UNDER KONSTRUKTION!
Ellen är den första vän jag minns. Och en av de sista. Från det att vi kunde gå tills vi blev tonåringar delade vi ungefär samma värld. Därefter valde vi olika vägar och sågs bara någon gång i bland. Någon gång efter 60 började vi umgås igen. Då såg våra liv helt annorlunda ut. Ändå var det som att ingenting hade förändrats. Vi kände varandra från grunden. Det fanns inga frågor som behövde svar. Min berättelse om Ellen, hennes familj och vår barndom blir därför högst personlig efter de ibland diffusa minnen jag har. Ett och annat hade jag velat fråga henne om nu.Tyvärr går det inte. Hon fick plötsligt så brått. Vi kommer aldrig mer att sitta under mitt äppelträd och fnissa med ett glas rött...
 |
| Ellen Heidrich 2024 Foto: Monica Antonsson |
Ellen Anna Birgitta Heidrich
född 30/11 1948 i Vallentuna
död 76 år gammal av sepsis den 13/7 2025 på Danderyds sjukhus.
Hon var då bosatt i en fin liten tvåa med kattlucka (till grannens katt) på Ekebyvägen 26 i Vallentuna.
Där hade hon äntligen kommit till ro, sedan hon efter flera personliga förluster sålt sitt barndomshem Bällsta 2:153 Lillhem på Ryttarvägen 20 i Vallentuna.
(På 1970-talet var adressen Östra Ryttarvägen pl 316, Vallentuna)
Ellen var alltså dotter till:
Tant Karin och farbror Heidrich
Bällsta 1:153 Lillhem
Det som ser ut som en tillbyggnad på höger sida var två sovrum.
Metallsvarvare Rikard Alfred Heidrich född 2/9 1906 i Görlitz, Tyskland - död 3/3 1981 i Vallentuna
och hans hustru:
Karin Viola född Englin den 1/1 1909 i Arbrå, Gävleborgs län - död 31/1 2002 i Vallentuna.
Vigsel 13/12 1942 av kyrkoherde Sven Vängby i Vallentuna.
 |
| Alfred Heidrich |
(Det är så jag känner dem.)
Ellens pappa kom till Sverige som politisk flykting från Hitlers Tyskland. Han hade tidigt varit politiskt och fackligt aktiv inom socialdemokratin och fängslades för det 1933. I samband med en fångtransport lyckades han fly till Tjeckoslovakien. När Hitler småningom gjorde sitt intåg även där 1938 fick Alfred visum till Sverige.
Fred, som han kallades, anlände till Sverige den 20 mars 1939 och inkvarterades dagen därpå i en flyktingförläggning i Hälsingland. Där träffade han så småningom Ellens mamma. Den 1 oktober 1942 flyttade de till Vallentuna, sedan hon hade köpt fastigheten Bällsta 2:153 Lillhem.
Han var politiskt aktiv även i Vallentuna. På möten med socialdemokraterna här informerade han om situationen i Tyskland och talade sig varm för såväl barnkrubba (dagis) som anslagstavlor vid tågstationerna.
 |
| Karin Englin Heidrich |
Ellens mamma, Karin Viola född Englin, hade den 14/5 1931 gift sig med hemmansägare Anders Jonsson i Änga 3, Arbrå. Hon hade i det äktenskapet
fått dottern Hedvig Viola "Lola" Jonsson född 19/1 1932 i Bollnäs och sonen Bo Jonas född 8/9 1934. Den lille gossen dog bara några månader gammal av luftrörskatarr den 18/3 1935 i Arbrå.
Tant Karin lämnade sin man 1941 och flyttade med dottern Lola hem till sin far, torpägaren Johan Englin född 30/4 1868 i Arbrå. Äktenskapet upplöstes den 18/5 1942 vilket vann laga kraft den 8/6 1942.
Hon fick så småningom en inneboende flykting vid namn Alfred Heidrich och ljuv musik uppstod. Den 27/10 1942 flyttade de med Lola till Lillhem i Vallentuna där de gifte sig den 13/12 1942.
Sedan kom barnen:
- Sven Alfred född 26/1 1943 i Täby - död 3/9 2025 i Vallentuna
- Karin Erna eller Lill-Karin född 2/7 1944 i Vallentuna - död 22/1 2016 i Vallentuna
- Ellen Anna Birgitta född 30/11 1948 i Vallentuna - död 13/7 2025 i Vallentuna
Mitt starkaste minne av tant Karin
är från 1977 när jag som nybliven mamma hälsade på hos familjen i Lillhem med min tremånaders lille son. Han var god och rund vilket hade fått barnavårdcentralen att bestämma att han skulle bantas. Jag var vilsen och olycklig och klarade inte av det.
Då berättade tant Karin om sin lille son Bo Jonas som dog av luftrörskatarr 1935. Han hade varit för mager när han blev sjuk. Han hade ingenting att ta av. Därför dog han.
- Strunta i barnavårdscentralen, sa tant Karin. Använd ditt eget förstånd så kommer det att gå bra.
Hennes ord blev helt avgörande för mig den gången.
Men åter till femtiotalet.
Eftersom Ellens pappa var statslös och levde i Sverige på främlingspass så blev barnen också statslösa. Det var naturligtvis upprörande för tant Karin som ju var helsvensk. Med näbbar och klor stred hon för att barnen också skulle få vara det. Hon lyckades till sist och 1953 blev syskonen Heidrich svenska medborgare. Pappa Alfred fick vänta till 1955.
Fastigheten
Tomten var som en triangel i formen inklämd mellan Bällsta 2:154 Björkliden (Örvis trädgårdsmästeri) i basen, järnvägen på den ena sidan och Bällsta 2:155 (Magnussons) och möjligen också Bällsta 2:152 (Hulda o Birger Andersson) på den andra. Läs mer om det här.
Huset moderniserades och byggdes till med badrum och vardagsrum 1943. Därmed fick de både el, vatten och avlopp och wc. Byggmästare var Gustav Andersson i Nyhaga på andra sidan järnvägen.
Huvudbyggnaden som ses på bilden är detsamma som köket. Stugan var troligen inte större än så från början.
 |
| Ur boken: Sveriges bebyggelse 1952, sid 735-736 |
Tillbyggnaden 1943 omfattade en hall, ett badrum med blågrönt kakel och ett stort vardagsrum - på motsatta sidan av huset från bilden sett. Ett badrum på den tiden var något helt fantastiskt. Där fanns både wc, handfat och badkar. Ellen har berättat att somliga grannar ibland fick komma och bada hos familjen Heidrich.
På 50-talet, när vi var små, sov tant Karin med flickorna i det ena sovrummet. I det andra, det närmast kameran på bilden ovan, sov farbror Heidrich och Sven. Ett rum för tjejerna och ett rum för killarna.
En gång gick farmor dit med mig för att Sven hade påssjuka. Det tyckte de nämligen att även Ellen och jag borde ha. Vi lekte en halv dag i killarnas rum medan den utmattade Sven försökte sova.
- Hon har ju skärtfärgat hår den där ungen, sa han.
Det var då jag förstod att jag var den enda rödhåriga i trakten. Ellen hade långt mörkt hår som tant Karin borstade blankt varje dag och knöt en fin sidenrosett i.
Hur som helst, någon påssjuka fick åtminstone inte jag förrän flera år senare.
Kor och höns
1945 hade familjen Heidrich två kor, ett 30-tal höns och någon slags ladugård på gränsen mot Magnussons. Det framgår av redovisningar som farbror Heidrich årligen tvingades göra till myndigheterna. Ladugården bör alltså ha legat där Stockholmsvägen går idag, närmare bestämt vid den ursprungliga busshållplatsen Ryttarvägen. (Stockholmsvägen byggdes först 1961.)
Om jag inte minns fel så berättade Ellen att ladugården så småningom brann ner till grunden.
Men det var långt före vår tid.
De två korna betade på åkern, dvs den mark där det i dag ligger flera villor mellan Lillhem och Stockholmsvägen. Kossorna gick tydligen mer eller mindre fritt och förvillade sig ibland upp på banvallen, där de helt enkelt bara kunde stå och glo när tåget kom. Lokföraren fick helt enkelt stanna tåget, tuta och ropa genom fönstret till Ellens mamma:
- Nu Karin får du allt komma och ta hand om dina kor!
Farmor och tant Karin var kompisar
Min farmor Märta Viola och Tant Karin Viola var bästa kompisar. De var ofta på kafferep med sju sorters kakor hos varandra. Så sa de i alla fall även om kakorna ofta var färre än så. Och eftersom farmor passade mig när mamma arbetade så blev Ellen och jag kompisar redan från början. Vi träffades nästan varje dag känns det som. Jag minns hur jag satt och väntade på att klockan skulle gå. Ellen ville sova länge om morgnarna. Före 11.00 fick jag inte komma.
På bilen nedan är vi dock hemma hos oss i farmors lillstuga omkr 1950-51.
 |
| Farmor Märta Antonsson, undertecknad, min faster Anita, Ellen och tant Karin omkring 1953 på farmors uteplats (nuvarande Husarvägen 5). |
Farmor och tant Karin skötte sina hushåll som den tidens husmödrar gjorde med allt vad det innebar av att odla, rensa, skörda, safta och sylta. De nackade höns och kaniner, plockade fjäder, styckade, tillagade och konserverade köttet.
 |
| Det här är inte tant Karin och det är tyvärr inte hennes vävstol heller men ungefär så här såg det ut när hon arbetade. Den stora konsten var väl att sätta upp den första varpen, om jag förstod det rätt. Och det var hon väldigt duktig på. |
Farmor visade hur noga en herrskjorta skulle strykas. Det fick inte vara minsta veck på en sådan och i synnerhet inte på kragen. Hon vek ihop dem lika noga som hon vek varenda pannkaka hon stekte på spisen. Och tant Karin gjorde förstås likadant.
Till tomterna i Bällsta då hörde vissa rättigheter till sjön. Farmor tog hand om fisken som fångades där lika väl som hon sköt fasaner från köksfönstret när tillfälle gavs. Kvinnorna gjorde det till en konst att dryga ut 1 hg köttfärs med potatis och ströbröd utan att det påverkade smaken. De skördade sina odlingar och det som kunde säljas såldes. Allt medan Ellen och jag sprang runt benen på dem och "hjälpte till". Tant Karin kunde dessutom allt om fårskötsel.
Och så hälsade de på hos varandra ibland för en kaffetår och lite skvaller om dem som gick förbi på vägen utanför. Först skulle kaffet malas för att sedan kokas i en kaffepanna. Det doftade ljuvligt i hela köket medan kaffet efter uppkoket stod och drog medan sumpen sjönk till botten.
Tant Karin drack sitt kaffe på fat och på bit med den hårda sockerbiten mellan tänderna. Det var en tradition hon hade med sig från Hälsingland.
Ingen hade ännu hört talas om bryggkaffe och snabblösliga sockerbitar.
Det som idag heter Ryttarvägen (Västra och Östra) var den enda vägen som fanns mellan gårdarna här på den tiden. Den sträckte sig från Bällstavägen vid ihåliga eken (nuvarande Bällstavägen 63A) och slingrade sig förbi Antonssons på Björkbacken (Bällsta 2:157), Magnussons (Bällsta 2:155), Hulda och Birger Andersson (Bällsta 2:152), familjen Heidrich (Bällsta 2:153) och Örvis trädgårdsmästeri (Bällsta 2:154) dvs ut till nuvarande Karlbergsvägen vid järnvägsviadukten.
Vi lärde oss tidigt att inte stå under spåren i viadukten när tågen kom. De hade toaletter på den tiden som i praktiken var hål rakt ut genom golvet. Det som gjordes där hamnade på banvallen helt enkelt utom just under broar där det kunde fara iväg hur som helst. Oftasat såg man bara toapapper som fladdrade iväg för vinden.
Vid viadukten gick Tillerbäcken i dagen då och just i korsningen passerade den under Karlbergsvägen ner mot macken. Där fanns ett broräcke som man kunde sitta på och räkna bilarna som kom från stan dvs nerför nuvarande Bällstalundsbacken och in på Karlbergsvägen. Det var Opel Rekord, DKW och Volvo duett i långa banor.
För att ta sig till Vallentuna från järnvägsviadukten tog man helt enkelt Karlbergsvägen som då såg ut som den gör än i dag. För att ta sig till stan åkte man alltså upp för Bällstalundsvägen förbi Grenanders, Hanna Anderssons sommarstuga, Schyllbergs Rökeri, familjen Max Karlsson, Fritzberg och Bällstalundstorpet till platsen för dagens ICA i Kragstalund och därifrån vidare mot Stockholm.
En när Lill-Karin var fyra, fem år blev hon arg och bestämde sig för att rymma. Med bestämda steg gick hon ända bort till viadukten. Där blev hon stående en stund och funderade innan hon vände på klacken och gick hem igen.
- Du måste ju komma och hålla mig i handen när jag går över vägen, sa hon strängt till tant Karin. Därmed gick det arga över. Särskilt som tant Karin just hade bakat bullar. Men historien hörde vi ofta. Den skrattade alla gott åt.
Läkeväxter och nyttiga örter
Tant Karin hade kunskaper utöver det vanliga. Hon visste mycket om läkekonst och plockade på sig både det ena och det andra ur naturens skafferi. Somligt torkades och såldes till en apotekare som i sin tur sålde dem som hälsobringande te.
- En sommar skulle Ellen och jag tjäna pengar på att plocka just kamomill (inflammationshämmande, lugnand och sårläkande) och rölleka (inflammationshämmande och kramplösande). Vi plockade blommorna och lade ut dem på ett lakan för att torka. Det tog minst en vecka. Så småningom fick vi få två kronor kilot för rölleka och hela tio kronor kilot för kamomill.
Det blev bara två kilo, så förtjänsten var väl inte så lysande. Det går väldigt många torkade blommor på ett kilo.
 |
| Min mamma Anni-Marie och Sven överst. Jag och Ellen underst. Lill-Karin kikar fram i mitten omkr 1951. |
Annat, som exempelvis vissa svampar, användes till att färga mattrasor och garn som sedan blev till fina kläder. Tant Karin hade vävstol och vävde fina trasmattor som hon antagligen sålde för att dryga ut hushållskassan.
- Det var ju synd att man inte passade på att lära sig av mamma, sa Ellen helt nyligen. Hon kunde ju mycket om örter, naturligt och övernaturligt.
Ja, det var verkligen synd. Med tant Karin försvann ovärderlig kunskap som gått i arv i generationer.
Ellen och Lill-Karin berättade många gånger i vuxen ålder om någon i släkten som hade släktforskat. Det hade resulterat i minnet av en anmoder som för sin läkekonst hade bränts på bål som häxa.
De hade tyvärr inget namn på häxan. De visste inte heller var hon bott eller när hon levde. Ellen ville först inte veta mer om sin avrättade anmoder men hon ångrade sig på slutet. Frågan är om det finns någon kvar som minns och kan berätta.
Gårdfarihandlaren
En dag när farmor och jag kom till Lillhem satt en gårdfarihandlare i tant Karins soffa i vardagsrummet. Framför sig på golvet hade han en jättestor väska full med saker han ville sälja. En och annan granntant kom för att handa men det var ingen större rusning. Ellen och jag tyckte att gubben såg lite farlig ut så vi höll oss undan. Tant Karin tog hand om gubben och såg till att han gick sin väg när ingen längre ville handa. Det var ingen som satte sig upp mot henne.
 |
| Ellen och Lill-Karin omkr 1955 |
(nr 24 559). Nog är det märkligt att gamla nummer dröjer sig kvar i minnet.
Så småningom bytte televerket ut den där första 2:an till en 7:a för alla i hela Vallentuna och senare satte de 511 framför. Idag finns inga fasta telefoner kvar i det gamla kopparnätet.
Mitt vuxennummer var 08-511 74 771. Bäst jag skriver det medan jag kommer ihåg. Ellens mobilnummer var 072-556 84 84. Men där är det ingen som svarar längre...
Jag undrar om det var så, att man skulle stoppa pengar i tant Karins väggtelefon för att kunna ringa. Så var det i alla fall med elen. Rätt som det var kunde ljuset bara slockna. Då måste tant Karin ner i källaren (eller nedre hallen) och stoppa en slant i en plåtlåda för att få fart på elen igen. Det var ett smart sätt att ha kontroll på ekonomin helt enkelt. Lekstugan
Några grabbar i Bällsta hade bildat skiffleband - The Red Skirt Skiffle Group - och vi ville inte vara sämre. Ett skiffleband karaktäriserades av att man i stället för trummor spelade rytmiskt på en tvättbreda med fingerborgar på händerna. Mamma fick släppa till sin tvättbräda - vi hade turligt nog fått tvättmaskin - och på något vis fick vi tag i tio fingerborgar. Vi ett leksakspiano men för övrigt inga andra instrument men det fick gå ändå. Vårt skiffleband föddes i Ellens fina lekstuga där vi skramlade av hjärtats lust. Övriga medlemmar var Ulla Anja och Eva Magnusson (bilden nedan). Bandet självdog tämligen omgående på samma plats för att ingen av oss kunde spela...
Här samlar vi isbitar i en pappkartong omkring 1956. Undertecknad, Ulla, Anja och Eva Magnusson samt Ellen Heidrich. I bakgrunden skymtar Magnussons hölada där vi kunde hoppa omkring och bygga kojor. Man fick svarta snorkråkor av det. Och jag tror inte att deras morfar var särskilt förtjust i att vi lekte där.
Några år senare skulle vi starta en teater.
Vi började med att gå på auktion efter Evald Gustafssons livsmedelsaffär (nuvarande ICA Rickeby) där vi köpte ett småblommigt tyg för 2 kronor och 50 öre som räckte till en ridå från vägg till vägg i pappars lagerlokal (vårt gamla vardagsrum i farmors lillstuga).
Vi klädde ut oss till troll genom att klippa hål för huvud och armar i säckar från tryckeriet.
Kasserat lin från tant Karin blev till peruker. Vi hittade på pjäser och tvingade de vuxna att köpa biljetter för 2 öre styck.
Nere vid vägen satte vi upp en skylt med texten "Till teateren" (korrekt stavning).
- Det kom några på cykel och ville titta, sa mamma på fullt allvar. Men just då var vi inte där.
- Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, sa farmor.
- Det blev ju sprängsten hos oss när vi skulle bygga till, säger Ellen. Bilden är tagen utanför
köksfönstret hos familjen Heidrich - med utsikt mot Hulda och Birger.
Här kan man dessutom se den Röda sommarstugan och minst en kanske två byggnader till.
Där de små stugorna låg då ligger fyra fyrkantiga villor i dag längs Stockholmsvägen.
På besök i Övre Fritzberg Bällsta 2:142
Den här bilden - omöjlig att förstora - togs innan vi gick iväg. Jag står i
mitten och är minst. Det ser ut som att jag har stövlar på mig. Till vänster
står Ellen Heidrich som är ett år äldre och till höger hennes syster Karin som
är fem år äldre. Den vuxna tjejen är troligen deras kusin Brita som bodde någon
annanstans.
Ellens och Karin storebror Sven - ett drygt år äldre än Karin - saknas på bild.
Det är därför jag tror att det var han som hade en kamera, kanske en lådkamera
till och med.
Vi skulle hälsa på hos fru Lundegård i Fritzberg, säger Ellen. Hon kunde ju
inte klippa klövarna på fåren. Mamma fick dit och hjälpa henne.
Jag minns en kvinna i ett fönster när vi kom in på
gårdsplanen. Det bör ju ha varit fru Lundegård då. Men det kan inte ha varit
ovan nämnda Olivia Lundegård som dog 1937. Bilderna här är tagna ca 1955. Men
Övre Fritzberg ägdes ju 1952 av hennes sterbhus (enl bildtexten ovan) så
"vår" fru Lundegård kan ha varit en dotter, en sonhustru eller rent
av ett barnbarn.
- Jag tror att hon var yngre än mamma, säger Ellen Heidrich
vars mamma Karin var född 1909.
Kanske var det hon eller tant Karin som tog bilden ovan på
oss vid fårhagen. Det är från vänster Ellen Heidrich, kusin Brita, Monica
Antonsson, Karin Heidrich och Sven Heidrich.
Det fanns flera hus eller uthus på gården. Ett av dem skulle plåtas varpå Ellen
och jag placerades i dörröppningen. Det ser ut som någon sorts lada men vad det
var för sorts byggnad har jag ingen som helst aning om. Jag är oerhört tacksam
till den som gav mig de här bilderna. Det var sannerligen inte gratis på den
tiden.
Fiskbilen
En gång i veckan kom fiskbilen. Fiskhandlaren hade skärmmössa och hade ett stort brunt förkläde på sig. Jag kan ännu känna doften av fisk och is som spred sig när han öppnade bakdörrarna på bilen. Han stannade vid alla hus, som jag minns det. Tomterna och avstånden mellan grannarna var större då. Ibland köpte tant Karin kaviar i en vit tub med tecknade fiskar i silver på. Ibland fick Ellen och jag varsin liten plåtask med knallgula vitaminpiller. Dem kunde man lätt tugga sönder så att fiskleveroljan rann ut på tungan. Det var gott.
Råa ägg var en annan nyttighet. Med en stoppnål gjorde man hål i ägget och sög därigenom i sig innehållet. Det var inte gott men det var nyttigt, sas det. Usch!
Lucia 1956
 |
| Tant Karin, Ellen och storasyster Lola Omkr 1955-56 |
Jag minns inget mer av det luciafirandet än att mamma och jag fick kamma stearin ur håret i minst en vecka. Ellen var precis lika fin i håret som hon alltid var.
Det var det där halvåret som gjorde att jag alltid kom sist med allt. Som till exempel det där med elektrisk luciakrona.
Och som när vi skulle plocka smultron. Lill-Karin och hennes kompis Kicki bestämde att smultronen skulle träs på strå och att vi skulle dela systerligt på fynden. Lill-Karin och Kicki var äldst. Sedan kom Ellen och sist kom jag. De stora tjejerna bestämde att äldst skulle få de rödaste och finaste smultrona vilket resulterade i att jag bara fick de gröna karten.
Ellen hade konståkningsskridskor också. Vita sådana med en skridskoprinsessa i guld på det höga skaftet. Det fanns till och med taggar längst fram på meden med vilka man kunde göra piruetter.
Hemma hos oss fanns bara ett par spiskrokar som man spände fast på pjäxorna. Vi åkte skridskor så gott det gick på Grunden - en grävd övergiven husgrund full med bråte och vatten som om vintern frös till is. Lill-Karin var väl den enda som kunde åka skridskor men vi hade hur kul som helst. Den julen fick även jag vita fina skridskor.
Jag tror att tant Karin hade styckat av en tomt och att köparen som tänkt bygga helt enkelt hade gett upp och lämnat allt i en enda röra. Det märkliga är att vi även badade i Grunden om somrarna fast den var full av bråte och rostiga spikar. På två ställen kunde man gå i. Sedan fick man vackert hålla sig inom en dryg kvadratmeter för att inte skära sig på något eller få en spik i foten. Det är obegripligt att vi fick hållas. När det skulle badas på riktigt var det Badbergen nedanför Bällsta station som gällde.
Jag vet inte hur eller ens om Ellen lärde sig simma. Själv fick jag sju år gammal varje dag cykla ensam sex km till Veda och tillbaka för att gå i simskola. Även det är ju obegripligt, tycker jag i dag. Jag lärde mig simma 25 meter och blev aldrig bättre än så.
Vi åt ju upp allt, skrattade Ellen sist när vi satt under äppelträdet och fnittrade.
Och så var det förstås. Vi lekte mest och åt blåbär. Det är länge sedan nu.
Det var en dag kanske 1953 när vi var på väg till skogen som jag bad Ellen säga "svamp". För mig blev det nämligen bara "samp".
- Svamp, sa Ellen. En stund senare var det dags igen.
- Säg samp, Ellen.
- Svamp, sa Ellen. Och en stund senare:
- Säg samp Ellen.
- Ja ja.. SVAMP! En liten stund senare.
- Säg samp Ellen.
- JA JA JA...
- Men säg samp då!
- SVAAAMP!
Sånt kunde vi sitta och fnissa åt under äppelträdet.
Så gick åren.
Sven arbetade en tid hos Frasse Carlsson i Vallentunas enda skivaffär innan han pluggade vidare och blev - tror jag - ingenjör på Televerket.
Lill-Karin jobbade på musikförlag med storheter som Thore Ehrling och Leif Kronlund innan hon landade som civilanställd hos polisen och så småningom blev teamleader på Migrationsverket.
Ellen utbildade sig till barnskötare och gav hela sitt yrkesliv åt ungarna på daghemmet Kantarellen i Vallentuna. Hon var en känd profil som dagligen promenerade fram och tillbaka från Lillhem i Bällsta till jobbet i Vallentuna. Hon fick en stor vänkrets och kom att stå familjen Tillborg särskilt nära.
Sven arbetade en tid hos Frasse Carlsson i Vallentunas enda skivaffär innan han pluggade vidare och blev - tror jag - ingenjör på Televerket.
Lill-Karin jobbade på musikförlag med storheter som Thore Ehrling och Leif Kronlund innan hon landade som civilanställd hos polisen och så småningom blev teamleader på Migrationsverket.
Ellen utbildade sig till barnskötare och gav hela sitt yrkesliv åt ungarna på daghemmet Kantarellen i Vallentuna. Hon var en känd profil som dagligen promenerade fram och tillbaka från Lillhem i Bällsta till jobbet i Vallentuna. Hon fick en stor vänkrets och kom att stå familjen Tillborg särskilt nära.
 |
| En något annorlunda vinkällare. |
Efter föräldrarnas död bodde Ellen, Lill-Karin och hennes son Peter kvar i Lillhem. Så gifte sig Karin och då flyttade även Pelle in med alla sina barn. Sven och hans familj bodde i ett hus på tomten bredvid. Familjen var samlad. Det hände att jag cyklade förbi när jag skulle till skogen och plocka svamp. Om de satt ute och fikade så blev man inropad på en kopp. När vi i Vallentuna Revyn ställde till med "Trevliga Klubben Absolut Kul" i Torghusets övervåning så kom de alla tre och var med.
Så dog Karin och en tid senare även Pelle. Ellen blev ensam kvar i huset som var alldeles för stort, så hon sålde och flyttade. Men först fick jag gå husesyn...
Under den första delen av Lillhem fanns en källare. När man kom nedför trappan möttes man förr av ett stort hål på vänster sida. Där kunde man se rakt in under hela det stora vardagsrummet. Det gick att krypa in där på berggrunden men det lockade inte oss ungar.
När jag fick gå husesyn inför försäljningen så var hålet borta, förvandlat till en något annorlunda vinkällare. Karins man Pelle hade fixat det men båda var, som sagt, borta. Nedanför källartrappan mötte tvättstugan med pannmur och minst två om inte tre rum. Ett av rummen hade Sven som tonåring. Han var en stor kille då med serietidningar och en liten skivspelare på golvet. Där hörde jag för första gången Elvis Presley. Lill-Karin tog oss dit och spelade de allra första rocklåtarna som kom ut. Det var något alldeles enastående stort som bara måste bli bli större.
I ett av källarrummen hade tant Karin sin vävstol. Den fyllde nästan hela rummet och på den vävde hon trasmattor i parti och minut. Det är, som sagt, möjligt att hon även vävde till finare textilier. Jag tror att hon i alla fall höll på med lin. Jag minns bara svagt de där bundna, grålila linnebuntarna som vi fick leka med och göra peruker av. Det är möjligt att hon odlade, skördade, torkade, färgade och spann sitt liv själv. Hon hade stora kunskaper med sig från Hälsingland.
På väggen i tant Karins vävrum hade hon ritat och målat Kapten Böljas hustru, fru Tjockelin ur serietidningen om Knoll och Tott. Läs mer om det här
Måningen, som var ett par meter hög, fanns turligt nog kvar ända fram till försäljningen av Lillhem 2023. Vilken talang hon var tant Karin!
Måningen, som var ett par meter hög, fanns turligt nog kvar ända fram till försäljningen av Lillhem 2023. Vilken talang hon var tant Karin!
Berättat ur minnet som kanske inte alltid är korrekt.
Tacksam rättelser om du minns bättre!
 |
| Linodling |
 |
| Så här såg Lillhem ut när det lades ut till försäljning 2020. En epok var därmed över... |
 |
| Karin Heidrich |
Och tack för att du var min vän, en varm tjej med humor och glimten i ögat.
Du gjorde aldrig en fluga förnär.
Du var bara snäll.
Jag såg när de hämtade dig...
Det var ett väldigt pådrag med du vet vilka.
Jag kan bara hoppas att du är hos de dina nu...
Jag kan bara hoppas att du är hos de dina nu...
Din vän Monica
