / sid 417 (Änkling, fd jordbruksarbetare, orgeltrampare,

          bor i villasamhället No 2 Ekudden)

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 380 / sid 25 (fd orgeltrampare, änkling)

Vallentuna (AB) AII:4a (1923-1931) Bild 2730 / sid 260 (som ovan. Villasamhället. Gustaf död)

Flickan som inte ville begravas under jord...

Stiftsjungfruns grav i Vallentuna

Från facebooksidan Stockholms historia hämtar jag följande text:

I det katolska Sverige var det inte alls ovanligt att adelsfamiljer placerade sina ogifta döttrar i nunnekloster för att säkra deras framtid och skydda familjen från skam.
Under reformationen försvann nunneklostren i Sverige.
År 1734 väckte riksdagsmannen Carl Wilhelm Cederhielm förslaget att instifta sk Jungfrustift. Alltså en stiftelse som skulle tillhandahålla bostad och underhåll eller pension åt, i stiftelsen inskrivna, ogifta adelsdamer. Förslaget godkändes så småningom. Och år 1739 startades Sveriges första Jungfrustift i Vadstena. Lokalfrågan kom aldrig till någon lösning, och Vadstena Jungfrustift kom endast att bli en stiftelse som värnade ekonomiskt för ogifta medlemmar. 1747 betalades de första bidragen ut. 1750 överflyttades verksamheten till Stockholm.

 
En person som var stiftsfröken var den unga Jeannette Silfwerstolpe. Född den 14 september 1797 på Lövsätra gård i Vallentuna. Den 5 september 1809 dog hon efter att ha insjuknat i rödsot (dysenteri), blott 11 år gammal. Till sin far, major Johan (Jean) David Silfverstolpe, påtalade den unga stiftsfröken att hon inte ville sänkas ner i den mörka kalla jorden. Major Silfwerstolpe kunde naturligtvis inte motstå sin dotters sista förtvivlade önskan. Därför säger sägnen, att Jeannette placerats sittande ovanför marknivån med jord över kroppen formad som en kulle. Där sitter hon, än idag, ömt älskad och saknad!

Så vad säger kyrkoböckerna?

Johanna Maria Charlotta Silfverstolpe 

född 14/9 1797 i Garns församling - död 5/9 1809 i Vallentuna

Hon hette alltså inte Jeannette som det står på gravstenen. I källorna heter hon 

Johanna Maria Charlotta Silfverstolpe. 

Och det får hon heta här också.

I källorna heter hennes far inte Jean heller som det påstås att han kallade sig. 

Jag undrar just vem som hittade på det.  

Familjen:

Ryttmästaren, Riddaren, Majoren och till sist Översten 

Johan David Silfverstolpe född 19/5 1766 och döpt 20/5 i Stockholm, närmare bestämt i Klara församling - död den 22/5 1833 i Hedvig Eleonora församling. Då skriven på Smala Gränd.

Han var son till Ryttmästare David Samuel Silfverstolpe och hans hustru Margareta Charlotta Ihre. 

Muskö (AB) CI:1 (1752-1799) Bild 66 / sid 62

Gift med:  

Ewa Christina Lewin född 21/12 1768 och döpt 23/12 samma år i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm - död 3/5 1829 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm.

Hon var dotter till möbelhandlare Adolph Ludwig Lewin och hans hustru Maria Becker.

Det finns en vigselnotis i Muskö för samling: 

"1792 i December. Lyst för lieutn. J D Silfverstolpe och Mad:le Eva Maria Levin, vigda i Stockholm". Det kan vara de, trots att kvinnans namn inte stämmer. Se notisen ovan. Prästen kan ha skrivit fel. Sånt hände även på den tiden. Ingen annan möjlig notis hittad.

Barn: 

1. David Ludvig Silfverstolpe född 29/12 1793 i Stockholm (Riddarholmen)
2. Johan Gudmund Silfverstolpe född 5/11 1795 i Stockholm (Svea artilleriregementes församling)
3. Johanna Maria Charlotta Silfverstolpe född 10/9 1797 i Stockholm (Garn) - Död 5/9 1809
4. Eva Wilhelmina Silfverstolpe född 30/6 1800 i Garn

Makarna bör efter vigseln ha slagit sig ner i Stockholm ty äldste sonen David Ludvig föds 1793 på Riddarholmen. Johan David Silfverstolpe är då ryttmästare vid kungliga livregementsbrigadens cuirassier corps. Det är han troligen även när andra sonen, Johan Gudmund, föds 1795. Då bor familjen i Svea artilleriregementes församling. Två år senare kommer dottern Johanna Maria Charlotta till världen i Garns församling och när även dottern Eva Wilhelmina föds år 1800 i Garn förstår vi att det är dit som flyttlasset har gått. I den sistnämnda födelsenotisen får vi dessutom veta att barnens far är ryttmästare på Hakunge säteri i Garn.

Garn (AB) C:2 (1773-1822) Bild 86 / sid 163

Av födelsenotisen får vi veta att Johanna Maria Charlotta är född 14 och döpt 17 september 1797 i Garns församling. Hon var dotter till Johan David Silfverstolpe och dess fru Eva Chrstina Levin 28 år. 

Dopvittnen:

Kungl Secreteraren Albrecht Ihre, Lieutenanten Hampus Leon Drake å Smedby, Handelsman Herman Schåltz i Stockholm, Kongl Secreteraren Lars David Troil Dito, Secreteraren Carl Gudmund Silfverstolpe Dito, Advocat o Stifts, Horterlag (?) på Stafva, Fru v. Engström född Ihre, Fru Anna Elisabet Wikman i Ösby ..., Fru Björkman född Levin i Stockholm, Fröken Brita Eleonora Hjerta,
Fröken Chrstina Maria v. Hermansson och Mademoiselle Ulrika Hök på Hakunge

Se film om dagens Hakunge säteri i Össeby-Garn här. 

Ur gårdshistorien:  

"Under början av 1800-talet ägdes gården en kort tid av släkten Silfverstolpe för att sedan överlåtas till dennes släktingar Saxenbergs, för att sedan säljas till Johan Gustaf Dalman osv"

Familjen flyttade alltså från Stockholm till Hakunge säteri i Garn och ingenting annat. De måste alltså ha bott på Hakunge från minst 1797 och en bit in på 1800-talet. 

Och mycket riktigt. Här ses de i husförhörslängden...

Garn (AB) AI:3 (1796-1803) Bild 41 / sid 36

Familjen Johan David Silfverstolpe bor från minst 1797 på Hakunge säteri. Här står faktiskt också att de kom från Stockholm 1766. Fadern kallas Välborne Herr Ryttmästaren och här i Garn kallas dottern Johanna kort och gott Jana. Yngsta dottern, född i Garn år 1800, skrivs inte ens in i husförhörslängden innan familjen flyttar vidare till Vallentuna.  

Vallentuna (AB) AI:8 (1806-1810) Bild 1120 / sid 102

Makarna Silfverstolpe dyker upp i Vallentunas husförhörslängd för åren (1799-1805). 

De bor på Stora Mällösa från år 1802 och han tituleras Herr Ryttmästare och Riddare. De fyra barnen är av någon anledning inte med. Kan prästen ha glömt att skriva in dem? Ja kanske. De återfinns åtminstone inte kyrkskrivna någon annanstans.   

Familjen flyttar omkring 1806 för i husförhörslängden (1806-1810) står på Stora Mällösas plats att "Herr Major Johan David Silfverstolpe med familj och folk finnas antecknade vid Löfsätra." 

Här står också att Johanna Maria Charlotta Silfverstolpe dog 5/9 1809. Och det är ju just det som den här berättelsen handlar om. 

Det "övriga folket" som följde familjen var några unga fina flickor på kurs, känns det som. Kanske de var just stiftsfröknar som nämns ovan. Sådana kunde man ju få bidrag för. Betygsatta blev de åtminstone.

1. Fröken Lovisa Odelstjerna född 25/10 1785 i Stockholm (bortgift m herr Johan Gottfrid Levin 1807)

2. Demoiselle Sara Cathrina Ekström född 1784 i Philipstad (till Järlåsa 1808. Hedrande betyg, ledig till äktenskap. Berömlig i Christendomskunskap), 

3. Demoisell Ulrica Hök (till Krylbo 1810 med försvarliga kunskaper) 

4. Jungfru Johanna Lovisa Mowallsson 21 år (till Stockholm 1810, ngt i Stockholm 1807 o 1806 då hon gick till nattvarden),

5. Jungfru Greta Norberg född 1773 i Hjulsjö (till Stockholm 1811, försvarliga), 

6. Jungfru Brita Holappa född 1771 (enfaldiga kundskaper). 

Till hushållet hörde även hushållerskan Maria Malmberg född 1766 i Malmö samt språklärare de Flinnes från Frankrike, informator Johan Georg Berger och informator Herr Anders Strömberg.

På undantag bodde Friherrinnan Stekelberg hustru till Grefwe Oxensjerna. 

Lilla Johanna Maria Charlotta Silfverstolpe

skulle just fylla 12 år när hennes unga livslåga släktes. 

Vallentuna (AB) CI:2 (1792-1854) Bild 283 / sid 280

"Stifts Fröken Johanna Maria Charlotta Silfverstolpe, dotter af Öfverste Lieutnant och Riddaren Johan David Silfverstolpe och dess Fru Eva Christina Levin på Löfsätra död av rödsot den 5/9 och begravd den 8/9, 12 år på 9 dagar när." Så står det i dödsnotisen. I kanten står också: "har grafvård".

Helena Bornholm:

Major Silfverstolpe befordras till Överste. Denna ära kan dock inte ha varit mycket till glädje för honom. Med kriget följde inte bara vackra titlar utan också död och sjukdom. Dysenterin spred sig och drabbade så småningom lilla Jeannette på Lövsätra. "Ömt älskad, saknad och begråten" vilar hon än i dag på kyrkogården i Vallentuna.

Rödsot (dysenteri eller bållsjuka) är en akut tarminflammation orsakad av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen med infekterad mat. I tarmarna uppstår då en inflammation som allvarligt försämrar allmäntillståndet. Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Viktiga symptom är intensiv diarré och blod i avföringen, magkramp, feber och smärta i ändtarmen. Mindre ofta förekommer också blodförgiftning och njursvikt. Rödsot var en vanlig sjukdom före 1900-talet.
Mer än 5 % av Sveriges befolkning avled under 1773. Av dödsfallen kan 25 % kopplas till den rödsot/dysenteriepidemi som inleddes under året, och som kan kopplas samman med missväxten 1772–1773. År 1851 inträffade det sista stora utbrottet i Sverige då 26 000 människor dog.

Sjukdomsförloppet var hastigt och plågsamt. Och det var alltså då, när Johanna Maria Charlotta förstod att hon skulle dö, som hon bad sin far att få slippa bli begravd i den kalla jorden.

 

Eller som Helena Bornholm tänker sig scenen när hon berättar på Svenska kyrkans hemsida 

Helena Bornholm: 

Tystnaden var tung och tryckande inne i huvudbyggnaden på Lövsätra gård. Unga frökens rum på övervåningen låg i dunkelt ljus. En smal strimma höstsol trängde in genom de fördragna gardinerna. På nattduksbordet brann ett ljus med stilla låga och kastade sitt milda sken över Jeannette Silfverstolpes panna som var täckt av små svettdroppar.

- Far låt mig inte sänkas ner i den mörka kalla jorden, sade hon med svag stämma och slöt sina ögon. För gott.

Kanske var det så här det såg ut den 5 september 1809 då knappt tolvåriga Jeannette Maria Charlotta Silfverstolpe avled i rödsot, dysenteri. Hon vilar i det som i dag är en av de äldst bevarade gravarna på Vallentuna kyrkogård, en grav ovan jord, en liten kulle, i den nordöstra hörnan av kyrkogården.

Det sägs att Johanna Maria Charlotta sitter på en stol i sin kista. Därav den höga kullen. Andra säger, som ovan, att hon sitter på marken. Men det är svårt att tro. Vem öser jord på ett älskat barns kropp? Ingen vet och det är ju bra det. De flesta som bor här har hört historien och skänker henne en vänlig tanke varje gång de går förbi... 

Familjen tycks ha lämnat Löfsätra och Vallentuna efter Johanna Maria Charlottas död. Tio år senare bor de i Qvarteret Hästen i Jakob och Johannes församling i Stockholm. Där blir de kvar en längre tid men föräldrarna slutar sina dagar 1829 och 1833 i Hedvig Eleonora församling. 

Kyrkoböcker:

Klara (AB) CIb:3 (1766-1770) Bild 366 / sid 724 (Johan David Silfverstolpe föds)

Storkyrkoförsamlingen (AB) CIa1:11 (1765-1777) Bild 78 / sid 147 (Ewa Christina Lewin föds)

Muskö (AB) CI:1 (1752-1799) Bild 66 / sid 62 (Johan David Silfverstolpe gift m Eva Maria Lewin)

Riddarholmen (AB) CI:2 (1738-1793) Bild 368 (son David Ludvig föds 29/12 1793, döpt 2/1 1794)

Svea artilleriregementes församling (AB) CI:4 (1784-1841) Bild 73 / sid 137 (Johan Gudmund föds)

Garn (AB) C:2 (1773-1822) Bild 86 / sid 163 (dtr Johanna Maria Charlotta föds 14/9 1797 i Garn)

Garn (AB) C:2 (1773-1822) Bild 92 / sid 175 (dtr Eva Wilhelmina föds år 1800)

Garn (AB) AI:3 (1796-1803) Bild 41 / sid 36 (familjen på Hakunge säteri)

Vallentuna (AB) AI:7 (1799-1805) Bild 49 / sid 40 (makarna Silfverstolpe i Stora Mellösa)

Vallentuna (AB) AI:8 (1806-1810) Bild 480 / sid 38 (som ovan men flytt till Löfsätra)

Vallentuna (AB) AI:8 (1806-1810) Bild 1120 / sid 102 (familjen i Löfsätra, Johanna dör 1809)

Vallentuna (AB) CI:2 (1792-1854) Bild 283 / sid 280 (Johanna död 5/9 1809, har grafvård)

Jakob och Johannes (AB) AIa:39 (1819-1820) Bild 77 / sid 72 (Makarna bor med dtr i Qvarteret Hästen)

Klara (AB) AI:17 (1819-1821) Bild 255 / sid 439 (som ovan fast i Klara församling)

Klara (AB) AI:30 (1824) Bild 71 / sid 123 (som ovan)

Hedvig Eleonora (AB) FI:6 (1818-1832) Bild 179 / sid 349 (Eva Christina död)

Hedvig Eleonora (AB) FI:8 (1833-1840) Bild 27 / sid 44 (Johan David död)

Jakob och Johannes (AB) FIa:6 (1872-1884) Bild 144 / sid 140 (son David Ludvig död)

Floda (D) F:2 (1836-1861) Bild 35 / sid 32 (dtr Eva Wilhelmina död)

Så gick det för syskonen: 

David Ludvig Silfverstolpe född 1793

I slutet av 1840-talet är han öfverste och bor i Qvarteret Riddaren, Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Han är gift med Jeanette Won Troil född 1/7 1808 och har minst två söner.  

Död som general 14/4 1877 i Jakob och Johannes församling, Stockholm.

Johan Gudmund Silfverstolpe född 1795

På 1840-talet är Johan Gudmund Silverstolpe major och arrendator av Stora Ängby i Åkeshof, Bromma, som ägs av generalen Baron Dawid Stjerncrona. Han kom dit 15/10 1839 från Estuna. 

Han är gift med Christina Wilhelmina Carré född 2/2 1897 i Stockholm. De har minst sju barn. 

Död som överstelöjtnant i Stora Ängby, Bromma, 28/1 1844.

Eva Wilhelmina Silfverstolpe född 1800

Stiftsfröken Eva Wilhelmina Silfverstolpe född 1800. Hon bor i början och slutet av 1850-talet i Qvarteret Jernlodet, Hedvig Eleonora församling i Stockholm och har en piga, hustru Christina Jonsson född 1906. Död av kräfta 58 år och 11 dagar gammal den 11/7 1858 i Abbotsnäs, Floda, Södermanland. 

Ellen Heidrich, en varm och klok människa som bara gjorde gott...

Ellen är den första vän jag minns. Och en av de sista. Från det att vi kunde gå tills vi blev tonåringar delade vi ungefär samma värld. Därefter valde vi olika vägar och sågs bara någon gång i bland. Vid sisådär 70 började vi umgås igen. Då såg våra liv helt annorlunda ut. Ändå var det som att ingenting hade förändrats. Vi kände varandra från grunden. Det fanns inga frågor som behövde svar. Min berättelse om Ellen, hennes familj och vår barndom blir därför högst personlig efter de ibland diffusa minnen jag har. Ett och annat hade jag velat fråga henne om nu.Tyvärr går det inte. Hon fick plötsligt så bråttom. Vi kommer aldrig mer att sitta under äppelträdet och fnissa med ett glas rött...

Ellen Heidrich 2024
Foto: Monica Antonsson

Ellen Anna Birgitta Heidrich

född 30/11 1948 i Vallentuna

död 76 år gammal av sepsis den 13/7 2025 på Danderyds sjukhus. 

Hon var då bosatt i en fin liten tvåa med kattlucka (till grannens katt) på Ekebyvägen 26 i Vallentuna. 

Där hade hon kommit till ro, sedan hon efter flera personliga förluster sålt sitt barndomshem Bällsta 2:153 Lillhem på Ryttarvägen 20 i Vallentuna. 

(På 1970-talet var adressen Östra Ryttarvägen pl 316, Vallentuna)

I födelseboken står hon som Ellen Anna, dotter till statslöse Rickard Alfred Heidrich och hans hustru Karin Viola Heidrich född Englin (fd gift Jonsson) bosatta på fastigheten Bällsta 2:153. Förnamnet Birgitta har alltså lagts till senare. I folkräkningen 1950 finns Birgitta inte med men i folkräkningen 1960 heter hon Ellen Anna Birgitta. En vild gissning så här i efterhand är att hon fick sitt fullständiga förnamn 1953 när hon blev svensk medborgare. 

Ellen var alltså dotter till:

Metallsvarvare Rikard Alfred Heidrich född 2/9 1906 i Görlitz, Tyskland - död 3/3 1981 i Vallentuna 

och hans hustru:

Karin Viola född Englin den 1/1 1909 i Arbrå, Gävleborgs län - död 31/1 2002 i Vallentuna. 

Vigsel 13/12 1942 av kyrkoherde Sven Vängby i Vallentuna.

Alfred Heidrich

Tant Karin och farbror Heidrich 

(Det är så jag känner dem.)

Ellens pappa kom till Sverige som politisk flykting från Hitlers Tyskland. Han hade tidigt varit politiskt och fackligt aktiv inom socialdemokratin och fängslades för det 1933. I samband med en fångtransport lyckades han fly till Tjeckoslovakien. När Hitler småningom gjorde sitt intåg även där 1938 fick Alfred visum till Sverige. 

Fred, som han kallades, anlände till Sverige den 20 mars 1939 och inkvarterades dagen därpå i en flyktingförläggning i Hälsingland. Där träffade han så småningom Ellens mamma. Den 1 oktober 1942 flyttade de till Vallentuna, sedan hon hade köpt fastigheten Bällsta 2:153 Lillhem.

Han var politiskt aktiv även i Vallentuna. På möten med socialdemokraterna här informerade han om situationen i Tyskland och talade sig varm för såväl barnkrubba (dagis) som anslagstavlor vid tågstationerna. 

 

Karin Englin Heidrich

Ellens mamma, Karin Viola född Englin, hade den 14/5 1931 gift sig med hemmansägare Anders Jonsson i Änga 3, Arbrå. Hon hade i det äktenskapet 

fått dottern Hedvig Viola "Lola" Jonsson född 19/1 1932 i Bollnäs och sonen Bo Jonas född 8/9 1934. Den lille gossen dog bara några månader gammal av luftrörskatarr den 18/3 1935 i Arbrå.  

Tant Karin lämnade sin man 1941 och flyttade med dottern Lola hem till sin far, torpägaren Johan Englin född 30/4 1868 i Arbrå. Äktenskapet upplöstes den 18/5 1942 vilket vann laga kraft den 8/6 1942. 

Hon fick så småningom en inneboende flykting vid namn Alfred Heidrich i huset och ljuv musik uppstod. Den 27/10 1942 flyttade de med Lola till Lillhem i Vallentuna där de alltså gifte sig den 13/12 1942. 

Sedan kom barnen: 

1. Sven Alfred född 26/1 1943 i Täby - död 3/9 2025 i Vallentuna
2. Karin Erna eller Lill-Karin född 2/7 1944 i Vallentuna - död 22/1 2016 i Vallentuna
3. Ellen Anna Birgitta född 30/11 1948 i Vallentuna - död 13/7 2025 i Vallentuna

De är alla borta nu sedan även Sven har lämnat. 

Cancern tog både honom och Lill-Karin. Det är sorgligt och svårt att acceptera.  

Mitt starkaste minne av tant Karin 

är från 1977 när jag som nybliven mamma hälsade på hos familjen i Lillhem med min tremånaders lille son. Han var god och rund vilket hade fått barnavårdcentralen att bestämma att han skulle bantas. Jag var vilsen och olycklig och klarade inte av det. 

Då berättade tant Karin om sin lille son Bo Jonas som dog av luftrörskatarr 1935. Han hade varit för mager när han blev sjuk. Han hade ingenting att ta av, som hon sa. Därför dog han.

- Strunta i barnavårdscentralen, sa tant Karin. Använd ditt eget förstånd så kommer det att gå bra.

Hennes ord blev helt avgörande för mig den gången. 

Men åter till vår barndom.

Eftersom Ellens pappa var statslös och levde i Sverige på främlingspass så blev barnen också statslösa. Det var naturligtvis upprörande för tant Karin som ju var helsvensk. Med näbbar och klor stred hon för att barnen också skulle få vara det. Hon lyckades till sist och 1953 blev syskonen Heidrich alltså svenska medborgare. Pappa Alfred fick vänta till 1955. 

 

Fastigheten 

Bällsta 1:153 Lillhem 

Tomten var som inklämd i en triangel järnvägen, nuvarande Stockholmsvägen och bensinmacken dvs mellan Bällsta 2:154 Björkliden (Örvis trädgårdsmästeri), Bällsta 2:155 (Magnussons) och Bällsta 2:152 (Hulda o Birger Andersson). Läs mer om dem här.

Huset moderniserades och byggdes till med badrum och vardagsrum 1943. Därmed fick de både el, vatten och avlopp och wc. Byggmästare var Gustav Andersson i Nyhaga på andra sidan järnvägen. 

Huvudbyggnaden som ses på bilden är detsamma som köket. Stugan var troligen inte större än så från början. 

Ur boken: Sveriges bebyggelse 1952, sid 735-736

Det som ser ut som en tillbyggnad på höger sida var två sovrum. 

Tillbyggnaden 1943 om en hall, ett badrum med blågrönt kakel och ett stort vardagsrum - på motsatta sidan av huset från bilden sett. Ett badrum då var något helt fantastiskt. Där fanns både wc, handfat och badkar. Ellen har berättat att somliga grannar ibland fick komma och bada hos dem.  

På 50-talet, när vi var små, sov tant Karin med flickorna i det ena sovrummet. I det andra, det närmast kameran på bilden ovan, sov farbror Heidrich och Sven. Ett rum för tjejerna och ett rum för killarna. 

En gång gick min farmor dit med mig för att Sven hade påssjuka. Det tyckte de vuxna nämligen att även Ellen och jag borde få. Vi lekte en halv dag i killarnas rum medan den något utmattade Sven försökte sova. 

- Hon har ju skärtfärgat hår den där ungen, sa han. Och de vuxna skrattade gott. 

Det var då jag förstod att jag var den enda rödhåriga i trakten. Ellen hade långt mörkt hår som tant Karin borstade blankt varje dag och knöt en fin sidenrosett i. 

Hur som helst, någon påssjuka fick åtminstone inte jag förrän flera år senare. 

Kor och höns

1945 hade familjen Heidrich två kor, ett 30-tal höns och någon slags ladugård på gränsen mot Magnussons. Det framgår av den redovisning till myndigheterna som farbror Heidrich årligen tvingades avge. Ladugården bör ha legat där Stockholmsvägen går idag, rakt ut från Lillhem till den ursprungliga busshållplatsen Ryttarvägen. Stockholmsvägen byggdes först 1961.

I ladugården hade tant Karin sin vävstol innan Lillhem hade byggts till och hon fått ett rum i källaren som vävstuga. 

Om jag inte minns fel så berättade Ellen att ladugården så småningom brann ner till grunden.

Men det var långt före vår tid.

De två korna betade på åkern, dvs den mark som idag består av villaträdgårdar mellan Lillhem, järnvägen och Stockholmsvägen. Kossorna gick möjligen mer eller mindre fritt eftersom de ibland förvillade sig upp på banvallen. Där kunde de stå och bara glo när tåget kom. Lokförarna fick vackert stanna, tuta och ropa genom fönstret till Ellens mamma:

- Nu Karin, får du allt komma och ta hand om dina kor! 

Farmor och tant Karin var kompisar

Min farmor Märta Viola Antonsson och Tant Karin Viola Heidrich var bästa kompisar. De var ofta på kafferep med sju sorters hembakade kakor hos varandra. Så sa de i alla fall även om kakorna ofta var färre än så. Och eftersom farmor passade mig när mamma arbetade så blev Ellen och jag kompisar redan från början. Vi träffades nästan varje dag känns det som. Jag minns hur jag ibland satt och väntade på att klockan skulle gå. Ellen ville nämligen sova länge om morgnarna. Före 11.00 fick jag inte komma. 

På bilden nedan är vi dock hemma hos mig i farmors lillstuga där vi bodde de första åren. 

Ellen var ett halvår äldre än jag och duktigare på allt. Hon kunde till exempel säga svamp...

Farmor Märta Antonsson, undertecknad, min faster Anita, Ellen och tant Karin omkring 1953
på farmors uteplats (nuvarande Husarvägen 5). 

Farmor och tant Karin skötte sina hushåll som den tidens husmödrar gjorde med allt vad det innebar av att odla, rensa, skörda, safta och sylta. De nackade höns och kaniner. De plockade fjäder, styckade, tillagade och konserverade i stora glasburkar. Så förvarades all mat som inte kunde torkas eller saltas på den tiden. Ingen hade ännu hört talas om frysboxar. Och att äta kaninerna som vi gullat med hela sommaren var inget konstigt.

- Kom och ät, kunde mamma ropa. I dag äter vi Kalle till middag. 

Det här är inte tant Karin och det är tyvärr inte
hennes vävstol heller men ungefär så här
såg det ut när hon arbetade. Den stora konsten
var att sätta upp varpen, om jag förstod
 det rätt. Och det var hon väldigt duktig på.

Kvinnorna då sydde kläder, klippte matt-trasor, färgade tyg och garn och vävde trasmattor. De stickade raggsockor, vantar och tröjor. De virkade spetsar till lakan, örngott och vackra bordsdukar. De fållade linnehanddukar och lakan och broderade monogram, sydde gardiner och stoppade strumpor. Det kan jag göra än i dag om andan skulle falla på. Vi lärde oss allt möjligt. Farmor och tant Karin mjölkade kor och getter, gjorde smör och ost, bakade bullar, sockerkakor och matbröd. De tvättade kläder i varsin pannmur under vilka de eldade med ved tills vattnet blev varmt. Jag undrar varför de hängde tvätt på tork utomhus mitt i vintern. Kläderna kom in som stelfrysta sjok och måste sedan torkas inne också. Kanske var det bara att vattnet skulle rinna av innan centrifugerna fanns? Efter slutlig torkning strök de kläderna med strykjärn som värmts på spisen. Det är obegripligt att de hann med.

 

Farmor visade oss noga hur en herrskjorta skulle strykas. Det fick inte vara minsta veck någonstans och i synnerhet inte på kragen. Hon vek ihop plaggen lika noga som hon vek varenda pannkaka hon stekte på spisen. Och tant Karin gjorde förstås likadant. 

Till tomterna i Bällsta (styckade från Bällsta gård och sålda av AB Billiga tomter) hörde då vissa rättigheter till såväl skogen som sjön. Fastighetsägare hade rätt att avverka träd för att få virke. Man hade också rätt till båtplats och rätt till fiske. Farfar lade ut nät om inte varje natt så åtminstone nästan. Fångsten bärgades och fiskarna hölls vid liv i ett dike längs nuvarande Husarvägen som inte fanns då.  Därifrån hämtade farmor fisken för rensning, tillagning och konservering.  

- Vänta ett tag, kunde hon plötsligt säga mitt i kaffetåren om hon fått syn på en fasan i ett buskage utanför. Snabb som en vessla fick hon fram farfars gevär, öppnade fönstret och sköt. Det var inget särskilt med det, tyckte vi. 

Alla husmödrar gjorde det till en konst på den tiden att dryga ut några hekto köttfärs med potatis och ströbröd så att det räckte till hela familjen. De skördade sina odlingar och handlade resten i Evald Gustafssons affär (vid det numera nedlagda Ica Rickeby vid Karlbergsvägen/Skolvägen). Det som kunde säljas såldes. Allt medan Ellen och jag sprang runt benen på dem och "hjälpte till". Åh, vad Ellen skrattade åt det. Vi ställde väl mest till det, kan jag tro.  

Farmor och tant Karin hälsade, som sagt, på hos varandra då och då för en kaffetår och lite skvaller om dem som gick förbi på vägen. Först skulle kaffet malas för att sedan kokas med vatten i en kaffepanna. Det doftade ljuvligt i hela köket när uppkoket stod och drog medan sumpen sakta sjönk till botten. Doften av nybakade bullar hörde ofta till.  

Det var fint att ha kaffekoppar med tillhörande fat av porslin på den tiden. Tant Karins koppar var vita med blå upphöjd ornering. De såg nästan ut som på bilden. Farmor hade andra sorters koppar som också var väldigt fina. Så här i efterhand minns jag ändå mest hennes vackert mönstrade kinesiska tekoppar. Sådana skulle man också ha. 

Tant Karin drack sitt kaffe på fat och på bit med den hårda sockerbiten mellan tänderna. Det var en tradition hon hade med sig från Hälsingland.

Ingen hade ännu hört talas om bryggkaffe och snabblösliga sockerbitar.

Vi hälsade på andra tanter också som bjöd på kafferep med sju sorters kakor. Det var Hanna Andersson i Nyhaga (Bällsta 2:10) och Karin Ytterberg i Tillerbäcken  (Bällsta 2:10). Det var Lilly Törnblom på Klingsborgs väg 13 och Lydia Andersson snett emot rökeriet (Bällsta 2:155) som bara var sommargäster. Läs mer om dem på "Alla i Bällsta" här i bloggen. 

Tant Ekendal (Bällsta 2.65) som hyrde ut ett hus till konditori var också en profil. Konditoriet hade en jukebox och blev en given samlingsplats för dåtidens raggare. Hög musik, minigolf och kulörta lyktor lockade men vi var för små. Bara Lill-Karin och hennes kompisar kom in. Fru Ekendal hade emellertid även startat en filmklubb för barn. Ellen och jag fick gå på filmvisning i Centralskolans aula några gånger.  

Några år senare kom första TV:n till Bällsta. Dessförinnan hade folk samlats utanför Frasse Carlssons radio- och skivaffär på Centralvägen i Vallentuna för att få se rörliga bilder i en liten låda i hans skylfönster. Farmor och farfar var bland de som först köpte en liten svartvit 17-tummare. I den kunde vi se barnprogram som Andy Pandy och Kapten Bäckström. Det var matprogram med Ria Wägner (som vinkade med handen bakåtvänd) och på lördagskvällarna var det flott värre med Perry Como show. På onsdagar var det tv-fritt för att svenska folket skulle få vila, som de sa. Alla andra kvällar var det fullt i farmors soffa av grannar som skulle se på tv.

En gång när tv:n var trasig fick farmor syn på Frasse Karlsson nere vid vägen. Tv:n var felanmäld men Frasse hade inte visat sig på flera veckor. Snabbt som ögat for hon ut genom dörren och ner till vägen och tog ett stadigt tag om honom i nackkragen.

- Nu kommer du med in och lagar tv:n! Han hade inget att sätta emot, så det gjorde han förstås. 

Strax därpå köpte även tant Karin tv. Om jag inte minns fel så var den lite modernare och hade en dörr som man liksom kunde dra för själva rutan. 

 

Ellen, Lill-Karin och Monica

Ryttarvägen
Det som idag heter Ryttarvägen (Västra och Östra) var den enda vägen som fanns mellan gårdarna här då. Den sträckte sig från Bällstavägen vid ihåliga eken (nuvarande Bällstavägen 63A) och slingrade sig förbi Antonssons på Björkbacken (Bällsta 2:157), Magnussons (Bällsta 2:155), Hulda och Birger Andersson (Bällsta 2:152), familjen Heidrich (Bällsta 2:153) och Örvis trädgårdsmästeri (Bällsta 2:154) dvs ut till nuvarande Karlbergsvägen vid järnvägsviadukten. 

Viadukten

Vi lärde oss tidigt att inte stå under bron när tågen kom. Tågen hade nämligen toaletter då som i praktiken var hål rakt ut genom golvet. Det som gjordes där hamnade direkt på banvallen eller rakt på dem som möjligen stod under en tågbro. Det var inte helt ovanligt att man såg dasspapper som fladdrade iväg för vinden. 

Vid viadukten gick Tillerbäcken i dagen och passerade under Karlbergsvägen ner mot macken. Idag går den ju mestadels i stora cementrör. Vid viadukten fanns därför ett broräcke som man kunde sitta på och räkna bilarna som kom från stan via nuvarande Bällstalundsvägen. Det var Opel Rekord, DKW och Volvo Amazon i långa banor. 

För att ta sig till Vallentuna tog man helt enkelt Karlbergsvägen som såg likadan ut då som den gör idag. För att ta sig till stan åkte man Bällstalundsvägen förbi Grenanders, Lydia Anderssons sommarstuga, Schyllbergs Rökeri, Max Karlssons hus, Fritzberg och Bällstalundstorpet till platsen för dagens ICA i Kragstalund. Där svängde sedan vägen av åt vänster mot Stockholm. 

När Lill-Karin var fyra, fem år blev hon arg en dag och bestämde sig för att rymma. Med bestämda steg gick hon ända bort till viadukten. Där blev hon stående en stund innan hon vände på klacken och gick hem igen.  

- Du måste ju komma och hålla mig i handen när jag ska gå över vägen! Tant Karin skrattade och tog just ut en plåt nybakta bullar ur ugnen. Då glömde Lill-Karin bort att hon var arg. Hon fick en bulle och ett glas saft i Lillhems ljuvligt doftande kök. Ellen och jag fanns inte ens men historien hörde vi ofta.   

Kaffesump och läkande örter

Både farmor och tant Karin spådde i sump. Det som blev kvar av sump när kaffet var urdrucket kunde man spå framtiden i. Båda var dessutom "synska" och kunde se sånt hända som ännu inte hade hänt. 

Farmor visste till exempel att Ingmar Johansson skulle vinna över Floyd Paterson i tungviktsboxning innan de ens hade börjat slåss. 

Båda hade spännande kunskaper om läkekonst och  plockade åt sig både det ena och det andra ur naturens skafferi. Det var groblad på sår och vitsippssprit för nageltrång och insektsbett. Somligt örter torkades och såldes till en apotekare som i sin tur sålde dem som hälsobringande te. 

Läs mer om det här och här

- En sommar skulle Ellen och jag tjäna lite pengar på att plocka kamomill (inflammationshämmande, lugnande och sårläkande) och rölleka (inflammationshämmande och kramplösande). Vi plockade blommorna och lade ut dem på ett lakan för att torka. Det tog minst en vecka eller kanske halva sommaren förutom att det gav tant Karin en massa merjobb. Så småningom fick vi ändå två kronor för ett kilo rölleka och tio kronor för ett kilo kamomill att dela på. Det var ingen lysande förtjänst för så mycket arbete, tyckte vi. Det går väldigt många torkade blommor på ett kilo.  

Min mamma Anni-Marie och Sven överst.
Jag och Ellen underst. Lill-Karin kikar fram 
i mitten omkr 1951.

Annat, som exempelvis vissa svampar, användes till att färga mattrasor och garn. Tant Karin hade vävstol och vävde fina trasmattor som hon antagligen sålde för att dryga ut hushållskassan. Små trasmattor var ofta också en vanlig födelsedagspresent.

- Det var ju synd att man inte passade på att lära sig av mamma, sa Ellen helt nyligen. Hon kunde ju så mycket om örter, naturligt och övernaturligt.

Ja, det var verkligen synd. Med tant Karin och farmor försvann ovärderlig kunskap som gått i arv i generationer. 

Ellen och Lill-Karin berättade i vuxen ålder om någon i släkten som hade släktforskat och hittat en anmoder som för sin läkekonst hade bränts på bål som häxa.

De hade dessvärre inget namn på anmodern. Annars är ju offren för 1600-talets häxbränningar ganska väl utredda.

Ellen visste inte vem släktforskaren var och inte heller i vilken församling anmodern levat mer än att hon var från Hälsingland. 

Hon var först inte så intresserad men började ändra sig på slutet. Det var en av de gåtor vi planerade lösa när Ellen plötsligt gick bort. Så vem var kvinnan? Frågan är om det finns någon kvar som kan berätta och om det går att forska fram.

Gårdfarihandlaren

En gång när farmor och jag kom till Lillhem satt en gårdfarihandlare i tant Karins soffa i vardagsrummet. Framför sig på golvet hade han en jättestor väska full med saker han ville sälja. Jag tror att han var en gammal bekant från Hälsingland och att det var därför hon hade släppt in honom. Tant Karin vill inte handla - hon hade nog helt enkelt inte råd - och det var ingen större tillströmning av granntanter heller. Vi höll oss undan, Ellen och jag. Vi tyckte nog att det var lite otäckt. Men tant Karin fick iväg gubben så småningom. Det fanns ingen som i längden kunde sätta sig upp mot henne. 

Ellen och Lill-Karin omkr 1955

På 50-talet hade tant Karin sin telefon (nr 24 291) på väggen. Farmor hade sin på ett litet bord bredvid spinnrocken (nr 24 215). Vi, som bodde i lillstugan hos farmor hade vår telefon på ett skrivbord i hallen 

(nr 24 559). Nog är det märkligt att gamla nummer kan dröja sig kvar i minnet. 

Så småningom bytte televerket ut den där första 2:an till en 7:a för alla i hela Vallentuna. Senare satte de 511 framför. Idag finns inga fasta telefoner kvar i det gamla kopparnätet över huvud taget.

Mitt vuxennummer var 08-511 74 771. Det är bäst att jag skriver det medan jag minns. Ellens mobilnummer var 0725-56 84 84. Men där är det ingen som svarar längre.

Jag undrar om det var så, att man skulle stoppa pengar 

i tant Karins väggtelefon för att kunna ringa. Så var det i alla fall med elen. Rätt som det var kunde ljuset bara slockna. Då måste tant Karin ner i källaren (eller nedre hallen) och stoppa en krona i en plåtlåda för att få fart på elen igen. Det var ett smart sätt att ha kontroll på ekonomin helt enkelt.   

Lekstugan

Några tonårsgrabbar i Bällsta hade bildat ett skiffleband - The Red Shirts Skiffle Group - och 1958 spelat in två EP-skivor hos Ove Hahn (som långt senare blev artistchef på Gröna Lund). Det var väl det största som hade hänt i Bällsta sedan kungamördaren Anckarström gömde sig för polisen vid Bällsta gård 1792. De hade till och med fått åka till Bromma för att ta bilder till omslagen. Arlanda fanns inte ens. 

Ett skiffleband karaktäriserades av att man i stället för trummor spelade rytmiskt på en tvättbräda med fingerborgar på fingrarna. 

Lyssna på skiffelbandets "Käringa mi" här.

Bandet bestod av Lars-Gunnar Lemke (bas), Kjell Wölker (gitarr), Roland Andersson (gitarr), Anders Strid (sång och gitarr), Ingvar Lundin (mandolin) och Yngve Lundin (tvättbräda).

Vi ville förstås inte vara sämre. Mamma fick släppa till sin tvättbräda - vi hade ju fått tvättmaskin då - och på något vis fick vi tag i tio fingerborgar. Med ett leksakspiano, en leksaksgitarr, en uppochnedvänd glasburk med några pinnar och den där tvättbrädan, satte vi igång och skramlade i Ellens lekstuga. Övriga bandmedlemmar var Ulla, Anja och Eva Magnusson (bilden nedan). Bandet självdog tämligen omgående när vi upptäckte att vi inte kunde spela. Vad förvånade vi blev...

På bilden samlar vi platta isbitar (från vattenpölar) i en pappkartong omkring 1956. Vad vi skulle göra med dem, minns jag inte. På bilden ses undertecknad, Ulla, Anja och Eva Magnusson samt Ellen Heidrich. I bakgrunden skymtar Magnussons hölada där vi kunde hoppa omkring och bygga kojor. Det dammade så att man fick svarta snorkråkor i näsan där. Och jag tror inte att deras morfar Ruben Magnusson var särskilt förtjust över vår närvaro.  

Några år senare skulle vi starta en teater. 

Vi började med att gå på auktionen efter Evald Gustafssons livsmedelsaffär där vi köpte ett småblommigt tyg i grönt för 2 kronor och 50 öre. Tyget räckte till en ridå från vägg till vägg i pappars dåvarande lagerlokal, dvs vårt fd vardagsrum i farmors lillstuga som vi lämnat sedan pappa byggt nytt. 

Vi höll även till i pappas garage med vår ljusgröna något sladdriga ridå, ett skjul med tak och tre väggar i anslutning till hönshuset. 

Vi klädde ut oss till troll genom att klippa hål för huvud och armar i säckar från pappas tryckeri. Kasserat lin från tant Karin blev till peruker. 

Nere vid vägen satte vi upp en skylt med texten "Till teateren" (korrekt stavning). 

- Det kom några på cykel och ville titta, sa mamma en dag. Men just då hade vi förstås inte varit hemma. Attans! 

Vi hittade på pjäser och tvingade de vuxna att köpa biljetter för två öre styck. Fem öre var för dyrt, tyckte de. På den tiden kunde man för övrigt cykla till Bällstakiosken (vid tåghållplatsen) och köpa ettöres godis och 25-öres glass.

- Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, sa farmor.  

När Stockholmsvägen byggdes 1960/61 ledde man in Tillerbäcken i stora cementrör som grävdes ner. Men mitt emot macken kommer bäcken fortfarande i dagen en liten bit. Ett år var Tillerbäcken full med små mört som kämpade för att ta sig ner till sjön. Vi lade hinkar vid cementrörets mynning och fick storfängster varenda dag. Ellen, flickorna Magnusson och jag bestämde oss för att bli självförsörjande och flytta hemifrån. 

Vi höll till i Lillstugan som praktiskt nog hade ett litet kök. Vi grävde upp potatis i mammas potatisland och stekte mört så det stod härliga till i en och en halv dag. Sedan gick var och en hem till sitt. Sällan har våra mammors mat smakat så bra.   

Ur Ellen Heidrichs album kommer bilden ovan.
- Det blev ju sprängsten hos oss när vi skulle bygga till, säger Ellen. Bilden är tagen utanför
köksfönstret hos familjen Heidrich - med utsikt mot Hulda och Birger Andersson (dagens fyra fyrkantiga radhus på andra sidan Stockholmsvägen).

På besök i Övre Fritzberg Bällsta 2:142

Jag hade säkert inte haft något minne alls av den här dagen (bilden till vänster) om inte de här bilderna hade tagits. Kanske var det sommaren 1955. Någon fotograferade. Vem minns jag inte. Kanske var det Sven som fått en kamera?

Den här suddiga bilden - omöjlig att förstora - togs innan vi gick iväg. Jag står i mitten och är minst. Det ser ut som att jag har stövlar på mig. Till vänster står Ellen som är ett halvår äldre och till höger står Lill-Karin som är fem år äldre. Den vuxna tjejen är troligen deras kusin (eller möjligen moster) Brita som bodde någon annanstans.

Ellens och Lill-Karins storebror Sven - ett drygt år äldre än Lill-Karin - saknas på bild. Det är därför jag tror att det var han som hade en kamera, kanske en lådkamera till och med.

- Vi skulle hälsa på hos fru Lundegård i Fritzberg, sa Ellen som en förklaring till bilden. Hon kunde ju inte klippa klövarna på fåren. Mamma fick dit och hjälpa henne. 

Tant Karin var alltså bra på fårskötsel också. Jag glömde det innan. Det var också en kunskap hon hade med sig från Hälsingland. 

Jag minns svagt den där dagen i Fritzberg (snett emot rökeriet) en kvinna i ett fönster när vi kom in på gårdsplanen. Det bör ju ha varit fru Lundegård då. Men det kan inte ha varit den Olivia Lundegård som jag berättar om i avsnittet Fritzberg på annan plats här i bloggen. Hon dog 1937 och bilderna ovan togs ca 1955.
Men Övre Fritzberg ägdes åtminstone 1952 av hennes sterbhus så "vår" fru Lundegård kan ha varit en dotter, en sonhustru eller rent av ett barnbarn.
- Jag tror att hon var yngre än mamma, sa Ellen. (Tant Karin var född 1909.)

Kanske var det hon eller tant Karin som tog bilden ovan på oss vid fårhagen. Det är från vänster Ellen, Brita, undertecknad, Lill-Karin och Sven. 

Det fanns flera hus eller uthus på  Fritzberg. Ett av dem skulle plåtas varpå Ellen och jag placerades i dörröppningen. Det ser ut som någon sorts lada men vad det var för sorts byggnad har jag ingen som helst aning om. Jag är oerhört tacksam till den person som gav mig de här bilderna. Det var sannerligen inte gratis på den tiden. 

Fiskbilen

En gång i veckan kom fiskbilen som stannade ute på vägen vid alla hus. Fiskhandlaren hade en skärmmössa och hade ett stort brunt förkläde på sig. Jag kan ännu känna doften av färsk fisk som spreds när han öppnade bakdörrarna där fisk och skaldjur låg på is. Ibland kom fiskbilen när vi var hos Ellen. Då köpte farmor några böcklingar medan tant Karin köpte godaste kaviaren i en vit tub med guldfärgade fiskar på. Ibland fick Ellen och jag varsin liten plåtask med knallgula vitaminpiller. Dem kunde man lätt tugga sönder så att fiskleveroljan rann ut på tungan. Det var gott, tyckte vi.  

Råa ägg var en annan påstådd nyttighet som de kunde sticka till oss. Med en stoppnål gjorde man hål i äggets "ovansida". Sedan sög man sakta i sig innehållet. Uff... 

Lucia 

Tant Karin, Ellen och storasyster Lola
Omkr 1955-56

Ellen hade en elektrisk luciakrona som vi lekte mycket med när vi var sex, sju år. Hemma hos oss fanns bara en luciakrona för stearinljus. När luciadagen inföll skulle vi lussa hos Ellen. Av någon outgrundlig anledning bestämdes det att jag skulle gå dit i full mundering.  Stearinljusen i kronan var tända och jag minns känslan av att gå där ensam och lysa upp mörkret längs vägen. Men blåste gjorde det och stearinen rann rak ner i mitt "skärtfärgade" hår...

Jag minns inget mer av det där luciafirandet än att mamma och jag fick kamma stearin ur håret i minst en vecka. Ellen var precis lika fin i håret som hon alltid var. 

Det var det där halvåret som skilde oss åt. Till jul det året fick även jag en elektrisk luciakrona. 

Det var precis som när vi skulle plocka smultron. Lill-Karin och hennes kompis Kicki bestämde att smultronen skulle träs på strå och att vi fyra skulle dela systerligt på fynden. Smultronen skulle dock fördelas efter ålder. Lill-Karin och Kicki som var äldst fick de rödaste bären. Ellen och jag fick nöja oss med halvmogna smultron och gröna kart. Efter det föredrog vi att plocka smultron på egen hand. 

Ellen hade konståkningsskridskor också. Vita sådana med en skridskoprinsessa i guld på det höga skaftet. Hon hade till och med taggar längst fram på meden. Dem skulle man använda för att göra piruetter, förklarade hon. 

Hemma hos oss fanns bara ett par spiskrokar som man spände fast på pjäxorna och åkte med. 

Grunden

Vi åkte skridskor så gott det gick på Grunden - en grävd övergiven husgrund full med bråte och vatten som om vintern frös till is. Lill-Karin var den enda som kunde åka skridskor på riktigt men vi hade hur kul som helst. Och den julen fick även jag vita fina skridskor.  

 

Jag tror att Grunden kom till för att tant Karin hade styckat av en tomt och att köparen som tänkt bygga sig ett hus helt enkelt hade gett upp och bara lämnat allt i en enda röra. Det märkliga är att vi även badade i Grunden om somrarna fast den var full av bråte, glaskross och rostiga spikar. På två ställen kunde vi gå i. Sedan fick vi vackert hålla oss inom en dryg kvadratmeter för att inte skära oss eller få en spik i foten. Det är obegripligt att vi fick hållas. 

"Täby havsbad"

När det skulle badas på riktigt med saft och bullar på en filt i gröngräset var det Badbergen nedanför Bällsta station som gällde. Där hade någon röjt bort vass till en kanal på 10-12 meter ut till öppet vatten. Om det ens var två meter sandbotten från stranden så var det inte mera. Vallentunasjöns botten består av dy. Lill-Karin visste precis från vilken sten man skulle hoppa i för att enkelt kunna ta sig upp igen.

När vi blev lite äldre fick vi cykla fem, sex kilometer bort till Täbybadet som hade sandstrand, bryggor och ett hopptorn. Det låg strax bortom nuvarande Nygård men var också en del av Vallentunasjön. 

- Täby havsbad, sa mamma uppmuntrande och då trodde vi ju att det var fint. Där fanns både glasskiosk, torrdass och ett omklädningsrum med herr- och damavdelning som grabbarna hade borrat kikhål i väggarna på. De kunde redan på den tiden...  

Jag vet inte hur eller ens om Ellen lärde sig simma. Själv fick jag sju år gammal varje dag cykla ensam sex km åt andra hållet, längs Lindholmsvägen till Veda för att gå i simskola i en sjö där. Även det är obegripligt i dag, tycker jag. Jag lärde mig simma 25 meter och blev aldrig bättre än så. 

Om höstarna var vi ständigt i skogen. Katten Pelle följde med till skogskanten (där bensinmacken (Esso, Statoil och Circle K) ligger i dag). Där satt han sedan och väntade när vi kom tillbaka. Farmor och tant Karin plockade bär och svamp. Ellen och jag "hjälpte till".
- Vi åt ju upp allt, skrattade Ellen sist när vi satt under äppelträdet och fnittrade.
Och så var det. Vi lekte mest och åt blåbär. Det är länge sedan nu.

Det var en dag kanske 1953 när vi var på väg till skogen som jag bad Ellen säga "svamp". För mig blev det nämligen bara "samp" hur jag än försökte. 

- Svamp, sa Ellen. 

En stund senare var det dags igen.

- Säg samp, Ellen.

- Svamp.  

Och en stund senare:

- Säg samp Ellen.

- Ja ja.. SVAMP! 

En liten stund senare.

- Säg samp Ellen.

- JA JA JA... 

- Men säg samp då!

- SVAAAMP!

Jag beundrade henne verkligen...

Sånt kunde vi också sitta och fnissa åt 75 år gamla under äppelträdet.

Så gick åren.
Sven arbetade en tid hos Frasse Karlsson i Vallentunas enda skivaffär innan han pluggade vidare och blev - tror jag - ingenjör på Televerket.
Lill-Karin jobbade på musikförlag med storheter som Thore Ehrling och Leif Kronlund innan hon landade som civilanställd hos polisen och så småningom blev teamleader på Migrationsverket.
Ellen utbildade sig till barnskötare och gav hela sitt yrkesliv åt ungarna på daghemmet Kantarellen i Vallentuna. Hon var en känd profil som dagligen promenerade fram och tillbaka från Lillhem i Bällsta till jobbet i Vallentuna. Hon fick en stor vänkrets och kom att stå familjen Tillborg särskilt nära. 

En något annorlunda vinkällare.

Efter föräldrarnas död bodde Ellen, Lill-Karin och hennes son Peter kvar i Lillhem. Så gifte sig Karin och då flyttade även Pelle in med alla sina barn. Sven och hans familj bodde i ett hus på tomten bredvid. Så familjen var samlad. Det hände att jag cyklade förbi när jag skulle till skogen och plocka svamp eller om jag skulle handla hos Sammy Ullgren på trädgårdsmästeriet. Om de satt ute och fikade då blev man inropad på en kopp. 

Och när vi i Vallentuna Revyn ställde till med "Trevliga Klubben Absolut Kul" i Torghusets övervåning så kom de alla tre och var med. Lill-Karin till och med sjöng live en gång och Pelle gav 1000 kronor till insamlingen om Tjernobyls barn. Så synd att inget av de kvällarna finns bevarat.  

Så dog Karin och en tid senare även Pelle. Ellen blev ensam kvar i huset som var alldeles för stort. Så hon sålde och flyttade. Men först fick jag gå husesyn...

Under den första delen av Lillhem finns en källare. När man kom nedför trappan möttes man i vår barndom av ett stort hål på vänster sida. Där kunde man se rakt in under hela det tillbyggda vardagsrummet. Det gick förstås att krypa in där på berggrunden men av någon anledning gjorde vi inte det. Kanske låg det glasbitar och rostiga spikar där också. 

Väggmålning i vävstuga

När jag fick gå husesyn 2020 inför försäljningen så var hålet borta, förvandlat till en något annorlunda vinkällare. Karins man Pelle hade fixat det, berättade Ellen.

Nedanför källartrappan mötte tvättstugan och minst två om inte tre rum. Ett av rummen var Svens högkvarter som tonåring. Han var en stor kille då med serietidningar och en liten skivspelare på golvet. Där hörde jag för första gången Bill Haley och Elvis Presley. Lill-Karin tog oss dit och spelade de allra första rocklåtarna som kom ut. Det var något alldeles enastående som vi förstod bara skulle bli större. 

I ett av källarrummen hade tant Karin då sin vävstuga. Vävstolen fyllde nästan hela rummet och på den vävde hon trasmattor i parti och minut. Det är möjligt att hon även vävde finare textilier. Hon höll ju i alla fall på med lin av någon anledning. Det var ju det vi fick göra peruker av. Det är faktiskt möjligt att hon odlade, skördade, torkade, färgade och spann sitt lin själv. Jag vet inte. Men hon hade, som sagt, stora kunskaper med sig från Hälsingland. 

Läs om lin och linnetillverkning här

På väggen i tant Karins vävstuga hade hon i vår barndom ritat och målat Kapten Böljas hustru, fru Tjockelin ur serietidningen om Knoll och Tott. 

Läs mer om det här
Målningen, som var ett par meter hög, fanns turligt nog kvar när jag fick gå husesyn inför försäljningen av Lillhem 2020. Vilket härligt återseende! Och vilken talang hon var tant Karin!

Berättat ur minnet som kanske inte alltid är korrekt. 

Tacksam rättelser om det finns någon som minns bättre! 

Jag gick med din inramade bild i korgen på rollatorn från kapellet till er familjegrav när du skulle gravsättas och sedan vidare till Mathiasgården där du bjöd på kafferep med smörgåstårta.

- Det där skulle Ellen ha gillat, sa Peters fru Mervi.

Tänk, att det tror jag också...

Linodling
 

Så här såg Lillhem ut när det lades ut till försäljning 2020. 

En fantastisk epok var därmed över. 

Karin Heidrich

Tack Ellen 

och hela din familj för vår fantastiska barndom och alla fina minnen!

Tack för att du var min vän, en varm person med humor och glimten i ögat.

Du gjorde aldrig en fluga förnär. 

Du var bara snäll.

Jag såg när de hämtade dig. 

Det var ett väldigt pådrag med du vet vilka.

Och solen sken in genom persiennerna trots att det regnade och var grått utanför. Jag kan bara hoppas att du är hos de dina nu.

Du fattas mig...